måndag 29 augusti 2011

"Destination Slussen"

Det uppstår visionärer och företag som vill "hjälpa" till och "skapa" nya "mötesplatser". Förmodligen enbart för att vara "snälla". En "aktör" inom "utvecklingen" av Slussen för dig och mig och oss andra är den s.k. "Destination Slussen". Bakom detta namn ligger två företag. Det ena är Folksam Fastigheter som äger Katarinahissen och fler fastigheter i dess närhet. Folksam Fastigheter som vill utveckla saker och ting och låter därför bli att underhålla saker och ting - som exempelvis Katarinahissen. En  hiss som numer turisterna vilka besöker Sverige får se en röd lapp på dörren att det hela är stängt (vi har inte råd ... - ett fattigt land, tyvärr kära turister, ni har kommit fel, men vänta, i framtiden, ja då ...):


Det är ju inte lika kul att förvalta saker som att hitta på nya saker och att ändra om till något annat. Det man har vill man inte ha. Nu vill dessa även hitta på en ny destination. Som om Slussen aldrig existerat innan dessa "kreativa" figurer i företagsledningen fixade till sin hemsida och nu berättar för oss andra hur Slussen och Södermalm ska utvecklas (för vår skull ... eller för vems? Deras?).

Den andra "aktören" bakom "destination Slussen" är KF Fastigheter som ingår i Kooperetiva Förbundet.

Numer ska utvecklingen och kreativiteten inte handhas av olika sorters människor på olika sätt utan helst av de stora företagen som vet hur man utvecklar "handeln" och vad Södermalm "behöver". Denna "utveckling" driver man igenom med andra som vet vad befolkningen önskar sig: Stockholms stads politiker och tjänstemän. Således har man redan genomfört ett markanvisningsavtal med Stockholms stad:  

"KF Fastigheter och Folksam Fastigheter tecknade år 2008 ett markanvisningsavtal med Stockholms stad avseende totalt 35 000 kvm kommersiell yta ”under” Slussen. Samma år bildades det gemensamma bolaget Destination Slussen AB med uppgift att utveckla, genomföra och senare förvalta dessa ytor."

Hur man vill ha det kan man läsa här i deras faktablad. Tack Folksam och KF att ni finns och vill gör adet bra för oss andra ...

Peter Frisk 29 aug. 2011

fredag 26 augusti 2011

Slussen - från en urban anatomi - David Molander



Utställning på Konstnärshuset, Smålandsgatan 6. 26 aug - 10 september.
Se även DN 28 november 2011 "Slussen - bit för bit"

torsdag 25 augusti 2011

Francis Alÿs ...

Francis Alÿs en rätt intressant belgare som verkar i Mexico City.
I stadsflanörbranschen, på sitt sätt, kan man säga ...

Thor Richters bok "Slussen Då, nu ... och sedan?"


Det har kommit en ny fotobok utgiven på Trafiknostalgiska förlaget sammanställd av Thor Richter - "Slussen Då, nu ... och sedan?" Inledning är skriven av Nils Ahlberg. Vill man, säger Nils, behålla Stockholms alldeles enastående kvalitéer bör man "utforma nytillskott så att de inte slår sönder och lägger sig i vägen för eller hindrar förståelsen av de historiska sammanhangen". Ahlin ser en väl "sammanhållen bebyggelse i en enhetlig skala" som "skänker Stockholm en prägel som blir allt enastående och intressant internationellt sett" och "på många håll byggs detta bort idag".

Nils skriver följande om Slussen och jag håller med om varje stavelse: "Anblicken från öst, antingen man kommer med Djurgårdsfärjan" eller går på Skeppsholmen "hör till det mest storslagna man kan tänka sig". Ser man hur planerna för framtiden ligger så tycks inte alla se på det storslagna på samma vis. Turisterna och de som älskar Stockholms speciella karaktär anser det storslaget medan de som vill förändra har en annan syn. Dessa borde då inte vara inblandade i en sådan viktig plats och dess framtid där många ser dess stora nuvarande värde. Ahlin säger följande om den historiska kopplingen av dagens Slussenområde: "Stormaktstidens utbyggnad av Stockholm skänker större delen av innerstaden dess grundprägel och slussenområdet med Södra Stadshuset och Södermalmstorg utgör, som utgångspunkt för hela Södermalms gatunät, en i högsta grad betydelsefull del i detta".

Det finns en risk nu för städer som har något väldigt speciellt att de i rädsla för att komma efter och inte vara tillräckligt attraktiva internationellt och att just det gör att många städer likriktar sig efter den senaste mallen efter "hur det ska se ut". Ahlin menar, och det är oerhört viktigt, att man "genom att utgå från och bygga vidare på stadens egen identitet, det som gör Stockholm speciellt och intressant, kan Stockholm bli en internationell förebild i stadsbyggandet. Alltför många städer är blinda för sina egna kvalitéer och faller för den senaste internationella trenden i sin strävan att öka sin attraktivitet och 'placera sig på kartan' men om man gör 'som alla andra' är risken stor att man blir som alla andra' en utslätad kopia."


Avslutningsvis avslutar Ahlin sin inledning med att säga att det grundläggande problemet med Fosters + Partners förslag i samarbete med Bergs arkitekter är "att man helt missförstått Stockholm". Vi är många som håller med Nils Ahlin om det.

Jag kommer under mina slussenvandringar under sept-okt-nov att sälja Thors bok.

Peter Frisk

onsdag 24 augusti 2011

Låt arkitekterna räkna tyngdfasthet - fram med graffittimålarna

I förra veckan trilla jag in på Kulturhuset där Stadsbyggnadskontoret hade en utställning under Kulturfestivalen. Längst inne stod två stycken personer från Stadsbyggnadskontoret (förmodar jag) och talade med ett större sällskap. Man talar stadsplanering. Hur vill medborgarna att staden ska se ut. En distingerad herre i medelålder i publiken gav en liten kommentar om att han ser på Stockholm genom den litteratur han läst och genom vad konstnärer har uttryckt i tavlor om staden. När han tänkte på Stockholm var det genom litteraturen. En speciell vy, en intressant vinkel och han tycket att man skulle tänka på dessa vid stadsplaneringen. Att det finns platser som är direkt kopplade till olika verk, och det väldigt starkt (man kanske kan säga att en del i detta är uttryck för vad vissa kallar stadens själ), och att platserna får sin speciella rikedom i och med dessa böcker, beskrivningar och motiv och man skulle givetvis också kunna koppla filmen (som mannen inte nämnde). Det finns således värden som enligt vissa är sammankopplade till dessa vyer och utblickar och han undrade om det inte vore bra med en läskurs för Stadsbyggnadskontoret.

Tyvärr är vi fängslade i hur det ska vara. Arkitekten ritar hus och filosofen fundera på filosofi och bartendern blanda drinkar. Vi tror på det stenhårt idag att arkitekten ritar hus och gör det med en konstnärlig botten, med  estetiskt kunnande, med en blick för proportioner ... men icke. Vi bedrar oss. Arkitekten är en tjänsteman, ingenjör och ett slags industriarbetare. Denne producerar färdiga lösningar som finns tillhanda i ett datorprogram. Han har ingen koppling längre till konsten. Arkitekten vet inget om konst eller estetik eller design. Detsamma gäller stadsplaneraren. Vi tror att denne planerare kan planera städer men det är tyvärr helt fel - stadsplaneraren är lost. Stadsplaneraren tillhör släktet som är på fel plats. Var som helst i samhället vore han rätt än den platsen att planera städer. Det blir bara fel, hela tiden, fel. Ingen stadsplanerare har någonsin lyckats.

Nej, det borde bli ombytta roller. Vi borde ha människor med fantasi och med egen initiativförmåga, våghalsiga människor som vågar ta ut svängarna utanför normen. Inte några klonade egenförmodade-innerstadstrendiga-boboianer som vill bo och leva sina liv i ett kylskåp eller en obduktionssal. Vad vi skulle behöva är mer graffittikonstärer på arkitektkontoren. Här har vi människor med konstnärligt sinne och med färger och former. Låt dessa rita våra hus och göra dem vackra medan arkitekten gör det han kan. Räknar på hållfastheten och möjligheten att förverkliga det graffittikonstnären eller konstnären kommer på.

Varje arkitektkontor borde ha 4-5 graffittikonstnärer, några författare, poeter, musiker etc. som tillsammans kom på idéer och ritade det nya. Ingenjörerna = arkitekterna skulle vara de som förverkligade möjligheten tekniskt.

Men tyvärr är verkligeheten medioker och vi får leva med fantasilösheten.

Peter Frisk    

Cirkus byggs åter till trots att den ligger i Nationalstadsparken

Utbyggnader och ombyggnader i känsliga områden fortsätter. Djurgården som ingår i Nationalstadsparken och som givetvis klassas mycket högt som ett viktigt kulturellt område att bevara är på gång att bli rena byggarbetsplatsen. Rivs det inte brutalt så är det märkliga tillbyggnader och hårdhänta "renoveringar" och ombyggnader på löpande band. De tillståndsgivande tycks ha öppnat alla slussar på vid gavel och nu tar vi åter en repa till på cirkusbyggnaden (man kan ju fantisera lite och fundera på hur den här byggnaden kommer att se ut om 50 år om tillbyggnadstakten fortsätter på samma sätt som det gjort sedan byggnaden blev byggnadsminnesmärkt 1983 - vad kommer att vara kvar av det byggnadsminnesmärkta? Ett vagnshjul och en halv häst?).

Rivningen av Lindgården var inte början utan en fortsättning av rådande likriktighetstrend där politiker utan minsta estetik eller historisk känsla tillsammans med arkitekter utan minsta kunskap i form, färg och proportioner tillsammans med de stora fastighetsbolag vars enda kulturella känsla ligger i att tjäna så mycket pengar de bara kan och det i känsliga områden och det hela kan enbart bli pannkaka och förstörelse och sterilitet ... Under sista tiden har flertal byggnader på Djurgården tillåtits, trots att området klassas som en mycket kulturkänslig miljö, märkliga om- och tillbyggnader. Idén med byggnadsminnesmärkning är ju att bevara byggnaden så som det ser ut nu till framtiden. Grundidén med byggnadsminnesförklaringar är att ingen generatioen ska förstöra för nästkommande. Alltså, en lågstående tid ska inte ha möjlighet att förstöra för framtiden genom att ge sig på byggnadsminnesmärkta byggnader. Så är grundidén och den tanken har fullständigt släppts loss för helt andra idéer. Lagar och regler har slutat gälla och det av de som oftast skriker mest efter hårda lagar - Alliansen med Moderaterna i spetsen. Värre kulturfiender får man leta efter.

Vad gäller Cirkus nya utbyggnad så kan man väl bara säga att "ack, ack, ännu en märkvärdig byggand får en dussinarkitektur fastklistard på sig likt en molusk och den dras ner mot en lägre primatnivå".

Nutidens stil suger helt enkelt.

Jag har skrivit det förut. Kniven är satt i Djurgården och dödskampen har inletts. Nu är det White Arkitekter som ritat tillbyggnaden och återigen bevisat (jag vet inget tråkigare gäng ... det skulle vara den totalöverskattade Wingårdh som kan slå White möjligen och i och för sig 25 kontor till ... - alla ritar ju samma sak) på vilken nivå det arkitektkontoret befinner sig på. White har ritat en byggnad som möjligen skulle passa i ett köpcentrumområde men som här är fullständigt felplacerat. Kan man inte rita hus ska man framför allt inte stövla in ,med sina dataprogram, i känsliga områden. Gärden har vi gott om i Sverige. Bygg där. Men spar för guds skull det som är värdefullt åt framtidens människor.  

Läs DN:s artikel med bilder och skiss på det nya här.

Ansvarig för text i snabbformat:
Peter Frisk

Klubbkungen och Lopphandlaren Eddie Grahn af Gamla stan


23 augusti 2011 - Gamla stan, Stockholm ...
Av: Peter Frisk

tisdag 23 augusti 2011

Gårdagens Gamla stan


Österlånggatan, Gamla stan, 10 augusti kl: 08:52, anno 2011.
Foto: P.F.

Gårdagens Höstkänning ...

Av någon märklig anledning är det just den plattan som blänker mot mig ... en mycket bra platta och regniga höstvägar är inte alls dumt för sinnet och tanken och ledan ... det står en hög och liksom väntar ... vet inte varför jag tänker på Gunnar Ekelöf när jag ser den där plattan ...


... och jag har verkligen tänkt tanken att införskaffa mig en grammofon, saknar det ... raspet ... och lugnet att glo ... på ett fodral ...

Gårdagens Lindgården


Lindgården, Djurgården, 31 juli 2011, kl. 14:24
Foto: P.F.

måndag 22 augusti 2011

Vem ska få finnas till?

Läste en artikel i DN nu på morgonen: "Jesper är alltid så närvarande i stunden". I grunden tar artikeln upp värdet av mänskliga olikheter och faran med ett samhälle där avvikande redan innan födelsen kan väljas bort för "friska" individer. Jag tycker nog att de s.k. "friska" i vårt samhälle har mycket att lära av de som vi i samhället ofta kallar de "sjuka" och att många borde fundera på synen på "hur allt ska vara". Livet kan vara på så många olika sätt ...

Jag har haft förmånen att träffa en del med Downs syndrom och de lärde mig mer om livet än vad någon s.k. "frisk" person utan Downs syndrom någonsin gjort. Min personliga erfarenhet här i vårt jordeliv är att de s.k. "friska" i samhället beter sig som de mest "sjuka" och att de s.k. "sjuka" är de mest "friska".

Nu gör man tester för att kontrollera avvikelser på fostren för att vara säker på att få "friska" barn. Vem vet vad man förskjuter och vem vet vilken nytta och glädje dessa ickfödda skulle kunna ge oss?

Det är en farlig väg man går om man börjar selektera för mycket. Aldous Huxleys "Du sköna nya värld" borde många reflektera över. Faran att vårt samhälle går åt fullständigt fel riktning ... "men skulle inte du göra så då? Alla vill väl ha friska barn", säger kanske någon. "Nej, det gjorde jag inte med mina barn, fosterdiagnos, och jag skulle aldrig göra det, visst vill man att barnen ska vara friska men om de inte är det, får de då ovärdiga liv? Absolut inte!". Vi hade älskat våra barn hur och vilka de än hade blivit och det anser jag vara den stora poängen här i livet. Jag tycker att det är ledsamt om man ser på livet på ett annat sätt.

Är det något vi behöver i världen så är det människor som är lite annorlunda. Vi behöver ett samhälle som ser det som ett stort värde i att vara annorlunda och ett samhälle som ger det annorlunda stor acceptans (exempelvis blanda upp i skolorna så att alla har möjlighet att gå i samma skola, det skulle de "friska" och "sjuka" tjäna på). Vi behöver killar och tjejer som Jesper.

Peter Frisk

söndag 21 augusti 2011

Någon bygger lego här i stan ...


Jaha, så byggs det låda på låda på Norrmalm - Lådklara ... På Kulturhuset under Kulturfestivalen kunde barn bygga sitt eget Stockholm på sitt eget vis med lego (där fanns nog en önskan från stadens tjänstemän från stadsbyggnadskontoret att barnen skulle bygga högt ... som alla barn alltid gör och sånt glädjer säkert stadens tjänstemän som vill leva i framtiden där allt är byggt på höjden för det är enligt tjänstemännen modernt och något annat vill man inte vara än - modern, som då är lika med, just högt, för barn som har framtiden för sig och man vill ju bygga för framtiden och barn kan ju inte annat vara än moderna då de är framtiden och dessa vill tjänstemännen blidka med sitt eget ego och bygga högt. Men vem vet, kanske de där barnen har en annan uppfattning i framtiden, när de vuxit upp och sett all denna dussinarkitektur och får höra att det byggdes just för deras skull ... men vem vet ...) och inte anade man att arkitekterna gjorde likadant ...

Nu ska det byggas på höjden. Jaha ... och vi får byggfuttar på taken.

Peter Frisk

fredag 19 augusti 2011

ang artikeln "Här råder djungelns lag", bostadsombildningar, den ekonomiska krisen och varför ...

Jag har under en längre tid funderat på ett bokprojekt, en slags essäysamling, med arbetsnamnet "Stockholm - en döende stad". Hemma har jag fyllt pärmar efter pärm om tiden 1998-2011. Om stadens förändring. Titeln är delvis snodd från Thåströms låttitel "En vacker död stad" som jag tolkade in, säkert fullständigt felaktigt (men det spelar ingen roll), på Stockholm. Fel eller inte så passar det klockrent på dagens Stockholm som för varje dag som går enligt min mening - dör.

Vad jag menar beskrevs i en artikel av Julia Svensson; "Här råder djungelns lag", i DN den 9 augusti mycket bra och sammanfattande.

I slutet av 1990-talet jobbade jag på en dementavdelning på Kungsholmen. En morgon öppnade en sjuksköterska morgonkonversationen med hur ledsen hon numera var och att hon knappt ville gå hem. Eller rättare sagt, hon oroade sig om att gå över gården där hon bodde. Varje gång och kom hem satt ett gäng av hyresgäster på uteplatsen som plötsligt blivit väldigt aggresiva. Något hade uppenbarligen hänt. Huset hon bodde i ingick i allmännyttan och var nu inne i en ombildningsprocess och gänget på gården var för att bilda bostadsrättsförening. När hon passerade kastades ord som "kommunistkärring" och "inte fan ska några skitkärringar stå i vägen för att att jag ska få chansen på ett av mina största klipp" och liknande ur sällskapet av vuxna människor med "viktiga" jobb.

Det var min riktigt första direkta kontakt med ombildningsvärlden av bostadsrätter i Stockholm och det var i dess begynnelse. Hon avslutade sin berättelse med att säga att "jag har inga politiska åsikter, det enda jag vill är att bo i lugn och ro i min hyresrätt som jag alltid gjort". Vad som sedan hände vet jag inte men med all sannolikhet blev huset bostadsrätt och jag antar att uteplatsherrarna tog hand om styrelsen och att sjuksköterskan kom att lämna sin lägenhet rätt snart.        

Det här var alltså tidigt i bostadsrättsombildningens historia. För lite mer än tio år sedan. Med andra ord inte länge sen. Tio år senare var staden fullständigt förändrad och det är den perioden, från den tidpunkten till nu, som ligger i mina pärmar. En tioårsperiod som inte bara förändrat Stockholm utan Sverige och Europa och världen fullständigt. En förändring som jag tror väldigt få ännu lagt märke till. En förändring som förmodligen kommer att göra sig påmind med en motreaktion på ett eller annat sätt inom en snar framtid. Ja visst, förändringen har varit global. För den något mer vaksamme, den något mer reflekterande (och då menar jag de ytterst fåtaliga som följer nyheter och händelser kopplad med en tendens att fundera på historiens gång och dess förändringar samt kommande konsekvenser långt mer än att enbart läsa dagens senaste rubrik i en dagstidningen) över nutiden så bör man lagt märke till att åren mellan 2000-2011 förändrat världen fullständigt på alla plan. Tyst, smygande och omärkbart snabbt så att många känner det som om inget har hänt.

Vi börjar med den "döende staden" och vi inleder med stadsdelen Södermalm. En stadsdel som bör vara den stadsdel som bytt ut störst del av befolkning under kortaste tid i Sverige (ang det ämnet har jag inte sett en enda tillförlitlig undersökning eller analys om denna rätt gigantiska folkomflyttning).

En hyresrätt ombildas. I vissa fall har man lyckats köpa den billigt och sålt den dyrare än vad man köpte den för. Många som bott hela sitt liv på Söder kom att sälja sina lägenheter vid ombildningarna från hyresrätt till bostadsrätt och i flera fall drog man från stan och kanske slog sig ner i Mariefred eller Trosa eller ännu längre bort när priserna där sköt i höjden. Vissa ville kanske bo kvar men kunde inte annat göra än att sälja och flytta. I vissa fall tömdes hela hyreshus på de som bott där tidigare, som haft sina rötter här, genom att de sålde och flytta någon annanstans. In kom andra utan dessa rötter och man bör komma ihåg att även stora städer har människor som har sin hembygd just där. Nåväl. Människor, boende, med kunskap om sitt område och med trådar bakåt angående dess historia kom att flytta ut. In flyttade människor från alla håll. Dessa hade nu köpt sig en bostadsrätt. Inte fått ett hyreskontrakt genom någon slags kö. De hade med "sina" slantar köpt sitt boende och det dyrt då fler ville bo på en och samma plats. De såg sig nu som ägare av något som nu blivit "status". De som flyttat hade haft lägenheten som sitt hem och det var liksom inget mer med det. De som flyttade in såg på sin bostad med andra ögon - som en investering. Ett objekt att förädla. Ett objekt som kunde få sitt värde att öka genom olika ingrepp. Ett nytt kök, ny inredning, ny dusch m.m. ... Om det nu utanför försvann ett träd, en park eller uppfördes ett märkligt hus så brydde sig inte den nya hyresgästen inte om det. Förändring kunde inte ske då de inte visste hur det sett ut innan. En slags likgiltighet tilltog i deras närområde och om man förtätade staden märkte dessa inget av denna förtätning. "Så här var det i en stad" menade de. "Så går det till, helt enkelt". Dessa kunde inte begripa att det fanns folk som protesterade och många av dom gick med i nån klubb, typ YIMBY (Yes In My Backyard). Plötsligt började ord som "urbant" dyka upp och man döpte till slut mataffärer som var kombinerad till krog till namn som "Urban Deli". Att staden var stad räckte inte man var så osäker på det så man var tvungen att verkligen poängtera det. Den tidigare befolkningen hade inte haft samma osäkerhet. Dessa hade bott och befunnit sig där de var och levt just som de storstadsmänniskor de var. De behövde inte manifestera vad de var. De tidigare boende fanns och bodde och verkade på något vis utan räsla eller osäkerhet över om de var stadsfähiga eller inte. De var bara helt enkelt. Nu svämmade denna oro över till stadshuset och till politikerna som skulle skapa mer "stad i staden" och på stora vepor på byggställningar stod att man byggde "mera stad" och man gjorde det för den "urbana människan" som ville ha mer "stadsliv" vilket var i deras ögon lika med shopping och kaffelattedrickning. I tidningarna talades om "de trendiga cafeerna" men vad det betydde fick man aldrig veta. Bara att det låg en massa "trendiga cafeer just där eller här. I staden innan existerade en större pluralitet än den som kom och som prisades som så fantastisk. Men det "passade inte in" nu, här, i den här stan, nix.

Så vad förde denna snabba omförflyttning med sig?

Dyrare hyror för de som hade lokaler i fastigheter som blev bostadsrätter. Plötsligt fick butiker, caféer och teatrar problem och andra som haft sin publik från de förra, de som flyttat ut, de som gått på ställena och trivts där, eller rättare, bara varit där, hade nu flyttat ut och man fick nya kunder som såg lite annorlunda på det här och det började talas om "sunk"-ställen och nya kvastar dök upp och framför allt nya färgpytsar som var fyllda av vit färg. Bara vit färg. Ren färg. Absolut ingen sunk (ett ord som spritt sig över allt det som inte är så som det "ska vara" idag). Vit ren färg och ljusa väggar utan något på. Nu menade man att en stad enbart kunde vara "modern". Att det var just stadens djupaste innehåll. Nu höjdes hyrorna och många lade ner sina gamla verksamheter som nu sågs hos den nya befolkning som icke stadsmässig. Ej urban. Nu kom konceptcaféerna som av någon anledning var förvillande lika överallt. Plötsligt, på bara några år, var hela stan fylld av klonade inrättningar. Inte nog med detta, mitt i detta, hade de nya som flyttade in fått en annan idé som låg i tiden - ombyggnadsnojan. Man skulle bygga om och framför allt skulle man bygga om köket. Ut med det gamla (med ordet sunkiga) och in med det nya (med ordet, modernt, trendigt). Vare sig om man nu var stenrik eller enbart lånade upp sig till någon slags rikedomen så såg köken identiskt likadana ut. Svarta. Fyrkantiga. Med vita väggar. Köksföretagen talade om lyx medan och kunde sälja en masse till folk som trodde de nu var speciella och uttrycken och estetiken var exakt likadana för alla (mest trist borde det ju vara för de rika som alltid vill sticka ut men det fattade inte de rika något av). Ett slags låtsatslyxigt svenssonkök som alla gick på. I tidningarna använde mäklarfirmorna en och samma identisk bild till alla bostadsrätter i hela Stockholm. Orkideförsäljarna gjorde stora vinster.

Ekonomiskt var det nu så fiffigt ordnat att denna fors av frisläppta hyresrätter som inte givit något värde alls då de var hyresrätter (ja, det hade någon märkligt värde för de som bodde och trivdes där men det kunde man ju inte räkna i siffror och gillades inte av de nya kvastarna) plötsligt fick ett ekonomiskt värde och att man kunde "sätta ett värde" på dessa lägenheter och i stora klumpar släpptes dessa ut på den "fria marknaden" där man nu kunde använda dessa lägenheter som "säkerhet" för att få lån. I stället för att man hade en lägenhet som man "bodde i" så hade man över en natt, då överlåtelsen var klar, blivit ägare till sin egen bostad som nu var "värd" allt från 1 till 2 till 3 till fyra eller mer miljoner. Från ett värde på intet, 0 kr (kan man inte sälja en sak har den inget värde helt enkelt - men man kan ju sälja svart säger då någon, jo ja, om man har värden på sin sida och kan krångla så värdet är 0) till miljoner över en natt. För er som inte förstår hur pengar kan skapas ur intet, hur kapital dyker upp ur det tomma rummet, så är det just på ett sånt här viset det går till - vi människor hittar helt enkelt på ett värde beroende på omständigheterna och i vår tid säger vi att det som hittar på det hela är den s.k. "marknaden" - den (eller rättare sagt människorna, något annat kan det ju inte vara, hittar på det där värdet som står i tidningar och annonser).

Plötsligt satt så en kille där med sin pytteliten etta som varit en lya att bo i och som han då och då betala sin hyra i tid och där allt rullat på till att plötsligt över en natt, genom ett pennstreck, vara värd ca. en miljon. Vid besöket på banken behandlades han helt plötsligt som en mycket respekterad person. Man log mot honom bakom disken och vädrade en viss provision. Man frågade om han ville ha kaffe. Man upplyste honom om möjligheten att låna på sin bostadsrätt som nu hade "det och det" värdet (man pekade på några diagram) och att det är alltid var "bra med lån" och nu hade han ju en "säkerhet" och allt och "ni vill kanske renovera lägenheten lite, det höjer ju värdet ännu mer" sa den unga propert klädda tjejen på halländska bakom disken med en puffande blink i ögat. Plötsligt uppstod en ny möjlighet. Den lägenhet som tidigare varit en plats att bo i och leva i hade nu också blivit ett investeringsobjekt med möjlighet att gå utanför hans vanliga gränser. Han var med i matchen helt enkelt. Han fick möjlighet att konsumera. Man gav honom också små andra välvilliga tips: "kanske en pensionsfond?" "eller vad sägs om aktier? Alltid en säker sparform och för att få Dina pengar att växa. Öka dess Värde". Man gav också förslag på möjliga resor "för det var han värd" som hon uttryckte det. Hur det nu än var så var det viktigt att "hans" pengar slussades ut i något av dessa "ekonomiska system" och började "växa". Han behövde ju inte lägga allt "i samma korg" utan "sprida sina risker" men också vara väl medveten om att "värdet" på bostaden bara skulle "öka". Hon avslutade det hela med ett leende.  
        
Plötsligt hade han "valfrihet". En mängd val låg nu framför honom. Första frågan var om han ville gå omkring och loda här på Söder som han gjort i så många år utan flis. Visst, det var charmigt och han var ju född här men det var ju under förändring. Inget var längre som det hade varit och många flyttade iväg och nytt folk dök upp och hejade glatt och "urbant" och satt på de nyöppnade caféerna som om de alltid suttit där och gamla kvarter fick nya namn som satte sig efter en kvart och blev "trendiga". Att gå här och lida när man kunde sälja den där kvarten och få ut alla pengar ... som ju var "hans" pengar ... Han slog till och sålde. Då han köpt den billigt och värdet var högre dagen efter än vad priset satts fick han 400.000 i vinst - i reda pengar (här mina herrar har vi de skapade pengarna som kom ur ingenstans - men nu, nu skulle de in i systemet). Han satte i gång att konsumera. Han skaffa en liten hyreslägenhet i en mindre ort i närheten av Västerås och inledde en del resor utomlands, Thailand, New York och han köpte elektronik. Dator. PC. TV-spel. Platt_TV. Ja han verkligen hjälpte till så gott han kunde för att få Kina på fötter med "sina" pengar och var till viss del en liten bit i det stora hela som låg bakom undret i Asien.

Lägenheten hade han sålt till en kille på 21 år från Härnösand. Pojken hade inga problem att köpa lägenheten då föräldrarna sköt till den lilla insats som krävdes och när han fick nycklarna log den lille fjunige gossen som var student samtidigt som han sa att "den kan bara bli värd mer och mer, en investering helt enkelt".

Nu hade vi 400.000 som släppts loss från ingenstans plus härnösandsgossens lånade pengar och de pengar han sedan kunde låna på de lånade pengarna och vi ska också ta in de pengar som banken fick in i olika provisioner samt att de fick låna ut pengar och på sätt sätt kunde visa att de hade än mer tillgångar i sin bank. Alltså fler pengar släpptes loss ut i det "ekonomiska systemet". Vår vän i Västerås konsumerade nu inte bara förgänglighetsprodukter. Han lade även in pengar i några pensionsfonder. Dessa kom att stiga då de som handlade och ökade dessa fonder spekulerade i fastigheter som enbart kunde stiga i värde. Detsamma gällde kille från Härnösand. Alltså. De pengar som inte fanns när lägenheten var hyresrätt, då den var värd 0 kronor hade nu satt fart på ett hjul som rullade av sig själv. Inget hade producerats men pengar hade skapats och ... allt kunde väl bara vara bra? Alla tjänade ju på den här historien. Kina fick sälja grejer. Banken fick in pengar. Vår gamla söderbo fick förverkliga några drömmar han hade och den unga kille från Härnösand var ju nöjd. Så var finns problemet?

I huset där detta hände sålde 13 stycken sina lägenheter efter ombildningen. På hela Södermalm ombildades mängder av hyresrätter och på olika vis frisläpptes kapital som inte skapats genom produktivitet. Dessa pengar blev till en stor slant. Miljarder av "skapade pengar ur intet" flöt ut i det "ekonomiska systemet".

Staden förändrades. Attityder förändrades. Miljöer förändrades. Någon ekonomisk kris kunde det aldrig bli tal om ...

Peter Frisk

torsdag 18 augusti 2011

Gårdagens Slussen - på hoj o hoj!

Drömmarnas backe i mina drömmars stad ... 18 aug 2011 ...



Det finns inget bättre i livet ... backen ner för Götgatan, ner för Slussen och Gamla stan tronar upp sig och allt är rörelse, liv, stad ... inget stillestånd ... cykla, cykla nu, cykla på som fan, innan stilleståndsavtalet sluts och vi alla blir sittande som tidigtblivande pensionärer och suger på en latte och glor på varann bland glas och gallerior och tänker och undrar och fattar inte riktigt vad som skulle vara så märkvärdigt med allt det här nya som ska till: "och nu då, sen då, varhän?"

Gårdagens Gamla stan

Riddarholmen, Riddarholmskyrkans torn, eller ... är det inte bara dess skugga ...en illusion ... en bit skymd sol? 4 aug, Kl. 12:01 Foto: P.F.

söndag 14 augusti 2011

En solig parad Anno 1999 - en text.

För ca 15-16 år sedan försökte jag mig på konststycket att skriva en roman. Det hela gick givetvis  åt helvete. Nu i morse läste jag i morgontidningen om en parad och det slog mig att jag skrev en liten sak om en parad nån gång 1994-95 (nånting) till denna bok som skulle ha namnet "Lindansarnas Tröslöshet". Paraden i fråga skulle vara ett slags framtidsvision (år 1999 och jag tror också att jag lagt till ett och annat under 90-talets slut). Texten har sina ljusa stunder trots sin pubertala ton - längre än så kom jag aldrig i min utveckling. Trots att det berättelsen luktar vattenfestival, EU-snack, midi nittital, Bingo-Lotto och annat i tiden så har den faktiskt sina poänger år 2011. Det här är innan prinsessabrölopp  och internet och aktieboomen och bostadsmarknadsboomen. Texten är möjligen inte direkt välskriven. Men orkar man sig igenom den, kan man finna en och annan roliga detalj att suga på och kanske även ta sig en funderare över.

Peter Frisk  

"Solen började att visa sig i öster. Himlen var blå som den endast kan vara i detta nordliga Venedig. Denna stad mellan broarna, denna fordom av sjömän kallad den "gula staden", detta Stockholm som nu låg likt en kvinnas guldlockiga hår över Mälarens stränder som en oplockad oskuld, högtidsklädd, en morgon i juni. Vattnet glittrade, duvorna kutt­rade under taksprången. Frukt och ölbilar svängde upp på torgen för att lasta av sina produkter. Staden vaknade. För att vara en sådan tidig mor­gon­timma så sjöd livet i staden mer än vanligt; och det med en beslut­samhet som man bara kunde skåda i detta Svenska Rike. Det putsa­des och det fejades på allt som kunde bli blankt. Hela vägen som den stora paraden skulle utnyttja glänste likt det vackraste smycke som drott­ningen kunde uppbåda. En underbar dag låg framför nationens, och dess ledares, fötter.

   Norr om staden, närmare bestämt vid den anrika Hagaparkens stora fält rullade kompaniförband efter kompaniförband in. Dessa ställdes omsorgsfullt upp efter noga planerade linjer. Spikraka rader i millime­ter­precision. På vissa håll uppstod små irritationsmoment, man hade inte fått bort all den byggnadsmaterial som låg utspridd i parken och med ett raskt mod skickade man efter åkare och maskin­medarbetare, för att på så sätt, få en viss ordning i denna nyss uppkomna oreda. Man hade inte kommit längre än att plana ut parken, fällt träden, och rivit de minsta byggnaderna. Endast vissa markarbeten var på­började vilket gjorde att man hade en förträfflig grusplan till sitt förfo­gande. När det mesta röjts undan kunde man ställa upp sina fordon på ett tillfreds­stäl­lande sätt. Överbefälhavaren tog sig en sista rundtur för att försäkra sig om truppernas utomordentliga kondition. Allt syntes vara på sin plats. Alla enheter var samlade. Från olika håll hördes trumpeter värmas upp, någon slog på en trumma, vapnen sågs över en sista gång, uniform­er rätades till. Dagen i fråga var den 6 juni 1999 och för första gången hade man stängt av hela innerstans biltrafik. Inte en bil, förutom polis och militär, tog sig igenom tullarna. Och inga protester hade hörts! Där trupperna skulle marschera fram hängde vimplar och flaggor om vartan­nat, gula och blåa riks­flaggor vajade för den tunna morgonbri­sen, och guldsjärnsprydda Europaunionsflaggor med blå bot­ten kantade den väl­putsade asfalten.

   Vid halvtolvtiden rullade femton mörka limosiner och tolv polispi­ke­ter in genom den norra Hagaparkens vackert ornamenterade grind. Med en rasande fart for dessa förbi det nedmonterade Chinatältet, vilket vän­tade på transport till Skansen, och vidare fram till de väntande ka­lescherna som stod upputsad och granna längst fram av detta skådespel. Vårt älskade kungapar med sina små duvor runt omkring sig - dessa kur­rade ljuvligt och kastade konfetti till de uppstramade soldaterna - gled elegant ut ur den bepansrade bilen och hjälptes upp i vagnen av en ung och vacker löjtnant ur Svea Livgardes Kavallerikår. I de efterföljande åkdonen upp­steg efter rang värdighet och prestige: Statsministern, För­svarsministern, Utrikesministern, EU-Kontaktministern, EU-Presidenten, EU+NATO-ministern för den Europeiska Försvars och Krigsorganisa­tionen, och därpå hela Riksrådet och i den absolut sista vagnen, men i samma säll­skap fick oppositionens representanter tränga in sig.

   Paraden skulle gå igång prick tolv. Det var tänkt att dessa dignitärer skulle ha en timme på sig att komma till den vackert estetiskt utformade läk­ta­ren som uppförts på Lejonbackens topp. Framför den norra sidan av det befintliga Kungliga Svenska Slottet. Hans Majestäts Livgarde, och en Musikpluton, var kommenderade att stå och förnöja den månghövdade publik som tidigt försäkrat sig om bra platser vilka man se­dan sju på morgonen hade spelat olika svenska marscher för dessa glada svenska morgonfåglar. Framför riksdagshuset och vid Norrbro hade en av Vatten­festi­valens mycket behändiga läktare inlånats och monterats upp; allt för att de tusentals och åter tusentals hitresta parlamentariker och kommunalpampar, lobbyister, fackledare, högre tjänstemän inom den statliga förvaltningen och Generaldirektö­rer tillhörande en nyutnämnd Fallskärmsjägardivision samt deras fruar skulle få plats. 

    Några kilo­me­ter norrut började saker och ting att röra på sig. På storbilds­skärmen visades nu kortegen från allehanda vinklar och det gick ett lätt sus över nejden. Först ut genom Haga­parkens södra grindar var Kungliga flottans musikkår i toner av Viktor Widqvists marsch; "Under blågul fana", därefter Svea Livgardes Kavaleri­kår i sina välkända uniformer, pampigt ridande på kritvita häs­tar, och snart nog kom de kungliga med Svea Livgarde för fot efter sig, bakom dessa ytter­ligare en tropp Kavalleri, därefter Stats­minister med anhang (ministrar och ministrar), och bakom dessa ännu en musikkår med en infanterikår bakom sig. Och sist, men inte minst. Polisen.

   Den blomsterbeströdda vägen kantades av ett mycket stort antal människor, trottoarerna var överfulla och polismakten hade med stor möda omdisponerat Svea Rikes alla tillgängliga kommuners polismedarbetare. Det var en stor ynnest att få stå häck en sån här viktig och vacker dag. Kortegen passerade Sveaplan, gled upp på Sveavägen; vid Wenner­grenscentret tog hyllningarna fart rejält och mängder av entlediga kon­torsmedarbetare hängde likt klasar ut ur byggnadens fönster, blommor kastades, vimplar fladdrade, rop hör­des. Vilken fest och vilket väder! Mången var det av åskådarna som mindes ishockeylandslaget trium­fer vid Sergels torg, fotbollslandslagets dundersucceér i Rålamhovsparken, etc etc och etc och ännu mer etc. Ja tårar rann på mången kind och stoltheten kom till­baka, man gladdes åt festen och att få överglänsa grannländerna, som varit så sturska de sista åren. Här fick de allt se på yra! När man kom ut på Ser­gel torg slog folkhavets starka vrål upp mot dessa glimmande bets­lar, trumpeter och putsade kaskar, sträckta kragar, guldknappar och ord­nar; musiken drunknade i oljudet och konfetti ströddes över allt och alla. Näst intill varje litet prång var ockuperat av någon; här och där stacks näsor ut; från skraporna, från bankpalatsena, från det i folkmun om­döpta "Tukthuset" (omdöpt efter den stora jakten på svikarna) - tidigare Kulturhuset - i vilket man gjort vissa margi­nella förändringar. Dessa små detaljer inskränkte sig till en breddning av gatan upp mot Brunkebergs torg för att därigenom få en galant parad­gata som länge saknats i staden och ner till Strömmen och Norrbro. I nyss nämnda hus, Kulturhuset, hade man placerat kommissionen för EU-frågor (KFEUF). Där fanns nu goda möjligheter, genom det väl ut­byggda informationsnä­tet att integreras i Europa, att gå igenom de se­naste offentliga besluten, att gå igenom de senaste omröstningarna i Bryssel, att få en uppfattning om Madrids syn på vinkontrollen, att spekulera om den Italienska hund­skattens införande i ett svenskt perspektiv, m.m. Här fanns även mycket kompe­tenta EU-analytiker, informationsassistentsmed­arbetare, IT-exper­ter och annat väl utbildat folk väl tillgängligt. Biblio­teket hade omorga­niserats, moderniserats, utökats och specialiserats; på EU-frågor, EU-litteratur, EU-kuriosa, EU,s motorvägssystem, EU,s flygplatser, lokal stadsplanering, samt att Vattenfestivalens delkontor för tillståndspröv­ning av kommersiella utbud låg på övervåningen med magnifik utsikt (förövrigt så hade man monterat en gul jätteanka på taket - vilket blivit en ny symbol för staden). Givetvis fanns där nu också en börssal där man kunde inhämta de absolut senaste händelserna inom den världsliga markna­den med omnejd. Vid Åhléns stora tegelvägg hängde en bande­roll som gjorde reklam för programmet "Storstora pengar". Prydligt och stilla gled kortegen igenom den krans och flaggprydda glasomfattande porten under Kultur­huset, förbi Riksbankens mäktiga byggnad, upp på drakens rygg och vida­re ner mot Malmtorgsgatan, som även den nyligen breddats, så att den löpte vackert ut mot Gustav Adolfs torg. Där hade en liten omdis­ponering gjorts för att få ett nordiskt Champs-Ellyseés; man hade helt enkelt flyttat den ärevördiga Gustav II Adolf närmare den kungliga ope­ran, och ansåg detta vara en smärre pettitess som inte borde störa "Lejonet från Norden" i sitt himlaspel. När allt nu kom ikring, så gjordes ju allt detta för att glädja och prisa vår gamla krigarkonung. Nog skulle väl en sån hjälte vara positivt inställd till paradgator och allt vad detta förde med sig.

   De fint utpyntade celebriteterna for nu i godan ro ut på Norrbro, över Norrström där publiken nu reste sig upp för att vinka; Kungen och Drottningen viftade med sina behandskade lemmar, deras små duvor vinkade även de, men då givetvis med en viss värdighet och grace. På läktarna runt om i staden svimmade en och annan pensionär av den upp­hetsande synen - ja, för en del blev det på tok för mycket yra. Man när­made sig nu den svåraste passagen på denna resa; det gällde den korta bit på Slottskajen och bort mot Lejonbackens östra sida och den skarpa sväng som hästförarna där skulle göra med sina vagnar. Ett sus gick ge­nom staden när dessa lyckades beundransvärt med sina uppgifter, och vagn efter vagn rullade sakta upp mot toppen. På storbildsskärmen som stod vid Stallkanalen, samt på tio andra platser i staden, visades nu närbilder på var och en av de höga som steg ner från sina vagnar och upp på den kungliga läktaren. Nationalsången spelades. Kungssången spelades. Och någon lyckades till och med att pressa in Bellmans "Gustafs skål!" i detta crescendo av nationell yra. Ett bravurstycke! Och innan man visste ordet av så steg några marscher till väders, några hög­stadieflickor gjorde akrobatiska övningar, några scouter sjöng "Imse vimse spindel"; ovanför det hela svävade helikoptrar, flygplan och luft­ballonger med banderoller av alla de slag, såsom: "Se TV 11 den bäst markbundna kana­len" "RBS 56 BILL slår igenom... Bofors AB." "Vi avslöjade Palm­es mördare, Tjatterbladet" "Vi avslöjade alla som inte mördade Palme, Sexpressen" "Nationaldagen, våran fest! Svenskan." "Vi löste krisen, Dagens Hemskheter" "Lesbos -99 i Älvsjö". Dessa media­kämpar hade tillstånd att visa upp sina kunskaper till klockan två, däref­ter skulle flyguppvisningen ta vid, och därefter hade de åter fritt spel­rum. När musiken för en stund tystnade, så hörde man i fjärran ett motor­buller som ökade och ökade i intensitet och omfång; det var da­gens riktiga och stora begiven­het som nu satt igång. - Försvarsmakten visar upp sig!

   Först kom givetvis en musikkår spelandes marschen "I flaggskrud". Trampande i tät följd av ett specialrege­mente Norrlandsjägare, därefter, tre svarta öppna Volvolimosiner med, i tur och ordning: Överbefälhava­ren av Europeiska Nordliga Fördelta Fri­hetsarmen´ av Svensk Stat (ENFFSS), i andra bilen; Överbefälhavaren av Södra Indelta EU (SIEU), Västra Indelta EU (VIEU), och Östra Indel­ta EU (ÖIEU), och i tredje bilen en General och två stycken Viceami­ra­ler, vidare två kompanier jä­gare och bakom dem stridsvagnar av mär­ket Centurion, behängda med fanor och blågula band. Därefter de nyin­köpta tyska stridsvagnarna Leo­pard 2 S 122. Dessa var nymålade och de karakte­ris­tiska tre kronorna glimmade i solen (skrapade man lite på lacken så kunde man se det tyska korset). Efter detta dunder kom artil­leriet, A1, A7, A3, med den egen­händigt producerade 15,5 cm artille­ripjäsen M77, dragna av Terrängbil 40. Dessa uppskattades till ett trettio­tal och bredvid dem defilerade ser­vi­cen i nyinköpta paraduni­former från Österrike; på riktarplatserna satt gruppcheferna i stram gi­vakt och gjorde ståtliga hon­nörer upp mot den kungliga hedersläktaren där den mili­tära personalen och Försvarsminis­tern i spetsen snabbt besvarade hälsningarna - man kan också i förbifar­ten tillägga att det kittlade till i byxorna på dessa höga herrar av denna, för dem, underbara syn. Bakom dessa kom: motor­cyckelordonanser och jeepar, en stor öppen buss med sex General­löjtnanter och sjutton General­majorer behängda med olika medaljer av alla de slag. Bakom dem kom FN-personal ur olika enheter i - märk väl - klatschiga ljusblå tränings­overållsjackor, vilket man snabbt som ögat kunde läsa vart nå­gonstans vederbörande varit i stora världen och gjort sin tjänst. Då och då kom det olika Musikkårer; såsom Flottans Musik­kår, Flygets Musik­kår, Lottornas Musikkår, Ar­mens Musikkår, Scouter­nas Musikkår, och det fanns även en kull söndags­skole­barn represente­rade, dessa sjöng med hög klar stämma mot sin åldriga lära­rinna: "Jesus älskar alla barnen". På dessa mängder militä­rer, hög som låg, hade man varit så gene­rös att man sytt på en liten söt svensk flagga ovanför rege­mentsmärket på den khakifärgade vapen­rockens vänstra arm, och detta, så att ingen skulle få för sig, eller tro, att det fanns utländska soldater i det svenska landet, eller uti den svenska hären. I slutet av denna långa rad kom re­presentanter för Kavalleriklub­ben, Sveriges Unglottor, Kung­liga Krigs­vetenskapsakademien, Kungliga Örlogsmannasällskapet, Sjö­värnskårens Riksförbund, samt några leda­möter från styrelsen för Sveri­ges National­dag. Efter dessa kom några hemlighetsfulla män från (KSI), Kontor för Särskild Inhämtning, (FRA), Försvarets radioanstalt, dessa hade direkt­kontakt med två av de ameri­kansktillverkade "Gulfstream 4" planen som kretsade över staden, och som inköpts bara för några år sen. Sist av alla kom representanter från den svenska vapenindustrin; SAAB Defense, Bofors Weapons AB, Bo­fors Missiles, Bofors Carl Gustaf AB, Bofors Explosives AB, Bofors Under­water system AB, Celsius Indust­rier AB, Celsius Tech AB, Cel­sius Tech Electro­nics AB, Celsius Tech Systems AB, Hägglunds Vehic­le, SAAB Missiles AB, några av de ut­ländska del­kontoren; Bofors Norge A/S, Bo­fors Australia, samt en och annan samarbetspartner, som t.ex.. Deutsche Aerospace. Tyvärr kunde inte de Franska samarbetsföretagen visa upp sig, men dessa skickade ett posto­gram i stället:

Kära Svenska vänner
Trevlig nationaldag. Det långsiktiga samarbetet mellan Bo­fors och oss på GIAT med det nya artillerisystemet går som smort.
Hälsningar GIAT

Och betänk, allt detta gjorde man för att slippa mer krig. Vi måste vara tacksamma.

   På läktare och trottoarer runtom i staden sågs unga snaggade värnpliktiga promenera och diskutera, i sina egenin­köpta sport­jackor, än om en granat, än om ett automatvapen På ryggen av dessa modemed­vetna ungdomar var påtryckt, regementssigill och regementsnummer, ned till lägsta malaj i Berga socken.

   När så trupperna defilerat färdigt och JAS-planen spytt ut sina olik­fär­gade rökmoln ställde sig ett hedersregemente i givakt framför tribu­nen och den Kungliga läktaren. Fanfar blåstes av Kungliga Livgardets Dragontrumpetkår. Hans Ma­jes­tät och tillika "General and Admiral of the Swedish Forces" steg upp för att läsa sitt tal till det Svenska Folket på dess egen hög­tids­dag:

   "Vi ärar den store Gustaf Wasa som med sina trupper tågade in den 6 juni 1523 i denna stad och..." han läste vidare och människomassorna jublade, vilket folk! Ef­ter denna monark steg Statsministern upp på podi­et med sitt tal till de svenska väljarna på ett folkligt och lättförståeligt sätt. Och efter henne; Försvars­ministern - med mungiporna fastnitade vid öronen, så glad var han denna dag - för att hålla sitt tal till de svenske värnpliktiga, svenske yrkes­officera­re, svenske Lottakåren, de utländska delegationerna, vapen­handlarna och det Här­jedalska spelmanslag som stod uppställt framför riksdagshusets gräsmatta med knätoffsar, till åminnelse om hur det en gång sett ut här i landet, och för att visa vilka framsteg som gjorts av detta folk. När alla tal och hedersbetygelser var överstökade sköts 21 salut från Skeppsholmen. De fartyg ur den svenska armadan som låg ankrade framför Gamla Stan stämde även de in i denna konsert så att fönstrena skakade runt Saltsjön. På den Södra malmen stämde Ka­ta­rina, Sofia och Maria in i denna kakofoni med klockspel, Stadshuset spela, Klara slog, Stor­kyr­kan klämta, men Tyskan höll av någon anledning tyst... Den månghövdade publiken stämde återigen in i National­sång­en, nu tillsammans med U21-landslaget i fotboll som hemkommit med en femteplats i ungdoms-VM; dessa satt uppflugna på ett lastbils­flak och kastade kexchoklad till alla barn och från Skansen hördes studenter sjunga och den nyligen flyttade Riddarholmskyrkan slog för första gången från toppen av Skansen. Efter det lilla raset hade man byggt upp den igen och i solgasset såg den ut som ny - och de anrika kungarna fick nu vila i ro. Under sprängningarna för tredje och fjärde spåret hade den skadats något, ja, rasat lite, men nu fick den stå i fred på Skansens höjder och Banverket arbetade för fullt med sina fyra nya spår. Ett tag så hade det talats om att försöka behålla och bevara de gamla byggnaderna medan ekonomi och framåtskridande sågs som det viktiga i den tid som gällde - nuet - vi var ju faktiskt på väg in i 2000-talet! Hela stan kunde ju inte gärna bli till ett museum!

   Och snart skulle dragningen på det stora nationallotteriet - "Moder Svea ger" som det hette - tillkännages av de kändaste och mest upphöjda i landet - lekledarna! På Strömbron låg mediacentret inhyst och intervjuerna stod som spön i backen:
   - Jaha du, Leffe "På spåret", vad anser ni om paraden då?
   - Jodå, vårt program har ju faktiskt flest tittare i etern och bör såle­des vara ett av de bästa, om nu inte det bästa. Jo, jag är ju bara program­ledare jag, inget mer, förstår du. Jodå, alla ska ha ros för våra program. Och absolut mest rosor till de som arbetar ideellt (mer pengar till min ficka!). Och det för att jag vet att det frodas en massa avundsjuka bland vissa människor här i landet, såna som inte har lärt sig att glädjas åt and­ras framgångar. Denna avundsjuka som jag ser som ett av våra största pro­blem här i landet och som jag jobbar för fullt med att få bort. Som tur är, så är de ju i minoritet. Och inte gör det saken sämre för oss att denna kulturelit tror sig vara något speciellt ... snobbar är dom, avundsjuka snobbar, nog tänker dom på pengar också! Besserwissrarna! Men vi, vi på Zingo-Brotto tillsammans med Puckoläsk, har bestämt oss, vi ska inte längre krypa, nu är vi rumsrena och kan faktiskt sträcka på oss lite extra. Och med de tittarsiffror vi nu har så törs jag sticka ut näsan och hävda att de som inte ser på oss förkastar ungdomsidrotten och är högfärdiga! Detta därför att vi vet att vi producerar vad folk vill ha. Är det inte vi som har höjt upp televisionen från att ha varit ett passivt tittande, till ett deltagande tittande och det på bästa sändningstid! Du förstår, hela familjen får ju ut någon­ting av våra program, och tänk, tänk på de gamla! Det är därför som vi stödjer tillställningar som denna; för de gamla, för de unga, för hela familjen, för alla! Just för att vi tror att många kommer att glädjas av en sån här parad så är vi positivt inställda, och inte att förglömma, vi har till och med en som ska få träffa kungen som pris - det du! - samt en som vann förra veckan och kom att få sitta på hedersläktaren bredvid en minister från Bryssel, vilken också har chans på hjulet i kväll som är uppe i tjugonio miljoner! Det du!
   - Varför ser man inga invandrare i soffan?
   - Lugn, vi är ett genuint program och har så att säga valt en smal grupp till tittare; man kan ju inte få in alla i samma garderob som det heter, he he.
   - Jaha, och ni, vad tycker ni om paraden?
   - Jodu, utan någon som helst svensk blyghet och tillbakadragenhet som ju utmärkte oss här uppe i nord i tidigare tidsepoker, så anser jag, jag jag, som en av de största opinionsbildarna, så anser jag, om oss, här i landet... och, ser oss givet­vis som det mest objek­tiva och sanningsfrämjande journalistiska media­hap­penings - vi var de första på internet - vilket ju inte kan ifrågasättas! Ta en titt på våran upplaga, ta en titt, och ifrågasätt oss sen. Visar den inte klart och tydligt på våran legitimitet att an­se oss som de sannaste och det bästa - kan vi ljuga med en sådan upplaga? Nej och åter nej! Finns det blod och detta blod spills, så måste vi ju givetvis visa detta blod. Det är vår skyldighet, banne mig - vi får inte ljuga eller blunda för alla sanning­ar som måste fram hur obehagliga de än är! Skulle nu någon oskyldig komma i kläm för det vi skriver så får vi ta såna smällar (finns det över­huvud­taget några oskyldiga?!). Du förstår, vi samlades en gång och ställde oss frågan: Är inte sanningen den viktiga? och vi svarade: "Jo så är det!" Och just därför så kan vi fak­tiskt inte tänka på någon enstaka "oskyldig" när vi släpper vår tidning först och snabbast på morgonen in­nan nån annan, som ju existerar och finns till för all­mänhetens bästa, och ingenting annat. Det är en tuff tid vi lever i idag, och då får man inte vara blö­dig, tiden måste dokumenteras och nedtecknas av proffs! Om inte vi gör det så dyker det snart upp någon annan som gör vårt jobb - givetvis sämre än oss, men ändå! - vi gör det för att få en bättre framtid, och det tror jag att våra läsare förstår - de är inte dumma! nej du, våra läsare är inte dumma, nej du - det är därför våran tidning finns, som en spjutspets för demokrati och sanning, ja rätt in i sanningen, det är så vi känner oss - på redaktionen! Om inte vi fanns, så fanns ju risken att sanningen missbrukades av till exempel makthavare och annat löst padrask - vi på Sexpressen vill: Visa allt som händer, allt som sker, och detta absolut först av alla! Vi vill ju få ut allt så fort som möjligt för att våra egna läsare ska få ut största möjliga glädje av sin läsning - och det får ju den som läser en nyhet först, gamla nyheter stinker! Allt för våra läsares skull som ju är den största läsande gruppen av en enda tidning i landet, och således i majoritet. Och eftersom majoriteten bestämmer i en demokrati som vi ju lever i, så kan ju inte vi undanhålla våra trogna lä­sare saker och ting som dessa anser sig kunna tillhanda ta som en rättig­het i ett fritt land, där de anser sig vara normgivare om vad som bör och får läsas! Då får vi inte, eller kan vi inte, i sanningens tjänst som vi arbe­tar under, lyssna på enstaka individers veklagan när de råkar ut för - ty­värr - någon olycka såsom en katastrof eller några brutala mord, eller andra exceptio­nella händelser som ba-a-a-a-ra måste ut till allmänhetens kännedom! I såna lägen kan vi inte hålla oss tillbaka för att invänta en liten grupps sorgearbete, bara för att de råkat illa ut - de får ju komma i tidningen! Det vet ju alla; att man inte kan få tag i någon nyhet där ingen människa är inblandad i, absolut omöjligt! Bara tanken är befängd. Det är därför vi ibland måste använda oss av så kallade "oskyldiga". En och annan måste offras för det stora flertalets skull, för våran demokratis... skull. Så är det.
   - Jaha.
   - Va bra, nu fick jag komma in, vi på Tjatterbladet har i princip samma åsikt som Sexpressen i de demokratiska frågorna. Givetvis, givetvis! Men eftersom Sexpressens upplagor sjunker som stenar i havet och våra stiger som svalor i skyn måste ju sanningen finnas att få i våran tid­ning, va! Jag är inte den som ska stå här och förringa den största draken här i landet med att dra dess namn i smutsen - det finns ju faktiskt en mängd människor som läser bägge tidningarna, och dessa blir ju så att säga dubbelläsare och går inte att göra något åt - men, ett och annat utan verklighetsförankring verkar ju faktiskt då och då kunna slinka in i deras, som de säger, finmaskiga tidningsnät - däremot våran tidning som klättrar snabbt-snabbt i upplagetabellen är helt utan klander, och den kommer snart att passera Sexpressen som den störste och sannaste tidningen. Då kommer vi att bevisa, som Sexpressen så nådigt säger; att vi är den bästa tidningen i landet och där­med har de bästa journalisterna! Att vi ger folk vad de vill ha, och att vi kan jämföras med sanningen som dess spegel­bild... Vad vi tycker om paraden? Om paraden tycker vi givetvis. Det är vårt yrke att tycka till om saker och ting... om paraden tycker vi helt enkelt, ja helt enkelt ... om. Det är ju ett liv och en stämning som man inte skulle vilja vara utan, mycket folk, organisationen är prickfri - vi är ju i Sverige - alla kom­mer till tals, mycket försäljning, snurr på pengar, ökad tillväxt, trevligt trevligt. Ja bara bra! Konsumtionen måste ju ökas på alla sätt! Många här som ni ser som åskådare är ju våra läsare, och det måste vi ju ta hänsyn till, och spegla den här händelsen efter deras tycke och smak - läsarnas alltså - man får inte underskatta läsarna! Och eftersom alla verkar att trivas här idag så kommer vi givetvis att spegla den här paraden i positiva ordalag i morgon bitti, före Sexpressen. Vi får aldrig i dessa tider av öppna grän­ser och gemenskap folk emellan glömma varifrån vi är komna, och vilka olika kulturella egenskaper vi är behängda med. Ni kan ju själv se att det är ministrar från alla möjliga håll och kanter inom unionen represen­te­rade här, ingen av dem har ju några argu­ment om den nationella yran, de ser den ju som fin och vacker och upplyftande. Vi ska inte hänga läpp bara för att de bor lite flott och går på otvivelaktiga ställ­en om kvällarna, ministrar är också människor. Det är våran egen yra vi ska fira idag, och det anser vi på Tjatterbladet vara ett sundhetstecken, nationen går framåt, titta vilka vältränade gossar som marscherar förbi oss... vilka kroppar! Det är ett sund­hetstecken på unionens fördelar att vi inte har blivit likadana och likriktiga i vår unga union, som den där skrämsel­pro­paganda lät av de där rödingarna före valet för fem år sen, djävla kommu... förlåt mig, yran sliter tag i en gammal man. Ja, vilken yra. Ja visst, så är det, regionerna måste ju få roa sig inom EU,s gränser, glädja sig och fira de nationella färgerna och den heliga fanan...
  - Men tycker ni inte att det finns en fara i detta, vad en del kallar militä­ri­se­rande?
  - Min bäste vän och medarbetare, vi är ju från samma planet och allt. Inte tycker jag att en ung och intelligent människa i era kläder ska gå på sån där skrämselpropaganda från enstaka glädjeförstörare; detta elitise­rande som kommer från de där troende kulturexperterna som aldrig ski­tat ner sig, detta pack som tror att man kan bygga en värld på blommor och kärlek, gamla förlegade flumtankar, tvi! Styrka handlar det om! Marknadskrafter! BNP! Produktionstillväxt! Där har du sanningen. De försöker sig bara på att vara finare och bättre, tror sig stå över vanligt folk som behöver arbete och något att roa sig med ibland; och då passar en parad tamejfan ypperligt! Om de visste hur det är för vanligt folk, om de någonsin varit på en fackexpidition, va fan vet de om folkets vilja!
  - Och ni, vad säger ni, världsreportern, som gått och blivit "underground"?
  - Allt som är fritt är bra och allt som är bra är fritt. Allt för friheten! Usch, för det statliga - speciellt de statliga Tv- kanalerna, mera tuttar! Usch! Makthavare har vi nog av. Vi måste sparka! Och ska vi sparka så kan det bara bli åt en rikt­ning - neråt! Jag som håller på folket anser att många kanaler och fria kanaler är bra för folket, man måste få se vad man vill, vi vanliga människor (där jag är ett språkrör bara, inget känt namn) klarar av att se allt, det är frihet det, som i USA, som i USA, ja, som i USA, där är det bra, det vet jag - jag har nämligen varit där, många gånger, är till och med medborgare där, men Sverige, nä nä. Desto mer kanaler, desto större konkurrens och tuffare tag rensar bort de dåliga programmen som ingen tittar på, såna där som ingen vill ha i 2000-talets Sverige.
  - Hur menar du då?
  - Ja vanligt folk fattar. Vi får en bättre TV, publiken väljer, och publi­ken är inte dum, fråga Leffe "På spåret" om det, han vet. Och jag tror att svaret på frågorna kan sammanfattas i två punkter: Ett: Det fria är bara bäst, och det för att jag säger det, jag vet. Två: Efter att talat med en av de största bankmännen i landet så kan jag bara säga, efter denna superin­formation som han delgav mig: Paraden är bra för ekonomin, och därför positiv för Sverige.
   - Men fick inte du sparken?
   - Dumheter, en politisk komplott!
   - Men...
   - Frihet!!!
   - Jaha ja, vi tackar dessa män som varit så tillmötesgående mot oss och låtit sig intervjuas en sån stor dag som idag och lånat oss sina ansikten för våran obe­tydliga lilla statskanal. Vi återgår till Bengt Karlsson uppe i tv-tornet för vidare bilder från paraden och hedersläktaren. Mer musik!

   Vid Carl XII,s torg stod en liten grupp demonstranter med vinglas i ena handen och banderoller i den andra, dessa motades snabbt och ef­fek­tivt iväg av Staten inkonsulterade Securitasvakter bort mot Kungs­trädgårdens T-banestation för vidare transport ut mot Råsundastadion för rannsakning. Detta avskrap, som man givetvis kallade dem; detta de svagas styre, hade överträtt Mötes och Demonstrationsindragandet För en Glad Nationaldags Framåtskri­dande (MDFGNF), som godkänts hösten 1998, och fick nu sin välbehövliga vila. Dessa antidemokrater som genom förbjudna demonstrationer inte fattade att majoriteten inte ville ha dem rännande fritt här och således hade röstats bort härifrån av de röstberät­tigade, i ren demokratisk frihetlig anda.

   Vid slottet inträffade nu följande: för Kungligheter och andra högdjur på hedersläktaren skulle en specialvisning av viss material ske på inre borggården, samt ännu ett tal av Hans Majestät från dennes balkong. Därefter skulle det bli bal i stadshuset. Medborgarna skulle också få sitt; med skådespel, dans, öltält, kontinental stämning, surströmming o kräf­tor, snapsar, Rock´n Roll, extra billig Mc Donalds, dansk korv, tunn­brödsrullar, happy hour, EU-priser, pannkaka, turkiska köttbullar, få pissa i rabatterna, spotta snus, Kebab, sydländsk stämning, skrän typ; We are the Vikings!, köra barnvagnar, vara europé, sjunga på krogen, gå på O. Learys, dricka pint, kasta Dart, raggla in på Hard Rock Cafe´, gluffsa i sig helt hemskt, bli dretfull, prata politik, halsa Explorer, samla burkar, fylleköra, satsa på sig själv, åka Volvo, va sig själv, spela tennis, gå på Globen, inte vara kriminell, bara fiffla lite, ha hus, inget bus, rappa, spela fia, Techno, äta Tacos, gilla Taube, sjunga Änglamark, hoppa högt, se på Robban i trean, älska reklam, köpa Via, läsa Sexpressen, lämna tips, de­ala knark, spela trav, se på Leffe "På spåret", ropa börshaj, säga Bingo, ha festival, ha festival och festival, ropa hej, se på mig, han är dum jag är snäll, etc., etc., etc och etc.

   Så höll man på och firade sin nationaldag, detta nådens år, 1999, när Dennispake­tet snart var färdigbyggt, där OS-byn nu byggdes med full fart ute vid Hagaparken, där Arlandaba­nan sköttes av ett privat utomor­dentligt duktigt engelskt bolag i ytterligare tret­tio­fem år med statligt stöd; där människor for med sina bilar, flygplan, snabbtåg och elektro­niska motorvägar fram och tillbaka, hit och dit, och där jag tog min tumme för att lifta hem till min nya lya i Kö­penhamn, där jag kunde få ta mig en gammeldansk i glada vänners lag och fråga varför dessa gått ur unionen."

lördag 13 augusti 2011

Gårdagens Norrköping ...

"Antikvariatet", Norrköping, 4 augusti 2011 ... här, ja här, vill man slå sig ner och läsa ...
Foto: P.F.

torsdag 4 augusti 2011

Gårdagens Slussen

Glasbetong ... ett intressant material ... fanns i Slussens kupol och finns fortfarande under lager av annat ting ...

Hittade denna lilla skatt när jag flanerade runt på Norrköpings gator ... på Antikvariatet ....


Så är det nog ... tyvärr.