fredag 26 oktober 2012

Mod och feghet ...

I ”Blandade kort” skriver Gunnar Ekelöf om att den franske målaren ”Lautrec var frisk i sin själ och hans olycka hindrade honom i varje fall inte att njuta av livet” .

Henri Toulouse-Lautrec kunde inte gå ordentligt och var invalidiserad efter att brytit sina bägge ben som liten. Trots sitt handikapp blev han konstnär och levde i bohemkretsarnas och festade runt i Paris och skapade ting som långt efter hans död glädjer mänskligheten.

Tidigare i veckan, innan jag läste meningen, hade jag funderat på en s.k. broiller. Låt oss säga, för att parafrasera en visa och på ett visst sätt broillerns själv, ett fullständigt "slöseri av protein". Jag var på stan och passerade ett muskelpaketet som stod med sin tjej i ett gathörn i vimlet. Samtidigt rullade en kille i rullstol förbi. Livet hade för killen i rullstolen blivit på ett annat sätt än för de flesta av oss andra. Han var väldigt illa däran. Hur som helst, slöseriet med protein vänder sig då, utan att tänka givetvis, till sin tjej och säger högt, utan minsta tanka givetvis, att ”tänk, sånna där låter man leva”.

Tyvärr hinner man inte alltid plocka saker och ting på volley. Givetvis skulle jag klämt ur mig något men ögonblicket försvann lika snabbt som det uppstod. Jag förbannar mig själv än idag att jag inte tryckte in en låda bananer i denna förmodade ”skapelsens krona” och därefter sparkat fanskapet i den berömda röven.

Nu gjorde jag tyvärr inte det.

Det finns rätt många förutfattade meningar om hur en människa ska vara och hur en människa inte ska vara. Broillerismen har tveklöst fått företräde i vår tid. Köttet har företräde för tanken. Köttet tror att en fullkomlig kropp är det viktigaste och att en idé, en tanke, i en icke fullkomlig kropp är värdelös. Som tur är så finns det en del bevis för att en inte fullkomlig kropp kan göra mer än ett muskelpaket av broillertyp.

Kan räcka med att säga Stephen Hawking.

En tanke kan vara tusen gånger mer nyttig än en muskel. Min erfarenhet från livet är att de med musklerna oftast, inte till 100 %, men nästan i alla fall, ofta är fega stackare. Medan de med tanken och ofta en skrall kropp är de verkligt modiga och de riktigt tuffa människorna.

Jag ska ta ett exempel. Jag arbetade en gång på ett hotell som nattreceptionist. Hon som lärde upp mig i yrket berättade då en liten historia som precis hade inträffat på hotellet. Det hade varit ett stort mästerskap för bodybuilders och hela hotellet var fyllt av biffar. På kvällen hade det varit fest och en av bjässarna hade fått tokspelet. Muskelpaketet piskade på sin tjej som enligt den som berättade historien var än mycket tunn och smal och liten tjej (modigt, tufft gjort …). Under denna misshandel stod nu ca 40-tal kolosser i +100-klassen och glodde som fågelholkar. Ingen gick emellan. Den som fick gå och bryta det hela var receptionisten som väl är ca 165 hög. Tuffa killar … Modiga grabbar.

Det är klart att det finns undantag.

Men enligt min erfarenhet så är majoriteten av de som många tycker är tuffinger krakar. Det är min absoluta uppfattning. Jag skulle kunna dra upp hur många exempel som helst om tuffingar som skiter på sig (eller gör något tillsammans med andra mot en) medan det plötsligt i de farligaste lägen dyker upp en liten tunn figur och är verkligen modig, tuff (och försvarar en person mot femton "tuffingar"). Tyvärr är de flesta så blinda att de missar de riktiga hjältarna. Men mänskligheten är i vissa lägen ett fegt släkte. Där de flesta ingår i gäng, i grupper och är tuffa i sina gäng – ensamma är de flesta rätt beskedliga. Ja, nästan patetiska.

Några få står ut.

Det är väl därför jag har så svårt med alla gängbildningar. Fotbollsfans, hojklubbar, kompisgänget på jobbet. Jag tror på killen i rullstolen, hon i receptionen och krymplingen Lautrec. De är alltid i min värld större en broillern med sitt uppumpade protein. Vilket är detsamma i min värld som att fegheten och fjantarna till stor del har tagit över den - men det finns ju hopp.

Eftersom jag inledde med Ekelöf kan jag ju lika väl avsluta en bit ur en dikt av denne poet:

"Jag tror på den ensamma människan 
på henne som vandrar ensam 
som inte hundlikt löper till sin vittring, 
som inte varglikt flyr för människovittring:"

Peter Frisk

tisdag 23 oktober 2012

Gårdagens Slussen


Vattnets poesi ...
Slussen, 16 oktober, 10:55

En magisk kopp på Stockholms Auktionsverk

Var förbi Stockholms Auktionsverk igår och fastnade för en mycket liten tavla av Evert Lundquist. "Koppen" (18x14 cm). En liten ensam kaffekopp som håller på att tyna bort i vitheten. Så enkel men ändå så svårt att få till för en konstnär.

"Koppen", Evert Lundquist, Utrop 20.000-25.000
Stockholms Auktionsverk.
Jag tycker verkligen den är genial. En doft av Chardin. En stilla morgon. Tavlan skulle göra sig perfekt i mitt vardagsrum, men tyvärr ... Den är billig i konstsammanhang, men inte för mig. Man får vara glad att man får betrakta dom ett tag och njuta på håll - innan de försvinner bakom lås och bom.

Hade jag en slant på fickan skulle jag också satsat dessa förvärvade på ett fint stilleben som Einar Jolin målade 1912. Jolins Stockholmstavlor har, tyvärr, blivit uttjatade, men stillebenet som ska gå på höstens "Moderna" är verkligen en pärla. Färgerna har en utmärkt lyster som inte visar sig på ett foto och allra minst på nätet. Skulle jag vilja ha en tavla av Jolin så skulle jag satsa på just den:

Einar Jolin, "Stilleben med druvor, äpplen och vit kanna".
Utrop: 150.000-200.000, Stockholms Auktionsverk.
Vad vet jag - det slog mig just - kannan där skulle kunna användas till Lundquists kaffekopp ... De skulle givetvis hängas bredvid varandra (i mitt vardagsrum ;-)

Annars tycker jag att det var magert med verk av kvalité på Auktionsverkets höstvisning. Auktionen börjar idag.

Peter Frisk

fredag 5 oktober 2012

Strindberg på Liljevalchs: "En djefla utställning"

Rummet "Barnkammaren"
och "Underlandet" från 1894.
Uttrycket att kliva in i en tavla och försvinna har alltid väckt upp fantasin i mig. Idag fick jag förmånen att försvinna in i en tavla - nej, i två tavlor! Detta skedde på Liljevalchs nyöppnade utställning om August Strindberg som pågår 5/10 2012-6/1 2013.

Är det någon tavla som jag skulle trivas i, liksom känna mig hemma i, ja att försvinna bort i för evigt, så skulle det kunna vara en tavla av just Strindberg ... i brist på Rothko då, som jag egentligen ser som mitt slutmål på denna resa som vi alla gör i verkligheten. Nja, nu tog jag i, slutmålet är för mig Saltsjöns böljor och således dess botten. Som den käre Bellman sjunger i "Stolta stad": "i dessa böljor vill jag dö!".

Strindberg spelade gärna gitarr och sjöng. Men det sjöngs ingen Bellman. Han sägs ha hatat Bellmans låtar (vem hade inte det på hans tid? Det spelades Bellman överallt, närsomhelst, på varje krog, i varje källare, i hemmen, ja överallt i Stockholm på slutet av 1800-talet - en total överdosering rådde).

Däremot kom Strindberg att måla "böljor". Målningen "Staden" var med på utställningen. Där ligger inloppet till Stockholm (somliga säger Venedig men jag håller som några andra på Stockholm) och stadens ljus syns långt bort medan himlen förmörkas i konvulssioner. Inget är still. Rörelse. Oväder. "Staden" var det första strindbergsverk jag någonsin såg i mitt liv på Nationalmuseum i början av 90-talet. Det är ju en del vatten i Strindbergs verk. Hav. Stormar. Kaotism.

"Stora Grusharpans rum"
Matta av "Vågen IX, 1901. 
Inte så konstigt då att man kliver in i ett akvarium där det simmar abborrar och mörtar i ögonhöjd och att man plötsligt själv plaskar omkring mitt i konstverket "Vågen IX" från 1901. Nja, man befinner sig på botten. Tillsammans med två pianon som sjunkit ner i havsbotten. Fastnat. Tyvärr kunde jag inte ta till mig sagan om pianot som råkat hamnat på botten i "Stora Grusharpan". Att det är från havets botten som musiken kommer. Men då slumpen gjort så att jag just läste i en bok på väg ut mot utställningen om den tyska civilbefolkningens flykt över isen den iskalla vinter från Köningsberg (Kaliningrad) 1945 och hur många drunknade under flykten och vagnar, pinaler, värdsaker, bilder, minnen blev kvar där på isen och sedan när isen smälte undan på våren så försvann allt ner i havets djup där mycket förmodligen ännu ligger än idag. Jag hade därför svårt att finna musiken i verket, men det berodde ju på min subjektiva ingång och, så är väl livet? Vi kliver in i ett verk med olika ingångar.

Jag klev ut och in i ett annat rum.

Utställningen har 12 rum. Ingen informationstext. Den text som finns är Strindbergs egna ord. Informationen finns i ett häfte. Man gör som bäst att gå ett varv utan häfte. Bara suga åt sig utan att läsa en massa onödig information. Därefter tar man sitt häfte och sätter sig i caféet som givetvis heter "Röda rummet" och läser. Lägger undan häftet och går ett varv till. Sen kan man gå ut i höstsolen.
 
Dock bör man stanna till en stund i caférummet och titta på en liten underbar tavla som hänger där på väggen. En tidig Strindberg från 1873, från hans första målarperiod (hans perioder delas in i tre). En tavla som förbådar hela hans senare konstnärskap i komposition.

"Efter solnedgång under oväder på havet" 1873.
Strindberg är ung här. Han har ännu inte levt sitt liv. Han är i början. Det liv som skulle bli hans skulle kasta omkring honom på ett högst märkligt sätt. Man undrar ibland när man läser om honom om det var livet som kasta omkring Strindberg eller Strindberg som kastade omkring livet. Något svar lär vi aldrig få. Men kaotiskt var hans liv. När jag står och tittar på tavlan så minns jag en annan tavla som jag håller högt. En liten sak av Maljevitj som ska vara undanlagd någonstans på Erimitaget i St Petersburg. Jag vet inte vad den har för namn eller när den är målad med jag tänkte just på den när jag såg ovanstående Strindberg. Bägge handlar om rum. Om olika rum men ändå med någon gemenskap av nått ... fan vet vad ;-)

"Composition" Maljevitj, Erimitaget, St Petersburg.
För att återgå till Strindbergs lilla tavla med den brinnande himlen så trycks allt ihop av hotande mörka moln som pressar ihop tavlan, eller öppningen eller hålet mot horisonten, ett hål mot friheten? Detsamma gäller för havet som vaknar till liv av stormen och trycker sig uppåt mot de svarta molnen. Strindberg har många tavlor av den sorten där det finns flera fält som spelar mot varandra. En himmel. Ett moln. Hav. Strand.


Vill man leka lite kan man i ett av rummen där det finns ett annat rum, mörkrummet, ta en bild som blir som en strindbergstavla med olika fält. Här ser vi in i fotografens rike. Strindberg provade givetvis att fotografera. Karln provade ju det mesta som fanns i hans tid. Där inne finner vi bilder som är på på väg att bli bilder och till slut tynar dessa bilder bort och blir åter vita och det hela slutar med en tom plastlåda där vi väl alla s.a.s. till slut kommer att hamna när vårt ljus försvinner, i intet, i tomheten.  En kort sekund av ljus sen blir det mörkt. Den som förklarat det bäst (eller svårast) är väl Becket men det är en annan historia ...

Det vi har att arbeta med är ljus och mörker. De två som evigt spelar mot varann och dessa två skapar färgerna och livet och då ljuset försvinner är det ju slut för oss - men än får vi väl hoppas att det finns tid kvar och en strimma ljus så att ni som har tiden, besöker Liljevalchs utställning. Den var inte alls dum. Fundera då en extra stund på ljus och mörker, eller snarare: ljus och skugga - det är nämligen det materialet som Strindberg arbetar med.

 (film: från "mörkerrummet")

Text, bild, film: Peter Frisk
Press: SvD, DN,