fredag 29 mars 2013

Den extrema svenska skolmodellen ...

... ett av de viktigaste programmen som gått på radion - och jag har länge funderat allvarligt, väldigt allvarligt att på något sätt flytta från det här landet och en stor orsak är att jag har barn som ska in i denna kaosskola. Som jag redan nu sett mycket galenskaper i. Hur känns det medborgare att bo i det mest extremaste nyliberalaste landet? Myser ni?

Lyssna: Vetandets värld : Sveriges extrema skolmarknad oroar forskare 20130320 12:10

... förövrigt gäller inte denna extrema kantring bara skolan, nej, detta ideologiska ekonomiska system har fyllt varenda por i samhället, hela ditt s.k. välfärdssystem har kantrat över ända och finns inte käre medborgare, det är borta förstår du, endast små fickor finns kvar som ännu andas en aning, och dessa fickor viftar de med, de som raserar det stora hela, de viftar med lånta fjädrar och snor din sista suck ... det dröjer säkert inte förrän ni hör någon expert komma med idén hur detta nuvarande s.k. välfärdssamhälle ska finansieras helt utan skattemedel, det dröjer inte förrän man säger till dig att det är det skattefria samhället som kommer att bygga ett nytt välfärdssamhälle, köper vi det? Jag tycker mig se tendenser till det, att vi numer tar det med hull och hår - ja, va ska ja då göra, ja men ja, de ä så jobbigt, men, äh, melo ska ja kolla på .... jo ni ...

Peter Frisk

onsdag 20 mars 2013

"tomrummets och det uteblivnas estetik" ...

Läste Ulf Erikssons understreckare i SvD idag "En vindlande undersökning av försvinnandet". Om
Joaquín Pérez Azaústres nya roman ”Los nadadores” (Simmarna).

Jag förbannar mig alltid för att inte kunna spanska då det språket just i vår tid lyckas få fram de mest intressant författarna som tycks passa åtminstone mitt sinne. Det tycks finnas en underbar fascination för tomrummen och mellanrummen i den spanska romanen ...

Här i artikeln nämns "tomrummets och det uteblivnas estetik" ...

"Det handlar om tomrummet i livet" skriver Eriksson. Jag fattar detta tomrum i livet som själva livet och än mer liv blir det när så många försöker fylla ut de där tomrummen i sina liv. För mig är tomrummen i livet de stunder då jag verkligen är - de stunder vi verkligen är ... mig/oss själva för en kort stund.

Låt mig ta ett exempel: De gånger, och de sker kanske oftare i mitt liv (om jag då jämför med de betraktelser jag gör av andra i samma läge i livet), då mina barn har något som händer, lucia, julavslutning, m.m. etc. Jag frågar då deras mor när en sådan händelse hänt om hon möjligen tog några kort och hon skakar på huvudet och säger, "nej, varför då, tog du några?", "nej, givetvis inte" ... och just när jag fattar vad jag egentligen svarat på och vad hon svarade på så ger det mig en stor lyckokänsla - som lyder, jag/vi var där - jag/vi var med (ja, jag ser det verkligen så).

Vi bekräftar inte tomrummet med att sätta tomrummet på pränt och på så vis missa denna ficka av glädje i livet genom att försöka fylla det med intet ...

Jag tror att det är i mellanrummen jag lever. I fickorna av det man tror är det viktiga i livet kan man finna överraskningen - det viktiga. Jag tror mycket på den synen. Det är ungefär på samma sätt som när jag går i en stor stad, en myllrande metropol, hur jag flyter fram i rummet, känner hur allt annat glider fram i tiden och är i detta rum och känner att min kropp och mitt sinne är just där. Allt är otroligt vackert och mitt behov av att avbilda detta vackra är fullständigt obefintligt. I dessa stunder, i detta mellanrum, lever jag fullständigt och det är dessa stunder som åtminstone får mig att leva. Då kan jag också sitta ner still - om jag kan se på detta myller. På ett café, eller en bänk, eller en trapp ...

Dessa stunder kan inte avbildas. Enbart beskrivas i text och det gör de bästa författarna. Beskriver sånna upplevelser i text. Därför läser åtminstone jag ...

Förmodligen är det vad Ulf Eriksson i sin artikel benämner "rummets existentialism" i denna rörelse. Passar mig perfekt då jag enbart känner att jag lever när jag är i rörelse eller om rörelsen finns kring mig - i ett stadsmyller. Intressant att notera är huvudpersonen i romanen som Eriksson skriver om är fotograf. Jag har ju fått den känslan av att när vi fotograferar idag så förevigar vi inte utan vi slätar ut oss själva och vi försvinner fast vi kanske tror att vi bevarar ...

Om jag inte tar en bild och är med, finns till, är närvarande, då finns minnet starkare kvar i mig ...

... det är min tro ...

Om vi nu ska tala vatten, simning, boken handlar ju om det. Finns det egentligen något som är mer existentiellt än att dyka ner i vattnen? Det första dyket. Innan man är blöt. Hur man känner hur hela sin kropps omsluts av ett annat element, vattnet. Där om någonstans är man utanför sig själv för en kort sekund.

På samma sätt kan jag känna om jag går i en stor stad där myllret blir elementet och att jag omsluts en stund av detta annorlunda element ...

... då tänker jag på filosofen Bachelard :-) (exempelvis "Vattnet och drömmarna")

Peter Frisk

Bagdad

Det behövs inga bilder, inga filmklipp, det räcker med korta antydningar, en kort text för att förstå hur jävligt livet kan bli ... var det värt det?

 Bagdad 10 år senare ...

Ur GP 20 mars 2013 ...
Patti Smith speglade det hela redan 2004 i sin "radio bagdada" och det skrik "Run! Boy Run" - det behövs inga bilder, det behövs inga filmklipp ... det handlar bara om att förstå att där finns barn, mödrar, fäder ...

Den påhittade kostymen ...

Arenäs HK klarade sig kvar idrottsligt men föll ur p.g.a. ekonomin och får ingen fortsatt licens av förbundet ...

... det är sånt här som får mig att avsky idrott numer. Det här med licenser (och jag ska säga er, jag har älskat idrott, verkligen lidelsefullt ....)

Det påminner inte lite om Gallerior. En ny galleria lanseras och man ser montagebilder på moderna, friska, glänsande människor á la Stureplansfolk hela högen. Sen tar man sig till den där nya flashiga färdiga Gallerian och där finns samma folk som alltid funnits här i landet - ett utsnitt av verkligheten. Pensionärer, trötta småbarnsföäldrar, ledighetskommitéerna, helghandlarna, dagdrönarna och kanske någon enstaka som påminner något från de skapade bilderna så att galleriachefen får för sig att det är så här verkligheten ser ut - som på de bilder arkitektkontoret hittade på. Den påhittade kostymen.

Jag tror de som sitter i Sveriges större idrottsförbund är funtade på samma sätt - de önskar sig något annat än det som finns och existerar här och nu.

De vill ha stora nya hallar, stora nya arenor och nya lag som "ska te sig på ett visst vis" och dessa ska spela på dessa stora arenor och då uppfinner man licenser. Man skapar en skjorta, en kostym, som alla måste passa in i och förhålla sig till - man vill skapa nått annat som inte finns och man tycks inte gilla det som finns - de som kämpar för idrotten för idrottens skull (eller hejar på sitt lag för att laget finns i deras hjärta). Dessa önskar sig inte verkligheten och följaktligen vill de inte ha det som finns i verkligheten.

Exempelvis vill man inte ha handbollsklubben Arenäs.

Poäng och segrar och förluster ska gälla ... men idrotten speglar givetvis samhället och vårt samhälle är idag mycket oärligt och mycket byggt på lösa boliner och idrotten har blivit lika oärlig och lotteribetonad (på samma sätt som skolan). Något Åshöjden lär ni aldrig se i denna förbenade löjliga nutid där det är mellanhänder (mellanhänder - i det här fallet de som inte förstår idrottens väsen och djup - eller skolans mellanhänder, riskkapitalisterna, eller vårdens mellanhänder) överallt.

Ingen vet egentligen aldrig något - allt är flytande och allt beror på någon persons dagliga humör för stunden ...

Jag jobbade med en klurgubbe på byggena en gång. "Raka puckar, det är allt jag begär, raka puckar", sa han ständigt. Det tog jag till mig. "Raka puckar". Det finns inte i vår nutid. Detta samhälle är idag fullständigt tvärtom mot "raka puckar" ...

Förövrigt tror jag att just dessa hårt styrda licenser gör att klubbarna just måste låna pengar för att "hänga med" i den där skapade kostymen. Sen när det inte räcker till då sparkas de iväg ... på samma sätt som så många andra i vårt samhälle 2013.

Vi är många som inte "passar in" i rådande kostym och mall ...

tisdag 19 mars 2013

LS Lowry ...

Sitter och småläser i John Bergers "Konsten att se" och en av de korta berättelserna handlar om den märklige och egensinnige manchesterkonstnären LS Lowry (1887-1976). Hemmahörande i en förort till Manchester började han måla miljöer och människor i staden och sägs ha varit en högst originell figur och så höll han på och måla i 20 år tills en konsthandlare från London sprang på hans verk.


Först då slog Lowry igenom och tavlorna är fulla med folk som är på väg någonstans i Manchester, på fotboll, till och från fabrikerna, söndagspromenader - ett citat från en utställning på Tate Gallery 1966: "som strömmar ut ur en fabrik efter dagens arbete eller skockas kring ett gatuslagsmål, traskar fram och tillbaka på en järnvägsplattform, slår runt på Fredagen, bligar på en regatta eller en fotbollsmatch, tar en promenad med sin barnvagn och sin idiotiska hund" Själv ska han uttryckt sig på följande sätt om sitt liv: "Jag har aldrig lyckats vänja mig vid att jag lever! Hela alltet skrämmer mig. Det har varit likadant så länge jag minns. Det är ju så stort - livet, menar jag."

 Betänk du det du vandringsman i livet. Och det händer oss bara en gång - livet alltså - så ta vara på det. Smaka det, lukta det, lev det!

P.S. Det finns en byggnad som uppkallats efter honom: The Lowry, och nog kan man tänka sig att konstnären kanske önskat slippa den kopplingen. Vad vet jag? Men ännu en märklig plåtnicklasbyggnad som som vi fått på 2000-talet ... men den har väl vunnit något pris kan jag tänka ...

Peter Frisk

måndag 18 mars 2013

... förändringen i staden under tiden ...

Den politik som fört oss till detta bör förpassas någonstans ut i den mörka rymden. Hur Stockholms befolkning omfördelades och omskapades på mycket kort tid genom politiska beslut som kallades, så jävla fräckt att använda det ordet, "frihet att välja" - vilket är samma bull-shit som alltid ... degen snackar.


... och vad kom istället? En total majoritet av tokombyggnationer av precis allt. Här ska man inte bo. Här ska byggas om. Köksombyggarnojan satte fart och är i full gång. Nöt efter nöt plockar ut välbyggda kök och sätter in billig skit för dyra stålar och står sen till råga på allt och flinar och visar sina vackra skitkök som för det mesta är felkonstruerade då de icke platsbyggs utan är standardiserade och av absolut unknaste material - välkomna till den standardiserade fyrkantiga staden där människor kastar det välgjorda och köper skräp för dyra pengar  .... Och när de toklånat upp sig ger de sig på de som hyr i husen och som befunnits där i sekler och tokhöjer hyrorna för att få in mer flis och alla gör samma sak för att få in mer flis ... och omigen ... 


Det har nu gått illa att man numer ser insändare av den här typen i Södermalmsnytt ... värre kan det liksom inte bli ... slutet tycks väldigt väldigt nära ...


Så man går ut i marsnatten och tittar upp mot himlen och skriker ...  men va fan!


... och försöker, ja, försöker flanera mot något slags mål ...




lördag 16 mars 2013

B som i Plan B ...

Plan B - räddningen för stadens hjärta. Genomför Plan B! Gör det pietetsfullt. Spara Slussens detaljer, återskapa det unika efter ombyggnaden, lägg till moderna inslag med finess och takt och ton. Låt Blå Bodarna leva vidare in i framtiden. Se till att uppföra Plan B med känsla och känslighet för nuvarande och för Slussens tradition vidare och modernisera med karaktären intakt. Låt blomsteraffären vid Katarinahissen vara kvar :-) Välj Plan B - folkets plan och folkets idé! Spara färgsättningen och visa på ett nytt sätt att utveckla vår bebyggelse. 

Text & Foto: Peter Frisk

torsdag 7 mars 2013

De nedkopplades framtid kommer ... hoppas jag ...

Läste i SVD idag om en bok som jag lägger vantarna på inom kort. Killen tycks ha en klar syn på nutidens tillvaro. Gillar sånt. 


Av någon anledning skrev jag följande som egentligen inte har något att göra med ovan men egentligen har det ...

De klokaste och mest intressanta människorna jag känner är de nedkopplade. De som läser pappersböcker, papperstidningar, lägger saker på minnet eller helt enkelt sysslar med ett hantverk, med händerna.

Till skillnad mot de fullkomligt uppkopplade som säger sig leva mitt i informationsflödet. Jag kan bara utgå från det jag fångat själv av världen och den erfarenheten är att nutidens teknik fördummar och att de som hela tiden följer informationsflödet hela tiden ligger långt efter de som tar sig lite mer tid och lägger saker på minnet.

Varför fördummar då den nya tekniken? Jo, innehållet handlar för ofta om själva mediet, prylen, tinget, tekniken och väldigt lite, om jag då får vara nutida, själva mjukvaran, texten (eller rättare, kunskapen). Jag tycker helt enkelt att människor som inte är fast i detta är mer fria. En egen tanke javisst, men ur min erfarenhet.

Man måste hänga med, säger då någon. Ja, precis, det är det jag menar. De jag känner som är mer nedkopplade än uppkopplade kan mer om helheten än de som seglar runt inom cyberstrålarnas irrskepp.

Läser inte du på nätet då? Jo då, men det är inget självändamål vad mediet är för ting. Jag läser det som känns bekvämast och som kan ge mig bäst kunskap. Om boken är blå eller gul eller grön spelar ingen roll. Det som gäller är innehållet. Då spelar det egentligen ingen roll om jag läser det i en bok eller på nätet.

Men varför surar du då då? Därför att så många, ja väldigt väldigt många, gör en så stor sak av att de just läser något, eller bara läser, just digitalt - man lyfter fram prylen i stället för innehållet helt enkelt. Det är för dessa en grej, och sånt intresserar mig inte. Människor som gör nått för att det är en grej lär sig aldrig nått utan lyser hela tiden bara för stunden och jag är ointresserad virriga irrbloss. Jag vill tala och umgås med människor som kan något, vet något, har innehåll.

Som tur är finns det några stycken, kvar, än ...

Peter Frisk

Gårdagens Centralen och en "White Magican" ...

Jag stod på Centralen i söndags och var förbannad. Man hade tagit bort varenda bänk och i hörnet mot Mc Donalds stod några få överfulla bänkar. Jag var förbannad. 

På fredagen hade jag skådat ett kaos och ett museums död när jag besökte galenskaperna ute på Thielska Galleriet. Chefen där sprang omkring och flina medan jag lätt kunde snott med mig 25 bemärkta verk och han kommer att flina länge framöver varje gång han får sitt lönekuvert då han nu är inne i lönematchen. Totalt kaos och förstörelse ger alltid flis. Riv ner och du är en vinnare.


När jag så stod där i kön in på Thielska så tänkte jag på Ulf Linde. Senast jag stod på den terrassen satt just Linde och läste i en gammal bok och antecknade medan den tidiga vårsolen sken. Jag lät honom sitta där. 

Det märkliga var att jag just i dagarna åter lånat hans sista bok "Sammelsurium". Jag lämnade det misshandlade Djurgården och dess fullständiga förfall på flera plan och drog in till stan. Där hitta jag på "Ord & Bild" på Drottninggatan samma Lindebok "Sammelsurium" för 65 spänn. Köpte den direkt. Linde säger att boken handlar om teckning men egentligen handlar den om siffran 3. Det som är tre. 

Tecknaren, modellen och själva strecket som dras ... tre.

Jag stod alltså vid Centralen och var förbannad. Släppte allt och tänkte "att nu får det fanimej va nog". Jag satte mig då helt sonika i något slags protest mitt i Centralens rymd ner på min resväska och läste min medhavda "Sammelsurium". Folk trava förbi i sin hästgång med och en del lät: "öh, he, ho, host, titta han sitter å läser mitt i" ... "host, ä å, han bara sitter där" "host ä ..." (vad var det nu för problem med det?) ... Så gick de emellertid på och jag borrade mig djupare ner i sidorna om alkemi och sjöar/själar, kokta ägg och okokta ägg och råkade ha sid 90-91 uppslaget där det finns en illustration kopplad till Euklides Elementa då en ung herre i 25-årsåldern lutar sig ner och sätter sig på huk. På engelska säger han att han hade fastnade för den geometriska figuren och presenterade sig därefter som en "white magican" från Lettland. Han var en nyfiken. En nyfiken på rätt sätt. 

Vi började givetvis samtala. "Vad läser ni för bok, vad handlar den om?", fråga han (på engelska givetvis). "Den handlar om viss del om följande; du har månen, du har en sjö, två ting, och du har speglingen i vattnet, som är rätt flytande i sin existens - det tredje. Vad ser du egentligen? Var finns speglingen egentligen? Var börjar den och var slutar den? I ytan? Hur tunn är den?". Varvid den vite magikern började tala om alkemi, mystik och andra märkliga ting som passade in i sammanhanget perfekt. Han berättade om hur han där han bor, vid en tyst stump vid kusten i Lettland, brukar gå ner till vattnet och lyssna på fåglarna. Enligt honom ska kråkorna kraxa i tretal (jag hade inte nämnt bokens ämne). Är man riktigt tyst, mena han, så hör man livet än mer. En vis tanke som jag givetvis höll med om. Ingen gör det numer (låter livet vara tyst). Eller rättare: väldigt få gör så numer (låter livet vara tyst). "Alla har för mycket elektronik", sa han, "ingen kan längre läsa av sin omgivning". Jag höll givetvis med och vi kom att fördjupa oss i över 40 minuter om livets märkligheter, om Jung, Swedenborg, Strindberg, Wim Wenders, nuets evighet, konst, tidlöshet, att-ingen-tid-finns och diverse symbolister, Baudelaire samt Dostojevskij och det ryska språket och om Lindes bok. "Minns nu det" sa han, " att jag, är en vit magiker, inte en svart magiker, det är en stor skillnad".

I efterhand, i nuets tidpunkt, kan jag se oss sitta där i ett slags Kalle Klätterträdperspektiv mitt i Centralens nyblanka sittfria rum med rusande jäktande bärande svettande jagande människor omkring oss. Vad jagar vi efter? En av oss sittande på en resväska viftande med Lindes "Sammelsurium" uppslagen medan den andra förklarar fingrarnas olika symbolik inom magin och fåglars sång och där tiden stannat till, inte finns - jag fick en snabb glimt av någon text av Borges - att den stanna upp en smula just för dessa två herrar som även de inom kort ska uppsöka, som vi alla ska vare sig vi vill eller inte, Becketts intighet. När uppbrottet så infann sig (uppbrottet från lägerelden i Nevadas öken 1882? eller uppbrottet från nomadtält vid sidenväggen 1256? eller ...) så tog vi i hand och lämnade varann broderligt med från min sida "vi kanske ses i framtiden" och lettens "eller så ses vi i historien" med ett vit-magiker-flin gick han vidare på sin vandring i världsaltet och jag satte mig på tåget mot Göteborg och var en lika märklig figur för honom som han var för mig.

Jag satte mig ner. Började anteckna vad som skett under helgen och just när jag antecknat "white magican" så fick jag en hoprullad affisch i skallen. Kvinnan bredvid mig, en mycket tilltalande sådan, tog sin rulle och ställde den i ett hörn och jag skymtade snabbt texten Moderna Museet på affischen. Jag var bara tvungen att fråga: "Vad för utställning?" "Hilma af Klint", svarade hon ... "självklart, självklart, att jag skulle få Hilma af Klint i huvet ..." ...     

Vad var då det tredje? Jag tippar att Linde menar det ord som är snarlikt och släkt med sjö: själ. Det obeskrivbara som vi ibland kan känna som en känsla och som griper tag i vissa av oss.

onsdag 6 mars 2013

Gårdagens Kaffekopp ... Gårdagens Giffi's ...

Tanken var inte så, men tiden ledde mig dit ... Tiden lät mig snubbla in på kopplingen .. var det snön? Vet inte. Vad vet vi? Det föll lite snö ... någon gick förbi ... stunden försvann ... Lev ...

video

Ett trick. Spela bägge fönstren samtidigt, så som Du vill :-) Det funkar oxå ...

"In the all night cafe at a quarter past eleven
Same old man sitting there on his own
Looking at the world over the rim of his teacup
Each tea lasts an hour then he wanders home alone.

Have you seen the old man outside the seaman’s mission?
Memory fading with the medal ribbons that he wears
In our winter city where the rain cries little pity
For one forgotten hero and a world that doesn’t care.

So how can you tell me you’re lonely?
And say for you that the sun don’t shine
Let me take you by the hand
And lead you through the streets of London"
(el. vaffö icke Södermalm, skulle inte det passa, öh? eller va?).

Del av låten "Streets of London" skriven av Ralph Mc Tell



Upplagt av Peter Frisk

Peter Frisk kan ta plats på anarkist-listan

Det ryktas om att Peter Frisk kanske ska till att väljas in i den ickebefintliga skuggrörelsen anarkist-listan. Platsen där ingen riktigt finns då anarkismen inte har något ännu enat eller existerande parti. Vid nästa kongress som givetvis hålls spritt, så kommer för Peters del kongressen ske vid Slussen och där vi givetvis inte vet var de andra håller hus eller var Peter kommer att vara så kommer Peter att nominera sig själv för sig själv och sen fortsätta vara sig själv och anarkista vidare. Möjligen kan man se speglingen i Saltsjön och där möjligen ana en viss ensamhetens narcisism. Slut på pressmeddelandet.

Skuggan noterad, föreningen okänd, plats Slussen, kanske riven
A


måndag 4 mars 2013

Gårdagens Slussen ...

Slussen, 3 mars, 2013, kl. 11:31
Sugen på en kopia, kontakta Frisk.

Gårdagens Slussen ...

Tittar man riktigt noga så står det "Made in Sweden" som ett sigill i kakelfästmassa från det forna blå kaklet som en gång suttit på vägga ...  

Slussen, 3 mars, 2013, kl. 11:13
Önskar du den uppförstorad som plansch, canvas, u name it, så hör av dig, givetvis signerad :-) 
herr Frisk behöver nämligen flis ...