torsdag 20 december 2012

Strindberg på Göteborgs Konstmuseum ...


Strindbergsåret närmar sig slutet och för den intresserade finns en utställning på Göteborgs Konstmuseum fram till 24 februari 2013. Där hänger en tavla som i alla fall gör mig glad och som ger hopp: "Blomstrande mur", målad 1901.   

Utställningen är värt ett besök enbart för den tavlan. Fram till 24 februari på Göteborgs Konstmuseum




Det går att boka min föreläsning "Strindberg och konsten" i all framtid trots att Strindbergsåret tar slut 2012.

Peter Frisk



Gårdagens räcke ...

Skakigt vid Nybroviken, 15 november, 2012

"Köket" 3 - "Var inte svag"

I dagens avsnitt: "Var inte svag".
(se "köket" på "tuben" i helbild här ...)

 

 Text/musik: Peter Frisk
Alla avsnitt på Stadsflanören/Youtube.

onsdag 19 december 2012

Självgodheten ....

I Dagens Industri (19/12 -12) infördes idag en artikel om piratkopiering. Säga vad man vill om märkesföretagen men de kan inte göra precis hur de vill med sina anställda eller tillverkar sina pinaler med vad som helst. Har man barnarbete så kan man få kritik för det etc. Driver man miljöfarlig produktion så kan man kritiseras och de försöker väl åtminstone (för publicitetens skull i alla fall) göra det någorlunda vettigt (dock finns det ju en hel del att säga om det). Men vi vet vilka vi har att göra med.

Vad gäller piratkopieringen förhåller det sig annorlunda. Vad vet jag - men du kanske myser fint när du klampar runt med nått plagg som du tjackat billigt i Asien? I piratkopierings värld finns ingen, absolut, ingen insyn. Tycka vad man vill om de stora företagen men hur som helst kan de inte göra i alla fall.

Men så bra då att vi har det här självgoda duktiga Sverige på jordklotet. Det är väl tur det. Rent och snyggt och släpper inte ut nån skit (våra skorstenar har vackra rena ljusa utsläpp och ser snygga ut en vacker kall vinterdag) och åker vi utomlands så tar vi seden dit vi kommer och ser till att pruta rejält när vi är i ett fattigare land och köper på oss rejält med svinbilliga kopierade varor som vi - japp - lärt oss att riktigt pruta ner ordentligt (för det gör dom ju där) - helst borde de ju ge bort grejerna till oss för de är ju ändå vana vid att tjäna så lite.

Sen åker vi hem och ropar ut till världen hur moderna och bra vi är ...

Vad skrev nu DI? Här är lite klipp:






Om jag är stolt att vara svensk? Inte ett jävla dugg.






Vår tidsanda och märkligheter ...


Jag läser i GP (19/12 -12) om chefen för ett av stadens museum som under många år omhuldats och som i princip kunde göra vad som helst i sin roll som chef och efter att han lämnat museet under en period fick en märklig fri roll inom stadens kulturförvaltning - en nyuppfunnen roll om jag förstått saken rätt- och därefter erbjöds att bli marknadsförande av verksamheterna inom Göteborgs kulturförvaltning men tackade nej och drog till ett annat museum.

Vem personen är har egentligen inget med det hela att göra utan det som intresserar mig är fenomenet. Ett fenomen som jag tycker mig se på många håll i Sverige idag.

I det här fallet har vi att göra med en kraft, en ny chef, som hyllats under många år för sina insatser. Sin föränderlighet, sina nya visioner, etc m.m. En kraft som när han tillträtt sopat med rejäla kvastar och förändrat verksamheten rejält. I medierna har det skrivits mycket positivt om den nya kraften. 

Men vad har egentligen hänt? Stämde det? 

Hux flux och hipps vipps så har sakernas tillstånd förändrats. Den forna hyllade chefen lämnar stan och museets verksamhet som drivits så nyskapande tycks enligt följande artikel i GP likna en ruin. Den forna chefen däremot går mot en, förmodligen med en mycket bra lön, ny chefstjänst på ett annat museum som gladeligen tar emot honom.


Det är säkert en hyvens figur och jag vet inget om personen ifråga. Däremot, om sagt, intresserar jag mig för fenomenet. Det pågår i ett. Hyllade nydanade visionära chefer inom all sköns offentliga (och givetvis privat) verksamheter drar vidare mot nya mål och efterlämnar ruiner men får nya topptjänster med sina toppreferenser. I Stockholm finns det en hel drös av liknande fenomen och jag förmodar att hela landet översvämmas av dylik verksamhet. 

Chefsfenomenet har blivit en industri. Från toppjobb till toppjobb.

Det har nånting att göra med yta kontra innehåll. En snygg yta ger bra jobb och bra pröjs. Innehåll ger på sin höjd ett städjobb eller ett spärrvaktsjobb på T-banan ....

tisdag 18 december 2012

måndag 17 december 2012

Gårdagens Slussen

En stilla morgon  ...
Slussen, 20 augusti, 2011, kl. 07:02


Gårdagens Slussen

Konstakademien visas en utställning med konst från Slussen under 1900-talet. Jag fastnade för den här bilden från Blå Bodarna. Snacka om skillnad från idag när man täckt glasbetongen som släppte ner ljuset från kupolen. En gång i tiden rent, snyggt och ljust. Så kan det se ut. Även i framtiden.

Här har man en blomsterutställning :-) Någon gång på 40-talet.


Jag vet tyvärr inte vem fotografen är och jag tog en bild på en bild ... om man får sånt ... tro? 


"Köket" 1

I dagens avsnitt: "Man skjuter dom ner". (se "köket" på "tuben" i helbild här ...)




lördag 8 december 2012

Två Berlin 1936 och 1945 ...

Två filmer i färg. En innan kriget och en efter kriget.
Berlin 1936 och Berlin 1945.



onsdag 21 november 2012

Barcelona - Mies van der Rohes ...

Mies van der Rohes paviljong i Barcelona
Paviljong ritad av Mies van der Rohes och uppförd 1929 till världsutställningen i Barcelona. Riven och återigen uppförd på samma plats som rekonstruktion 1986. Förmodligen den paviljong som klockrenast motsvarar begreppet "Less is more", "mindre är mer", en meta-arkitektur, lika med en arkitektur för sin egen skull.

Den har och hade, enligt i sin utmärkta bok "Rum tar tid" av Rolf Wohlin, ingen annan funktion än att vara en "absolut modernistisk rumsbildning, en funktionalism utan funktion, ett praktföremål och ett skrytbygge".

Tyvärr, får man väl säga, påverkas arkitekterna och mänskligheten av dylika fenomen där arkitekturen är till för "sin egen skull".

Foto och text: Peter Frisk

Gårdagens Barcelona ...

Barcelona, den 11 januari 2011

tisdag 13 november 2012

Ett fotografiskt geni har gått ur tiden ...

Fotografen Hans Hammarskiöld, född 1925, gick bort på måndagen. Hammarsköld var en fotograf vars bilder hade en sinnestämning av Chardins stillhet.

Som hyllning ett par favoriter ur hans livsverk:

Glödlampor, 1966

Barcelona, 1950

Det rosa huset, 1978

Utan titel, 1950
... och min favorit nr 1:

Stol






Christies mot Chritrs ...

I dagens nätupplaga av The Art Neewspaper kan man läsa att auktionshuset Christie's har stämt den kinesiska auktionsfirman Chritrs ... säga vad man vill om Kina, men kopiera ... det gör de väl knappast ...      





söndag 11 november 2012

Palace renoverat och invigt i Göteborg


När Carl Larsson 1899 åkte ut till Furusund på uppdrag av Bonnier för att måla av Strindberg påstås det att han var livrädd. De två hade en gång varit vänner men nu var man på väg att bli såta fiender. Väl där skissade Larsson upp ett porträtt och han visar det för Strindberg och tänkte väl fortsätta och färglägga porträttet då Strindberg säger "Ett mästerverk, får ej röras". Inget mer. Larsson får packa ihop sina målarpinaler och porträttet blev färglöst. Vissa som är kunniga på Strindberg säger att hans styrka var att veta när man skulle stanna till för att inte överlasta en tavla, eller en bok.

Jag tänker på episoden när jag sitter på ett nyöppnat Palace i Göteborg. Nyrenoverad och nyputsad . Efter att gjort mig hemastadd, beställt en öl vid bardisken på bottenplan, läst min medhavda papperstidning, funderat på Stalins not 1952 och funderat på om jag satt skönt eller inte, så sa jag till mig själv att "någon, ja någon, skulle ha sagt stop. Nu räcker det". Idén att använda sig av husets historia, att utgå från dess berättelse, är ju inte så dumt. Men tyvärr känns det som om man har tagit i för mycket, att det just blir överbelastat.

Källa bild: Wikipedia.
Palacehuset beställdes av handelsman N. Jacobsson som här skulle ha ett sockerbruk. Arkitekt var Carl Hårleman och kåken började uppföras år 1749. Fem år senare slutförde Carl Stockholms Slott och var även inblandad i nuvarande Storkyrkans karaktäristiska torn. I princip låg Hårleman bakom all byggverksamhet i Sverige under 1700-talets mitt. När Jacobsson fick igång sin sockertillverkning kallades huset kort och gott för  Sockerbruket

Det har brunnit och det har byggts om och det har byggts till under århundradenas lopp. Husets glansperiod, en tid som fortfarande staden Göteborg har nytta av och som man nu spinner vidare på, var den när Pontus Fürstenberg flyttar in med sin fru Göthilda. Hon hade ärvt en inte alls liten summa pengar av pappa och mamma som gladeligen Pontus satte sprätt på genom att köpa tavlor av tidens unga konstnärer. Göthildas familj sägs ha haft en lite annorlunda syn på det hela. Hur som helst, så kom han med all säkerhet i kontakt med den nya konsten (då, på den tiden, var den det senaste, hetaste ...) genom Ernst Josephson som var Göthildas kusin. Han blev mecenat och inköpte verk av de uppstudsiga yngre konstnärerna som Carl Larsson, Hugo Birger, Per Hasselberg, Anders Zorn m.fl. Huset kallades nu "Fürstenbergska huset". 

Kakel med "Seinens strand" 
Sitter man så vid baren som vetter mot Brunnsparken kan man ana i mörkret den fontän som Pontus vän Per Hasselberg utförde såningskvinnan som är det egentliga namnet på statyn men givetvis omdöpt till "Johanna" i den klämkäcka göteborgsfolkmunnen. När mecenaten dog 1902 testamenterade han konstsamlingen och palatset till Göteborgs stad. Staden lyckade givetvis schabla bort huset som man till slut sålde varvid Palace Hotell öppnade 1907 och som då var det ledande och flottaste hotellet i Göteborg. Konsten hamnade i det Ostindiska huset där konstmuseet höll till innan dagens museum i slutet av Avenyn öppnades 1922. Där kan man, vilket rekommenderas, än idag se Pontus tavlor och delar av inredningen från denna svunna tid som man nu försöker väcka. Hotellet stängde 1968 och tanken var att riva hela huset (denna ständiga svenska rivningssjuka) men Wermlandsbanken tog över huset och 1993 renoverades bygganden och nu 2012 har man åter renoverat. 

Lyckas man med sitt tema?      

Jag vet inte riktigt. Tyvärr blir det för mycket av "temat". Kaka på kaka. Man hitta ett temat och drar det så långt som det går - och lite till. Som gäst vill man kanske lägga till något själv. 

I den stora baren och matsalen har man i taket satt upp en slags kartong med bilder på konstnärer och en del statyer. Jag noterade Hasselbergs "Grodan" (som den stockholmska publiken kan se i Björns trädgård och då inte kroggrodan). Det kändes helt fel. Däremot passade de små karikatyrerna över tidigare nämnda konstnärer ovan baren perfekt. Verandan för tankarna, om man tar i lite, till Café Opera. Att sitta och se ut mot Brunsparken och Johanna och fundera på historien i höstmörkret är nog inte så dumt om man äter en bit.  

Staffliparad.
När jag så gick på toaletten möttes jag av tre målarstativ strategiskt utställda i en liten korridor. Japp, jag har hajat konceptet - gjorde det redan i baren ... Man kliver in på toa och där fortsätter det "Sienens strand" är skrivet på kaklet på väggen och "Beckers färg" i en annan toalett. 

Nå? "Seinens strand" undrar någon och kliver till höger in i "Salongen" och stockholmsguiden lyser upp, "Aha! Blanchs konstsalong!". "Salongen" påminner väldigt mycket om den gamla ärevördiga konstsalongen som fanns där idag Sverigehuset ligger vid Kungsträdgården i Stockholm - Blanch Cafe. Just där ställde "opponenterna" ut 1885 och utställningen kallades för "Sienens strand" (det kan vi se på muggen på Palace). I salongen poängteras det hela med en stor berömd bild på opponenternas kärna. Hurtigt står de i en annan tid och tjoar på oss nutidsfigurer från den lilla scenen. Vi ser också den blomsort som var så vanlig på restauranger i slutet av 1800-talet: palmen. Mig gör det ingenting då de första åren av 2000-talet har haft brist på grönsaker i sin inredning. Över palmerna och de mjuka sofforna och egenskapade "sullastolar" hänger tre gigantiska fezliknande lampor varav den ena redan är ihopbucklad (orientalismen var ju som alla vet het på 1800-talet och jag säger bara Delacroix). 

Pontus och Göthilda inramade på vägg.
Blanch Konstsalong 1883.
I mörkret fem opponenter.
Vad tjoar de då om de på bilden? Vi får lämna Palace en stund och gå bort till Sveriges äldsta hotell. På ärevördiga Eggers som ligger precis vid centralstation bildades "opponenterna" 1885. Bl.a. önskade de förändringar i den förstockade utbildningen på Konstakademin. Vi går tillbaka.

En av tre "fezer"
Jag tycker som sagt att idén är bra. Men man ska inte överdriva och det är det man gör - man går för långt. Det är lite det här jag oroat mig med trampolin. Ser man på tidigare projekt så är det likadant. Man finner ett tema och fyller varenda vrå med temat. Man måste som gäst kunna ta ett andetag. Låta publiken få lägga till. Att det är kitcsh får vi köpa. Men det hade behövts en Strindberg här som sållat. Frågan man ställer sig är om det håller i längden. Vi bor ändå i Sverige. Carl Larsson var svensk och det är lite svenskt IKEA över det hela tyvärr, IKEA:s tavelavdelning, medan jag anser Strindberg vara osvensk och han hade behövts här ...

Men jag lär återkomma.

torsdag 8 november 2012

vår ...

... i brist på vår och dess torra asfalt ...
... i brist på spänning ... i brist på oväntat slut ...

Gårdagens höst ...

Majorna, 26 oktober, kl. 14:20, anno 2012.


Kungsbacka torg och två skjul

Ibland undrar jag vad som gör att vissa platser och hus vinner arkitekturpriser. Jag var i Kungsbacka för en vecka sedan och såg några utskällda bodar som slagits upp och som det visar sig kanske vinner ett grandiost arkitekturpris den 16 november 2012 där dessa märkliga tingestar ingår i det nominerade förslaget.

Tidigare hade torget en parkeringsplats och den har man tagit bort och denna idé kan väl inte den "hippa" arkitektbyrån White, som ligger bakom torget, bli nominerade för. Utnämningen bör väl gälla utformningen av torget och just dessa två baracker. Vad gäller dessa skulle man ju direkt avfärdat torget som ett fullständigt misslyckande om man hade den minsta känsla i ämnet. Men icke. Torget med tillhörande friggebodar nomineras gladeligen till ett stort svenskt arkitekturpris. Det säger en hel del om situationen ang. vår nutida arkitektur.  





Som en gång utövande yrket byggnadssnickare är jag fullständigt säker på att vi aldrig hade fått gå ut vår utbildning, Bygg- och anläggning, genom att bygga ovanstående ... Det räcker med att se den nedre bilden. 

Vill man se hur fint det ser ut på arkitektfirmans Whites hemsida klickar man här. Vill man läsa Seinaprisjuryns beskrivning så klickar man här.

Låt oss fantisera bort de två kåkarna så får man ett vanligt torg helt enkelt. Var finns det märkvärdiga? Du kunnige i detta, var finns det märkvärdiga? Upplys mig. Ge mig nyckeln till er värld som jag inte har ...

Text och bild. Peter Frisk 



fredag 26 oktober 2012

Mod och feghet ...

I ”Blandade kort” skriver Gunnar Ekelöf om att den franske målaren ”Lautrec var frisk i sin själ och hans olycka hindrade honom i varje fall inte att njuta av livet” .

Henri Toulouse-Lautrec kunde inte gå ordentligt och var invalidiserad efter att brytit sina bägge ben som liten. Trots sitt handikapp blev han konstnär och levde i bohemkretsarnas och festade runt i Paris och skapade ting som långt efter hans död glädjer mänskligheten.

Tidigare i veckan, innan jag läste meningen, hade jag funderat på en s.k. broiller. Låt oss säga, för att parafrasera en visa och på ett visst sätt broillerns själv, ett fullständigt "slöseri av protein". Jag var på stan och passerade ett muskelpaketet som stod med sin tjej i ett gathörn i vimlet. Samtidigt rullade en kille i rullstol förbi. Livet hade för killen i rullstolen blivit på ett annat sätt än för de flesta av oss andra. Han var väldigt illa däran. Hur som helst, slöseriet med protein vänder sig då, utan att tänka givetvis, till sin tjej och säger högt, utan minsta tanka givetvis, att ”tänk, sånna där låter man leva”.

Tyvärr hinner man inte alltid plocka saker och ting på volley. Givetvis skulle jag klämt ur mig något men ögonblicket försvann lika snabbt som det uppstod. Jag förbannar mig själv än idag att jag inte tryckte in en låda bananer i denna förmodade ”skapelsens krona” och därefter sparkat fanskapet i den berömda röven.

Nu gjorde jag tyvärr inte det.

Det finns rätt många förutfattade meningar om hur en människa ska vara och hur en människa inte ska vara. Broillerismen har tveklöst fått företräde i vår tid. Köttet har företräde för tanken. Köttet tror att en fullkomlig kropp är det viktigaste och att en idé, en tanke, i en icke fullkomlig kropp är värdelös. Som tur är så finns det en del bevis för att en inte fullkomlig kropp kan göra mer än ett muskelpaket av broillertyp.

Kan räcka med att säga Stephen Hawking.

En tanke kan vara tusen gånger mer nyttig än en muskel. Min erfarenhet från livet är att de med musklerna oftast, inte till 100 %, men nästan i alla fall, ofta är fega stackare. Medan de med tanken och ofta en skrall kropp är de verkligt modiga och de riktigt tuffa människorna.

Jag ska ta ett exempel. Jag arbetade en gång på ett hotell som nattreceptionist. Hon som lärde upp mig i yrket berättade då en liten historia som precis hade inträffat på hotellet. Det hade varit ett stort mästerskap för bodybuilders och hela hotellet var fyllt av biffar. På kvällen hade det varit fest och en av bjässarna hade fått tokspelet. Muskelpaketet piskade på sin tjej som enligt den som berättade historien var än mycket tunn och smal och liten tjej (modigt, tufft gjort …). Under denna misshandel stod nu ca 40-tal kolosser i +100-klassen och glodde som fågelholkar. Ingen gick emellan. Den som fick gå och bryta det hela var receptionisten som väl är ca 165 hög. Tuffa killar … Modiga grabbar.

Det är klart att det finns undantag.

Men enligt min erfarenhet så är majoriteten av de som många tycker är tuffinger krakar. Det är min absoluta uppfattning. Jag skulle kunna dra upp hur många exempel som helst om tuffingar som skiter på sig (eller gör något tillsammans med andra mot en) medan det plötsligt i de farligaste lägen dyker upp en liten tunn figur och är verkligen modig, tuff (och försvarar en person mot femton "tuffingar"). Tyvärr är de flesta så blinda att de missar de riktiga hjältarna. Men mänskligheten är i vissa lägen ett fegt släkte. Där de flesta ingår i gäng, i grupper och är tuffa i sina gäng – ensamma är de flesta rätt beskedliga. Ja, nästan patetiska.

Några få står ut.

Det är väl därför jag har så svårt med alla gängbildningar. Fotbollsfans, hojklubbar, kompisgänget på jobbet. Jag tror på killen i rullstolen, hon i receptionen och krymplingen Lautrec. De är alltid i min värld större en broillern med sitt uppumpade protein. Vilket är detsamma i min värld som att fegheten och fjantarna till stor del har tagit över den - men det finns ju hopp.

Eftersom jag inledde med Ekelöf kan jag ju lika väl avsluta en bit ur en dikt av denne poet:

"Jag tror på den ensamma människan 
på henne som vandrar ensam 
som inte hundlikt löper till sin vittring, 
som inte varglikt flyr för människovittring:"

Peter Frisk

tisdag 23 oktober 2012

Gårdagens Slussen


Vattnets poesi ...
Slussen, 16 oktober, 10:55

En magisk kopp på Stockholms Auktionsverk

Var förbi Stockholms Auktionsverk igår och fastnade för en mycket liten tavla av Evert Lundquist. "Koppen" (18x14 cm). En liten ensam kaffekopp som håller på att tyna bort i vitheten. Så enkel men ändå så svårt att få till för en konstnär.

"Koppen", Evert Lundquist, Utrop 20.000-25.000
Stockholms Auktionsverk.
Jag tycker verkligen den är genial. En doft av Chardin. En stilla morgon. Tavlan skulle göra sig perfekt i mitt vardagsrum, men tyvärr ... Den är billig i konstsammanhang, men inte för mig. Man får vara glad att man får betrakta dom ett tag och njuta på håll - innan de försvinner bakom lås och bom.

Hade jag en slant på fickan skulle jag också satsat dessa förvärvade på ett fint stilleben som Einar Jolin målade 1912. Jolins Stockholmstavlor har, tyvärr, blivit uttjatade, men stillebenet som ska gå på höstens "Moderna" är verkligen en pärla. Färgerna har en utmärkt lyster som inte visar sig på ett foto och allra minst på nätet. Skulle jag vilja ha en tavla av Jolin så skulle jag satsa på just den:

Einar Jolin, "Stilleben med druvor, äpplen och vit kanna".
Utrop: 150.000-200.000, Stockholms Auktionsverk.
Vad vet jag - det slog mig just - kannan där skulle kunna användas till Lundquists kaffekopp ... De skulle givetvis hängas bredvid varandra (i mitt vardagsrum ;-)

Annars tycker jag att det var magert med verk av kvalité på Auktionsverkets höstvisning. Auktionen börjar idag.

Peter Frisk

fredag 5 oktober 2012

Strindberg på Liljevalchs: "En djefla utställning"

Rummet "Barnkammaren"
och "Underlandet" från 1894.
Uttrycket att kliva in i en tavla och försvinna har alltid väckt upp fantasin i mig. Idag fick jag förmånen att försvinna in i en tavla - nej, i två tavlor! Detta skedde på Liljevalchs nyöppnade utställning om August Strindberg som pågår 5/10 2012-6/1 2013.

Är det någon tavla som jag skulle trivas i, liksom känna mig hemma i, ja att försvinna bort i för evigt, så skulle det kunna vara en tavla av just Strindberg ... i brist på Rothko då, som jag egentligen ser som mitt slutmål på denna resa som vi alla gör i verkligheten. Nja, nu tog jag i, slutmålet är för mig Saltsjöns böljor och således dess botten. Som den käre Bellman sjunger i "Stolta stad": "i dessa böljor vill jag dö!".

Strindberg spelade gärna gitarr och sjöng. Men det sjöngs ingen Bellman. Han sägs ha hatat Bellmans låtar (vem hade inte det på hans tid? Det spelades Bellman överallt, närsomhelst, på varje krog, i varje källare, i hemmen, ja överallt i Stockholm på slutet av 1800-talet - en total överdosering rådde).

Däremot kom Strindberg att måla "böljor". Målningen "Staden" var med på utställningen. Där ligger inloppet till Stockholm (somliga säger Venedig men jag håller som några andra på Stockholm) och stadens ljus syns långt bort medan himlen förmörkas i konvulssioner. Inget är still. Rörelse. Oväder. "Staden" var det första strindbergsverk jag någonsin såg i mitt liv på Nationalmuseum i början av 90-talet. Det är ju en del vatten i Strindbergs verk. Hav. Stormar. Kaotism.

"Stora Grusharpans rum"
Matta av "Vågen IX, 1901. 
Inte så konstigt då att man kliver in i ett akvarium där det simmar abborrar och mörtar i ögonhöjd och att man plötsligt själv plaskar omkring mitt i konstverket "Vågen IX" från 1901. Nja, man befinner sig på botten. Tillsammans med två pianon som sjunkit ner i havsbotten. Fastnat. Tyvärr kunde jag inte ta till mig sagan om pianot som råkat hamnat på botten i "Stora Grusharpan". Att det är från havets botten som musiken kommer. Men då slumpen gjort så att jag just läste i en bok på väg ut mot utställningen om den tyska civilbefolkningens flykt över isen den iskalla vinter från Köningsberg (Kaliningrad) 1945 och hur många drunknade under flykten och vagnar, pinaler, värdsaker, bilder, minnen blev kvar där på isen och sedan när isen smälte undan på våren så försvann allt ner i havets djup där mycket förmodligen ännu ligger än idag. Jag hade därför svårt att finna musiken i verket, men det berodde ju på min subjektiva ingång och, så är väl livet? Vi kliver in i ett verk med olika ingångar.

Jag klev ut och in i ett annat rum.

Utställningen har 12 rum. Ingen informationstext. Den text som finns är Strindbergs egna ord. Informationen finns i ett häfte. Man gör som bäst att gå ett varv utan häfte. Bara suga åt sig utan att läsa en massa onödig information. Därefter tar man sitt häfte och sätter sig i caféet som givetvis heter "Röda rummet" och läser. Lägger undan häftet och går ett varv till. Sen kan man gå ut i höstsolen.
 
Dock bör man stanna till en stund i caférummet och titta på en liten underbar tavla som hänger där på väggen. En tidig Strindberg från 1873, från hans första målarperiod (hans perioder delas in i tre). En tavla som förbådar hela hans senare konstnärskap i komposition.

"Efter solnedgång under oväder på havet" 1873.
Strindberg är ung här. Han har ännu inte levt sitt liv. Han är i början. Det liv som skulle bli hans skulle kasta omkring honom på ett högst märkligt sätt. Man undrar ibland när man läser om honom om det var livet som kasta omkring Strindberg eller Strindberg som kastade omkring livet. Något svar lär vi aldrig få. Men kaotiskt var hans liv. När jag står och tittar på tavlan så minns jag en annan tavla som jag håller högt. En liten sak av Maljevitj som ska vara undanlagd någonstans på Erimitaget i St Petersburg. Jag vet inte vad den har för namn eller när den är målad med jag tänkte just på den när jag såg ovanstående Strindberg. Bägge handlar om rum. Om olika rum men ändå med någon gemenskap av nått ... fan vet vad ;-)

"Composition" Maljevitj, Erimitaget, St Petersburg.
För att återgå till Strindbergs lilla tavla med den brinnande himlen så trycks allt ihop av hotande mörka moln som pressar ihop tavlan, eller öppningen eller hålet mot horisonten, ett hål mot friheten? Detsamma gäller för havet som vaknar till liv av stormen och trycker sig uppåt mot de svarta molnen. Strindberg har många tavlor av den sorten där det finns flera fält som spelar mot varandra. En himmel. Ett moln. Hav. Strand.


Vill man leka lite kan man i ett av rummen där det finns ett annat rum, mörkrummet, ta en bild som blir som en strindbergstavla med olika fält. Här ser vi in i fotografens rike. Strindberg provade givetvis att fotografera. Karln provade ju det mesta som fanns i hans tid. Där inne finner vi bilder som är på på väg att bli bilder och till slut tynar dessa bilder bort och blir åter vita och det hela slutar med en tom plastlåda där vi väl alla s.a.s. till slut kommer att hamna när vårt ljus försvinner, i intet, i tomheten.  En kort sekund av ljus sen blir det mörkt. Den som förklarat det bäst (eller svårast) är väl Becket men det är en annan historia ...

Det vi har att arbeta med är ljus och mörker. De två som evigt spelar mot varann och dessa två skapar färgerna och livet och då ljuset försvinner är det ju slut för oss - men än får vi väl hoppas att det finns tid kvar och en strimma ljus så att ni som har tiden, besöker Liljevalchs utställning. Den var inte alls dum. Fundera då en extra stund på ljus och mörker, eller snarare: ljus och skugga - det är nämligen det materialet som Strindberg arbetar med.

 (film: från "mörkerrummet")

Text, bild, film: Peter Frisk
Press: SvD, DN,  


torsdag 20 september 2012

onsdag 12 september 2012

Gårdagens Paris - Jardin du Luxembourg


Man tager sig en stol som bara står där i hörn. Sätter sig där man vill. Tittar omkring sig och ser en massa människor som sitter och läser, funderar och stilla samtalar på gröna stolar lite huller om buller ... var finner man en enda stol i Stockholm fri att ställa var man vill i en park? 

23 Juli kl: 18:34, Jardin du Luxembourg, Paris.
Foto/text: Peter Frisk 

tisdag 11 september 2012

Gårdagens Paris ...


3 rue Cujas, Paris, kl. 15:37, den 24 juli 2012.

Gårdagens Paris - Montparnassekyrkogården


Fastnade för den här uthuggna stenen på Montparnassekyrkogården. Gick inte att slita sig. Ett stort tyngande block som stänger till, slå igen tiden där mannen, fortfarande i livet, förtvivlar. Den älskade kvinnan skickar en slängkyss upp till verkligheten. Hon kämpar för att hålla sig kvar en stund med fingrarna och handen ...

Montparnasse, Paris, kl 09:10 den 26 juli 2012
Foto/text: Peter Frisk

måndag 3 september 2012

... skarvar ... kvalité och material

Någon fick för sig att jag enbart gillar gamla hus då jag ofta kritiserar de nya husen och nutidens arkitektur. Jag har inget emot ny arkitektur om husen är bra gjorda och som tillför något i mer djup form än enbart yta. Det är tyvärr så sällan det sker i vår tid. Mitt svar på det hela är skarvar. Jag ska försaka förklara lite bättre med en liten skiss.

Först vill jag säga att jag arbetade som byggnadsarbetare och 12 år och har praktisk erfarenhet av byggbranschen. Jag hade också turen att arbeta med flera byggnadssnickare som hade erfarenhet av en annan tid, när man byggde på ett annat sätt, med en annan kvalité. Därefter blev jag historiker och arkitekturintresserad och sysselsätter mig fortfarande med hus.

Det hela handlar helt enkelt om tvår saker: kvalité och materialval.

Fasad på nytt hus uppfört i Annedal 2012. Här har vi en "skarv". Knackar man på materialet är det en slags mjuk ihållig historia som förmodligen redan om några år har släppt in fukt. Om vi nu visste att hyresgästerna köpte det här billiga billigt så vore det väl ok. Men nu säljer man det "billiga" dyrt och det är inte direkt schyst eller "klimatsmart" ... 

Somliga brukar sätta året 1960 som en förändrings tid inom husbyggnad. Fram till dess var husen ofta byggda i rätt god kvalité och byggda på plats. Därefter inleddes väggen mot ett mer och mer industriellt sätt att bygga hus (samt en förmåga att inte ta de erfarenheter som mänskligheten samlat på sig under sin historia utan fått för sig att det nya alltid måste vara bättre än det beprövade gamla). Man hittade på nya material och nyare snabbare sätt att bygga på för att öka byggtakten. På så sätt har det pågått till idag. Material och sättet att bygga på, och hur ett hus ser ut rent arkitektoniskt, går hand i hand. Det ska gå mycket fort att uppföra husen och det är prefabricerat. Man sätter ihop husen som ett lego. Hur man ska få in det miljövänliga i den processen är verkligen en gåta. Fram till 1960 byggdes husen på plats (likväl inredningen, med kök och skåp m.m.). Låter man de här husen stå, de innan 1960-talet, så har de en förmåga att stå mycket länge då de är just välbyggda. Dessa fastigheter är sällan sjuka som ofta sker med byggnader efter 1960. Här kan vi verkligen tala om "klimatsmarta" hus (ett tokord men visst, vi får använda det i brist på annat) då de håller länge. Står längre. Det är helt enkelt inga slit-och-släng hus.

Ett litet tak ovan en ingång på ett hus uppfört i Sundbyberg i mitten av 00-talet.  Vad för nytta den gör egentligen är jag tveksam till. Men arkitekten tyckte väl att han var "modern" i sitt uttryck.
Det handlar om kvalité. Ett välbyggt hus ser ut på ett visst sätt medan ett hus som byggs snabbt och på billigaste sätt får ett annat uttryck. Det är därför som dagens arkitektur inte håller måttet. Husen är dåligt byggda och det avspeglar sig på arkitekturen, på dess uttryck, på dess form. För att skyla det hela använder man den teknik som är förhärsknade i vår tid - yta.

Man försöker sälja byggnaden med livsstil och ytan. Vad gäller innehållet ser alla likadana ut (vilket givetvis speglar ytan). Byggnader i sämre kvalité säljs dyrt med tal om nyskapad arkitektur och annat lullull. Byggherrarna har förstått det hela fullständigt. Man bygger snabbt och billigt och säljer dyrt genom smart marknadsföring. Det irriterar mig.

Standardcykelrumsdörren 2012 i nybyggt s.k. exklusivt område i Sundbyberg. Det är inte någon baksida, entrén  ligger bredvid denna cykeldörr. 
Låt mig ta ett exempel. Ni ska byta ut ert kök. Ni har, låt säga, ett 40-talskök. Det är platsbyggt. Snickaren får kämpa på ordentligt för att riva ut köket då det är mycket välbyggt. Du åker till affären som säljer kök. Där finns en mängd "olika" kök att välja på i "olika" priser. Vad du egentligen väljer är skillnaden på ytan - inte i kvalité. Du väljer i princip hur luckorna ska se ut. Resten är samma kök vare sig du köper ett billigt eller superdyrt. Det är av samma kvalité. På 80-talet satte jag upp många nya kök och dessa ser i stort sett ut som dagens kök (innanmätet, själva skåpen och materialet). Det som skiljer är ytan. Utanpåverket och det speglar också inredningen. Därför ser ett lyxkök och ett billigt nytt kök för mig ut på ett och samma sätt - de ser billiga ut. De har ingen egentlig kvalité i materialet.

Nybyggt hus, 2011, i närheten av Vasaparken (det är väl vad jag förstår exklusivt att bo tippar jag).  Hur vattenavrinning fungerar här kan man ju fundera över och jag tycker synd om de som betalar mycket pengar för ... rena rama skräpet.   
Man talar idag om Slow Food, t.o.m. Slow Art och jag skulle önska mig en Slow Archietecture som värnade om kvaliitén och på ett långsiktigt tänkande. Då fick vi också, är jag fullständigt säker på, en vackrare arkitektur.

Helheten är beroende på detaljerna helt enkelt.

Och det hela säljs på följande vis ....
   Peter Frisk