I skissad form om sommarens konst ... Göteborgs Konstmuseum.
Ett gott tillfälle att släppa det man arbetat med är att ta semester och då helst besöka något konstmuseum. I det här fallet Göteborgs Konstmuseum och denna sommar gällde vila från Slussen i Stockholm. Men. Vad är det första man ser i Göteborg? Jo, David Molanders fantastiska
slussenihoppklipp. Då jag personligen har haft förmånen att bli tipsad av David om hans projekt och följt hans blogg var det givetvis kul att springa på hans färdiga verk.
Bloggen rekommenderas starkt. Collaget finns också att se på nätet men gör sig bäst i full storlek. De är också olika. Den stora bilden här i Göteborg har mycket i sig som saknas i nätversionen. Man kan se på det hela hur länge som helst och hela tiden dyker det upp något nytt. Små collage i collaget tittar fram. Platsen är fullständigt uppbruten och inget ligger där det höt hemma i verkligheten. Trots det stämmer märkligt nog ihop ändå. Den förvrängda helheten är ändå Slussen. Jag tror också att de flesta i publiken inte har en aning om hur ändrat allt är i Molanders slussenvärld. Spelar sådant egentligen någon roll idag när ingen har någon egentlig koll på något i denna samling av vilsna skärvor av värld vi liver i? Hans projekt kallas ”
An urban anatomy city heart”. Passande när det idag tjatas om urbanitet lite här och där och när våra stora städer övegöds av människor och dör som städer i allt snack om urbanitet. Det är vackert klippt. Jag känner igen varenda dörr. Ett exempel: I ett hörn vid trappan som går upp vid Blå Bodarna, skymtar vi Stomatolskylten instucken bakom den gråa kolloss som i vanliga verkligheten ligger i svängen av Katarinavägen, vid Thor Modeéns trappor. Här, i dåtidens collagesluss, finns ännu
Nordins kvar (pappershandeln som stängde för något år sedan). I en annan scen sitter en ensam duva på en stång och mitt i väggarna passerar en t-vagn slussens station bort mot söder eller … norr.
Nyförvärv till Göteborgs Konstmuseum. I Falkhallen visas nya verk som museet köpt in. Jag kom att fastna för Thomas Broomé (f. 1971). Hans
Äggskalspojke som jag såg för första gången. En vit skolgrabb i tvåan eller trean sitter lite på snedd. Möjligen har först fram att det vita i skulpturen speglas mot det oskrivna vita bladet framför pojken. Att hans liv ännu är oskrivet. Kan givetvis vara en tolkning – vitt mot vitt, oskyldigt mot oskyldigt, oskuldhet mot oskuldhet. Det svarta i pojkens ögon, har en blick som Broomé lyckats få fram starkt. Den verkligen suger sig fast och talar om något annat som inte kopplas till det oskyldiga. Pojken har uppenbarligen inte bara dansat fram i livet utan genomlevt något som gjort honom till något annat – han är inte längre ett oskrivet blad. Han har utsatts - av livet. Men vi vet inte vad. Vad blicken tycks säga är omöjligt att tolka och det är verkets styrka (
blickar är inte lätta att skapa konstnärligt). Den är stark och det gör verkligen verket till något mycket bra. Något som får skulpturen att fånga betraktaren är också dess levande sätt att sitta. Här har han lyckats. Går man några varv runt pojken ser vi sen att något har hänt, en erfarenhet har smugit sig in i oskuldheten, i det vita oskyldiga; huvudet är spräckt. Skalet är krossat. Här döljer sig något fasansfullt. Vi vet inte vad. Men det är där, eller? ... Mr Jones?
Dick Bengtsson
Jag fortsatte vidare mot de äldre avdelningarna. I romantikrummet dök det plötsligt upp en tavla av Dick Bengtsson – ”Landskap med kyrka”. Kyrkan ligger fridfull vid den romantiska ängen och i ena hörnet, som en stämpel krossande idyllen - ett hakkkors. Smack. Nazismen, från första stund översållad med idyll, romantik och ordning döljande den mänskliga botten bottens. Dick Bengtsson lyckades allt med att gräva runt lite i romantiksörjan.
Rembrandt – ”Riddaren med falken”
I ett av rummen på Göteborgs Konstmuseum hänger åter Rembrandts
Riddaren med falken, målad c 1661 och donerad till museet 1921. Tavlan ät tillbaka efter att blivit nyrestaurerad i
The Getty Museum, Los Angeles. (det Getty som förövrigt nyligen köpte den dyraste Turnermålningen någonsin). Det rullade, nja, rullar gör det ju inte längre … det visades en film om restaureringsarbetet som alltid är intressant att ta del av för den konstintresserade.
Rubens
Det är altt märkligt med konstmuseer (tycker moi). Vissa tavlor fastnar man för direkt och vissa går man bara förbi och fastnar för någon annan gång i ett annat sammanhang. Några Rubens här i Göteborg har fladdrat omärkt förbi trots storleken. Men att efter ha sett Rubens och van Dyjk utställning i Stockholm så räcker det oftast med en utställning för att få upp ögonen. Så nu när jag strosar runt här i Göteborg så såg jag att här finns ju några Rubens. ”
Konungarnas tillbedjan” /
The Adoration of the Magi, 1620-tal och gåva 1934, och ”
Henry IV av Frankrike vid belägringen av Amiens 1597” / Henry IV of France at the siege of Amiens 1597, som gåva 1950. Undrar hur de kom hit? Från vem och var tavlorna befunnits sig innan det hamnade just på dessa väggar?
Renässans
Fallet = jo du, syndafallet …
Svenska avdelningen:
Av någon anledning kan jag inte släppa Slussen och dess former. Vid Åke Göranssons ”
Gata i ljusa färger” associerar jag direkt till Slussen, dess kurvor, svängar och stänk av collagestuk i David Molanders ton (
se ovan). Tavlan är just målad under perioden när Slussen börjar byggas om: 1930-32.
Göteborgs Konsthall
Göteborgs Konsthall har ofta starka och bra utställningar. Den som var här nu höll hög standard. Jag fastnade för två konstnärer.
Nick Cave, icke sångaren, men namnen. Han gav här s.a.s. vouvozelan ett ansikte ... Den andra var (Barcelona) med ett helt rum installerat som en spansk Bar i november 1975 (månaden Franco dog). En Bar är alltid en Bar eller …
(Nick Cave, Foto: Peter Frisk)
(Simon Fujiwara, Foto: Peter Frisk)
Halmstadsgruppen i Norrköping
På Norrköpings Konstmuseum har man under 24 april till 22 augusti en utställning om Hamlstadgruppen. Jag fastnade direkt för Ecco Homo och Reliker från samma år och hängda bredvid varann. Utförda år -37. Bägge andas ruin och död mänsklighet alienation från varann. Just Ecco Homo känner jag till, hänger i vanliga fall på Moderna Museet och brukar också kopplas till Gunnar Ekelöfs dikt med samma namn. Relik hänger i vanliga fall i Mjellby Museum. Ihop passar de utmärkt. Så ska de hänga. Den ena är dag och den andra natt/skymning. Bägge tavlor har jag sett i reproduktion. I Ecco Homo kan man se att bergen längst bort kan man också se som stridsvagnar eller varför inte stridsbåtar (av den senaste arten). Man anar även de blå dukarna och de ensamma människorna med långa skuggor.
Men det var inte bara Sven Jonsson som anade vad som skulle komma. Fler i Halmstadsgruppen hade föraningar. Som till exempel E. Thoréns ”Blodsfåglarna” från -36. Likt Ekelöf anade konstnärerna framtiden. Mörner är väl lite lättare i sällskapet.
