Conny

Det var en sen sommarnatt, klockan var närmare fyra och jag kom som vanligt gryningsfull gående på den centrala tomma gatan i den lilla staden som jag är uppvuxen i. En bit bort såg jag en lång smal kille spelandes en blues på ett munspel i den karaktäristiska läderjackan med fransar, slitna jeansbrallor och det stora burriga håret fladdrande under cowboyläderhatten och med sin specilla slöa gångstil. Jag kommer aldrig att glömma den bilden.

Jag stanna till. "Conny", sa jag "så länge sen" och han log det där leendet som var så speciellt för Conny och fråga om jag "lastat dom där bananerna?", han förde munspelet mot munnen och blinkade till, började åter spela sin blues och gled vidare nerför gatan bort till någon annanstans ... Det var mycket som var speciellt med Conny.

Vi gick i samma klass från 4:an till 9:an. Under de där åren deltog Conny inte på en enda gymnastiklektion. Det ingick inte i hans världsbild. Han chockade en gång vår rätt neurotiska mellanstadielärarinna med att springa över skolgården - en gång. Jag minns hennes blick när hon hosta fram: "kan du springa Conny?". Annars var det skralt med kvicka rörelser hos Conny. Mitt minne, min bild av honom, var just burret av krulligt hår, ett par smala armar innanför den slitna fransiga jeansjackan med peace-märket och huvudet nedpressat i skolbänken sovande. Alltid sovande. Det fanns helt enkelt inget man kunde göra. Det enda ämnet då episoden inte upprepades var musiklektioner. Där fick Conny och en till gå in i ett speciellt rum och göra precis vad de ville med instrumenten.

Jag har några saker att tacka dig för Conny. Framför allt den där gången i 5:an som du introducerade Jimi Hendrix för mig hemma i din källare. Givetvis "Hey Joe". Redan i 4:an såg du ju ut som Hendrix. Du var nog född att se ut som Hendrix för att ni skulle känna igen varann däruppe, för finns det en himmel så sitter ni nog och jammar just nu, du med munspelet och han med gitarren ... om några är värda det så är det ni två.

Jag var en rätt osynlig figur i plugget men du mindes bananerna. Det måste varit kort innan du gjorde din högst egenartade sorti ut ur vår klasss. Rektorn som hade klippkort till vårt klassrum skrek "vad ska ni göra med era liv, ser ni inte att ni förstör för er själva!" och vi skrattade och han blev vansinnig och pekade på första bästa "och Du", han pekade på mig, "vad ska du göra med ditt liv!", jag som aldrig varit någon kvick figur hosta med stolthet i rösten att "jag ska lasta bananer i Brasilien" vilket fick hela klassen att drypa och rektorn att lämnade salen uppgiven och högröd med en gigantisk smäll.

Du mindes ...

Några veckor senare chockade du vår geografilärare med att räcka upp handen på frågan "om någon kunde peka ut på kartan var Budapest ligger". Jag hade aldrig sett vår geografilärare och tillika den som var ansvarig för våran klass så glad när han överlämnade pinnen till dig. Du stod där en kort stund framför den nedrullade stora kartan över vår kontinent. Han överräckte pinnen och du tog ett steg fram när du skrek "det ligger precis här" och samtidigt tryckte med all kraft in pinnen i Europas hjärta och släppte pinnen och gick för evigt bort och ut ur vår klass för alltid. Jag har aldrig sett en snabbare skiftning från vitt till rött. Jag har aldrig sett någon så arg och jag hade aldrig någonsin hört vår klass skratta så mycket som den gången.

Efter den episoden sågs vi inte så ofta. Vi möttes då och då i livets villervalla. Det näst sista jag hörde om dig var att du och några till kuska runt på gatorna i det Europa som du en gång stuckit hål på som gatumusiker. Ett Europa som inte gjort annat än att slå ihjäl varann.

Nu idag kom det för mig att jag för tjugotre år sedan nämnde något om dig till någon som då svarade "men begravningen var ju för ett halvår sen". Jag missade din begravning och det är jag fortfarande ledsen över.

Mitt sista minne av dig Conny är när jag sitter hemma hos din syster och hennes man för tjugo år sedan och ser ut över dina tjugo proppfyllda backar med lp-skivor som de ärvt. Jag frågar om det var sant, om den där lappen som du lämnade efter dig, den jävla dagen då du lämnade allt det här - livet: att du, som hatade krig så in i helvete, inte kunde stå ut med att leva i den här världen och därför tog livet av dig? Jag undrade vad som stod i brevet och vet du vad det jävliga är? Det är att jag idag inte minns vad din syster och man svarade ... jag minns att de visade brevet ... men jag var för full ...

Men du är saknad. Det finns för få av din sort här nere ... tack för att du fanns Conny, nu sätter jag på "Hey Joe" och tänker lite mer på dig.

Peter Frisk