Impressionist & Modern Art, Sotheby's, 4 feb

Det var en märklig känsla. Inte då, men senare. Jag stod nämligen inför ett föremål på 183 cm som dagen efter mitt besök på New Bond Street skulle klubbas för 784 miljoner. Möjligt? Kan någon betala en sådan sunmma när världsekonomin haft sin djupa gigantiska nedgång?

Kan man det överhuvudtaget? Jo, det går tydligen.

Jag kände på skulpturen, jag kände alltså på ca 784 miljoner - kallt, och skapad av den italienske konstnären Giacometti. Vad kan kilopriset bli tro? 784 miljoner. Auktionsvärlden fortsätter att förundra. På auktionen på Sotheby's i London i går kväll klubbades 39 verk (8 osålda) på Impressionist & Modern Art Evening Sale. Pjäsen jag fingrade på, "Walking Man I", av Giacometti kom att slå världsrekord. Det dyraste klubbade objektet på auktion någonsin.

Toppnumret av tavlor var stads/landskapsbild av Gustav Klimt "Kirche in Cassone" målad 1913. Den gick långt över utrop för ca 325 milj (£26,9m). Ett stilleben av Cezanne "Pichet et fruits sur une table" hamnade inom utrop på ca 142 milj (£11,8m).

Den vackraste tavlan var i mitt tycke en Chagall, "Le cirque rouge et bleu", som med sina starka rena färger hade en lyster utöver det vanliga. Den ger sig inte alls på bild som i verkligheten. Chagall känns ibland lite ojämn. Vissa av hans verk kan kännas lite fadda, lite döda. Men inte den här, den levde där i ett hörn och brann för publiken en stund innan den såldes, plockades ner, packades och hamnade i någons privata hem eller ett bankvalv ...

Marc Chagall, Le cirque rouge et bleu, målad ca 1969-73.

Impressionist and Modern - London 2 februari

Priserna stiger i den stora auktionsvärlden. På tisdagen hade jag förmånanen att se några praktverk på Christies i London innan de gick under klubban.

Det såldes för 922 miljoner på Christie's Evenings Sale (£76,83m). Av de 86 nummer som var uppe på försäljning såldes 69 (13,3 milj. i snitt per verk).

Ett porträtt av en ung flicka, "Mademoiselle Grimprel au ruban rouge" av Renoir som en gång ägdes av den berömda konsthandlaren Paul Rosenberg gick för 37 milj (£3.06m). Tavlan konfiskerades av tyskarna när man invaderade Frankrike 1941. Rosenberg fick tillbaks den 1948 och sålde den direkt. Den har inte visats offentligt till någon publik sedan 1936.

Det slogs två rekord av några mindre kända konstnärer. Otto Muellers "Badende" var enastående i sitt vattenskimmer, målad 1927 och gick för ca 25 milj (£2.07m).

En av de mest utsökta i färglyster på auktionen var Natalia Goncharova's "Espagnole". Dock, trots sitt namn, så ryskt som det egentligen kan bli i uttryck med rysk folkkonst i botten. Tavlan målades 1916 och drog iväg till 77,5 milj (£6,4m). Den gör sig inte på bild. På plats var den fantastisk - som alla tavlor av klass bör de ses i verkligeheten för att man ska förstå dess egentliga styrka.

En privat samlare från England sägs vara köpare till den Picasso som såldes för 97,8 milj(£8,1m). "Tete de femme", målad 1953.

En av mina favoritkonstnärer hade en topptavla med på auktionen, "Vase au guerrier japonais", utförd ca 1905-08. Odilon Redon, en av de riktigt stora, med en pastell som gick för 24,1 milj (£2m). New York Times konstskribent Souren Melikian ansåg i en artikel om auktionen att det kommer vara 2010 års klipp. Där kan jag bara hålla med - Odilon Redon är värd mer.

Kees van Dongen tycker jag man läser för lite om ibland. Han representeras ofta på de stora auktionshusen och på den här auktionen var det med en skarp tavla. Den var rätt stor och tycktes snabbt målad och verkligt levande på plats. van Dongen ansågs vara den man skulle målas av i Paris åren efter 1:a världskriget om man var något. "Les escarpins mauves" gick för 24,8 milj (£2.05). Den blodröda rinnande halsduken på "La gitane" av van Dongen hade man ju tyvärr inte råd med - gick för 88,6 milj (£85,6).

Jag tyckte nog att Christies hade bättre tavlor än Sothebys. Men på Sothebys gick den dyraste tavlan, en Klimt ...

The Caretaker i London av Harold Pinter

Hemkommen från London vill jag passa på att tipsa om en pjäs som nu spelas där. Hade turen igår att gå förbi Trafalgar Studios där man nu spelar The Caretaker av Harold Pinter. Har aldrig sett något av Pinter och så en pjäs av Pinter i London! Kan ju inte bli bättre. Det var bara att köpa en biljett. Jag blev verkligen inte besviken. Jonathan Pryce gör en suverän figur av huvudpersonen Davies och det är en förbaskat rolig pjäs med mycket under ytan.

Har ni vägen förbi London så är det ett gott tips.
Länk här till Trafalgar Studios.

Att jag sen kom att överdosera mitt konsttittande får man väl ta. Både Christie's och Sotheby's hade visningar på sina stora auktioner - Impressionister och Moderna. Titta på miljontavlorna kan man ju alltid få ... tycker man. Och fick man.

Sen är National Gallery världens bästa konstmuseum. Louvren har fler bra saker men National Gallery känns mer levande att gå runt i. Gratis är det också, så det är bara att komma och gå hur man vill - som det var förr i Stockholm om någon minns ...

Cafè Royal - London

Med ökad fart går historiska platser upp i rök.

Då jag tillhör den kategorin av människor som finner lyckan, ja ett rus, att besöka platser, inbodda lokus som är museala men inte museer så tycks jag leva i fel tid. (som någon tänkare sa ”mannen är den rätta men tiden är fel”. Så kan det vara här i livet. Somliga ligger rätt i tid medan andra går vilse i tidspilen.

Till det som lockar fram glädjen räknar jag klassiska caféer och restauranger. Inte att förväxlas med dagens svenska ”latteliv” med ”lattefärg”, utan det gamla historiska avslappnade med ett tjog tidningar framför sig och stilla centraleuropeiskt cafélunkliv. Att sitta i ett hörn, se en gatsnutt och fundera och filosofera och begrunda och veta att här satt någon för 140 år sedan och filosoferade på samma sätt. Det är en charm och en sysselsättning som tyvärr är på utdöende.

På resande fot brukar jag försöka hitta någon klassisk plats och sitta där en stund i miljön. Ställena är ofta rätt dyra och inte så sällan turistfällor men det är intressant att känna tidens gång på plats. Haken brukar ha en äldre inredning och det känns som om det sett ut på samma sätt i alla tider. Man skulle ju kunna tänka sig att nu när det byggs nytt på många håll och kanter och när tidens trend är konsumtion och förändring så skulle de gamla ställena vårdas som klenoder, som ovärderliga skatter som är helt unika (stänger man och river ur dem och bygger nytt får man oftast ett ställe som ser ut som 100 andra). Men nej, så är inte fallet. Det gamla intresserar inte, förutom på museer och i antikvärlden och då gärna i moderna lokaler. Man vill ha det nya och det fräscha, det senaste helt enkelt. Framförallt ser man det i inredningsvärlden. Man kommer hem till någon som har inrett med det senaste och man undrar – ”vem är du?” ”Vad har du för historia?” ”Inga band bakåt?” På tv:n ser man hur en familj får hela sitt hem rivet och ombyggt och hur ”inredningsexperter” utifrån eget tänkande och tyckande river ut absolut allt och ersätter det med nya främmande ting och familjen i fråga blir lyriskt glada och jublar ...

Det är faktiskt i Gamla stan idag svårt att finna ställen som har en inredning som är äldre en 5 år. De flesta caféerna påminner om kedjecafeerna (Coffe House m.m.). Det finns kvar lite av gammal känsla på Zum Franciskaner (sekelskiftet) och Den Gyldene Freden (20-tal och 80-tal), Stampen (1968), Engelen (1968). Men de har en osäker framtid framför sig. Trenden att dundra in och slå ut och bygga om och måla vitt och kalla sig modern kan på en natt förstöra en kulturskatt. Ett modigt jobb gjorde man på Café Opera när man såga upp den 100-åriga jugendbaren och sålde den i bitar för 10-tal år sedan.

Charmigt …

Nå, nu är inte det här enbart en svensk sjuka utan en internationell trend. I dag går en klassisk inredning på auktion i London: Cafe Royal, öppnat 1865 och stängt december 2008 säljs ut av Bonhams auktionshus. Samma auktionshus som höll i klubban hotellklassikern Savoy rensades 2008. Läs mer här.

Tips på rekommenderbara klassiker: Cafe El Greco i Rom anno 1760, Mc Sorleys Old Ale House 1854 och Sveriges charmigaste café Café Valand (1954) på Surbrunnsgatan 48 – inget ändrat sedan 50-talet – Gå Dit – de behöver ditt stöd!

(jag kan inte garantera att något av ställena är kvar på sin plats om ni tar er dit i dessa omflyttningstider …)

De gamla arenorna försvinner

Jag missade den. Yankee Stadium. Arenan i New York. Nu ska den rivas. I 85 år stod den och nu ska den väck för något nytt.

Det tycks gå en trend i att riva gamla arenor. Jag börjar bli äldre. Mer och mer en gammal nostalgiker. Om det vore så att allt blev bättre vore jag nöjd, men det känns som det bara blir till det sämre. Idrotten t.ex. har flippat ur rätt ordentligt och framför allt fotbollen som jag en gång älskade. Det gamla Wembley Stadium rök ju för några år sedan. Jag minns mitt första besök. Cupfinal mellan Everton och Liverpool 1984. En halvruffig arena i en ruffig stad. Perfekt för fotboll som var skitiga lirare på gyttjiga planer med nerhasade strumpor. Ståplats på kortsidorna och en atmosfär som jag aldrig känt sedan dess. Tusentals knoppar tätt bredvid varann inlindade i halsdukar. I hjärtat av arenan låg då en lång ölbar med ett stängsel som drogs ner precis när matchen skulle börja - likadant i halvlek. Bakom satt de som sålde ölen i bruna gamla portvaktsrockar.

För att ta ett annat exempel så är Hovet trevligare än Globen som idrottsarena. Det är mer hockey på Hovet. Första matchen -78; grå betong, apberget fyllt av gnagare, AIK-Brynäs, branta läktare, en kittel. En klassisk arena. Globen blev aldrig en klassisk arena trots en del klassiska matcher av Tre Kronor.

Det finns inte längre doften av svett, av kamp, av lera, gammal puck eller en sliten fotboll som man "trixade" med. Ingen arbetarpublik där det sista hoppet är just "matchen", det som man sen snacka om under hela veckan som kom - inte aktieportföljen. Det hela har idag bäddats in i kuddar och är snarlik shoppinggalleriorna - totalt idrottssjälalöst. Trots att stjärnorna försöker med alla medel, allt från hårsprej till färgen på skorna, att göra sig tuffare än sina företrädare på scenen.

Det syns alltså på spelarna. Små primadonnor som tänker mer på sitt yttre. Det byggs och ska byggas nya arenor i samma färger som de färgglada skorna. Ännu en dödsstöt mot traditionen. Idrott är tradition. Det är dess bas. Men det försvinner, vattnas ur och det är väl så det är med dagens tid ... Förr fanns en tuffhet och rakhet, en enkelhet och ärlighet som är förlorad till den ytliga lyxigheten där företag glänser med sina namn. Man kan helt enkelt säga att idrotten har hamnat på lyxdekis.

Så arenan där Babe Ruth och Joe DiMaggio lirade, där Ingemar Johansson besegrade Floyd juni 1959 ska nu raseras för ett nytt bygge.

Som Tom Dart skrev i Times On Line om att de gamla arenorna försvinner: "Only two of the great old ballparks, Fenway Park in Boston and Wrigley Field in Chicago, remain; the others have been superseded by “retro” arenas whose nods to olden days sometimes feel like theme-park fakery."

Rothkorummet ...

Jag fick frågan av en radioreporter efter att vi talat om min syssla som stadsvandrare, om vilken plats som jag ansåg vara vackrast i Stockholm och svarade "alla platser där jag är".

Nu tror jag att radiokillen missuppfattade det hela (vilket nog är det vanliga människor emellan, därav krig och allehanda bråk) och han trodde väl jag var en dryg och narcisstisk typ. Jag har i alla fall funderat på frågan men ännu inte funnit något svar ...

Däremot slog det mig idag att jag nu vet vilken plats som fascinerar mig mest på detta vida klot, en plats jag känner till och besökt: Rothkorummet på Tate Modern i London. Ingen annan plats har skickat ut mig i något slags universum och samtidigt fångat den absoluta stillheten och som jag också fastnat i, mått gott i. Ingen annan plats har fått mig att känna mig så samlad och lugn som Rothkorummet.

Undertecknad tycker att det är besynnerligt, för sitter man där tillräckligt länge så vänder flertalet av besökarna i dörren. Man går inte in i Rothkorummet. Något/någon tycks skrämma och jag vet inte vad? Är det styrkan och djupet in i något annat i som speglas i tavlorna? Det totala tilltalet? Rothkos tavlor är något som säger allt men som omöjligt kan beskrivas. Rummet är inte bara fysiskt. Fyra väggar med stora tavlor målade i rött och svart. Bänkar att sitta på i mitten. Helt tyst. Sitter man där känns det som om det drar en vind genom rummet. Det susar. Fast ingenting var där. Man far fram i sitt eget blodomlopp.

En favorit ... plats ...