lördag 1 augusti 2020

Året var 1983 & 2nionio ...

Det var ju lite kul. Plötsligt hamna jag helt oväntat i 1983. 

Råkade gå förbi en loppis här i Majorna och hittade den gamla kulturblaskan "2nionio" som jag egentligen vet ganska lite om. Dock att Arne Anka gjorde sina första staplande steg i 2nionio. 

I numret jag hitta, nr 4, 1983, var temat Stockholm, "den stora småstaden". Första artikeln var om hornstullsoriginalet "Texas" och i stort sett direkt hamnar vi på det berömda ölcaféet Tjoget på Långholmsgatan (ett av de sista riktigt välbevarade ölcaféer som försvann i mitten av 90-talet och blev thaikrog eller vad det nu blev ... det som har samma namn idag har inget med Tjoget att göra). 


Nåja, "Texas" var en välkänd herre i sina kvarter runt Högalid. Lätt haltande efter en skottskada i Sevilla under spanska inbördeskriget drog han skribenten till Tjoget där det satt några "morgontidiga gäster, glest utspridda. Med kaffe och Dagens Nyheter, på väg till jobbet. Eller med en morgonpilsner och blickar mot systemet" på andra sidan Långholmsgatan. Samtidigt tryckte "Texas" in en gigantisk fet prilla Ljunglöfs Ettan under läppen och berättade om sitt händelsefulla liv som rymde en hel del. Han hade kört timmer i skogen med häst, varit sjöman, dödgrävare, nattvakt, diskare, rest med cirkus, varit kofösare i Brasilien (därav namnet "Texas"), karikatyrtecknare, varit med i internationella brigaden i spanska inbördeskriget, suttit ett halvår i Francos fängelse, deltagit, på finska sidan i Finska Vinterkriget och fortsättningskriget, hängt i Klarakvarteren med Ferlin och gänget (f.ö. fanns medaljong med Ferlins profil på Tjoget på väggen när jag var där på 90-talet). Nu gick "Texas" omkring och hjälpte till med vad han kunde i kvarteret.

Jag antar att "Texas" inte höll ut hela 80-talet ... men han hade hunnit med en hel del och där på Tjoget gick det nog att höra en och annan story ... Jag bläddrar vidare i 80-talets gryning.

 

Det annonseras om nyutgåvor av Lundell ... Jack, Sömnen, Vinter i Paradiset, Kyssen ... o så blev jag sugen på att läsa om Vinter i Paradiset ... i en kort notis noteras att Stomatolskylten är släckt. Att det hela beror på företaget ifråga, som inte ansåg sig ha råd "att byta glödlampor". Två år senare ska den lysa igen efter att ha renoverats till inspelningen av "Idag röd i morgon död" som kom på SVT 1985 (om jag minns rätt) och där skylten är central i Trenters roman. 

Förövrigt en hel del läckra 80-talsbilder ... det togs bilder på ett annat sätt då ...


I artikeln "Krogarnas liv" som illustreras av Slas funderar Thomas Millroth över just krogarna, en hel del charmiga syltor, det hela är långt bort från uteserveringarnas tid som ju slår igenom först i slutet av 1990-talet och som idag utvecklats till att påminna om livet på en campingplats än en storstad (jo, ja, jag är en de sjabbiga hakens romantiker, och hade givetvis klart gillat livet om syltorna levt sitt liv oberört fram till min egen nutid). 

"Krogarnas liv" följs av artikeln "Med utsikt från ett krogfönster" skriven av Micke Berg (ja, ni förstår att jag trivs med det här numret av tidningen och begriper den i sitt innersta väsen). Artikeln tar avstamp på "Gropen, stans sista riktiga ölkrog", Berg fortsätter "och bilarna stänker fram på Hornsgatan" och "Gropens röda dunkel värmer och jag känner mig som den siste romantikern" och prisar här Söder, som han säger att han först ansåg som intet speciellt, men efter att ha flyttat runt i stan nu insett att Söder har (1983) "den omöjliga blandningen av gytter, slum, sköna människor och krogar som gör det möjligt att leva ett annat liv än det strängt inrutade" (samtidigt for en bit av en låt runt i mitt huvud "Karnival en vanlig måndag" ... sorry, svårt att låta bli :-) och Berg fortsätter; "för mig är Söder den sista utposten för en romantiker" (heders!) "Vrider jag lite på nacken kan jag se Mariatorget, Sveriges mest internationella torg" och vid åttasnåret ska Gropens klientel ha rest sig för att dra vidare till "Stopet" som enligt Berg ska ha köpts för bankrånspengar och där ska tjejerna ha anställts efter storleken på brösten, enligt Berg som utropar "Stans trevligatse sylta! Varmt och mänskligt" (det härliga "Söderstopet" fanns kvar på Torkel Knutssongatan en bit in på 2000-talet (vet någon exakt år så skicka ett mess), idag ligger en ICA-butik på platsen :-( Berg skriver även om "Vikingen" som ju ännu finns kvar, anno 1974.   

Det hela följs av en liten notis om den idag ganska okända södernovelisten Gustaf Rune Eriks. Uppväxt på Södermannagatan så skrev han en hel del om kvarteren kring Östra Söder. Gustaf Eriks brukade boxa tillsammans med Uno Eng och Gösta Pettersson och den som inte visste vilka de var uppmanades att skriva till redaktionen. 


Nästa artikel var lite allvarligare och handla om tidens polisbrutalitet. Därefter hamnar vi hos Bryyds MC och Liljeholmens industriområde (vilket ju uppskattas av en gammal hoj- & industriområdesromantiker - de gamla industriområdena saknas storligen). "När vi obemärkt gör entré" skriver Peter Axman, "råder redan ett stillsamt kaos. Gitarrerna larmar, några hundra ur chopper-folket trängs, stojar, skuttar, svettas i den tilltagande värmeböljan. Pripps Blå för en tia burken är det enda som gäller". Bandet Guitar 66 spelar. Kvällen tycks bli bra och Axman trivs; "en sällsynt förtrollad natt. En sådan natt man behöver emellanåt för att rensa bort lite skit, trimma hjärtat och väcka avtrubbade sinnen till liv" och när "vi lämna Bryyds ligger öl-burkarna i drivor". (som extramaterial, för den intresserade, hitta jag ett klipp från Sofia Hogs 20-årsfest från 1988 ...) (nog saknas baksidorna av stan. Ett av mina bättre minnen är ett besök på Perkule MC i Lugnet på 80-talets slut - som var en riktig upplevelse :-).


Axman skriver även nästa artikel där vi hänger med och får oss "Nyckeln till Stockholmsnatten". Det blir en rask promenad förbi Collage, Tatersall, Bäckahästen, Daily News, Garage, Victoria, Cafe Opera, Gamla stan och visträsket, Ritz, Glädjehuset och "in på Röda Rummet kommer man alltid. In till detta sorlande radikala hav där cigarett-röken ligger som en svidande dimma över de otaliga animerade diskussionerna" och "provins-vänner på besök visar sig ofta ha svårt att förstå charmen med det beryktade Röda Rummet" och den sista artikeln handlar om rivningen ute på Långholmen; "Nu är i alla fall centralfängelset rivet och ska bli bollplan" och en annons om Ulf Dagebys nya LP "en dag på sjön" skymtar snabbt förbi i ett hörn och 1983 försvinner in i ett mörker av det som varit för att aldrig mer uppstå ... 

... jag vaknar och är åter i 2020 ...

tisdag 21 juli 2020

Mr Bojangles ...

Ibland stoppas tiden, musiken slår till, obönhörligt, man är inte beredd, man fångas och man är helt öppen, mottaglig, kan inte försvara sig, bara tar emot ... där satt jag och hade nån låtlista som gick. Satt och jobba med nått tråkigt å så kom hon, bara dök upp, med sin sång, Nina, och plötsligt var jag i nån cell i New Orleans med Mr Bojangles framför mig i en sång som jag inte hört på trillioners eoners år, och allt bara stanna ... tvärstopp ... tiden stod still, stanna upp ... flöt ... solen, barnen, världen, livet ... jag surfa kort iväg på en skimrande våg av stillad stannad tid samtidigt som år och liv flög förbi medan jag satt kvar i sången som sög mig fast i denna frid av musik och stillhet och sorgenshet, livslust, sorg, glädje och ... ja ... det händer inte ofta, men när de kommer, de där ögonblicken, bara attackerar en ur intet, då gäller det att vagga med och bara segla vidare tillsammans in i ... musiken ...

söndag 5 april 2020

With the warm wind in her hair

Så kom det en låt i flödet som fångade mitt minne. Marianne, denna underbara vackra människa med en tuff livsresa. Har alltid tyckt att det finns en rejäl dos av livets realism när Lucy Jordan går där i förortsvillan som hemmafru där det enda hon kan pyssla med är att flytta runt blommor och: "At the age of thirty seven She realized she'd never ride Through Paris in a sports car With the warm wind in her hair"

... avdelning när saker och ting inte blev som det riktigt var tänkt att bli.

Shel Silverstein skrev texten och Faihtfulls speciella röst och på något sätt hennes eget öde lyfter låten till en av de stora i musikhistorien. Läggs i säcken "mina favoritlåtar" (och den säcken är stor).


måndag 23 mars 2020

Lyssnar på Eurotalk

Spännande att lyssna på Eurotalk som är ett fotbollsprogram och om de ekonomiska konsekvenserna.
Alla siffror som nämns nu är leksakssiffror ändå talar vi om det.

Skit samma. Den ekonomiska naiviteten är under noll så det är ingen idé att ens bry sig.
Man får ta och läsa "Mannen utan egenskaper" och ställa sig på.


söndag 22 mars 2020

Idrottens betydelse för hoppet

(skrivet söndag 21 mars 2020)

Idag gör bandyn något som är helt rätt enligt mitt sätt att se på saken. De spelar sina finaler trots allt.
"Men det är ju med tomma läktare", säger kanske något. Ja det är det. Men som det ser ut nu så får vi leva med det. "Men varför spela alls då?", kanske någon säger. Jo, för att stärka oss alla andra.
I förra veckan såg jag en handbollsmatch med tomma läktare och en futsalsmatch med tomma läktare. Den glädje jag kände när jag satt där framför tv-n i mitt hem var jävligt stor och jag kände, och visste, att det satt många fler som mig och tittade på matchen som givetvis var helt annorlunda utan publik. Men de spelade! Det räckte liksom.
Nu stänger man ner och korar inga mästare på sina håll och i vissa seriesystem ändrar man om så att vissa inte får chansen att gå upp osv.
Det är ju nu vi behöver idrottsmännen och idrottskvinnorna.
Det är ju nu de kan bli våra riktiga Hjältar.
Det finns många fall i krig där man trots alla möjliga risker har spelat diverse matcher. Samma sak med fältartister som rest runt och sjungit för soldaterna och det har givetvis varit med risk för artisternas liv. Allt det där har haft ett viktigt syfte. Att stärka moralen och hoppet hos så många som möjligt.
Där borde också samhället, staten, ta sig en funderare. Varje match som spelas borde sändas och det skulle inte betalas av klubbarna utan med ett stödpaket. Likväl skulle klubbarna stöttas ekonomiskt för att kunna fortsätta spela med tomma läktare. På så sätt skulle alla som sitter hemma ha möjlighet att se matcherna. Det har också visat sig att väldigt många stödköper biljetter och att vissa läktare som står tomma är själsligt proppfyllda. På så sätt skulle vi rädda idrotten och samtidigt ge oss alla hopp och glädje. Ja, man sitter där och bara tänker "ja, vänta tills vi alla får gå på match, vilket drag det kommer bli". Men till dess måste vi ha ett hopp. Och då kan man inte bara bomma igen. Bara stanna upp.
Ta tex de gamla. Bara att få sitta och se en match och att Det Händer Nått" är superviktigt.
"Men det kan ju vara farligt för idrottsmännen", kanske någon säger. Ja, det kan så vara. Men det är också jävligt farligt när man sänder ut unga människor i krig. Vilket alltid görs och kommer att göras med vetskapen om att av flera av dessa unga soldater kommer att dö (vilket vi vet inte är fallet i den här situationen). Det borde därför inte vara något konstigt att unga starka idrottsmän/kvinnor, som vi vet, absolut inte är riskgrupper på nått sätt, att just de visar sin styrka, sitt mod, och ger oss andra hopp. Framför allt för de som inte alls kan ta sig ut. Att låta dessa stjärnor, dessa i vanliga dax tuffa spelare sitta gömda hemma är för mig en gåta. Ut och visa kraft, tack.
Så idag kommer jag att sitta framför tv-n trots att jag inte har en susning om vilka som möts i finalen eller att det är tomt på läktaren. Men det skiter jag i. Jag vill se en match.




onsdag 18 mars 2020

onsdagen den 18 mars

Det är nog av vikt att vi börjar tänka i de banorna också samt att införa prisreglering så att inte vissa varor sticker iväg i pris samt införa något slag av ransoneringssystem - just för att nu rädda de svaga i samhället. Väldigt snabbt bör vi nog också införa något som påminner om krigstillstånd just för att markera situationens allvar (då jag noterar att en hel del inte tycks begripa vad som händer). Det gäller nu att vara jävligt klara i vad som händer.
Det gäller nu att vara pragmatisk. De hyror, de priser, den börs, den ekonomi, det liv, allt det som fanns pre (före) mars 2020 existerar inte. Allt är och kommer vara på en annan nivå.
För att inte få en total nedgången spiral måste vi göra oss beredda och framför allt rädda alla som nu kommer att gå in i en gigantisk ekonomisk kris. Räkna inte med annat. Till en början har vi alla inom reseindustrin, evenemangsindustrin, hotellnäringen, restaurangerna (resten kommer snart också). Dessa måste snabbt räddas och få nått slag av räddningspaket för att åtminstone hålla sig flytande så att de kan hjälpa. Går dessa under, fullt friska och arbetasföra människor, kommer de givetvis att vara i behöv av hjälp. Hela denna kader av människor kommer behövas till andra saker (likväl säkerligen de tomma hotellen). Vilka är dom? I många fall människor som driver verksamheter. Chefer, arbetsledare, egenföretagare med kunskap om att hålla ihop komplexa saker. Jag känner många av dessa och vet att just dessa är en kraft och en del i befolkningen som vi är i behov av.
Fryser man ett land så måste även hyror och andra utgifter på något vis strypas - eller regleras. Likväl alla basvaror.
Slår vi ut alla de här människorna som är kreativa, arbetsamma, starka, hårt arbetande, så slår vi ut en viktig del av de som vi behöver i den tuffa framtid som snart är här (på många håll är här). För vi kommer behöva varenda starka arm framöver.
Att höra frågor som "har du varit med om något liknande" till någon ansvarig på det där pressträffarna får mig bara att sjunka under jorden. "Va fan tror du?" Vill man att de svaret ska vara "Va fan tror du? Världen är bommad och va fan tror du det får för konsekvenser människa?" .
Vad jag kort sagt vill komma till är att vi helt enkelt måste inse fakta. Det här kommer kosta oss svett, blod och tårar och det är så jävla viktigt att alla vi som kan hjälpa, som är friska och starka, gör det och då kan vi inte personligen gå i konkurs och kastas ut i ett ingenmansland.
Då inget kommer in måste även utgifterna frysas. Något slag av speciallön måste betalas ut så alla känner en ekonomisk trygghet och kan ge sig ut och hjälpa till.
Att sitta och leta vem som startade det hela eller vems fel det är eller tro att allt snart återgår till det sk "normala" lönar sig nu föga. Varenda starka arm krävs.

fredag 13 mars 2020

13/3 fredag


"Det är något i luften", sa Jonte, när vi var ute och gick nu på kvällen.

Ja, det känns att det är något i luften. Man kan faktiskt känna världens reaktion.

Man stänger ner. All idrott. Alla evenemang. Konserter. Teatrar. Museer. I mängder av länder. Stänger ner. Stänger ner länder. Det kommer att få konsekvenser. Arbetslöshet.

Jag är hundra på att ingen egentligen begriper hur stort det är. Vad som hänt. Jag gör det inte. Ingen gör det. Det är för stort. Ibland får man rysningar i kroppen vid sällsynta klarheter och en svindelkänsla dyker upp. Man försöker koppla ifrån. Tittar på TV med barnen och låtsas som om allt är som vanligt. Äter sitt fredagsgodis.

Men det är inte som vanligt.

Det hela påminner om en tsunami. Man står på en strand. Allt är vackert och lungt. Något händer långt bort och alla vill se. Uttala sig. Komma med nån kvick kommentar. För sent ser man en gigantisk våg torna upp sig som man omöjligt klarar sig ifrån och som sveper bort allt det som var ...

Vi måste kämpa. Men det här är en riktig kris.
Kanske börjar vi begripa ordentligt om 3-4 dagar.
Att allt, precis allt, har förändrats.

Då kommer vi också att begripa att det som var i går inte finns kvar.

måndag 28 januari 2019

Pustegränd då och nu

Det här med gamla hus har ju sina sidor. Somliga anser att det går att bevara och somliga menar att det är omöjligt. I vår tid gäller numer den senare varianten. Det går inte.

Man kan ju fundera lite när man står nere vid Pustegränds trappor på Söder. Där finns idag ett gammalt hus från 1700-talets andra hälft kvar. År 1985 var byggnaden fullständigt nergången och det hade med all sannolikhet rivits om den sett ut så idag. Bilden till vänster är hur huset ser ut idag och bilden till höger 1985. Innan huset renoverades. Men det skulle bli värre.


Huset hade stått och förfallit efter att Södergatan dragits fram på vänster sida. I slutet av 80-talet började man bygga SKL:s hus som kan anas till vänster på vänstra bilden.

Under byggnadsarbetet "råkade" någon grävskopa komma emot huset som delvis rasade.  Reflexmässigt (man var väl van efter alla rivningar) begärde byggherren (han som var ansvarig för skadan) rivningstillstånd.

Bilden nedan är hur huset såg ut efter fadäsen med grävskopan (eller vad som nu orsakade raset) ... halva huset var nu väck (det ser ju vem som helst att ett sånt hus är det ju bara att riva).


Men inte det. För en gångs skull svarar ansvariga i staden på byggherrens önskan om rivning som man borde göra fler gånger då någon "råkar" riva något som man bestämt ska bevaras:

"Ni har fått tillstånd och möjlighet att bygga ett hus på en av stadens allra mest begärliga platser. Ni borde hålla er för goda att försöka riva ett 1700-talshus av ren bekvämlighet"

... så sa man i slutet av 1980-talet och det huset står än idag kvar och är mycket välvårdat och med övriga hus på Mariaberget speglar det en viktig epok inom stadens historia.

Vill ni höra mer om hur Mariabergets bebyggelse räddades undan grävskoporna från de som ansåg det som omöjligt så kan ni hänga med på min gatuvandring "Mariabergets historia" den 24 februari kl 13:00. Samling sker framför Maria Kyrkas entré, Bellmansgatan 13.

/ Peter Frisk - www.peterfrisk.se





fredag 2 juni 2017

Kinesiska företags uppköp i utlandet 2014-2017 - Hainan Airlines HNA Group.

Texten bygger till viss del på en artikeln i New York Times i april 2017.


One57
One57 - wikipedia
Det kinesiska bolaget HNA Holdings Group köpte i april 2017 det dyraste Townhous någonsin i New York. Det var Wildenstien mansion som gick för 79,5 miljon dollar (tidigare rekord för ett townhouse låg 53 miljoner dollar). Samma månad köpte bolagets VD och grundare Chen Feng tillsammans med sin bror ett helt plan i One57 som är en nybyggd lyxglasskyskrapa på 157 West 57th Street, NY. I mars 2017 var bolaget inblandat i den hittills dyraste skyskrapeaffären någonsin i New York då HNA Group köpte 245 Park Avenue för 2,2 miljarder dollar.

Ovanstående investeringarna är bara några axplock av det kinesiska bolagets större investeringar sedan 2014.

Den kinesiske 63-åriga Chen Feng har på två årtionden byggt upp ett litet flygbolag till ett av de största kinesiska flybolagen. Under de sista 2-3 åren har bolaget storinvesterat. Exempelvis köptes 2015 det schweiziska bolaget Swissport med 62.000 anställda för 2,81 miljarder dollar. Året efter köptes det Kaliforniska bolaget Ingram Micro med 27.000 anställda för 6 miljarder dollar. Samma år, 2016, köpte Fengs bolag CIT Group Inc.s flygplansleasingaffärer för 10 miljarder dollar. Affären skapade om HNA till världens tredje största hyresflotta. I april 2017 köpte HNA 16.8 percent i det schweiziska bolaget Dufry med 29.000 anställda och 2 200 tullfria butiker på flygplatser, kryssningsfartyg, hamnar, järnvägsstationer och centrala turistområden i hela världen. Månaden efter, i maj 2017, blev HNA Group största aktieägaren i Deutsche Bank med ett uppköp på 4,9 % i banken. HNA Group äger idag 10 % av banken. Till detta kan tilläggas en hel del kontorsskrapor, golfbanor och hotelkedjor (mestadels i USA) och storägare i Hilton Hotels och andra mindre uppköp inom flygbranscen (se lista här - rulla ner en bit).

HNA anses också tidigt under 2017 försökt att köpa in sig i investfirman SkyBridge Capital som grundades av Anthony Scaramucci som var central i Trump-kampanjen och även fick en roll i Vita Huset. HNA.s agerande sågs hos somliga som ett sätt att få in en fot i Vita Huset.

Vissa bedömare ser uppköpen som ett led i en ökad aktivitet från Kina att vara med på den globala finansmarknaden. Givetvis handlar det om en politisk förändring då inget i Kina görs utan rätt uppbackning av staten samt rätt åsikt från den "fria" företagaren (statliga banker drivs av staten som är det Kommunistiska partiet). Det som ändrats under senare år är att de Kinesiska statliga bankerna som tidigare bara lånat ut stora summor till Kinesiska statliga företagen nu lånar till privata företag som HNA. Nu lånar de statliga kinesiska bankerna ut pengar till privata kinesiska bolag för uppköp och investeringar i utlandet (vilket å andra sidan kan ändras i en handvändning om politiken ändras i toppen). En annan sak är att de privata bolagen tillåts göra stora uppköp utomlands (den tidigare Kinesiska politiken var att ligga rätt lågt - innan Xi Jinping).

HNA:s krediter, som sägs vara 60 miljarder dollar, kommer från China development Bank (vars ordf. Hu Huaibang är suppelant i Kinas Centralkommité), Export and Import Bank of China och China Construction Bank (orf. i världens andra största bank är Wang Hongzhang, politiker i kommunistpartiet). Alla helstatliga och givetvis starkt kopplade till partiet som bestämmer över ekonomin. Spelar man på rätt sätt blir man rikligt belönad ... Av de sagda 60 miljarder dollar i krediter har HNA under några år spenderat 30 miljarder dollar i företagsköp och investeringar i företag (se exempel ovan). Enligt New York Times är det i princip omöjligt att förstå ett bolag som HNA då det existerar en mängd underbolag, holdingbolag och ett nystan av dimridåer.

Hur påverkar det hela världsekonomin? Våra städer? Demokratin? Miljön? Ekonomin? Vilka blir vinnarna och vilka blir förlorarna? Här har vi nu en situation med ett Kina med ett gigantiskt handelsöverskott som lånar ut till Kinesiska företag som köper upp vad som finns att köpa upp (den som får ett bud lär ju inte tveka att sälja och man ana att det köps mer dyrt än vad bolagen kostar). Hur påverkar exempelvis de kinesiska investeringar fastighetspriserna i de stora städerna? Vem är det egentligen som är ägare? (Kinesiska staten eller de sk "fria" Kinesiska företagarna? Som det ser ut just nu i Kina så har ju tex de mänskliga rättigheterna en hel del problem).

Det kanske inte är något problem?

De kinesiska bankernas utlån till investeringar och uppköp av bolag skapar förmodligen än mer pengar på finansmarknaden. Vad är det för pengar egentligen? Och de som säljer bolagen får ut gigantiska summor som ska reinvesteras. Var investerar de i sin tur sina pengar? Ingen tycks heller veta exakt hur mycket pengar som pumpas in från de statliga kinesiska bankerna eller varför, i vilket syfte, och ingen vet vem som i förlängningen kommer att styra tex en bank som Deutsche Bank.

Kinesiska Kommunistpartiet?

Peter Frisk

måndag 21 oktober 2013

Clas på Hörnet, hög diplomati och en Kolja på tallriken ...

Dagens lunch inmundigas på Clas på hörnet. Så bör man helt enkelt förhålla sig om man ska gå med lite glada pensionärer runt "Sibirien" i Vasastan. Där hamnade jag onekligen i ett hörn på "hörnet". Koljan kom in och det gamla golvet knarra där det sägs att Fredrik I dansat efter att Hedvig Taube, älskarinnan hans, avlidit och att han den kvällen fann en Beata att trösta sig med. Nu var klockan runt två och det var nästan helt tomt i salen förutom tre herrar som satt och konverserade på engelska. Mycket intressant (jo, jag är en nyfiken figur och att äta själv har sina fördelar om man är en lyssnare).

Hur som ... Nu började min egen gissningslek att lista ut vad de var för ena. Den ene var onekligen diplomat. Var den andre svensk? Var det ett affärsmöte? Kanske ryss? Den tredje hade en engelska som påminde om en slags finsk koppling. Något mer släpande och saktmodigt i sitt tal. Jag kom att tänka på Marquis de Norpois i Proust "På spaning efter den tid som flytt". Norpois som var diplomat och att diplomater sällan talar om människor, personer, utan om länder så som personer eller var deras utrikesdepartement har sin adress. Dessa herrar var Norpoislika och talade om länder. Jag tänkte på min kolja och min vandring och de talade om länder och andra diplomater och den stora världen. Olika falla en servett inne på Clas på hörnet där två världar satt på samma krog i samma tid.

Efter 45 minuter hade jag till slut luskat ut var de kom ifrån och vilka det var. Våra baltiska grannar helt enkelt.

Tidpunkten för mitt arbete närmade sig och jag var tvungen att bryta upp för att möta min grupp ute i Monica Zetterlunds park och jag var tvungen att passera herrarna. Det kändes nu lite märkligt att bara gå förbi då jag var den ende som suttit därinne och hört deras mycket intressant samtal.

Så jag tog av mig min hatt och ursäktade mig att jag störde dom men ville bara som en obetydlig svensk medborgare (när jag sa det for en tanke i min skalle till Evert Taube av alla, hm ...) meddela herrarna att jag är en mycket stor vän av era tre länder och skulle vilja ge er denna komplimang (detta sagt på engelska på något vis). Inte helt oväntat, jag hade gissat mig till det, sken alla tre upp och tackade hövligt, en på någon slags svenska (saken är ju den att alla tre, tyvärr, allt för ofta negligeras i historien och hamnat under en del ångvältar och där mitt eget lands invånares kunskap om deras historia, våra grannars, är lika med noll, ja, lite under noll vilket givetvis är bedrövligt och det är klart, vet man inget om sitt eget lands historia ... så, blir det bedrövligt ... och att en svensk skulle uppskatta dessa så här fanns förmodligen inte på deras kartor).

De tre mycket välklädda ambassadörerna (japp, har alltid intresserat mig för östersjöregionen, dåtid som nutid) tackade allra ödmjukast och jag sa att det var mycket trevligt och att jag tyvärr hade lite bråttom till andra sysslor och sa så värdigt jag kunde adjö till sällskapet som jag förstod hade mycket mer viktigare saker att ta hand om.

Jag har nu, på minimalistisk droppnivå, varit en del i de internationella förbindelernas positivitet och förväntar mig nu en, åtminstone, klapp på axeln av vår egen Norpois på Quai d’ Gustaf Adolfs torg ....

En liten sak. Vad de talade om håller jag för mig själv.