fredag 5 oktober 2012

Strindberg på Liljevalchs: "En djefla utställning"

Rummet "Barnkammaren"
och "Underlandet" från 1894.
Uttrycket att kliva in i en tavla och försvinna har alltid väckt upp fantasin i mig. Idag fick jag förmånen att försvinna in i en tavla - nej, i två tavlor! Detta skedde på Liljevalchs nyöppnade utställning om August Strindberg som pågår 5/10 2012-6/1 2013.

Är det någon tavla som jag skulle trivas i, liksom känna mig hemma i, ja att försvinna bort i för evigt, så skulle det kunna vara en tavla av just Strindberg ... i brist på Rothko då, som jag egentligen ser som mitt slutmål på denna resa som vi alla gör i verkligheten. Nja, nu tog jag i, slutmålet är för mig Saltsjöns böljor och således dess botten. Som den käre Bellman sjunger i "Stolta stad": "i dessa böljor vill jag dö!".

Strindberg spelade gärna gitarr och sjöng. Men det sjöngs ingen Bellman. Han sägs ha hatat Bellmans låtar (vem hade inte det på hans tid? Det spelades Bellman överallt, närsomhelst, på varje krog, i varje källare, i hemmen, ja överallt i Stockholm på slutet av 1800-talet - en total överdosering rådde).

Däremot kom Strindberg att måla "böljor". Målningen "Staden" var med på utställningen. Där ligger inloppet till Stockholm (somliga säger Venedig men jag håller som några andra på Stockholm) och stadens ljus syns långt bort medan himlen förmörkas i konvulssioner. Inget är still. Rörelse. Oväder. "Staden" var det första strindbergsverk jag någonsin såg i mitt liv på Nationalmuseum i början av 90-talet. Det är ju en del vatten i Strindbergs verk. Hav. Stormar. Kaotism.

"Stora Grusharpans rum"
Matta av "Vågen IX, 1901. 
Inte så konstigt då att man kliver in i ett akvarium där det simmar abborrar och mörtar i ögonhöjd och att man plötsligt själv plaskar omkring mitt i konstverket "Vågen IX" från 1901. Nja, man befinner sig på botten. Tillsammans med två pianon som sjunkit ner i havsbotten. Fastnat. Tyvärr kunde jag inte ta till mig sagan om pianot som råkat hamnat på botten i "Stora Grusharpan". Att det är från havets botten som musiken kommer. Men då slumpen gjort så att jag just läste i en bok på väg ut mot utställningen om den tyska civilbefolkningens flykt över isen den iskalla vinter från Köningsberg (Kaliningrad) 1945 och hur många drunknade under flykten och vagnar, pinaler, värdsaker, bilder, minnen blev kvar där på isen och sedan när isen smälte undan på våren så försvann allt ner i havets djup där mycket förmodligen ännu ligger än idag. Jag hade därför svårt att finna musiken i verket, men det berodde ju på min subjektiva ingång och, så är väl livet? Vi kliver in i ett verk med olika ingångar.

Jag klev ut och in i ett annat rum.

Utställningen har 12 rum. Ingen informationstext. Den text som finns är Strindbergs egna ord. Informationen finns i ett häfte. Man gör som bäst att gå ett varv utan häfte. Bara suga åt sig utan att läsa en massa onödig information. Därefter tar man sitt häfte och sätter sig i caféet som givetvis heter "Röda rummet" och läser. Lägger undan häftet och går ett varv till. Sen kan man gå ut i höstsolen.
 
Dock bör man stanna till en stund i caférummet och titta på en liten underbar tavla som hänger där på väggen. En tidig Strindberg från 1873, från hans första målarperiod (hans perioder delas in i tre). En tavla som förbådar hela hans senare konstnärskap i komposition.

"Efter solnedgång under oväder på havet" 1873.
Strindberg är ung här. Han har ännu inte levt sitt liv. Han är i början. Det liv som skulle bli hans skulle kasta omkring honom på ett högst märkligt sätt. Man undrar ibland när man läser om honom om det var livet som kasta omkring Strindberg eller Strindberg som kastade omkring livet. Något svar lär vi aldrig få. Men kaotiskt var hans liv. När jag står och tittar på tavlan så minns jag en annan tavla som jag håller högt. En liten sak av Maljevitj som ska vara undanlagd någonstans på Erimitaget i St Petersburg. Jag vet inte vad den har för namn eller när den är målad med jag tänkte just på den när jag såg ovanstående Strindberg. Bägge handlar om rum. Om olika rum men ändå med någon gemenskap av nått ... fan vet vad ;-)

"Composition" Maljevitj, Erimitaget, St Petersburg.
För att återgå till Strindbergs lilla tavla med den brinnande himlen så trycks allt ihop av hotande mörka moln som pressar ihop tavlan, eller öppningen eller hålet mot horisonten, ett hål mot friheten? Detsamma gäller för havet som vaknar till liv av stormen och trycker sig uppåt mot de svarta molnen. Strindberg har många tavlor av den sorten där det finns flera fält som spelar mot varandra. En himmel. Ett moln. Hav. Strand.


Vill man leka lite kan man i ett av rummen där det finns ett annat rum, mörkrummet, ta en bild som blir som en strindbergstavla med olika fält. Här ser vi in i fotografens rike. Strindberg provade givetvis att fotografera. Karln provade ju det mesta som fanns i hans tid. Där inne finner vi bilder som är på på väg att bli bilder och till slut tynar dessa bilder bort och blir åter vita och det hela slutar med en tom plastlåda där vi väl alla s.a.s. till slut kommer att hamna när vårt ljus försvinner, i intet, i tomheten.  En kort sekund av ljus sen blir det mörkt. Den som förklarat det bäst (eller svårast) är väl Becket men det är en annan historia ...

Det vi har att arbeta med är ljus och mörker. De två som evigt spelar mot varann och dessa två skapar färgerna och livet och då ljuset försvinner är det ju slut för oss - men än får vi väl hoppas att det finns tid kvar och en strimma ljus så att ni som har tiden, besöker Liljevalchs utställning. Den var inte alls dum. Fundera då en extra stund på ljus och mörker, eller snarare: ljus och skugga - det är nämligen det materialet som Strindberg arbetar med.

 (film: från "mörkerrummet")

Text, bild, film: Peter Frisk
Press: SvD, DN,  


onsdag 12 september 2012

Gårdagens Paris - Jardin du Luxembourg


Man tager sig en stol som bara står där i hörn. Sätter sig där man vill. Tittar omkring sig och ser en massa människor som sitter och läser, funderar och stilla samtalar på gröna stolar lite huller om buller ... var finner man en enda stol i Stockholm fri att ställa var man vill i en park? 

23 Juli kl: 18:34, Jardin du Luxembourg, Paris.
Foto/text: Peter Frisk 

tisdag 11 september 2012

Gårdagens Paris ...


3 rue Cujas, Paris, kl. 15:37, den 24 juli 2012.

Gårdagens Paris - Montparnassekyrkogården


Fastnade för den här uthuggna stenen på Montparnassekyrkogården. Gick inte att slita sig. Ett stort tyngande block som stänger till, slå igen tiden där mannen, fortfarande i livet, förtvivlar. Den älskade kvinnan skickar en slängkyss upp till verkligheten. Hon kämpar för att hålla sig kvar en stund med fingrarna och handen ...

Montparnasse, Paris, kl 09:10 den 26 juli 2012
Foto/text: Peter Frisk

måndag 3 september 2012

... skarvar ... kvalité och material

Någon fick för sig att jag enbart gillar gamla hus då jag ofta kritiserar de nya husen och nutidens arkitektur. Jag har inget emot ny arkitektur om husen är bra gjorda och som tillför något i mer djup form än enbart yta. Det är tyvärr så sällan det sker i vår tid. Mitt svar på det hela är skarvar. Jag ska försaka förklara lite bättre med en liten skiss.

Först vill jag säga att jag arbetade som byggnadsarbetare och 12 år och har praktisk erfarenhet av byggbranschen. Jag hade också turen att arbeta med flera byggnadssnickare som hade erfarenhet av en annan tid, när man byggde på ett annat sätt, med en annan kvalité. Därefter blev jag historiker och arkitekturintresserad och sysselsätter mig fortfarande med hus.

Det hela handlar helt enkelt om tvår saker: kvalité och materialval.

Fasad på nytt hus uppfört i Annedal 2012. Här har vi en "skarv". Knackar man på materialet är det en slags mjuk ihållig historia som förmodligen redan om några år har släppt in fukt. Om vi nu visste att hyresgästerna köpte det här billiga billigt så vore det väl ok. Men nu säljer man det "billiga" dyrt och det är inte direkt schyst eller "klimatsmart" ... 

Somliga brukar sätta året 1960 som en förändrings tid inom husbyggnad. Fram till dess var husen ofta byggda i rätt god kvalité och byggda på plats. Därefter inleddes väggen mot ett mer och mer industriellt sätt att bygga hus (samt en förmåga att inte ta de erfarenheter som mänskligheten samlat på sig under sin historia utan fått för sig att det nya alltid måste vara bättre än det beprövade gamla). Man hittade på nya material och nyare snabbare sätt att bygga på för att öka byggtakten. På så sätt har det pågått till idag. Material och sättet att bygga på, och hur ett hus ser ut rent arkitektoniskt, går hand i hand. Det ska gå mycket fort att uppföra husen och det är prefabricerat. Man sätter ihop husen som ett lego. Hur man ska få in det miljövänliga i den processen är verkligen en gåta. Fram till 1960 byggdes husen på plats (likväl inredningen, med kök och skåp m.m.). Låter man de här husen stå, de innan 1960-talet, så har de en förmåga att stå mycket länge då de är just välbyggda. Dessa fastigheter är sällan sjuka som ofta sker med byggnader efter 1960. Här kan vi verkligen tala om "klimatsmarta" hus (ett tokord men visst, vi får använda det i brist på annat) då de håller länge. Står längre. Det är helt enkelt inga slit-och-släng hus.

Ett litet tak ovan en ingång på ett hus uppfört i Sundbyberg i mitten av 00-talet.  Vad för nytta den gör egentligen är jag tveksam till. Men arkitekten tyckte väl att han var "modern" i sitt uttryck.
Det handlar om kvalité. Ett välbyggt hus ser ut på ett visst sätt medan ett hus som byggs snabbt och på billigaste sätt får ett annat uttryck. Det är därför som dagens arkitektur inte håller måttet. Husen är dåligt byggda och det avspeglar sig på arkitekturen, på dess uttryck, på dess form. För att skyla det hela använder man den teknik som är förhärsknade i vår tid - yta.

Man försöker sälja byggnaden med livsstil och ytan. Vad gäller innehållet ser alla likadana ut (vilket givetvis speglar ytan). Byggnader i sämre kvalité säljs dyrt med tal om nyskapad arkitektur och annat lullull. Byggherrarna har förstått det hela fullständigt. Man bygger snabbt och billigt och säljer dyrt genom smart marknadsföring. Det irriterar mig.

Standardcykelrumsdörren 2012 i nybyggt s.k. exklusivt område i Sundbyberg. Det är inte någon baksida, entrén  ligger bredvid denna cykeldörr. 
Låt mig ta ett exempel. Ni ska byta ut ert kök. Ni har, låt säga, ett 40-talskök. Det är platsbyggt. Snickaren får kämpa på ordentligt för att riva ut köket då det är mycket välbyggt. Du åker till affären som säljer kök. Där finns en mängd "olika" kök att välja på i "olika" priser. Vad du egentligen väljer är skillnaden på ytan - inte i kvalité. Du väljer i princip hur luckorna ska se ut. Resten är samma kök vare sig du köper ett billigt eller superdyrt. Det är av samma kvalité. På 80-talet satte jag upp många nya kök och dessa ser i stort sett ut som dagens kök (innanmätet, själva skåpen och materialet). Det som skiljer är ytan. Utanpåverket och det speglar också inredningen. Därför ser ett lyxkök och ett billigt nytt kök för mig ut på ett och samma sätt - de ser billiga ut. De har ingen egentlig kvalité i materialet.

Nybyggt hus, 2011, i närheten av Vasaparken (det är väl vad jag förstår exklusivt att bo tippar jag).  Hur vattenavrinning fungerar här kan man ju fundera över och jag tycker synd om de som betalar mycket pengar för ... rena rama skräpet.   
Man talar idag om Slow Food, t.o.m. Slow Art och jag skulle önska mig en Slow Archietecture som värnade om kvaliitén och på ett långsiktigt tänkande. Då fick vi också, är jag fullständigt säker på, en vackrare arkitektur.

Helheten är beroende på detaljerna helt enkelt.

Och det hela säljs på följande vis ....
   Peter Frisk

lördag 1 september 2012

... kris i medelålder och trädgårdsdoft av kålrot

Var på Botaniska Trädgården idag och satt och tittade på mina barn som lekte. Vi gick in i en av nyttoträdgårdarna med sallad, lök, kålrötter, potatis, äppelträd och växthus med tomater och mycket annat gott. Tankarna svävade upp i det blå och jag tänkte på något jag läst av Gunnar Ekelöf. Om idealhuset, idealbåten eller om det var idealplatsen.

Platsen är ju inte lätt att finna då det handlar om en fantasiplats. För att finna den krävs flis och det är man ju tyvärr utan (för tillfället). Där ska finnas ett hus som ingen ännu satt tänderna i. Orenoverat. Gärna timmrat. Köket ska vara intakt från åtminstone 40-talet. Ingen el. Inga fläktar. Inget surrande ljud. Där finns en trädgård som inte är platt utan väl kuperad med sten och berg och huset ligger på höjden som man alltid gjorde förr. Allt är igenväxt med en lite trasig berså som man kan vänta med att fixa. Där ska finnas en damm igenväxt av näckrosor och en liten fontän. I hörnet finns en jordkällare. Där vilar friden före jäktet och man gör det nödvändigaste som behövs just för stunden. Ingen stress.

En sjö ska finnas en bit bort och en eka att glida ut och fiska med barnen en stilla blank kväll. Där ska man kunna ligga mitt i sjön och titta upp i himlen med ett metspö en sommarnatt och höra göken, eller en uv. Grusgångar. Dimma och dis på morgonen. Finns där stenläggning ska det vara av skiffer. En grind i trä. En äng och så ska jag äga rejält med skog runt om huset (så ingen jävel hugger ner den) i si så där 2500 meter åt vart håll (så ingen bygger nått hus i krokarna som står och låter, brummar ... alla hus låter numer, med sina fläktar och fan och hans moster) och givetvis ska jag äga sjön som det bara ska metas i. Skogen ska få växa som den vill. Så gott det går ska jag vara fullständigt självförsörjande. Kanske en häst, en ko, en gris. Hönor. Kajsa Wargs kokbok. En stor gryta. Hugga ved för hand. Har ni huggit ved för hand? Finns inget bättre i livet. Jag högg upp för en hel vinter en gång i ett hus som jag lånade på landet. Fullständigt underbart.

Där ska finnas ett stort bibliotek. Växelbruk. Lite kroppsarbete. Lite hjärnarbete. Man hugger lite ved och läser sig sen en bok och noterar några väl valda ord i ett anteckningsblock. På natten sover man som en stock. Har ni sovit i ett knäpptyst hus mitt i skogen någon gång? Det är de mest fantastiska som finns. På morgonen går man upp och kokar kaffe - kokkaffe. Sätter sig i köket. Ser ut mot morgondimman. Värmen kommer åter i kroppen och i stugan. Vad mer behövs? Det räcker gott.

Till denna plats ska jag dra mig tillbaka och leva ett tyst och fridsamt liv medan resten av världen faller samman. Så länge min avkrok kan hålla sig undan från galenskapen ska jag hålla mig där. Givetvis kan jag inte hålla mig från den mullrande tiden men så länge som det går ska jag hålla mig där i min skog vid min sjö och mina böcker och min gitarr. Borta från den där utvecklingen och den där framtiden som så många jagar efter ... jo, en sak till, jag ska hissa min fana varje morgon, mina vita fana :-)

onsdag 22 augusti 2012

OPS = offentlig-privat samverkan

I mitten av 90-talet var det någon som berättade om en kille som hade tagit över en fritidsgårdsverksamhet. Plötsligt kom den nye chefen, entreprenören, till jobbet med en ny firmabil modell senaste BMW med en snygg logga på sidan. Man kunde plötsligt göra vinst på det offentliga. Och visst, kunde han göra vinst på verksamheten så skulle ju även jag och du och han på andra sidan gatan kunna göra vinst på det offentliga och få en snygg BMW och driva upp det offentliga till något vinstgivande.

Jag har nu inga bevis på att just den historien är sann. Men med ca 15 års erfarnhet om vad som skett i Sverige sedan dess och vad jag sett så är jag rätt övertygad om att historien rymmer en stor del sanning.

Jag kom att tänka på ovanstående när jag i dag läste en debattartikel i Dagens Industri idag om det s.k. OSP ("Nya vägar med OSP", Dagens Industri, Debatt, 22 aug 2012 - tyvärr har jag ingen länk till artikeln).

OSP är förkortning av "Offentlig-privat samverkan" som är ett "nytt" sätt att investera i större infrastrukturprojekt, menar skribenterna. Genom en kombination av samarbete mellan det privata näringslivet och det offentliga, skattemedel och politiker, ska det vara möjligt att skapa stora infrastruktursatsningar. Det låter ju vackert.

Man önskar sig alltså mer av det som vi sett så mycket av de senaste tjugo åren. Man vill ha mer av det som satt oss en den krissituation som samhället just nu är i. Istället för att släcka den brand som är i full gång vill man ge den än mer bränsle och kallar det effektivt. Ett sätt att få in mer pengar till stora projekt. Vad händer egentligen när det privata näringslivets sammanblandas med offentliga? Får vi inte problem med att avgöra vem som är politiker och vem som är representant från näringslivet? Vem står för kostnaden och vem ska stå för vinsten? Har vi i ett sådant samhälle möjlighet att se det? Har vi insyn? Klarar politikerna av att hålla isär sitt uppdrag med ekonomiska intressen?

Är inte risken med denna sammanblandning att det offentliga tar investeringskostnaden och det privata vinsten? Är det inte så det ser ut idag? Vi har blivit så inmatade i att det privata ska lösa allt och att näringslivet är effektivt och "gör vinst" (som om vinst i sig betyder att samhället fungerar bättre då ordet vinst enbart har en positiv betydelse, med en slags slututopi att alla ska göra vinst och att vi då nått det perfekta samhället - hur nu det skulle se ut? Någon som hört talat om pyramidspel?). Samtidigt som många tror att vi fortfarande har ett välfärdssamhälle så lever vi i det mest privatiserade landet. Politiskt, så är man övertygad om, att att den kombinationen går ihop. Att många tror att vi fortfarande har en välfärd beror nog på att vi fortfarande betalar skatt som "om vi hade" ett välfärdssamhälle. Problemet är att dessa skattepengar går till helt andra saker än vad de är tänkta för. De går till att göda helt andra intressen än basverksamheten. Där är tex skolan och vinstdebatten ett utmärkt exempel.

Resultatet av denna OSP:fiering kan ju snarare vara att de som arbetar i dessa OSP-objekt, exempelvis de folkvalda, också börjar bete sig som om de arbetade inom det allsmäktigt heliga näringslivet och att man plötsligt representerar och har fester och bygger varumärken "som om man" egentligen ingick i näringslivets krets? Att de pengar man förfogar över inte kommer ur det offentliga och att dessa pengar inte är skattemedel utan något som man förfogar över lite som man vill? Sin egen lilla kassa på samma sätt som det privata företaget Skanska eller något annat?

Att Skanska, Stockholms Handelskammare och Fastighetsägarna Stockholm vill ha det så här kan man ju förstå. Men är det vettigt att driva ett samhälle på ett sånt sätt? Är det inte så att politikerna också har ett ansvar att hålla sig lite på avstånd och s.a.s. vara neutrala, ställa upp regler, kanske undvika jäv genom sin sammanblandning med näringslivet. Eller ska vi se på samhället som ett företag och döpa om det till Sverige AB? Där de s.k. experterna styr. De som vet hur man gör vinst? Näringslivet?

Vi är på väg dit och jag ser inte det som en lyckad väg.

Låt det offentliga vara offentligt och det privata privat. En del av de problem samhället Sverige har i dag är just sammanblandning av offentlighet och det privata. Gränsen är suddig på många håll. Stat, kommun och näringsliv, styrelser och politiker är mer eller mindre ihopgegade i en enda stor boll. Skattepengarna rinner in i privata entreprenörpellejönsars fickor, vilka drar nytta av de politiska pellejönsarna som vill leka affär, mysa på galor, vara i smeten, fila på sitt eget varumärke för att klättra i sin personliga stege och absolut inte vill sysselsätta sig med så tråkiga saker som att förvalta de pengar som tas av skattebetalarna så som det var tänkt en gång i tiden (då man hade ett välfärdssamhälle som kanske var något tråkigare men rättvisare). De senaste åren bevisar ju glasklart att vi på alla plan är fullständigt på väg åt fel håll och att de tre som skrev dagens artikel, Johan Karlström vd och koncernchef i Skanska, Maria Rankka vd Handelskammaren Stockholm och Christer Jansson vd Fastighetsägarna borde lämna planeten Pluto och ta sig ner till verkligheten men att de givetvis inte gör det utan håller sig med visioner som de givetvis tjänar pengar på. Tacka för det.

Vi kan ta leken med pensionspengarna i världen. Vi kan ta som exempel vår idrottsrörelse där lag går i konkurs och där man leker affär och där de från näringslivet som "vet hur det går till" efter fullständiga misslyckanden flinande drar vidare till nästa styrelse och där fansen som älskar sitt lag och fotboll i många fall samlar in egna pengar är de stora förlorarna - genom att idrottens själ flugit väck långt ut i universum (jag verkligen älskade idrotten en gång i tiden). Det räcker med att säga Tele2 arena eller vad säg som "Färs & Frosta Swedbank Arena" i Lund (ärligt talat, jag trodde vi hade nått botten, men ... så jag var tvungen att länka ...)

Ja, vi har OPS i idrott. Där O, som i Offentligt kan vara de ideellt arbetande som inte tar ut en krona och jobbar häcken av sig och där P, det Privata, näringslivsfolk som dundrar in, tjänar bra, jobbar lite mindre och vänder upp och ner på det hela, håvar in än mer flis, får en idé om hur det ska vara, kör allt i botten, drar till nästa ställe och glömmer sin ickekompetens för att flina in sig i nästa projekt medan han lämnat en ruin som O, det Offentliga, i det här fallet, idealisten, eller den som verkligen älskar fotbollen, får ta hand om. På område efter område speglas denna samhällsomvandling. Och där sitter de s.k. ekonomiexperterna och undrar varför det är kris? Ja, man undrar varför det är kris...

Tjena.

Ta Arlandabanan som exempel. De som driver den gör en mycket bra vinst medan det är skattebetalarna som byggt den och som står för lånen - ett OSP om något. En kritisk granskning av de nybyggda arenorna i Sverige, och framför allt Stockholm skulle vara på sin plats där det just stinker OPS fast det inte är uttalat. Tar vi arenan i Solna så är det ju en soppa av OSP av statliga pengar, fotbollsförbundspengar, kommunala pengar och privata pengar i en stor enda röra. Den nya arenan vid Globen är byggd med enbart skattepengar men ska drivas privat. OPS existerar idag i hela det svenska samhället. Vad gäller Karolinska som skribenterna tar upp så har det ju hörts kritiska röster om kostnader och vem som ska stå för vad med frågetecken som hopar sig.

Vad vi närmar oss är att all verksamhet, all drift, sker privat. För varje sådant projekt, för varje bolagisring, privatisering, så kommer stadens att styras, inte av medborgarna, som politikerna ska vara den förlängda armen till, utan av näringslivet - enbart.

Jag ska ta ett exempel på medborgarnas mindre inflytande. Ett slag av OSP:ifiering. Det finns något som heter Cityssamverkan. Olika företag som går ihop för att planera stadskärnorna i Sverige. Kan ju låta harmlöst och trevligt. De vill ju bara väl. Mer köpenskap. Ett citat från www.vasterascity.com:

"Västerås Citysamverkan är ett bolag som ägs av företagare och fastighetsägare i City via respektive intresseförening. Tillsammans skapar vi en levande, aktiv och trevlig miljö för besökande och boende att vistas i."

Kan man klaga på det?

Men går man in på en annan av dessa sidor av organisationer som tagit som sin uppgift att ta hand om samhället så kanske det inte känns lika roligt längre. Vi kan läsa följande på www.svenskastadskarnor.se

Alltås: "Utmärkande för stadskärneutveckling är samarbete mellan kommun, fastighetsägare, handel och övrigt näringsliv". Snart käre medborgare är även din stadskärna ett slag galleria där andra krafter än medborgarna bestämmer om vad som ska finnas eller inte finnas.

Det var egentligen det här som var grunden i min kritik av Slussenprojektet i Stockholm att det hela skapades och styrdes upp av ett slags företag. Ett slags Stadshus sa sig representera befolkningen men beter sig egentligen mer som ett slags "Stockholm AB" och drev fram förslaget tillsammans med privata större företag och fastighetsägare. Alltså ett "samarbete mellan kommun, fastighetsägare, handel och övrigt näringsliv" om hur din stad ska se ut. Detta är OSP och vi har det överallt i vårt samhälle och risken är att vi får staten, kommunen och näringslivet i en och samma båt när de ska sitta i varsin och syna varann.

Redan på 1700-talet kom man på att man skulle ha uppdelning av makten. Vad vi ser idag är att politiken och näringslivet ska samarbeta, och det så tajt att vi inte ser gränsen dem emellan. En fungerande stat särskiljer det privata näringslivet med politiken där politiken fördelar och skyddar och lägger lagar som sedan det privata förhåller sig till. Där finns också verksamheter som inte passar sig för kombinationen, sammanblandningen - näringsliv/politik. Jag tror att det är livsfarligt att i en demokrati skapa dessa sammanblandningar. Det gör demokratin till en ruin. Näringslivet fär gärna ha sina tävlingar med varann och med sin fria företagsamhet - men det kan inte sippra in i varje por i samhället. Visst, det är sant, det går att göra vinst på allt. Frågan är bara: vem vinner på den vinsten? Samhället i stort eller det företag som gör vinst genom det offentliga? Till detta kan vi ju lägga medborgarnas insyn i de olika verksamheterna som beskärs för varje privatisering och varje bolagisering.

Det finns en del att tänka på i nutidens Sverige så var på din vakt käre medborgare. Snart är du enbart och endast en "god" konsument.

lördag 30 juni 2012

Svara mig någon, vad ger egentligen Almedalsveckan den svenske medborgaren?

Vad har den egentlige för syfte? Almedalsveckan. Vad är grundidén och vad får de som åker dit ut av det hela? Vad får Sveriges medborgare ut av den här politikerveckan? Jag är nyfiken. Vad ger denna vecka mer än kostnader, uppätna snittar och urdruckan vitvinsglas?

För en oinvigd känns det som ett spektakel av ord och kotterier och ”jag är där och företräder mitt personliga kapital" (citat påhittad fejk) och väldigt lite handling. Men det rullar visst rätt mycket skattepengar. Att Almedalsveckan växt kopiöst under en och samma tid som ekonomin rusat med sin lånekarusell, fastighetsboom och konsumtionsökning under 2000-2012 är kanske inte så konstigt. Möjligen drivs det hela av samma lagar? Vi har levt i leksakspengaspelets tidevarv och med pyramidspelsliknande banksystem samtidigt som vi alla vill leka bolag och 
när nu verklighetens klocka klämtar - den ekonomiska krisen- visar sig det mesta vara luft. Ja, då liknar hela den här cirkusveckan, för den oinvigde, en politisk bubbla med enbart yta och noll i innehåll. För mig speglar veckan tidseran 2000-2012 fullständigt.

Vad får ni ut av det hela? Ni som åker dit? Och vad får skattebetalarna ut av det hela?

Jag känner en del som åker dit varje år. Man har lite småvänner på Facebook och det meddelas när det är dags för veckan där och man får lite spridda infoskurar från ön. Men vad får ni ut? Eller rättare sagt, vad får de ut av det hela som ni representerar? För mig verkar det hela handla om att snacka lite sommarskvaller och runda av året med de som ni träffar under året i sammanhang som handlar om politik, lobbying och nätverksletande. Handlar inte det hela om er egen möjlighet att kreera er egen karriärväg? För mig känns det tyvärr så. Rätta mig gärna om jag har fel med konkreta resultat.

Jag har funderat på det här i många år. I dag skrev SvD med en liten undersökning angående statliga myndigheter som åker till Almedlasveckan och vad det hela kostar för skattebetalarna.

Man undrar försiktigt varför Försvarsmakten lägger 745 000? Har inte de ett ”uppdrag” att utföra som riksdag och regering gett dem? Är de månde en egen fri enhet fristående från staten Sverige då landet släppt värnpliktsarmén och de ser kanske så som ett företag likt alla andra? Varför de överhuvud finns på en sån tillställning är för mig en gåta. Varför lägger Uppsala Universitet 450 000 då de gått ut med att de måste spara. Vad får de ut av det hela? Vad vill de få ut av det hela? Lägger de kanske ut de här 450 000 för att åka till Almedalsveckan och be politikerna om mer pengar just för att de måste spara? Verkar det i så fall genomtänkt?

I dagens SvD kan läsas att ”flera av myndigheterna” som medverkar i Almedalen förklarar att deras syfte är att påverka beslutsfattarna. Är inte det rätt märkligt? En myndighet för lobbyverksamhet mot den instans den egentligen tillhör och har sitt uppdrag ifrån? Jag är inte direkt insatt i svensk förvaltning m.m. men jag tycker det låter högst knasigt att en myndighet måste ta skattepengar för att åka till Almedalen och påverka deras uppdragsgivare? Borde ju finnas vettigare sätt. Ökningen kanske har att göra med att vi alla vill leka marknad? Allt blir bolag. Kommunala verksamheter blir bolag och drivs efter mallen bolag. Skolor lägger ner miljoner på att skaffa ”kunder”. Skolor drar ner på verksamheten, färre lärare, lägre löner, men inte på reklamutskicken och annonseringen och mässorna som är av största vikt.

Jag är helt säker på att vi skulle se skrämmande siffror om vi räknade ut hur mycket skattepengar som går till annat än till den kärnverksamhet de var tänka för. Varenda småtjänsteman i alla kommunera har väl rest halva jorden runt till någon "viktig" mässa. Och konsultuppdragen ... ack ...


Jag undrar om Almedalen är rätt plats att diskutera viktiga politiska frågor helt enkel? Stefan Attedal (KD) noterar i alla fall det märkliga i SvD: ”Myndigheten jobbar ju på uppdrag av regeringen. Man har redan kanaler för att både föra fram sina resultat och åsikter”.

Utöver det har vi sedan regionerna och kommunerna, universiteten redan nämnda, förmodligen visa skolor etc o.s.v.. Det rinner nog i väg en bra slant utefter gränderna i Visby och baksmällan kan sitta i länge …



Peter Frisk
(se också DN1, DN2)

fredag 29 juni 2012

Det känns snarare som om det inte finns hopp för Bellevueparken.

Att ta backen upp till toppen av Bellevueparken är i sin fridfullhet och känsla av ett gammalt Stockholm helt underbart. När man väl kommer upp möts man av några tjärade byggnader som vissa vill mena har tappat sin färg. Tjärade byggnader ser nu ut på det viset och var rätt vanliga förr. Väl uppe ser man en skylt där det står "Stockholms Brevduveklubb Grundad 1911" ... vad väcker inte det i fantasin, brevduvor ... man ler för sig själv och blir glad inombords. Tänk att en sådan ovanlig verksamhet kan finnas kvar i en stad som på eget bevåg dagligen gör allt för att operera bort ovanligheter för likriktigheter. Ja, man blir glad. 

Ända sedan 30-talet har Stockholms brevduveklubb hyrt lokaler här uppe. Snart är de ett minne blott och staden blir åter lite fattigare på något unikt och annorlunda.

Jag läser i DN (28/6 -12) att "Det finns hopp för oss som gillar Bellevueparken" (se artikel nedan, tyvärr finns den inte länkad på nätet). Någon har passerat husen och noterat att färgen flagnat och att pannorna är trasiga. En ansvarig på fastighetsavdelningen svarar att det finns "en upprustningsplan för byggnaderna" och att man ska "starta ett utvecklingsarbete [jag anar det vanliga, ett avvecklingsarbete] för att hitta en ekonomisk lönsam verksamhet som kan inrymmas här". Vidare säger Lars Edwin Andersson från fastighetsavdelningen att "Det skräpar dessutom ner i parken och föreslås att man avvecklar". Man lockar då med de sedvanliga standarddrömfraserna, andra kulturella verksamheter. I det här fallet ska det bli "naturskola/ateljéverksamhet". Gott så kan man tänka ...

Men vi som följt stadens utveckling de senaste åren anar andra kvastar på berget. Väl renoverat [förmodligen hårt moderniserat] höjs hyran rejält och med största sannolikhet lär vi se kontor och väldigt få ateljéer eller naturskola. Vi lär förmodligen också se mindre av en underbar orörd kulturmiljö.

Kultur är enligt min uppfattning inte bara själva skalet. Huset. Kultur är också det som finns inuti byggnaderna. Dess verksamhet. Dess historia. I en vettig civiliserad kultur som gör allt för ett pluralistiskt samhälle ser man till att det finns möjligheter för alla möjliga olika uttryck. I det samhället tar man hand om tex de ideellas kraft och stöttar och hjälper och förstår dess värde.

Jag anser att Stockholms Brevduveförening har fullkomlig hemortsrätt till platsen. Har man betalt sin hyra sedan 30-talet borde givetvis Stockholm stad, utan att ens blinka, i rättvisans namn, samarbeta och hjälpa Stockholms Brevduveförening att reparerar husen. Så gör man om man har bara lite hyfs i kroppen.

Men så går det inte till numer, som vi kan se i artikeln i DN där det talas om "hopp".

Vi skulle kanske kunna tala om "Hopp" om stadens tjänstemän sa att "visst, vi stödjer er med material och hjälp att på något vis underhålla husen och vi tänker absolut inte riva ut det gamla eller bygga om fullständigt utan förstår att platsens värde ligger i det som finns inuti och utanför och hos verksamheten och det kanske går att få ihop insamlingar eller frivilligt arbete och givetvis vill vi ha kvar de här duvorna som funnits här sedan 30-talet och vi vill också be Er om ursäkt för att vi inte underhållit byggnaderna då ni är trogna långvariga hyresgäster - och sådana finner man inte lätt i dagens samhälle - så i dessa tider är ni ovärderliga".

Men så säger man inte och därför tycks "hoppet" snarare vara ute.

Peter Frisk

Klicka på bilden för att se hela artikeln:

Käre medborgare, allt är tillrättalagt och ordnat för dig ...

.. tja ... vad ska man säga? En ny film om den nya Slussen kan skådas på DN:s webbsida.

Jag har lite svårt för slemmiga reklamfilmer likaväl som de där reklamlapparna Jehovas har där ett lejon ligger bredvid ett lamm. Nu handlar det inte om religion utan om stadstjänstemän som målar upp hur världen kommer te sig för oss. Det som gör mig mest förbannad med sånna här projekt är att det finns ingen plats för individualism. Alltså, man planerar uppifrån redan nu var caféer ska var, restauranger, handelsplats etc. Intet att det kan växa fram av befolkningen. Att de som bor i staden kan få för sig att här skulle jag vilja öppna ett café. "nej, si det går inte, caféerna ska ligga här och restaurangen här och kultur där". Det är det här som jag är mest kritisk mot - den tillrättalagda staden. Skapad uppifrån av tjänstemän i exploateringskontor och stadsbyggnadskontor och det sker nu på många platser. Jag vill hävda att de misstror sina invånare. En levande stad består enligt mig av ett myller av människor som startar rockklubbar i uttjänta lager eller krogar på märkliga ställen eller utför konst utan att blivit tillsagda var, öppnar butiker av annorlunda slag, vanliga slag, stora som små. En lyckad stad är blandad med 536.754 olika uttryck och sett att se på livet.

Jag hävdar bestämt att vi håller på att bygga oss en död stad.

Bara början, första texten, av det hela får mig att må illa: "Här ser vi hur gång- och cykelbanorna kommer att dras, var bilvägen går och var man kommer att kunna dricka sitt kaffe" ... var man kommer att dricka sitt kaffe ...

... men allmänheten kanske gillar det, att fösas runt som boskap där allt står klart och redo så de slipper tänka?

torsdag 28 juni 2012

"En fördämning mot Stilla havet" av Marguerite Duras.

Förlaget Moderinista måsta jag säga gör välgärningar i sina utgivningar. En nyutgivning av "En fördämning mot Stilla havet" av Marguerite Duras anmäldes i veckan av DN.


Jag tror Åsa Beckman som recenserar boken sätter fingret på en viktig del av vad som gör de stora författarna stora - brist på medkänsla (nödvändigtvis inte i sig själva, i sina liv, vilket man å andra sidan inte kan veta något om). Att oavsett omständigheter beskriva vad som observerats och skriva ner det hur jävligt det än ter sig måste ju vara det svåra. Paradoxalt nog kan det visa sig att just den bristen på medkänsla kan bära ett fullkomligt medlidande i sig - möjligen inte för den enskilda mänskliga individen utan för mänskligheten i det stora hela. Det händer väl då och då att vi människor springer omkring och tror oss sprida en massa medlidande om andra (vi ser på nyheterna och lider och tar oss lite chips) medan vi egentligen mest lider över oss själva. En bra författare är grym och visar oss allt det här. En bra författare vänder en spegel mot oss och visar vad vi egentligen är: Människor.


"Få författare kan skruva till en så hård och obeveklig ton som Marguerite Duras. När hon skildrar personer som av någon anledning lider blir det nästan outhärdligt eftersom hon inte för ett ögonblick visar någon medkänsla. Därför framstår de som ovanligt ensamma." Åsa Beckman


Just nu ordentligt nedsänkt i Strindbergs världar för första gången i livet ter sig Strindberg som en av de som verkligen var fullständigt hänsynslös och just beskriver människorna utan medlidande i sina pjäser, i sin maktkamp. De må gälla inom hemmets väggar eller på jobbet eller stater emellan. Han må varit ett svin men var i Durasnivå eller tvärtom ... Jag förmodar också att det är just därför han väcker så mycket ilska ... hos människorna :-)

Peter Frisk

onsdag 30 maj 2012

"Something is happening here, but you don't know what it is"

Jag vet inte, men han satte allt huvet på spiken. Det hela darrar.

Är det inte lite så det är just nu? En värld, ett samhälle, en tid, människor vi tycker oss känna igen och förstå oss på. Kan det vara så att allt det som vi tar för givet och tycker oss förstå har förändrats i grunden? Till något oförklarligt? Obeskrivbart? Något som ligger där, pyr, gnager, som vi inte kan sätta ord på?

Va fan är det som händer? Husen står ju kvar. Vägarna för oss dit vi brukar åka. Uttrycken och orden är välkända, välfärd, trygghetssystem, sjukvård till alla, verandor, vita knutar, melodifestivaler och fotbollmatcher pågår som förut, fansen skrålar ...

Men det är något som har ändrats. Fan vet vad. Allt är som det varit men få orienterar sig i det hela. Hittar. Känner sig på rätt plats. Känner sig bekväm i sitt skinn. Författaren Ulf Eriksson skrev i en artikel på "Under strecket" i SvD (Mörkret tilltar i nya spanska romaner) om två nutida spanska författare. Jag citerar följande av vad han skrev om en av böckerna, av madridskan Belén Gopegui:

"Stadens gator och hus, liksom de politiska överläggningarna i ett land där Europas ekonomiska och sociala kris dag för dag djupnar, framanas med en återhållen realism som får det framtonade samhället att bli en symbol för någonting obekant och kanske obegripligt. Här har vi en alldeles igenkännbar värld som avbildar det okända".

Att bli "en symbol för någonting obekant och kanske obegripligt". Allt är hos oss nu i världen så bekant. Vi ser vad som sker då vi har fullkomlig uppkoppling och fullkomlig information. Men det är något någonstans som gnager. Som inte är som det har varit och det finns något obegripligt i det hela. "Här har vi en alldeles igenkännbar värld som avbildar det okända".

Det anas en känsla av att något håller på att rasa och att vad man än gör för att förhindra det så är det dömt att misslyckas. Att läget är prekärt. Någonstans står något och svajar. Bygget. Det där globala bygget som ingen riktigt vet vad det hade för mål mer än att öka den årliga produktiviteten och avkastningen och ...

"Something is happening here, but you don't know what it is"

"do"
"you,"
"Mr Jones?"

Peter Frisk

En bok om Göteborg ...

För några år sedan när jag bodde en första sejour i Göteborg köpte jag en bok i ett antikvariat om staden.

Nu under min andra boendeperiod i staden, har jag börjat läsa den. Boken är en, ja, genren har inget egentligt namn (inte vad jag vet i alla fall) - en slags flanörbok kanske ..? Ett tema som idag är sällsynt men som en gång i tiden var vanligare än i dag. En författare, skribent, promenerar genom en stad som han kan utan och innan. Han berättar om högt och lågt och har allt som oftast en tecknare vid sin sida. Han beskriver kunnigt och ofta osentimentalt små skrymslen, människor och förändringar.

I Stockholm har vi Per Anders Fogeström som inte så sällan hade med tecknaren Slas. Ett annat radarpar var Torsten Ehrenmark och Björn Berg och min absoluta favorit Erik Asklund med tecknaren Charles Gl. Behrens. Där gick de runt och observerade, lade märke till, antecknade och skissade och fångade något. Tyvärr finner man sällan på böcker av dylik sort i vår nutid. Vad det beror på tänker jag inte fördjupa mig i. Att de inte finns är enligt min syn en brist och den bristen får vi tydligen leva med.

Boken "I Göteborg" (1978) är en sådan trevlig bok. En funderarebok med en tecknare som skissar och i det här fallet två skribenter. Författarna Magnus Hedlund och Claes Hylinger och tecknaren Lennart Aschenbrenner.

När jag väl satte i gång att läsa boken så dök ju herrarna upp i andra sammanhang. Plötsligt fanns det en recension av en ny bok av Magnus Hedlund. Claes Hylinger hade jag råkat på när jag slösökte lite på nätet om Proustsällskapet där han tydligen en gång varit ordförande (all heder till denne man). Tecknaren Aschenbrenner, som för mig var fullkomligt okänd, visade sig vara mer än tecknare då jag råkade bläddra i Olle Granths "Slutbok" från 1991 där jag läser om just konstnären, den skånske, Lennart Aschenbrenner (jämförd med Chardin av Granath). Alla dessa härliga kopplingar fick mig att låna en bok av Borges ... "Labyrinter" ...

P.S. När tid finnes, innan tiden är slut, ska jag leta upp Restaurant Gyllene Prag och jag hoppas vid min gud att den finns kvar ... (givetvis står det på dess hemsida att de "bygger om" ... min vanliga jävla otur ... och nu såg jag att det ligger i ett nytt hus - teckningen ovan är från ett äldre ... hm ...).
       

måndag 7 maj 2012

Mark Rothko - The Segrams Murals - Tate

Det är det närmaste jag kommer något som kan kallas gudomligt.

Var gång jag kliver in i Det rummet fylls jag av något. Detta rum är nollpunkten på jorden. Inne i rummet på Tate Modern i London bland dessa högst mystiska märkliga sugande krafter av röd färg - mestadels - i olika nyanser, skapas något i luften. Ett Något som åtminstone jag sugs fullständigt in i friktionsfritt. Ett omedvetet medvetande. En vibration som inte vibrerar. En sinnesförändring som ingen ser. Ett stillestånd i ständig rörelse. Jag begriper det inte. Och det är just det som är det underbara i detta stora hela - livet. Det finns inget att ta på. Inget att hänga upp sig på. Tyngdlagen, de fysiska lagarna har upphört, slutat att existera, lagt av. Allt flyter i detta rum. Tiden, som inte finns, står still och blir till ett hål av något stort rött ... ingenting. Universum öppnar sig och pressas åter ihop till en solitär materia där allt kanske var vår början och ... vårt slut? Jag tippar att det är så döden ter sig, precis innan det säger, "blink" ... en lättnad och en hoptryckning och inget mer.

Jag älskar det rummet. Jag får nosa på döden. Och det är skönt.

The Seagram Murals skapades av Mark Rothko och skulle hängas på restaurangen The Four Seasons som fortfarande kan besökas  i New York. Inte långt från MoMa i den rätt berömda Seagram Building som ritades av Ludwig Mies van der Rohe och Philip Johnson 1956. Färdig 1958. Rothkos tavlor hamnade aldrig i restaurangen. Han ville det inte. Om om nu funnits, och tavlorna hamnat på dess väggar, hade bland annat President Kennedy möjligen beundrat dem (eller avskytt dem) när han åt sin 45-årsmiddag där 1962. Vem vet, kanske han i så fall hade sett in och igenom tiden och upptäckt sitt kommande öde?



Men tavlorna hamnade aldrig på väggarna. De hamnade i London. På Tate Modern. Där står jag ibland och tänker på döden. Denna smala hinna som skiljer oss åt. Ingen direkt egensinnad tanke. Poeten Lorca sägs ha haft en besatthet av döden. Hans död blev en avrättning i ett dike. Kanske, vem vet, Leonard Cohen hittade rätt i sin tolkning av Lorcas "Pequeño Vals Vienès" (eg. på eng. Little Viennese Waltz) med strofen "There´s a shoulder where death comes to cry" som i en direkt översättning egentligen skulle vara "a shoulder for death to cry on" vilket spelar så liten roll här framför Rothkos tavlor medan vår egen Bellman med sin "märk hur vår skugga" säger oss att vi försvinner bort, likt skuggor, i en dimma, ut ur existensen och aldrig mer återvänder vi. Hur vi alla, djur som människor, under historien gång slängts ut på dessa "berg och slätter för att tumla om och leka, och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud" som Dan Andersson diktar, för att kanske på något vis rättfärdiga vår existens, trots att vi alla blir till stoff. Vad vet jag? Vad visste Bellman?Jag, Dan, Lorca, Cohen, Rothko, Bellman och du? Vad vet vi?

Under sommaren -11 läste jag Jung och Mäster Eckhardt. Det förvånade mig inte när jag läste någonstans att Rothko läst en del Jung. Han, Rothko, ska ha sett sitt måleri som en filosofisk akt.

Seagrams Murals.

Peter Frisk

fredag 4 maj 2012

En märklig krock för mitt jag - W.G Sebald och Ulf Eriksson

Det är så märkligt ibland. Förra helgen blev på sitt sätt magisk. Litterärt magiskt. Jag gick från mitt favoritfik på Söder och fick en märklig måste-bara-ha-känsla av att jag absolut måste till biblioteket för att låna någon bok av den tyske författaren W.G. Sebald som jag tidigare har läst en bok av - "Utvandrade" - och som jag anser vara en av de bättre författare jag någonsin läst. Det är nu sällsynt att någon bok finns inne av denne W.G. Sebald så det var på chans jag gick till biblioteket.

Jag gick alltså till Medborgarplatsen för att låna en bok av W.G. Sebald. Jag finner "Austerlitz". När jag ska gå från biblioteket råkar jag se en bok av Ulf Eriksson, författaren och poeten, på det bokbord där man ställer upp nya titlar. Jag känner till honom en aning och tar även den boken med det läckra namnet "De oföddas förflutna" och visste då inte att de två böckerna var kompisar, satt ihop, hade med varann att göra. På tunnelbanan läste jag några partier ur Ulfs essäbok som tycktes lovande och framåt kvällen börjar jag läsa W.G. Sebald och blev ... fast. Jag streckläste boken under lördagen. På söndagen återgick jag till Erikssons bok och hade en märklig känsla av att de här två kommer nog att mötas. Att mötas i mitt läsande. Jag visste nu säkert att denna Sebald skulle att dyka upp hos Eriksson.

 

Och så på sid 76 nämns Sebald kort för att på sid 78 få större plats där skribenten lägger ut en längre harang om ... W.G. Sebald (man ska komma ihåg att det inte är direkt vanligt att den här Sebald nämns så ofta i Sverige).

Jag verkligen älskar när det händer. Dessa märkliga möten. Denna slump som i efterhand ser ut som en tanke. Jag förvånas inte längre. Det händer för ofta. Dessa kopplingar. Det är verkligen vackert när det sker. Livet blir så mycket mer. Den text som Sebald dyker upp i hos Eriksson är om gång, om att gå (Sebald gick mycket och även Eriksson, säger Eriksson). Min egen sysselsättning, eller yrke om man så vill, är ju att gå. Namnet på min sysselsättning säger ju allt: Stadsvandrare. Att gå. En daglig sysselsättning för min lekamen. utövar, Att gå och gå genom stad efter stad, gata efter gata, upp och ner. Mestadels utan mål och utan dessa mål har jag att jag funnit mycket i mitt gående.

Nu gick jag från Giffis och skulle ha tag i Sebald och fann även en bok av Eriksson som skrev om Sebald som jag därefter läste på ett dygn. Det hela slutade med att jag var tvungen, helt enkelt tvungen, trots en ickebefintlig ekonomi, att köpa den nya samlingsupplaga som utkommit. Så jag slank in snabbt som tusan på första bokhandel och köpte den.

En rejäl klump på ca 1.219 sidor :-) För den som tycker om författare som fördjupar sig i minnet så är detta en guldgruva. Va? Vad jag gör nu? ... läser Sebalds "Dikt, prosa, essä" :-)      


... om man som jag är fascinerad av tiden och rummet infann sig dessa två författare som inbjudna av mitt omedvetna jag ...

måndag 2 april 2012

Tack Michael Haneke, så då är även jag är en optimist!

För några dagar sedan såg jag dokumentären på K-Special om Michael Haneke. I slutet av programmet säger Haneke följande:


Det gjorde mig glad och hoppfull. Jag vet inte hur ofta jag själv hört att jag är en pessimist och bara klagar och gnäller och lägger mig i. Det var en lisa för själen med denna vändning - jag är ju för fan en optimist:

Ta kille som ställde sig framför stridsvagnen på Himmelska fridens torg. Vilken optimist. Och vilket mod. Dumdristigt? Ja kanske, men han gjorde skillnad. Va? Hade en pessimist agerat så? Eller motståndsrörelsen i Frankrike under den värsta tiden under ockupationen när avrättningarna ökade. Pessimister? Knappast. Optimistiskt kämpade man på och gav sig inte utan fortsatte sitt motstånd.

Vad ska vi då kalla alla de som inte ställer sig upp? Står emot. De som inte tror att det "lönar sig att tala om verkliga saker"? Är de optimister? Knappast. I mitt tycke är de ofta krakar som sitter med en bärs framför någon fotbollsmatch, lägger en fjärt och ser på ännu en Beckfilm (sorry, kom inte på något bättre exempel mina herrar) och muttrar nått om "att det där kan man inte göra nått åt och du bara gnäller, jävla pessimist". Ja jag gnäller och tror på förändring. Inte på ett stillasittande soffliv med en bärs och att ingenting går.

Optimister är de som kämpar mot det som tycks omöjligt. Mot stater, totalitarism, överhet av alla slag, gigantiska oljekonglomerat, storföretag, maktmänniskor, kommunens starke man, miljösvin, mot styrkan, ondskan - mot det omöjliga. Det är en Davids kamp mot Goliat. De kan göra fel och de kan göra det rätta men de försöker uträtta något - så kalla dem inte pessimister.

I min egen lilla värld har jag under de senaste två åren träffat ett gäng riktiga optimister. I ur och skur. Med knappa ekonomiska medel - välte dessa, vände dessa - startade dessa en opinion från intet och stoppade det slussenförslag (2010 års) som var klart av Staden och det berömda arkitektkontoret som vunnit så många priser. En och annan pessimist skrek ut de vanliga dängorna: "det går inte att göra nått - det går inte!". Men det gick. Några få kämpar, optimister bör vi nu kalla dem, med en tro på att det går att förändra i samhället , visade att det gick att förklara och informera och visa på tokerierna i slussenförslaget och de förändrade.

Med hemmakopierade A-fyraark, med hemmagjorda affischer, skyltar, stod dessa optimister mot den stora ekonomiska apparaten Stockholms Stad med allt från välgjorda filmer och fyrfärgiga kataloger som spreds till alla stadens medborgare där det beskrevs om hur förträffligt allt skulle bli, mot dess tjänstemän som alla hade ett och samma mål, att få igenom det hela och stadens politiker (alla var då överens), det hippa glassiga arkitektkontoret, byggherrar med ekonomiska intressen, flera andra ekonomiska organisationer med saftigt väntande pengapåsar - där vinsterna skulle håvas in - såg nya vinster runt knuten och därtill vår infantila media som skrev om dessa optimister med hemmasnickrade skyltar utan något ekonomiskt intresse i saken mer än att de uppskattade platsen, dess charm, dess historia och dessa fick epitetet "kulturelit" i den stora morgondraken ägd av en svinrik mediamogul (mediaelit?) och dessa optimister sågades i vissa inlägg rakt av vid fotknölarna av dess skribenter. Trots detta, ja trots detta vann optimisterna en stor seger genom att staden drog tillbaka sitt förslag just på grund av optimisternas protester. Optimisterna hade visat på svagheter och märkligheter i förslagen genom att vara kritiska, ifrågasätta, undra, komma med frågor som inte var populära hos makten.

Man nådde nu inte ända fram - hur skulle det egentligen ha gått till med detta massiva ekonomiska och storpolitiska motstånd? Man antog det andra förslaget. Men att sänka det första var en seger för optimisterna mot pessimisterna. Ja, man kan göra skillnad. man kan förändra. Har jag lärt mig något under de här åren så är det att vi kan göra skillnad.  

Vad gäller Slussen så har vi hört oss till leda om att det är "omöjligt" från de ansvariga. Än hit och än dit är det "omöjligt". "Det går inte". Det fanns bara en väg. "Det och det måste rivas". "Den och den ungdomsgården eller det och det kulturhuset måste stängas".

Vad gäller Slussen så var deras förslag (2010 års) det absolut bästa som lagts fram enligt ansvariga tjänstemän från Stockholms stad. När väl protesterna satte igång och man inte klarade opinionen och reviderade, småputsade och vred om för att blidka sitt förslag, så var det nya förslaget (2011 års) plötsligt det absolut bästa förslag man någonsin fått fram och det sades av samma personer som hyllat det tidigare förslaget som nu kaserats och glömts för länge sen. Nu var det här det bästa (här hos tjänstemännen finns en gnutta optimism, dock en annan optimism, en vända-ryggen-optimism som jag skulle ville kalla Bagdad-Bob-optimismen, kan förveklas med en riktig optimist - mer om den nån annan gång).

Tack Michale Haneke för den lilla vändningen i tanken och jag kommer att kämpa vidare. Och som du sa: "Människor som blir arga, upprörda eller rasande över orättvisor eller vad det må vara, kan ju bara vara optimister". Tack Michael, jag är en obotlig optimist! Jag sitter inte framför 236 kanaler och lägger en cynisk fjärt över de som kämpar för förändring. Jag förändrar. Jag säger inte med grogglaset i handen på verandan att "det går inte". Jag säger att "det går".

Ni är pessimister. Inte jag. Jag är en optimist.

Arkitekturmuseet visar arkitektur - Stockholms Stadshus

Med glädje lämnade jag Arkitekturmuseet och gick ut i den rätt kalla aprilluften i söndags. Jag hade sett en utställning om arkitektur på vårt museum för arkitektur. Det var, ja märkligt nog, en ovanlig företeelse ...

Utställningen med ett klurigt småkul namn som verkligen förklarar vad utställningen handlar om: "Under verket - Stockholms Stadshus på Arkitekturmuseet". En bra utställning helt enkelt utan en massa försök till onödigt krimskrams. Numer är det ju brukligt att få se en vit tom hall med någon pinal i ett hörn eller ett märkligt ting hängandes i taket i en ståltrå och ett antal rakbladssmala led-skärmar och någon annan "modern" pryl att knappa på som det för det mesta står ur funktion på. Så var det inte här. Besökaren fick komma in bakom verket eller just "under verket" som utställningen heter.

Hur planeras och hur växer ett sånt komplex byggnadsverk som Stadshuset fram?

Originalritningar och utkast, bilder, egna röster från de som var med, inredning, konst och konstnärer och byggets process från början till slut. Det jag fastande för var några svartvita bilder där man ritat in hur byggnaden skulle te sig mot sin omgivning, i sin stadsmiljö (vore något för vår mest överskattade arkitektdilletant Wingårdh att ta efter). Jag förmodar att arkitekten Ragnar Österberg, tillsammans med sin styrka, gick ut och såg platsen från flera håll i verkligheten. Problemet med dagens "arkitekter", om man nu kan kalla dem så, är att de sällan tar sig tid att lämna sin plats framför datorn. För att få en sann bild av proportioner måste man ge sig ut i verkligheten. Jag tror att det är en av de viktigaste orsakerna som skiljer nutida arkitektur mot äldre. Man hade förr en större känsla och kunskap om proportioner och dess samspel. Tar vi Stadshuset så är det en perfekt byggnad propertioneligt (man kan ogilla stilen men proportionerna är perfekta). Inget uttryck tar i överhand mot andra. Byggnaden har ett fullständigt samspel mellan detaljerna och det beror till stor del på hantverket som ligger bakom - ett hantverk som är obefintligt  i dagens "arkitektur" och då blir det som det blir (man tror idag mer på att skrika högt och att det är detsamma som att då hörs och syns jag bäst). Trots sin storlek och volym i förhållande till sin omgivning har byggnaden passat in där den står. Stadshuset smälte snabbt in i sin miljö trots att dess grannar bestått av små hus av olika karaktär. Stadshuset har varit en del av Stockholm och står helt enkelt exakt där det ska stå. Huset är helt enkelt ritat för sin plats (det är svårare att säga detsamma om den byggnad som nu står i närheten ... Waterfront ... en byggnad som säger allt om vår tids underutveckling och amatörism).

Det tog tid innan man kom fram till Stadshusets slutliga utformning. En mängd olika utkast förekom det slutliga verket. Utställningen visar pedagogiskt framväxten av byggnaden ur dessa olika skisser. Här finns korta informativa texter om alla de konstnärer som var inblandade i processen (något som ju är obefintligt i dagens kunskapsfria tid där all bön och tro sker framför vårt universalverktyg datorn - och då blir det som det blir). Avslutningsvis finns det lite om framtiden och om ikonbyggnadens vara eller inte vara.

Besök utställning. Den är väl värd ett besök. Gör det innan museet återgår till det vanlig att visa allt annat än just ... arkitektur. Nästa utställning handlar om modeskaparen Jean Paul Gaultier ... mode är ju hett som fan numer, så visst, lika bra att arkitekturmuseet visar det ... i dessa shoppingtider kan man nog hitta nån bra sponsor också  ...

Peter Frisk (text och bild)

fredag 30 mars 2012

Har det hänt nått?

Veckans skörd av utvalda artiklar och nyhetsinslag.
29 mars
30 mars
31 mars

  • En gång älskade jag idrott och var bokstavligen totalfrälst. Det har raserats. I dag skrev Lars Lindblad den bästa text jag sett på länge om idrott: "Mot den moderna fotbollen". DN 
  • Hos ekonomerna saknas inte tro på framtiden. Det är mer illa ställt med deras historiska kunskaper. Då går det som det går och framtiden blir allt som oftast inte som ekonomerna vill. Läs Richard Swartz "Finansvalparnas dumdryghet". DN 
  • Eftersom jag läste en text av Ingo Schulze 29 mars så nappade jag på följande artikel som dök upp: "Ingo Schulze – 10 theses about the crisis"
1 April

måndag 20 februari 2012

... usel beredskap och noll framförhållning ...

Inte helt oväntat läste jag en artikel i DN (18 feb) om att "Vår beredskap är usel". Har vi någon överhuvudtaget? Inte. Vi lever för dagen och tar oss ett lån och låter framtiden vara. Slösa och lev nu. Har vi lärt oss. Detsamma gäller ekonomin. Kvartalsrapporterna gäller och att investera långsiktigt är inte vår tids tanke. Man plockar kvickt som tusan ut så mycket man bara kan ur företagen i utdelning (trots usla tider).

Detsamma har givetvis spridit sig på de flesta håll i samhället. Även i det s.k. "totalförsvaret". Ingen framförhållning. Nej, vi lever ju i en tid där visionen om framtiden är guld och gröna skogar och en fantastisk teknologi som ska lösa allt. Då krävs ingen sidoplan, ingen katastrofplan. Visionen är blanka vackra hus och fungerande samhällen, datorer, I-pads och resor till när och fjärran. I Stockholm lanserades - drömmen, illusionen - Vision 2030. En vision som påminner om Jehovas Vittnes små broshyrer där lejonet ligger bredvid rådjuret - alla har det bra. Men tänk om? Tänk om det inte blir så? Att det någonstans går snett? Om oljan blir svindyr? Elen inte räcker till?

Ja, tänk om det nu inte blir denna ljusa vackra högteknologiska framtid? Något kanske händer som vi inte var beredda på och, vips, strömmen försvinner ett par veckor? Står vi då rustade? Har du fyllt dit skafferi i fall att? Har landet lador där det står mat till medborgarna utifall? Nej, säger artikeln. Vad gäller mat så tar den slut inom ett dygn i affärerna om distributionen faller. Konserver existerar inte. Självhushållning har vi inte.  

Jag tycker att det som är signifikativt med vår tid är bristen på att vara redo om saker och ting inte blir som man tänkt sig. Man förväntar sig att allt vi nu har ska finnas för all framtid. Så kanske det inte blir käre medborgare ... Läs artikeln: "Vår beredskap är usel"

Men vi har ju lärt oss att utvecklingen enbart går framåt och någon annan väg finns inte ... hm ...

måndag 30 januari 2012

Den förtvinnade morgondagens människa

Vad är grunden för det mänskliga skapandet? Hantverket? Fingerfärdigheten? Tekniken? Är vi inte som vuxna skyldiga våra barn att lära ut möjligheten till olika sätt att uttrycka sig? Praktiskt och teorietiskt? I varje klass finns olika förmågor. Någon kan räkna bra, någon tecknar bra, någon sitter hela dagarna och illustrerar med sin "penna", någon är tekniskt intresserad, någon kommer att bygga hus och någon kommer att sitta hela dagarna framför en dator och någon kan tänka sig ett liv som tjänsteman. Innan dess kanske man måste ha möjlighet att prova sig fram? I ett pluralistiskt samhälle finns en utbildning som skapar möjlighet till pluralism. Att hitta sin inneboende kunskap, möjlighet, uttryck, var och ens inre ådra.

Små barn är handgripliga. Tidigt bygger de med klossar och kladdar med färg, konstruerar saker och tecknar. De lär sig också väldigt snabbt att trycka på knappar - eller dra med fingret på en Ipad. Det finns en mängd olika former för dagens barn att uttrycka sig. Att reducera denna möjlighet vore att begränsa dessa barns värld istället för att vidga den.

Läser i DN idag att "Surfplattor ersätter skolböckerna" i Sollentuna och att man vill införa den pennlösa skolan. Man gör det för att hänga med in i framtiden där inga pennor enligt siarna inte kommer att finnas. Pennor tillhör enligt Maria Stockhaus, ordförande i barn- och utbildningsnämnden, "forntiden" (anm. forntid = enligt ett lexikon den tid som sträcker sig från istiden till medeltiden ...). Skolan vill ta steget in i "nutiden" (Sic) och i "nutiden" hör uppenbarligen inte finmotoriken till. Forntid, eller dåtiden, har varit att illustrera med exempelvis penna. Vi lever mer och mer i en tid där formen har tagit över innehållet. Det är viktigare i vilket ting bokstäverna finns i än vad vi läser. Risken är stor att vi i vår teknikjakt och prylfixering målar in oss i en enformighet.  Att vi skapar barn som inte får möjlighet att uttrycka en praktisk sysselsättning med sin kropp mer än att peka och dra på en Ipad. Barn som mer och mer tittar på och följer det "färdigutvecklade". Att exempelvis rita, kommer inte att ingå i deras värld. Visst finns det kreativitet och hantverk inom den tekniska världen. Men ska alla göra samma sak? Man kan ju tänka sig att någon har en fallenhet för exempelvis konst?

Det vore kanske inte var så farligt om nu inte "trenden" i vårt samhälle är att vi marginaliserar bild, slöjd och idrott i dagens skola.

I Sollentuna ska man i alla fall enbart satsa på datorer. Pennor och böcker ska bort. Man ska även ha "fri" tillgång till internet för att lära barnen hantera mediet. Kan man det inte så kan man "bli av med sin dator" (låter ju som ett toppenidé då böcker och pennor är väck ...)

Är det något som människan tycks klara utan minsta utbildning så är det att fingra på en skärm. Något man kan se dagligen om man åker i Stockholms tunnelbana. Jag funderar på hur man kommer se på följande lilla text om 10 år som redan i "nutiden" känns förlegad:

"I ettans klassrum på Tegelhagens skola sitter läraren Eva Ulmander Eriksson på knä. I en halvcirkel framför henne sitter eleverna knäpptysta och tittar fascinerat på surfplattan som kallas Ipad som hon håller i sin hand. – Här kan man välja vilka bilder man vill ha till sin saga, säger hon med liten röst och bläddrar mellan hagar och slottsrum på 241x186 millimeters-skärmen. När hon drar med fingrarna över skärmen visas en ny bild. Barnen kryper närmare under tystnad. Tittar med stora ögon." DN 2012.

Tyvärr tror jag att vi kommer att göra barnen ofrivilligt handikappade inför just den där framtiden. Deras framtid (se gärna filmen Wall-E). Vad gör då barnen själva? Har de någon inre egen drift för sina uttryck? Vi får reda på att Leo inte slutat med sin penna när han är hemma:

"Leo skriver väldigt mycket hemma. När han spontant ska skriva något så tar han fram papper och penna och inte vår laptop" säger en mamma som tydligen inte fått ordning på moderniteten hemma ännu.

Sist avslutar rektorn Eva-Lotta Kastenholm på Tegelhagen att "Jag tror inte att pennan kommer att finnas på sikt".

Men vem vet, någon kanske vill och önskar ha en vuxen i "framtiden" som lärt sig ett rejält hantverk när majoriteten sitter och fingrar på sina skärmar? Att hantera en penna, att skissa något eller teckna en teckning kanske blir framtidens toppjobb  ...

Peter Frisk

fredag 20 januari 2012

"Peredvizjniki" - rysk konst på Nationalmuseum, väl värt ett besök ...

Besökte idag utställningen "Peredvizniki" på Nationalmuseum. Jag hade inte väntat mig en dylik utställning.

I sista stund trilla jag in på Nationalmuseum och fick se en mycket bra utställning. Det som förvånade mig var att man från de ryska museerna lånat ut så pass kända centrala verk. Bara att tacka och njuta. På plats fanns tre av absoluta favoriter inom den ryska 1800-talskonsten. "Pråmdragare vid Volga" av Ilja Repin - mästare i att individualisera varje karaktär i tavlan.

Man bör ställa sig och titta på varje gubbes uttryck när de drar och kämpar på eller tar det lite lugnare som killen med pipan och en som ser rakt in i betraktaren.

Det de här ryssarna lyckade med var blickarna. I fler av tavlorna är det fler händelser och tankar som pågår i en och samma bild. Ta t.ex. pojken som står på tröskeln till en skolklass (enligt utställningen väntar han på att börja i skolan medan jag nog tycker att att tittar in i en klass där han inte är tillåten att delta). Nåväl. Alla elever utom en tittar ner i böckerna och den som tittar kastar upp sitt huvud, han har lagt märke till grabben i dörren och funderar på varför eller vem som står där. Det är just dessa korta glimtar som jag tycker att de här ryssarna är bra på.

I Repins "Den oväntade återkomsten", målad under åren 1884-88, är scenen fullständigt dynamisk där blickarna kan tolkas på otaliga sätt. Ett mästerverk i komposition och rörelse. Bilden är frusen mitt i den sekund då det hela befinner sig mitt i händelsen, mitt i återkomsten. I alla figurer pågår något på flera olika plan, på en och samma gång. Hem kommer mannen. Förmodligen från något slags fångenskap. Bara där finner ryssen som ser tavlan en direkt empati, vare sig han levt i 1800-talets Ryssland, eller 1900-talets Sovjet. Hur ska han nu föra sig när han åter kliver in till dessa människor? Vad ska han säga? Vad kommer de att säga? Vem är man efter ca 6 år i fängelse? (han har ju barn, eller är pojken hans och flickan ...?). Vad ska han göra nu i det här läget? Bara kliva på, gå därifrån, krama sin fru? Han är ju skräckslagen i sin situation men ändå sökande. "Det är ju jag ...".


Hon som just reser sig upp, fortfarande i sorgedok, och stödjer sig mot stolen, chockerad, där säkert tusen tankar far runt i hennes huvud. Hur ska det bli nu? Varför idag? Är det han?


I hörnet sitter två barn. Dottern? Hon ser orolig ut. Den enda som är glad i motivet är pojken, givetvis, han är ju grabb och pappan kommer hem. Det är så livet är. En son vill träffa sin far. Just att livet spritter till i pojkens ögonen är det stora i Repins tavla. Trots frågorna och rädslan som utspelar sig finns det i hörnet ett hopp.


Avslutningsvis den häftigaste tavlan som existerar på rysk mark. "Zaporogkosackerna" även den av Repin. Här sitter herrarna och komponerar ihop ett brev till, om jag nu minns rätt, Ottomanska riket. Det finns en lirare i sällskapet som skrattar så att tårarna sprutar och hela ansiktet rynkar sig och han är röd som en tomat, och jag lovar, jag har sett en likartad karaktär i levande livet. Ett sådant garv. Bredvid honom sitter skribenten. En mer sansad figur som ser ut att ha en skarp penna. Även här en lysande komposition. Alla figurer på rätt plats och alla gör något på sitt sätt och är egna men hela tavlan blir fullständigt sammansatt.


Tavlan, som är stor och som i vanliga fall hänger på Ryska museet i St Petersburg, kan man stå och begrunda i timtal och finna en mängd detaljer i. Utställningen pågår till på söndag och det lär vara mycket folk men pressa dig in. Det är det värt.

Peter Frisk
Se även en liten film här om utställningen.
"Pråmdragare vid Volga", Ilja Repin, Ryska Museet, St Petersburg (bild från wikipedia)
"Den oväntade återkomsten", Ilja Repin, Tretiakovgalleriet, Moskva (bild från wikipedia)
"Zaporogkosackerna", Ilja Repin, Ryska Museet, St Petersburg (bild från wikipedia)