Idag gjorde jag en mer grundlig fotografisk undersökning av den sista resten av Stockholms kajer och fabriksområde. Poängen är att man får ta sina egna initiativ och klättra in på områden för att få de rätta bilderna. Vad jag vet så har verksamheten ett speciellt ord. Men fan vet vad det heter och spelar namnet någon roll?
Hur som helst blev det några bilder och jag träffade Nina. Hon stod längst där inne och plockade sladdar, koppar. "Det blir väl inget knas nu" sa hon när jag dök upp. "Ingen fara, inget knas, det blir aldrig knas med mig, det blir sak samma för mig, vi är lika olagliga på de här markerna". "Om du ser en gubbe med långt skägg, grå, och stryker omkring så kan du väl hälsa att Nina är här", "visst" sa jag och gick vidare. Senare nere vid den lilla snutt av bevarad riktig kaj där de sista resterna av Stockholms hamn ligger för att fraktas någon annastans, utskeppas, på samma sätt som tyskarna lämnade Stalingrad, såg jag en dylik man och sa att "jag skulle hälsa från Nina"., "tack" sa han "och du är Peter", "ja" sa jag, och sånt är magiskt tycker jag och kan leva på det länge ... det behöver inte vara mer, livet ... Jag gillar sånna människor - levande.
Så jag klättra in helt enkelt.
Så känner man ofta idag i Stockholm ... som ömsar skinn för andra klonade individer.
Visst, kåkarna är ju slut men måste allt bli likadant. Tänk om man sparat de här som en fri zon ... klart det inte går ... men tänk, tänk stora hallar för konstnärer, hantverkare, eller små idrottsbanor ... eller varför inte fortsatt verksamhet av oljigt båtliv ...
Vilka hallar att göra något roligt i. Å ena sidan att spara något å andra sidan att bryta upp likriktigheten. Men det är inte de fantsimässiga människorna som bestämmer ...
Ingen konstnärlig kvalité, men det skiter jag i, de har målat, glatt, gjort det hela roligare ... var finns det idag ...
En gång i tiden,rast grabbar, rast ... Någonstans i krokarna utspelar sig ett par scener i Östergrens roman "Gentlemen" ...
Inlåsta, på väg att forslas bort ...
"Ni vill inte ha oss ..."
Om ni vill se det sista av det gamla Stockholms kajer, besök. Kom hit. Ni blir specifika. För det vill ni ju alla vara så kom dit snart så ...
Snart så är allt likadant och ordnat. Snart finns ingen plats för olikheten. Man hade väl hoppats på en pluralistisk stad där de här två världarna kunde samsas, dela, vara uppblandade ... klar att det inte gick ... tråkmånsarna vann ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar