Arkitekturmuseet visar arkitektur - Stockholms Stadshus

Med glädje lämnade jag Arkitekturmuseet och gick ut i den rätt kalla aprilluften i söndags. Jag hade sett en utställning om arkitektur på vårt museum för arkitektur. Det var, ja märkligt nog, en ovanlig företeelse ...

Utställningen med ett klurigt småkul namn som verkligen förklarar vad utställningen handlar om: "Under verket - Stockholms Stadshus på Arkitekturmuseet". En bra utställning helt enkelt utan en massa försök till onödigt krimskrams. Numer är det ju brukligt att få se en vit tom hall med någon pinal i ett hörn eller ett märkligt ting hängandes i taket i en ståltrå och ett antal rakbladssmala led-skärmar och någon annan "modern" pryl att knappa på som det för det mesta står ur funktion på. Så var det inte här. Besökaren fick komma in bakom verket eller just "under verket" som utställningen heter.

Hur planeras och hur växer ett sånt komplex byggnadsverk som Stadshuset fram?

Originalritningar och utkast, bilder, egna röster från de som var med, inredning, konst och konstnärer och byggets process från början till slut. Det jag fastande för var några svartvita bilder där man ritat in hur byggnaden skulle te sig mot sin omgivning, i sin stadsmiljö (vore något för vår mest överskattade arkitektdilletant Wingårdh att ta efter). Jag förmodar att arkitekten Ragnar Österberg, tillsammans med sin styrka, gick ut och såg platsen från flera håll i verkligheten. Problemet med dagens "arkitekter", om man nu kan kalla dem så, är att de sällan tar sig tid att lämna sin plats framför datorn. För att få en sann bild av proportioner måste man ge sig ut i verkligheten. Jag tror att det är en av de viktigaste orsakerna som skiljer nutida arkitektur mot äldre. Man hade förr en större känsla och kunskap om proportioner och dess samspel. Tar vi Stadshuset så är det en perfekt byggnad propertioneligt (man kan ogilla stilen men proportionerna är perfekta). Inget uttryck tar i överhand mot andra. Byggnaden har ett fullständigt samspel mellan detaljerna och det beror till stor del på hantverket som ligger bakom - ett hantverk som är obefintligt  i dagens "arkitektur" och då blir det som det blir (man tror idag mer på att skrika högt och att det är detsamma som att då hörs och syns jag bäst). Trots sin storlek och volym i förhållande till sin omgivning har byggnaden passat in där den står. Stadshuset smälte snabbt in i sin miljö trots att dess grannar bestått av små hus av olika karaktär. Stadshuset har varit en del av Stockholm och står helt enkelt exakt där det ska stå. Huset är helt enkelt ritat för sin plats (det är svårare att säga detsamma om den byggnad som nu står i närheten ... Waterfront ... en byggnad som säger allt om vår tids underutveckling och amatörism).

Det tog tid innan man kom fram till Stadshusets slutliga utformning. En mängd olika utkast förekom det slutliga verket. Utställningen visar pedagogiskt framväxten av byggnaden ur dessa olika skisser. Här finns korta informativa texter om alla de konstnärer som var inblandade i processen (något som ju är obefintligt i dagens kunskapsfria tid där all bön och tro sker framför vårt universalverktyg datorn - och då blir det som det blir). Avslutningsvis finns det lite om framtiden och om ikonbyggnadens vara eller inte vara.

Besök utställning. Den är väl värd ett besök. Gör det innan museet återgår till det vanlig att visa allt annat än just ... arkitektur. Nästa utställning handlar om modeskaparen Jean Paul Gaultier ... mode är ju hett som fan numer, så visst, lika bra att arkitekturmuseet visar det ... i dessa shoppingtider kan man nog hitta nån bra sponsor också  ...

Peter Frisk (text och bild)

Svenska utställningspaviljongen i Barcelona 1929

I går gick en liten akvarell på Bukowskis för 7.000 pix. Akvarellen som utfördes av arkitekten Peder Clason avbildar den svenska paviljongen i Barcelona på världsutställningen 1929. Clason ritade paviljongen och var son till en av våra större svenska arkitekter: Isak Gustaf Clason (ex Nordiska Museet, Hallwylska Palatset).

Bukowskis nr. 426: "Motiv från Svenska utställningspaviljongen i Barcelona 1929"

Den mest kända byggnaden från utställningen -29 är utan jämförelse Mies van der Rohe tyska paviljong som revs 1930 och som rekonstruerades av spanska arkitekter 1983-86.

Tyska Paviljongen, Foto: Peter Frisk

Hur gick det då för Peder Clasons paviljong? Den flyttades till den lilla staden Berga i pyrenéerna 1931 där den blev flickskola och sedan som kasern till Francos trupper. Huset var gjort av trä på Örbyhus Ångsåg i Tierp och stod nu i Berga fram till 60-talet då även den paviljongen revs. Invid paviljongen existerade under utställningen ett märkligt torn med Sveriges statsvapen (som inte syns på akvarellen). Vad det ska vara egntligen var det väl ingen som visste - ett rymdtorn för Blixt Gordon? Nej en fyr.

Tornet var alltså konstruerat som en riktig fyr som blinkande ut över Barcelona och kanske det möjligen har någon påverkan från Tatlin eller Bauhaus ... Nja ... Efter lite mickel och mackel (läs här) så invigdes i alla fall både torn och paviljong för några år sedan. I Berga i Katalonien. Så nu finns de bägge en gång rivna paviljongerna åter i den verklighet där du och jag just nu befinner oss.

Bild länkad från tidskriften "Arkitekten"

Pabellón de Suecia / Källa: Grandas, M. Carmen (1988). L'Exposició Internacional de Barcelona de 1929. Els llibres de la frontera, Sant Cugat del Vallès

Här kan man läsa om projektet och se det nya tornet.

Peter Frisk

Natur och arkitektur i ett

Ett gott exempel på en arkitektur som är integrerad i landskapet är Parc Güell i Barcelona som är skapad av Antoni Gaudí.

Här ser vi hur Gaudi använt sig av bergets form och hur ett träd följer inuti själva berget upp mot staketet och huset som tar vid och avslutar uppe på toppen. Natur och arkitektur i ett.

Jämför med dagens sätt i exempelvis Stockholm där man plattar ner, slätar ut ojämnheter och former som skapats av naturen för att bygga på enklaste simplaste sätt.

Text & bild:
Peter Frisk

En grön arkitektur - Patrick Blanc

I en tid när vår arkitekturen rör sig bort från naturen mot stål, aluminium, plåt, glas och andra kalla material. Där formspråken är kantiga, färgerna ofta gråa och påminner om stealthbåtar så är det glädjande att det finns andra inriktningar i världen. Mer färgglada mjuka mänskliga inriktningar. Dock mycket ovanligt i det kalla kala Sverige där den s.k. svenska minimalismen är alenarådande. Mina egna favoriter inom arkitekturen är de som försökt införliva naturen i byggnationen, i arkitekturen, i formspråket och i materialen. Helst fyllda av grönska och färg inuti och utanpå (framförallt Gaudí och Hunterwasser - se länkarna för ex o jämför stealth).

Jag hävdar bestämt att det är den vägen vi måste ta för att klara oss i framtiden och på så sätt också bli lite gladare. Ett samspel med naturen. Ett samspelet som inte finns idag där vi gör allt för att frigöra oss bort från naturen. Det handlar inte om att flytta ut på landet med någon ny grön våg utan att i städerna skapa ur det befintliga och med tillägg en grön hållbar stad. Vi måste in och tillbaka till naturen. Samspela (ett gott exempel av Gaudi finns här).

Fransmannen Patrick Blanc (klicka på länk för lite bildexempel) är i mitt tycke fullständigt på rätt väg. Han klär in byggnader i grönska. Både utanpå och inuti och se gärna hans hemsida Vertical Garden här. Kan det bli bättre? Jag fann hans projekt läste i en artikel om honom i tidningen Disajn (som för det mesta kör kantiga vita-svarta-kök-stuket) som jag kopierade:

Väldigt långt från svensk arkitektur idag och stadsbyggnad trots tal om miljövänlighet ...

Peter Frisk

Thulehuset, Sveavägen

Den 7 oktober 2010 skrev jag om Thulehuset på Sveavägen och dess totala ombyggnad och rensning av dess hyresgäster: "Sveavägen 44 töms och total ombyggnad". Nu tycks det som om man ändrat sig vad gäller fasaden och behåller den befintliga originalfasaden. Läs mer på Tidningen Arkitekturs blogg där det finns länk till det nya planförslaget: "Thulehuset får behålla sin karaktär".

Tyvärr försvinner de vackert avfasade rundade takdelarna till förmån för vår tids fyrkantiga avslut. Det ska bli intressant att se hur mycket av husets "karaktär" som blir kvar efter ombyggnaden.

Möjligen anas en annan framtid inom arkitekturen/samhället

Rapporter från Venedigbiennalen/arkitektur inkommer med en del positivt stoff. Åtminstone internationellt. Värre är det med de svenska inslagen som har tendensen att alltid ligga steget efter i utvecklingen trots vår tro på vår förträfflighet. Den nordiska paviljongen, som i år uppförts av Sverige, har fått mycket stark kritik för att vara svag och ett misslyckande.

I SvD idag citerar jag gärna arkitekten och frilansjournalisten Benjamin Mandre som i dagens artikel sätter ord på ett 00-tal som vi, gud bevars, snart lämnar med hopp om en ny bättre och mer insiktsfull tid (trots att det ser mörkt ut):

"I en situation då välfärden monteras ner, politiken kastat in handduken och de sociala projekten är passé har arkitekten fått lära sig att inte längre lita till någon annan än den som betalar arvodet. Globalt sett har arkitekturen sålt ut idealen och hamnat i ett alltmer Faust-artat tillstånd, där vilka absurda arkitektoniska idéer som helst kunnat florera. Ivrigt uppbackade av kommersiella intressen, alternativt politiska intressen med kommersiella förtecken, har ikoniska byggnader satt städer på världskartan, fått finansiärer att dra på sig spenderbyxorna eller bara erbjudit en möjlighet att shoppa lite bekvämare, lite oftare, lite mer."

Vi har fått stå ut med ytan och väldigt lite innehåll. Spektakulärt men inte direkt användbart har varit melodin. Min åsikt är, och har alltid varit, att arkitekturen speglar den värld vi lever i och den ekonomiska situation vi befinner oss i och framför allt - vilka som har hand om pengarna.

Ännu ett citat av Mandre:

"Årets arkitekturbiennal visar att ett skifte är på gång. Det var länge sedan någon blev imponerad av de extravaganta skyskrapor som tronar över världens oändliga finansdistrikt. Och det är inte längre lika intressant med arkitektoniska one-liners som en klatschig accent över trötta stadssilhuetter. Och dessutom, pengarna är slut."

Den polerat rena utopin har vi nu matats fulla med. Nytt och skinande i stål, glas, aliminium. Nu tycks vi gå mot andra tankar:

"Men kanske handlar dessa nya sorters utopier inte om att rensa bort allt oönskat, fult och skitigt. Snarare om att acceptera våra tillkortakommanden och bejaka viljan att skapa gemensamma rum, bildligt och bokstavligt talat."

Vilket kan vara början till ett slags gemenskap där fler får vara med och tycka och tänka och leva i stadsrummen.

Läs hela artikeln här: "Biennalen visar en tro på gemenskapen - SvD 11/11 2010"

Hör Gunnar Bolin på SR1 "Helhetsintrycket var sömnigt"

Sveavägen 44 töms och total ombyggnad av Skandiahuset inom kort.

På Sveavägen ligger en stor byggnad från 40-talets början. Inom kort inleds ombyggnationer av hela kvarteret. Inför den kommande totala ombyggnaden (som är mer lik en nybyggnad) rensas de nuvarande lokalerna i botten ut. Här finns i dag sedan 50 år tillbaka bl.a. Svensk Hemslöjd och sedan 70 år prick (since 1940) har Stockholms konstnärer haft möjlighet att köpa penslar och färg inne i Kreatima på Sveavägen 42.

Snart är detta ett minne blott.

Skandiahuset eller som det hette när det byggdes, Thulehuset, uppfördes åren 1938-1942 och ritades av Gustaf Clason. De gulaktiga keramiska fasadplattorna har prytt gatan i 70 år och kommer att försvinna vid den kommande renoveringen för nya mer ”moderna” material.

Illustrationen, samt bilden nedan är utklippt från Stockholm stad, Stadsbyggnadskontorets handlingar, arkitekt är Wingårdhs arkitektkontor.

För tre år sedan stod det klart att Skandia skulle flytta från Sveavägen 44 till nya lokaler på Kungsholmen. Fastigheten ägs genom dess dotterbolag Diligentia som bestämt sig för en helrenovering av byggnaden.

Fasaden:
Det som kommer påverka det yttre är en stor förändring av fasaden och även själva volymen av kvarteret.
Den nuvarande fasaden, med keramiska fasadplattor i ljusgul färg i original. Foto: Peter Frisk

Följande står att läsa på Stadsbyggnadskontoret:

”Förslaget innebär fasadmässigt att befintlig ursprunglig klinkerfasad byts ut mot Sveavägen och Tunnelgatan. Skälen som framförs för denna stora åtgärd i utredningen är både tekniska och estetiska. Fasaden bedöms ej ha tillräckligt lång livslängd, och upplevs av fastighetsägaren som dyster.” (egentligen borde det väl stå - av kostnadskäl) ”Det nya fasadmaterialet kommer emellertid att upplevas som ett helt nytt inslag avseende färg, glans och med avseende på ljusreflexion i stadsbilden.” och ”Butiksvåningen får ett nytt uttryck genom att det nya fasadmaterialet förs ända ner till gatan och det längsgående skärmtaket avlägsnas. (huset landar på marken).”

Huset landar på marken?

”Åtgärden innebär att en av byggnadens grundidéer - den uppglasade bottenvåningen som står i kontrast till keramikfasaden med en tydlig avgränsning med ett horisontellt skärmtak, ändras och omgestaltas.”

Märk väl "en av byggnadens grundidéer" - "ändras och omgestaltats" ... vi snackar nu ombyggnad på tidigt 2000-talsvis. I planbeskrivningen sägs att ombyggnaden "ska ske utan att områdets karaktär går förlorad.” och ”Tilläggen görs medvetet modernt gestaltade men samtidigt med respekt för de kvalitéer som befintlig byggnad har och i linje med ursprungsarkitektens vision om en kvartersstor gestalt." Personligen tycker jag att förändringen är påfallande och att man helt enkelt ger fan i vad ursprungsarkitekten hade för "vision".

Svensk Hemslöjds neonskylt, Sveavägen, foto: Peter Frisk

Tillbaka till våra butiker i botten.
I planbeskrivningen står följande: ”En omgestaltning av kvarterets bottenvåning med ytterligare entréer och butikslokaler bidrar till att skapa en mer attraktiv och levande innerstadsmiljö.” och ”Genom mer flexibla lokaler för centrumändamål kan kvarteret utvecklas för nya hyresgäster och därigenom öka dess kommersiella värde.” Vilket betyder att Svensk Hemslöjd som hyrt lokal i huset i 50 år inte passar in i en "levande innerstadsmiljö" och att "Kretima" inte kan hysas in i "flexibla lokaler för centrumändamål" trots att de befunnit sig i samma lokal i 70 år.

Hörnet Sveavägen/Tunnelgatan, Kreatima foto: Peter Frisk

Min syn på det hela är att trenden med att tömma hela byggnader fortsätter. En trend där fastighetsägaren bestämmer vad som ska finnas i gatuplanet. På samma sätt som i en galleria bestämmer han vilken inriktning som gäller. Vad för verksamheter man önskar sig för att "öka dess kommersiella värde". Det här är inte det första huset som töms på hyresgäster som ofta befunnit sig på samma plats mycket länge och tyvärr inte det sista. Byggnaden blir likriktad likväl som verksamheterna i den. Allt ur samma tidsepok. I dag kan man här på Sveavägen gå och se olika skyltar från olika tider, butiker av olika art från olika epoker - en blandad mix i gatuplanet. Det som kännetecknar staden och inte det som kännetecknar köpcentruemmen utanför staden.

Jag är rädd för att mixens tid är förbi.

Neonskylt ovan en mindre tobaksaffär. Foto: Peter Frisk

Jag gick in till Svensk Hemslöjd och tittade runt. Två damer satt och knypplade och en av tjejerna i personalen tyckte det skulle bli kul att flytta. Men de visste inte riktigt var. Lilli Zickerman hade startat Svensk Hemslöjd för 111 år sedan nästan nu på dagen och för ca 50 år sedan hamnade de här i huset. Jag flanerade vidare mot Kreatima som ligger i ett historiskt hörn (Statsminister Olof Palme mördades här 1986). På Kreatima berättade en medelålders dam som arbetat i butiken i 20 år för mig att de till slut funnit nya bra lokaler på Kungsgatan. Men att det hade inte var lätt. Jag frågade om fastighetsägaren föreslagit att de gamla trotjänarna skulle få komma tillbaka efter ombyggnaden - "ni har ju ändå funnits här i 70 år?" (man kan ju tänka sig att det finns någon besittningsrätt eller ett annat ord, som ren och skär hyfs). Men det hade de inte. Det hade aldrig varit tal om någon möjlighet att komma tillbaka.

I planbeskrivningen läser jag följande: ”Kvarterets entréplan omgestaltas i syfte till att utveckla och tydliggöra dess publika gatuplan med förnyade butikslokaler och ytterligare entréer. Ambitionen är att öka områdets attraktivitet och bidra till en tryggare och mer levande stadsmiljö.”
Den nya fasaden som går ända ner till marken utan den lilla utbyggnaden med tak som ger huset en viss accent och liv. Den nya fasaden blir i hel linje utan förändringar. Den känns enligt min mening mer klumpig och tung i sitt uttryck och har ingenting kopplat till det som en gång var (man kunde likväl byggt en helt ny byggnad). Illustration från Stadsbyggnadskontorets hemsida - Wingårdhs Arkitektkontor.

Än en gång försvinner de så viktiga trådarna i staden. Labyrinterna tillbaka till det som varit. Väven av ett då och ett nu och en framtid. Stockholm blir åter lite fattigare och tillsammans med flera liknande projekt så sitter vi snart i en död stad ...

Peter Frisk

För mer information och annat se Stadsbyggnadskontorets sida - klicka här för att komma direkt. För mer bilder angående det nya gå vidare på "gestaltningsprogram". Mer om förtätning och ombyggnad i exempelvis den här artikeln "Trygg-Hansas paviljong i hetluften" SvD 14/10 - 01.

Nedan lite bilder tagna 7 oktober 2010.

Kreatima i sina lokaler som det haft de senaste 70 åren. Foto: Peter Frisk.
Kreatima inuti. Foto: Peter Frisk
Svenska Hemslöjd, i samma lokal sedan 50 år. Foto: Peter Frisk
I Svensk Hemslöjds lokaler. Notera fotot på grundaren Lilli Zickerman. Foto: Peter Frisk
I Svensk Hemslöjds lokaler. Foto Peter Frisk
Notera den svängda avslutningen på tillbyggnaden. Jämför den gärna med byggnaderna på Rue Rivoli i Paris. Rundningar av det här slaget sägs skapa slankare byggnader och passar ypperligt till stora husvolymer. Se bild på Rue Rivoli här. En sådan rundning finns givetvis inte i det nya förlaget.

Hantverkargatan - Basaren 1

I slutet av Hantverkargatan mot St Eriksgatan ligger idag en låg funktionalistisk byggnad från 30-talet som ritades av Björn Hedvall. Ett härligt hus i sin låghet som bryter av den gängse höjden i området. Bakom kan man skymta en jugendbyggnad. Planer är nu att riva och bygga ett 13-våningshus på platsen som på ett annat sätt kommer att bryta av den gängse höjden. Läs mer om Hedvall här.

Foto: Peter Frisk

Enligt Stadsbyggnadskontoret:
"Den befintliga kontorsbyggnaden, som uppfördes på 1930-talet efter ritningar av Björn Hedvall, behöver omfattande och dyrbara åtgärder om den ska kunna behållas. Av detta skäl vill SKB få pröva att i stället riva den befintliga byggnaden och ersätta den med en ny högre byggnad, som utnyttjar läget bättre och ger ett bostadstillskott."

En skiss på den planerade byggnaden nedan. Se mer om processen på Stadsbyggnadskontorets hemsida om Basaren 1.

Illustration: Stadsbyggnadskontoret.

Man silar mygg och sväljer kameler ...

Det är med sorg man läser sin DN.

Återigen dyker det upp ännu ett kaffelatteförslag från Stadshuset.

Stockholm har haft världens chans att göra något riktigt bra och det blir bara pannkaka. Man börjar helt i fel ände och gör allt bakifrån och målar in staden i ett betongdike. Man vill läka sår men skapar igenbyggda bölder med klossar i svart och silver.

Man kan läsa i DN:s nätupplaga 14 mars att Alvendal nu vill skapa en marknad under vägbroarna vid Tegelbacken. Är det vad platsen behöver? Istället för att man började bygga Stockholm Waterfront skulle man givetvis ha planlagt Tegelbacken och ordnat det gigantiska "såret".

Finns det ett sår i Stockholm så är det vid Tegelbacken. Tegelbacken är ju ett av Stockholms vackraste fönster.

Och var strömmar människorna? Jo, till Stadshuset för att bese den byggnad som är känd över hela världen. Är det lätt att ta sig dit? Nja ... Var går människorna mest? Drottningatan. Är det lätt att ta sig till Stadshuset därifrån? Nja ... Inte riktigt. Så vad saknas? Givetvis en rejäl strandpromenad och grönska.

En gång i tiden låg vid Tegelbacken den s.k. Järnvägsparken. En grön lunga mitt i stan (det sägs att Stockholm är grönt, inte det, London och Paris har allt bättre gröna lungor än vi). Givetvis skulle man arbeta på att på något vis begränsa trafiken och få tillbaka parken.

Vad som skulle behövas är att vi band ihop Jakobsgatan med ett grönt stråk förbi Tegelbacken och bort till Stadshuset - det vore att skapa en stad i "världsklass". Redan 1865-70 ordnade London en strandpromenad: Victoria Embankment, och grävde ner tåg (District Line). En underbar plats att strosa på när man är i London. Använd pengarna till att skapa en rejäl bra grön plats kring Tegelbacken. Låt den sedan fortsätta bort mot Klara sjö, vidare bort mot Karlberg, och bind sedan ihop Norra Stationsområdet med ett grönt stråk som går från Jakobs kyrka till Hagaparken. Ett härligt friluftsområde mitt i stan för alla! Det skulle binda ihop Vasastan och Kungsholmen mer än klossarna som är planerade utefter kanalen.

Det vore världsklass Alvendal. Men det ska byggas bunkrar ... och marknadsstånd ...

Järnvägsparken en tidig morgon 1899. Vasagatan till höger och Centralstation rakt fram lite till vänster.

Rivning av anrika Lindgården och nybyggen på Djurgården

Så ska det då byggas på Djurgården. PR-gänget i Stadshuset kör på och nu får vi se en specialare i Stockholms förändringsbransch. Liljevalchs ska fördubblas. Konstchefen syntes på ABC och konsten ska berikas ... eller vad är det vi ser? Den 8 mars sägs det på kvällsnyheterna att en privat ännu anonym aktör lagt in 50 mille och att Stockholms Stad spär på och lägger på 50 mille extra för att fördubbla Liljevalchs yta. Det låter ju finfint för kulturen. Men innan man ropar hej bör man kanske titta på den här historien lite bakåt i tiden - här finns nämligen en del att gräva i och någonstans ligger här ett par saftiga stinkande lik i garderoben. Sorgebarnet på "anrika" Djurgården den gamla ärevördiga Lindgården överläts av Stockholm stad till en privat aktör 1990 kostnadsfritt "mot att ägaren förband sig att rusta upp byggnaden enligt Stadsmuseets skyddsföreskrifter" (SVD Brännpunkt 30/11 -09). Den privata entreprenören önskade under flera år riva och bygga något helt nytt. "I stället lät han den förfalla och ansökte om rivning och nybyggnad, med stöd av gatu- och fastighetskontoret" (30/11). Staden hade planer på att köpa tillbaka men ägaren ville ha för mycket. Huset stod och förföll. För några år sedan beslutades att det inte gick att rädda (alla hus kan räddas - bara viljan finns). Men det här var uppenbarligen kört (trots sin speciella charm och sin speciella historia). (artikeln i SVD tar upp bakgrunden till historien) In träder 2008 en ny ägaren Arcona Concept som hoppas på att kunna bygga ett hotell under senvåren 2010. Ska det nu byggas nytt på 2000-talet så bör det givetvis vara konferens, hotell, parkeringshus och givetvis i glas och fyrkantigt (det får absolut inte anpassas till miljön där det ska byggas - no way, vi måste ju sätta vår tid på den arkitektonsika kartan). Se bilden nedan. (se artikel DN 9 aug 2009 - Blå porten hotas av stora utgrävningar) Här kommer Herr Mårten Castenfors in. Han har själv inget emot nybygget, att man också kommer att gräva upp Blå Portens lummiga trädgård för bygget av p-huset. Bara man kompenseras "så ser jag ingen anledning att stoppa utvecklingen" och gräva upp Blå Porten för att få ner ett garage, säger Mårten Castenfors i DN 9/8 -09. (läs även artikel 26/2 -09 DN då förslaget lanseras)

Sandell Sandbergs Arkitektkontor Det blir det tyst ... Något år senare lanseras en ny idé. Liljevalsch ska byggas ut. Dubbleras. In har det trätt en hemlig donator som kastar in 50 miljoner. Till detta skjuter staden (Stockholm stad med underskott på 5 miljarder) till 50 miljoner för bygga till. Man ska bygga på den befintliga parkeringsplatsen väster om konsthallen (låter ju bra att få bort bilar men det vill man kanske kompensera med ett nytt p-hus under nybygget kan man tänka ...). Det ska nu bli väldigt intressant att se hur det här kommer att utveckla sig. Man kan tänka sig följande scenario. Man flaggar för pengar till kultur (man satsar på konsthallen - som i sig lider av gigantiska ekonomiska problem - driftmässigt). Då man ändå sätter igång med planeringen för att bygga ut Liljevalsch så är det väl bra om man lika gott gräver upp Blå Portens uteplats. Och om man nu gräver upp Blå Portens utplats så kan man väl lika gärna riva den gamla slitna Lindgården och bygga nått nytt. Och då det tydligen redan finns intressenter som äger Lindgården och som tydligen redan har en idé om ett bygge så kan man ju låta dessa bygga på. När man ändå är igång och bygger så kan man ta allt i ett. Företaget Arcona har ju ändå fått uppdraget att bygga om det kulturminnesmärkta Galärskjulet i närheten (läs en tidigare artikel om det här). Man blir plötsligt allt intresserad av att veta vem den där hemliga donatorn är ... men eftersom Liljevalsch drivs av staden = kommunalt, alltså av befolkningen i Stockholm, så är väl chansen till öppenhet minimal. Att anklaga Stadshuset för att spela med öppna kort är väl kanske att gå lite för långt ... Vill man se en trend idag, så gäller märkliga slutna samarbeten mellan stad och privata aktörer med stora ekonomiska intressen utan insyn där saker och ting plötsligt lanseras vara norm. Dyker man ner djupare i de här sakerna framträder den ena märkligheten efter den andra (att hoppas på att journalister gräver i det här är också att ha för stora hopp om den kåren). Så vaknar man idag på morgonen och slår upp DN. Där finns en bild på området och man berättar om Liljevalchs utökning (DN-artikeln ännu ej utlagt på nätet vid bloggens pressläggning däremot fanns den i SvD). Men vad är det då man ser på dess illustration, på bilden över området . Vid Lindgården står nu en klump, en fyrkantig byggnad väldigt snarlik förslaget för 1 år sedan. I DN och SvD står inte ett ljud om förslaget trots att man ser byggnaden. Castenfors pratar om sitt nya café (det är att 2000-talsanpassa verksamheten, man måste ha ett café) och en ny museishop (det går nog åt att driva verksamheten löpande så museishopar är ett måste för att få ekonomin att gå runt i museivärlden - man kan nu även anställa alla de andra kulturarbetarna som sparkas i Stockholm). Konstchefen avslutar sen och säger moget: "Vi markerar vikten av kultur på Djurgården om vi genomför det här. Nu har jag 'pissat in reviret' och markerat att platsen inte är till för något hotell eller pizzeria". Säkert ...

Foto: Wingårdhs Arkitektkontor

Den nya bygganden ligger till höger om Konsthallen och bakom Konsthallen, precis vid Blå Porten det planerade hotellet och konferencentret. Min fråga är: Vad kommer det att kosta att driva verksamheten? Den dagliga driften? Att ge pengar till bygget är en sak men driftkostnaderna - de är oftast inte så roliga att visa upp men de viktigaste. Det man läser i medierna är inte direkt att kulturinstitutionerna badar i pengar. Här ser man indragningar efter indragningar och då kör man på med att bygga nytt. Det är väl roligare att stoltsera med att man byggt nytt än att driva verksamheten dag för dag. Och fram med korten på bordet - vad är det för bygge på G bakom Blå Porten? Extra: Arcona Concept är en stark aktör som det heter. Man har exempelvis fått uppdrag att omlokalisera Vin och Spritmuseet till Djurgården - i närheten av Liljevalchs (se här). Vi kan väl räkna med att Djurgården ska in i en "förädlingsprocess" och att vi sett det sista av det Djurgården som vi har idag.

Två bilder

Kunde inte låta bli att jämföra. Ett gammalt hus i Göteborg, Kommersen, och ett nybyggt i Stockholm 2010 - Liljeholmen. Hur olika livet kan te sig ...

Foto: P. Frisk
Foto P. Frisk

Slussen 1 - färgen.

Den Slussenkonstruktion som vi idag lever med har tolkas av många som grå, trist och ful. Givetvis är det så. En plats som ingen gjort något åt på 30-40 år förfaller givetvis rejält. Däremot skulle Slussen åter kunna bli en riktig pärla. Ett funktionellt minne från 30-talet som utan minsta problem skulle klara "den moderna tidens krav" som det så ofta heter från ombyggnadsivrarna som enbart kan tänka sig att andas den moderna framtidsluften.

Färgmässigt skulle ett nyrenoverat Slussen slå de flesta nybyyggda alster vi i Stockholm numer får leva med. Det sägs att medeltiden var grå och trist. Det glöms ofta av att i kyrkorna var skulpturerna i färgglada med klart lysande färger. Ett gott exempel är St Göran och Draken som en gång hade starka lysande färger. Detsamma gäller Vasaskeppet som spelade i de mest skinande färger när det drog förbi Djurgården och kapsejsade. År under vatten och år av luftslit i Storkyrkan har satt sina spår på dessa av Stockholms mest berömda objekt.

Detsamma gäller faktiskt delar av Slussen. Det finns inte så många helhetsplatser från 30-talets Stockholm. Västerbron är ett exempel. Slussen en annan och ett antal hyreshus. Därefter är det stop. Tidigare fanns den s.k. "Rotundan" på Norra Bantorget. Ett klassiskt funkishus som tyvärr revs på 2000-talet (trots protester). Samtidens arkitekter hade tyvärr inte fantasi nog att pussla in byggnaden i deras nutid (se fler bilder här). Vilket enbart visar på den yrkeskårens totala nutida bristfällighet. "Rotundan" ritades av Holger Blom som även var inblandad i Slussen som invigdes 1935. Han låg även bakom Svampen på Stureplan (den som står där idag är inte originalet).

Det blå på Slussen.
Spårvagnarna hade förr en ljusblå ton i Stockholm. En ljusblå ton som så ofta den stockholmska himmeln har. Den blå färgen finns, trots dess förfall, kvar på sina håll vid den nuvarande Slussen. På bilderna här kan betraktaren se spår av den ljusa blå färgen. Slussen var inte bara grå och trist i betong. Problemet ligger i att man helt enkelt inte underhållit platsen. Det skulle vara intressant att se en animation av nuvarande Slussen på samma flashiga sätt som man visar den "nya Slussen". Här vid de s.k. Blå Bodarna och gången under kan man se att kaklet är blått. Nu slitet och dassigt, men det går att få det snyggt med nytt och givetvis ska man ordna en del tillägg. Mera färg på den grå betongen. Jämför de korten med den ljusblå färgen så ser man att den liknar den karaktäristiska färg som stockholmshimlen ofta har. Jämför med kortet på Katarinahissen.

Den östra delen som vi sett, Blå Bodarna är blå, och den västra är gul ... den forna stockholmsgula färgen.

Det gula på Slussen.
På andra sidan skymtas den "Gula gången". Något som framgår mindre tydligt i vårt, som man kallar det, moderna 2000-talsstockholm är att staden en gång kallades den "gula staden". En ljus gul färg var dominerande (jämför gärna med dagens byggnationer, svart, grått, vitt eller brunt). Jämför gärna färgen på huset på bilden som ligger norr om Slussen idag och det gula kakel som finns på den västra sidan av Slussen. Här ser man just den gamla gula 1700-talsfärg som dominerade Stockholm på 1700-talet och som man kan se på det hus som ligger norr om Slussen idag. Det var det som gav staden epitetet "den Gula staden". Sjömän ska ha påstått att staden lyste som en sol när man seglade in. Står man i den Gula gången vid Kolingsborg finner man just den ljusgula färgen. En färg som tappat lite av sin nyans. Det var en ganska klar gul färg. Även på pelarna finns spår av det gula och det luggslitna staketet var en gång i en ljusblå färg. Tre färger har dominerat den nuvarnade Slussen. En ljusblå färg,en stockholmsgul färg och en grön färg.


Det gröna Slussen
Den sista färgen är den gröna. Den s.k. Gröna gången som gör det enkelt och smidigt att gå från kajen vid Kornhamnstorg till Djurgårdsfärjan utan att passera en enda bil. Gröna Gången och dess färg skulle kunna vara signum för en renoverad Sluss med miljötanke och inriktning på grönska. Vid den befintliga Slussen finns all möjlighet att få in mycket grönska.

Nästa artikel om Slussen kommer att gå in på dess form.

Stockholm i Världsklass? ...

Idag låg det en stor annonsbilaga i DN från Stockholm stad. "Stimulans för Stockholm". En härlig propagandabroschyr för de i Stadshuset som ska fixa "Stockholm i världsklass". Att få det bra, hyfsat är inget att sikta på, utan det ska givetvis vara världsbäst - vilket gör att man kan sätta upp vilket mål som helst och propagandaskriften påminner då givetvis om propagandan som tex drevs i det forna Sovjetunionen alt Jehovas vittnens där lejonet ligger bredvid lammet och äter gräs i en grön framtid. Där, i det forna öst, kom västjournalister till världens bästa skolor vilka höll på att rasa ihop. Någon större skillnad är det nu inte här hos oss. "Stockholm i världsklass" skapas av och för en speciell mänsklig individ och läser man framtidsvisionen så undrar man hur det ska gå till med alla dessa lattemäniskor som sitter på sina fik.

Stadsborgarrådet Sten Nordin skriver i propagandaskriften:
"Det är viktigt att stockholmarna har chans att välja olika typer av boendeformer. Som individer söker vi olika saker som är viktiga för oss i vårt boende". Vilket betyder, om man ser hur stadshuset hittils handlat fysikt, att en boendeform gäller - bostadsrätten. Det fria valet för den som följt bostadsrättsomvandlingen är att man har rätt att rösta ja. Man har även rätt att säga nej men det hjälper föga då valet ändå blir ... ja. Hyresrätten lyser åtminstone med sin frånvaro i Sten Nordins fria värld.

Vi får även läsa om Rigo i Rinkeby i ljusa fina ordalag. Det står inte så mycket om att medborgarna där försökte ta egna initiativ för att bevara sitt allhus. Detta medborgarinitiativ slogs givetvis ner med polisiära former av Stockholms Stad.

Här kan vi också läsa om "Vision 2030 - Ett Stockholm i världsklass" Här har man en vision om att "framtidens Stockholm ska vara mångsidigt och upplevelserik, innovativ och växande samt en stad för medborgarna (denna vision ska uppenbarligen styras uppifrån av stadens tjänstemän). Stadsbyggnadsdirektören Susanne Lindh fortsätter "Det är en fantastiskt tid för stockholmarna i och med att staden kommer att bli världsstad. Den nya stadsbilden som växer fram kommer att märkas"

Här har vi en ny stadsbild:

Fina ord om "världsbäst", javisst. Är det inte bara en massa floskler, rent skitsnack? (när vet vi att staden blivit värdsstad? när vi inte längre ser stadshuset för alla glashus? - kommer det att meddelas? annonseras i dagspressen? - från FN meddelas nu att Stockholm är intagen i begreppet världsstad av övriga världen - kommer vi att få se fyrverkerier? - det meddelas också från FN att Sverige är det modernaste landet och att Stockholm är modernast och det meddelas att Stockholm nu har mest likadana hus i världen och inte nog med det - alla tycker likadant - men vi i Sverige vet ju det, vi är väl bäst, snälla säg det, att vi är bäst ... det måste vi ju vara vi är ju normen !!! (???))

Vidare står att "En klassisk grund för konflikter är oron över att en del grönområden försvinner när man förtätar staden" och som projektledaren vid Stadsbyggnadskontoret Niklas Svensson fortsätter "Det är en hjärtefråga för många och den frågan har vi burit genom hela resan. Stockholm har fantastiska parker och grönområden som alla uppskattar. Men totalt sett medför en koncentrerard förtätning att värdefulla grönområden kan behållas" och här kommer det viktiga i det hela "När man utvecklar tyngdpunkterna kan man också skapa nya, attraktiva parker". Vilket betyder att vi bygger igen på vissa ställen - där det finns parker och där medborgare protesterar men vi bygger nya parker så som vi på stadsbyggnadskontoret vill ha dem och där vi vill placera dem. Så de som protesterar får ju nya parker ... men på lite andra håll om man säger.

Här några axplock av artiklar som jag fick ihop nu på morgonen om denna förändringsprocess som just nu pågår.

Ulvsunda slottspark bebyggs med radhus En av flera parker som ska naggas i kanten och bebyggas.
Världsarv kan raderas av vägbygge Bra eller dåligt för miljön?
Polisen stormade Aspuddsbadet En sorglig historia där människor försöker ta egna initiativ.
Normalhöjden på hus i Stockholm på väg att höjas Hur ska Stockholmspanoramat se ut?
Vasan måste räddas En del av cityförändringen - viktigt traditionsrik kultur riskerar försvinna.
Intressekonflikter hotar i Stockholms innerstad Intressant artikel om förändringen i staden.
Riv inte Lindgården Det gamla lilla Stockholm mot det nya i glas.
Oviss framtid för Tantogården Där vill staden bygga annat.
Ockupanter fast beslutna rädda hus I Rinkeby tog befolkningen egan initiativ och det slogs givetvis genast ner.
Rivningsvåg hotar k-märkta byggnadsverk Intressant artikel om stadens förändring
Arkitekt efterlyser debatt Om Tors torn.

Jag vill påstå att tiden inte är olik 60-talets förändringar. Staden uppifrån. Det är en ombyggnad som är lik Hjalmar Mehrs tid där man var lika hårdhänt mot den lilla befolkningen som nu - Vision 2030 kommer att förstöra de värden som är Stockholm. Om världsklass är att få en stod slätstruken så kommer man att lyckas. Staden håller än en gång på att sönderbyggas på ett galet sätt.

Stockholms fulaste hus? ... en ny kåk anno 2009

Man ville få en levande stad. Man ville bort från det gråa 60-talet med all betong ... vad fick vi? Året är 2009 och undertecknad står vid Torsgatan och undrar: "Vad ska det här huset få för färg på fasaden för att lätta upp stämmningen här i staden ... tro?"

Men nej. Det ska vara så här. Grått. Stelt. DDR-aktigt. Är det framtidens arkitektur vi ser här vid Torsgatan? Är det så här den fortsatta överbyggnaden av spårområdet kommer att te sig? Välkommen till Dödsstjärnan. So long Stockholm - än en gång mosas skönhet för betong och glas (Shellmacken var allt snyggare och funkisbyggnaden Restaurang Rotundan).

En gång i tiden kallade man Stockholm för den gula staden - den lyste som en sol.

Det som byggs idag är inte bra - vi uppför total skräp. På Stockholm stads egen hemsida står om området: "En levande stadsmiljö har nu ersatt den trista och skräpiga miljön längs järnvägen vid och kring Norra Bantorget". Ja det blev glatt ...











Läs mer om projektet här i officiell form.