En gång i tiden var en kaj en plats där det rörde på sig. Det fanns en tid när man gjorde annat än satt still och zippa på en latte. Det fanns en tid då man kunde gå omkring och se lustiga konstiga saker och känna dofter av alla de slag helt utan skyddsnät och helt utan kommunala ordnade promenadstråk av kinasten. Det fanns en tid då man kunde beskåda lastbåtar, kranar, bryggor, slipers, hantverkare, stenhuggare och grävmaskiner och människor som arbetade med något som man kan ta på. Någon slipade på en båtsida så glöden sprutade och en annan måla på en mast medan en tredje olja in ett däck. Det är slut på det nu.
Vill man skåda hur en kaj såg ut en gång i tiden, innan den fullkomliga ordningen tog vid, så tar man sig bort till den sista resten av existerande dåtida kajområde i Stockholm. Nedanför Skanstullsbron finns det fortfarande kvar ett sista reservat av kaotiskt liv som snart är borta. Ta er dit och studera och fundera och titta gärna på själva brottet i tiden.
Intryckt i ett sista hörn har nu de gamla båtarna och de rostiga pinalerna pressats undan. De har ingenstans att gömma sig och väntar nu på sin fullständiga utrotning. Vi skådar en utdöende art helt enkelt.
Med tunga obevekliga steg far den nya tiden fram med sitt nya ideal till stad. Den ordnade staden. Tillrättalagd och ... lite tom kanske man kan säga. Men smaken är ju som baken som sagt.
En ny kaj anno 2000-tal.
En gammal kaj anno 1900-tal.
Kajlivet på 2000-talet.
Ovan och under kajlivet på 1900-talet.
Här kan man räkna båtar och andra pinaler och gå och fundera på livets villervalla.
Här räknar vi några träd och en inhängnad krog.
Gammal kaj - som måste bort. Inget skräp här inte, kan vi ju inte ha mitt inne i stan, hur skulle det se ut! Och inga båtgubbar eller en massa pyssel och sysselsättning med kroppen. Vi har ju Kina, där pysslar man med sånt, här ska vi bo och ha kontor och dricka latte i promenadstaden. Punkt.
Så hatten av för det som varit! Det krokiga, det rostiga, det doftande, det ljudliga, det levande!
Allt som är fast förflyktigas ... så var nu snabba om ni vill se den sista av den utdöende arten: Stockholms kaj/hamnliv. (Läs också Epsteins Stockholm DN; Industriepokens sista suck i Södra Hammarbyhamnen).
Text och bild/ Peter Frisk
P.S. Men ... vad ska man göra sen då, när man druckit sin latte? Gå hem? Gå till kontoret? Blir det hela inte lite enkelspårigt i längden tro? Ja ... lite trist, lite dött ... Jag tar snart mitt och styr dit där mina skor pekar ....
5 kommentarer:
Medelklasslirare som leker arbetarklass, HELA sverige skrattar åt dig.
Käre anonym, fråga mig först vem jag är innan du uttalar dig om min person och jag älskar er modiga människor som kör med anonymiteten.
Men visst - jag ska rätta till det hela och berätta min bakgrund eftersom du uppenbarligen tycks veta vad jag är för människa. Uppfödd i Katrineholm i en av de mest industrialiserade städerna i Sverige. I stort sett bara arbetare i den stan på den tiden (nu vet de flesta inte vad de ska göra - mest arbetslösa då tillverkningen försvinner). Akademiker få i den stan. Högre utbildning inga. Uppvuxen i ett område byggt 1971 - kallat lilla Beirut (se eller läs Svinalängorna - samma stuk på område - men vi hade kul där - men många är tyvärr döda nu). Ingen av mina föräldrar har högre utbildning än grundskola - 7 år på den tiden. Farfar fick guldklocka på "pumpen", farmor städa (och fan den som inte visar hyfs mot städerskor i min värld). Gick ut 9an med 2,1 och halkade in på bygg och anläggning på reservplats, var på väg mot verkstad. Byggnadssnickare tills jag var 27 ungefär och läste inte mycket böcker men fackligt aktiv och arg på orättvisor, samhällsintresserad snickare som söp rätt mycket (vilket är brukligt i dylika städer), då kom byggkrisen. Arbetslös. Börja läsa under arbetslösheten (ingen tradition av det i min familj). Läste sen in missade ämnen på Komvux. Trilla in på universitet. Läste blandade kurser, idehistoria, historia, konstvetenskap och träffade där sånna som du talar om, medelklass och övre medelklass som jag förstod väldigt lite utav - för mig en ganska främmande art. Hamna i Stockholm och det visade sig att det jag älskade mest var städernas kaos, pluralitet, möjlighet, frihet och charm. Började berätta om stan och dess historia och har åsikter och kommer alltid ha åsikter och en sak ska jag säga dig: Anonym lär jag aldrig bli och ordet arbetarklass använder jag sällan fast jag mycket väl vet vad det handlar om. Men jag ska säga dig en sak. Mitt ursprung är jag jävligt stolt över men jag har gjort Min resa. Jag är från botten helt enkelt och vi som är ur botten har styrka serru. Så, det var en liten del - ett skrap på ytan - av min historia.
Sen har du rätt. Jag brukar få folk att skratta. Försök själv får du se, det är bra för hjärtat ;-)
Nog om mig. Vem är då du att dömma - herr anonym?
@annanyman:
Och vem är du som vet vad HELA Sverige skrattar åt?
Säger som stadsflanören, kom ut, kom ut ...
anonym....jag håller upp 3 fingrar, läs mellan raderna......mvh D.Linder
Hejja Stadsflanören mycket bra svar, stå på dig.
MVH En som tycker som du.
Skicka en kommentar