Gårdagens Paris - Jardin du Luxembourg

Man tager sig en stol som bara står där i hörn. Sätter sig där man vill. Tittar omkring sig och ser en massa människor som sitter och läser, funderar och stilla samtalar på gröna stolar lite huller om buller ... var finner man en enda stol i Stockholm fri att ställa var man vill i en park? 

23 Juli kl: 18:34, Jardin du Luxembourg, Paris.

Foto/text: Peter Frisk 

Städernas omvandling ... sätta "på-kartan-problematiken"

I en understreckare i SvD idag skriver Erik Persson om städernas förändring och kopplingen till mediet film. Det är en mycket intressant artikel som inte är direkt förvånande för den som uppfattat den Gigantiska förändring som staden genomgått under de sista 10-15 åren. Det finns också många i vårt samhälle som inte uppfattat denna Gigantiska förändring som skett och sker i våra stadsrum och dessa kanske förvånar sig över en dylik artikel. De senare är allt som oftas de som inte lägger märke till att det stadsrum de besöker dagen innan ändrades, ombyggdes, gentrifierades och blev något helt annorlund än vad det en gång var. Dessa uppfattar aldrig att det där för bara några dagar sedan fanns en annan miljö, en annan befolkning. Dessa, som den gamle franske piaonistlärarinnan Nadja Boulanger möjligen skulle kalla de "sovande", är nu tyvärr i majoritet och kommer förmodligen så vara ...

Mycket av förändringens roll beror på förändringen i innehållet av staden. Vad staden anses vara. Vad man vill att den ska vara och vad man inte vill att den ska vara. Hur den beskrivs i våra medier, filmer och inte minst i turistbroschyren. Hur denna "bild" av staden kopplas ihop med de som planerar staden. Att "sätta staden på kartan"-syndromet. En symtom som i de flesta fall förstör och ruinerar det som just var det speciella med en viss stads karaktär. En plats i en stad som får ett uppsving anfalls numer direkt av horder som vill uppleva platsens genuina känsla och just dessa horder fångas upp av kommersiella intressen som "ordnar" till och "rättar" till platsen de anfallare så den genuitet man sökte gick förlorad i samma stund som anfallet inleddes. Man kan säga att den processen är gentrifieringens grundelement.

Och där är film- och turistindustrin stora aktörer i förändringen.

Persson har fångat lite av denna förändringsprocess och nosar verkligen på problematiken att förändringen skapas uppifrån. Absolut inte nerifrån. Inte från stadens gytter, inte  från gräsrotsnivå, utan högt upp i planerarnas torn. Notera i hans text de områden som beskrivs i London som nu förändras inför Olympiska spelen 2012.

Läs den. Texten är mer förståelig än min :-) "Staden söker lyckan inom filmen", "Under strecket", SvD 4 november 2011.
 
Peter Frisk

Stadsplanering och dess tråkiga planering ... varför?

I senaste Arkitektur anmäldes en avhandling med namnet "Planerat, alltför planerat : en perspektivistisk studie i stadsplaneringens paradoxer" av Sara Westin. Jag har ännu inte läst boken men ska ta och låna den, då det tycks som om författaren har en del likartade åsikter som mig själv om det som växer fram i dagen städer. Jag fann en artikel om boken i "Bygglo" och saxade några citat:

"Dagens stadsplanerare betonar allt som oftast det visuella och ordnade i försöken att bygga "stadsmässiga" miljöer. Men det resulterar inte nödvändigtvis i levande urbana miljöer. Det menar kulturgeografen Sara Westin som i sin avhandling framför en radikal kritik mot detta perspektiv."

Jag är ju fullständigt inne på att man håller på att planera sönder härliga städer - tex Stockholm. (man talar om promenadstad, jag talar om pensionärsstaden, en stad som skapas för människor i 35-60-årsåldern som vill leva sina liv likt pensionärer) ...

Bakgrunden till avhandlingen "Planerat, alltför planerat. En perspektivistisk studie i stadsplaneringens paradoxer" är aktuella försök att bygga "stadsmässiga" miljöer och som exempel står Hammarby Sjöstad i Stockholm. För att närma sig sitt ämne tar Sara Westin hjälp av Friedrich Nietzsches perspektivism och Sigmund Freuds psykoanalytiska tanketradition och ställer frågan hur stadsplanering och arkitektur - dessa mänskliga aktiviteter präglade av omtanke och välvilja - kan producera miljöer som får en att känna sådant obehag. Frågan ses som en variant av Freuds undran: Hur kommer det sig att människan har en tendens att göra sig själv olycklig?

Sara Westin säger själv:

-    Jag menar att den moderna stadsplaneringen är neurotisk, eftersom den tränger bort mycket av det som traditionellt förknippas med det urbana: det oordnade och det svårgripbara, kroppen och dess begär, säger Sara Westin.


Jag kan inte annat än hålla med. Att den moderna stadsplaneringen "tränger bort mycket av det som traditionellt förknippas med det urbana" vilket jag tjatat om på mina stadsvandringar och här på min blogg.

Peter Frisk