Vi fortsätter tjata ekonomi och banker ...

Att Sverige ligger bra till ekonomiskt i världskrisen får man nedtryck i halsen dagligen från de ekonomiskt ansvariga i Svedala. Stämmer det? Eller sitter vi inte med en riktig pösmunk till bubbla på G?

I går skrev jag "Vi hittar på några miljarder till - det är ju kris" efter att läst artikeln "Från guld till skuld" i SvD i fredags. I dag kom en annan spännande artikel med lite banksiffror som man kan lägga till i högen av kommande krisproblem - "Bolånebuffert kan bli dyr för banker". Vi befinner oss i en kris skapad av de s.k. "samhällsansvariga", representanterna för den fria marknadens väldigt religiösa tro på dess ekonomireligion - på enbart siffror. Det hela liknar numer en smitares väg rakt in i en bergvägg i 200 blås.

Bankerna som lånar ut pengar måste ju täcka upp sina lån till sina kunder (låntagarna) med en slags garanti (händer det något oförutsett måste det finnas täckning även på banken). En svensk bank stoppar, enligt dagens artikel i SvD, undan "3360 kronor i eget kapital för att låna ut 2 miljoner kronor till ett bostadsköp". De som lägger undan mest i buffert är "Nordea använder sig av 17 procent när banken reserverar kapital". Vilket bör bli 170.000 per utlånad miljon. Den bank som har "lägst buffert kopplad till bolånen är Handelsbanken samtidigt som banken har den näst största bolåneportföljen, nästan 800 miljarder kronor."

800 miljarder ... enbart i den banken.

SEB:s VD Annika Falkengren säger följande enligt tidningen: "–Vad händer om vi faktiskt får en bobubbla? Ja, då kanske vi inte är fullt så överkapitaliserade som ögat tycker".

Till denna lekstuga med pengar och det samhällsoansvar som pågått under 20 år kan tilläggas att bankerna ska ligga på en avkastning på 15 % per år i vinst medan tillväxten ligger på 2-3 %. Den som kan ett uns av ekonomi fattar direkt att att vägen mot bergväggen är spikrak och att smällen lär kännas. Tyvärr är det inte bara galningen vid ratten som skadas utan smällen sprider sig till hela samhället runtomkring.

Vi kan ta en sista siffra från fredagstidningen: "sedan år 2000 har den globala skulden dubblats från 78000 miljarder till 158 000 miljarder dollar. Pengar som ska betalas tillbaka med ränta. I länder som USA och Storbritannien har skulderna under lång tid ökat snabbare än ekonomin."

Vi, nja de som leker bank och ekonomer etc, hittar på pengar, strör ut dem genom ökad utlåning som sen ger en avkastning till bankerna på 15 % och dessa pengar som har inte skapas av tillväxt då den ligger på 2-3 %. Till detta ger man sedan i vissa länder skattelättnader för hög- och medelinkomstagare, som i de flesta fall lever sina liv på lån, genom speciella bidrag så som ROT och RUT. På sina håll sägs det att vi gått in i en annan ekonomi, i en ny. Vi har inte hamnat i någon annan ekonomi. Vi befinner oss precis i en och samma ekonomi som vi gjort under lång tid och som just har kapat den situation vi befinner oss i nu. Den kan inte räddas med ett krispaket här eller där. Den kan bara räddas med en fullständig ändring i västvärldens livsmönster.

Lånekarusellen är allt en märklig värld. Samhällsansvarigt? Icke.

Peter Frisk

Vi hittar på några miljarder till - det är ju kris

Det hängs allt som oftast medaljer och band på de "samhällsansvariga" (ofta av kungar och kommunalråd). Det sägs vara dessa som håller upp civilsamhället, de samhällsansvariga. De som ansvarar över det viktiga i samhället, de "närande" med fötterna på jorden, läser Chef, ingår i diverse nätverk och skjuter älg i skogen och finns i "näringslivet" och kan "ekonomi" och sin aktiemarknad - man är samhällsansvarig. Ser till, jo så kan man säga,  landets bästa ... Är det verkligen de s.k. "samhällsansvariga" som är just samhällsansvariga? Den frågan kan man ställa sig när nu lånekarusellen står inför sin domare - tiden och historiens realitet. 

Ekonomijournalisten Andreas Cervenka är en av de mer klarsynta skribenterna i ämnet skrev en artikel i SvD i  fredags "Från guld till skuld". En informativ folkbildande text om hur pengar skapas i vår tid. Vi fick följa med upp till Riksbanken (där man kan tänka sig att det "samhällsansvariga" ses i större flockar än på andra håll) och se hur man gör när man lånar ut pengar och var de kommer ifrån. Förr tryckte man upp mer pengar nu går det med ett litet "klick".   

"Under krisen skapade Riksbanken pengar genom att i flera omgångar låna ut flera hundra miljarder kronor till de svenska bankerna. De fick lämna in värdepapper, till exempel obligationer, som säkerheter. Sedan satte Riksbanken in pengar som hamnade på bankernas konto i Rix. Men hur går det egentligen till?

– Såhär, säger Per Kvarnström och knäpper med fingrarna i luften.

Kollegan Pia Metz Kronestedt visar på en skärm vad han menar. Där kan hon öppna ett banks konto, knappa in en siffra följt av några nollor och sedan trycka på Spara. Vips så skapas ett antal miljarder kronor. För att det ska ske på riktigt krävs först ett beslut av Riksbankens direktion med Stefan Ingves i spetsen."

Låter ju smart.

Ett annat litet fiffigt knep är att när banken lånar ut 1 kr så sker en intressant märklig dominoeffekt som i det finansiella "systemet" (man säger "systemet" det låter lite mer "samhällsansvarigt" och vuxet) utvecklar sig till 10 kr mer skapade pengar.

"En klassisk beskrivning hittar jag i häftet Modern money mechanics från Federal Reserve i Chicago. Där visas hur till exempel 10000 nya kronor som en centralbank skapar och skjutsar in i ekonomin leder till födseln av 100000 nya kronor när de fortplantat sig ute i banksystemet."

Med andra ord. Kan inte banken låna ut mer pengar utan måste få in mer pengar för att kunna låna ut så går man till Riksbanken och dessa lånar ut till bankerna så att de ska kunna fortsätta att låna ut till de behövande och på så sätt så ökar ekonomin från 1 till 10 vid varje transaktion från i det här faller Riksbanken.

Jag ska ta ett exempel. I Stockholm säljs allmännyttan ut. Hyresrätter blir bostadsrätter. En hyresrätt har inget värde. Den kan inte säljas. I dagarna har man i vårt hus bildat en förening som vill ombilda till bostadsrätt. Vi kommer att få köpa vår bostad till ett fiktivt värde (vi människor skapar ju värdet själva, hittar på det efter omständigheterna och det kallas att marknaden sätter priset). Låt oss säga att vi får köpa för 1 miljon (som vi inte har och som inte finns). Den miljonen finns alltså inte nu men kanske i morgon om vi ombildar. När vi sedan skriver under köpekontraktet skapas den miljonen med ett pennstreck. Vi får plötsligt låna pengar av banken för att betala Familjebostäder som är ägare (Stockholms stad) och pant för lånet blir vår bostad 8som vi även sen kan låna vidare på om vi vill, nytt kök, Thailandsresa etc, platt-TV). Banken räknar ju kallt med att bostaden kan säljas om vi inte kan betala våra lån då det alltid bara kan gå uppåt (aha ...). De pengar vi nu får låna generar alltså ett extravärde, bara för vår lägenhet på 10 miljoner som nu slussas ut i det finansiella "systemet". Den lyhörde kanske säger: "det var inte mycket produktivitet bakom de där 10 miljonerna". Nej, så kan man nog tycka. Men pengarna dök upp. De 10 miljonerna som vår lägenhet skapat kommer alltså att användas till konsumtion, köp av aktier, kanske en tavla på Bukowskis, en större pool, av de som hanterar dessa pengar i den finansiella sektorn. Till detta kommer den miljon som vi betalar till Familjebostäder för lägenheten. Denna slant slussas sedan vidare till Stockholms stad som för att klara sina rullande utgifter måste sälja sina tillgångar och på så sätt får in pengar i sin kassa och kan visa plusresultat (ekonomin är god säger man). Staden går numer runt på att sälja ut sina tillgångar. Vad som händer när det är slutsålt kan man bara spekulera i. När påsen är tom är den ... tom. Men många har skott sig under tiden och många har förlorat.


Kvar sitter då vi med vårt lån eller om vi nu var snabba att sälja lägenheten och lät de som kom att bo kvar betala för renoveringarna som var tänka att göras av allmännyttan.


Utan att vi ville det var vi med om att spä på lånekrisen. Vettigt? Samhällsansvarigt? Vi kanske ska passa oss för att skratta eller kasta skit på grekerna ...


Tycker man det verkar tråkigt kan man alltid lätta upp sitt sinne med det här radioprogrammet: "Statsskuld och privat skuld är kommunicerande kärl"



Peter Frisk          

Vad man tror och då vet, men det man sen kan, vet man inte ...

I SvD fanns en artikel om förra årets bröllop mellan killen från Ockelbo och prinsessan (Victoria). Rubriken löd "Bröllopet gav inte förväntat lyft". Inte helt oväntat visade det sig att de prognoser man förde fram om de vinster landet skulle göra på det här upphausade bröllopet som finansierades med en del skattepengar inte var i närheten av vad man förutspått. Vi matades alltså, inte helt oväntat, med glädjekalkyler.

Det tycks nu, besynnerligt nog, vara lättare att formulera och lägga fram bombsäkra siffror när man inget vet än när man har resultatet och vet. Man hade räknat och var fullkomligt säkra på att bröllopet skulle inbringa 2,5 miljarder innan det hänt. Nu visar det sig, ett år efter bröllopet, när det hänt och man har fakta och resultat, att det är svårt och knepigt att få fram rättvisa siffror och resultat över vad som egentlige hände. Vad säger det om vår värld och våra experter och alla dessa uppmålade förväntningar innan något har hänt? Att man kan hitta på vad som helst? "jo, då kan man hyra ut sin lägenhet för 45.000 för en vecka eller ska vi säga 90.000". Var är han/hon som kunde det? Ja, man kan hitta på vilken summa som helst om man vill som prognos. Tidningar och TV och media översvämmas och tävlar om den ena horribla överdriften efter den andra innan man vet vad som hänt. Och när det väl hänt, då är det tyst. Då är man någon annanstans och spekulerar i något annat som inte har hänt och har glömt det som hänt.

Kan det här ha spridits sig till andra platser i samhället? Till spekulation i ekonomin kanske? Att man snackar upp priserna på bostadsmarknaden? Är det möjligen på så vis hela världsekonomin styrs idag? Man önskar sig ett lyckligt slut, ja-sägarna säger att "det kommer att bli bra, det Är ingen kris", och propagerar för att det "inte Är någon kris". Så dyker det upp en bank som faller i USA helt oväntat, det skulle ju inte ske, eller ett Grekland som rasar och förstör visionerna och den ljusnande framtiden. Det planeras och byggs arenor, ex Swedbank Arena, som ska bli guld och gröna skogar och slutar med fördyrningar där skattebetalarna får gå in medan de som lekt affär försvunnit med kappsäcken för länge sen. Jag är rätt övertygad om att vi har fel folk på fel plats. Vi har ja-sägare där det skulle finnas nej-sägare. De "samhällsansvariga" bör väl vara folk som ser kritiskt på saker och ting och framför allt när det handlar om skattepengar (vad privata företag gör med sina pengar kan man inte göra något åt). Men det har vi inte numer utan enbart människor som ser visioner. Jag vill inte ha visioner jag vill ha sanning och vad som kan göras och vad som sker.

"Någon sammanlagd siffra över den totala försäljningen av bröllopsrelaterade produkter har varken Svensk Handel eller HUI tagit fram". Men siffran på 2,5 miljard var det inga problem att vifta med när ingen visste. Då, innan bröllopet, så var den klockren. När bröllopet kritiserades på grund av kostnaden var det rätt många som just vevade med att "alla kommer att tjäna på det". Ok, så fram med resultatet. Men inte. Det finns ingen vinst, det blev en tummetott. "Vi kan konstatera att bröllopet hade marginell påverkan", säger Svensk Handel till SvD och man säger vidare att någon direkt ökning av turister blev det inte.

Så, vem ska nu står för ansvaret? Ingen givetvis. Det var ju förra året. Händelsen är förbi och vi spekulerar om nya troliga visoner i framtiden och det är inte de som hittar på alla spektakel som står för kostnaderna det gör andra människor.

Peter Frisk, Medborgarplatsens Bibliotek 14:48

Swedbank Arena

Inte oväntat kan man läsa idag att Swedbank Arena är felberäknad kostnadsmässigt. Enligt Metro och SvD var arenan 2007 kostandsberäknad till 1,9 miljarder och nu beräknas slutnotan till 2,8 miljarder.

Stadsflanören lyfter på hatten och sänder härmed en glad hälsning till solnaborna som får öppna plånboken och fylla på kapital till bygget.

Man blir ju lite nyfiken på hur kontrakten ser ut mellan de inblandade. Vem som ska stå för vad när kostnaderna rusar? Här har vi ett gäng intressanta aktörer av olika art: Jernhusen, ett statligt bolag som ska förvalta byggnader i anslutning till järnvägstrafiken (tillika numer arenabyggare - Jernhusens ägarandel, i fyra bolag, uppgår till mellan 22,2–25,0 procent med ett åtagande om maximalt 260 MSEK). Vi har Svenska Fotbollsförbundet som det är lite svårt att riktigt veta var de får sina pengar ifrån och hur mycket % de egentligen har i bygget. Vi har som nämnts ovan Solna stad, kommunen, invånarna i Solna (hur många procent de har i projektet är väldigt svårt att finna på). Peab är de som bygger och ingår i ägargänget men hur mycket exakt är svårt att ta fram likväl som Faberge vilka är ett av Sveriges ledande fastighetsbolag med huvudsaklig inriktning mot uthyrning av kontorslokaler och fastighetsutveckling.

Dessa, ett statlig bolag, en kommun och ett idrottsförbund och två privata kommersiella företag bygger alltså Swedbank Arena (Swedbank är sponsor). Desss har skapat tre bolag för detta bygge. Nedan ett urklipp jag hittade om bolagen (det är inte lätt att spåra fram så mycket om dom):

Ett av dessa bolag är "Arenabolaget i Solna KB" och det andra är "Arenabolaget i Solna AB 556742-6811" (SvFF:s ägarandel 33 %)och sen finns Råsta Administration AB 556702-8682 (SvFF s ägarandel 20 %)Råsta Holding AB och Swedish Arena Management AB 556742-6829 (SvFF:s ägarandel 33 %)Swedish Arena Management KB 969733-6312. Försök nysta ut det här mina herrar och damer.

VD för alla bolag är en och samma figur: Christian Alexandersson, VD Arenabolaget i Solna KB/Råsta Projektutveckling AB/Swedish Arena Management KB.

Vem tror ni får betala för denna felräkning på 900 miljoner? Här finns det att rota i för er journalister. Det är bara att gräva.

Peter Frisk

Många bäckar små ...

Det tycks ha blivit vanligare att de som äger fastigheterna i Stockholm också är med om att styra utvecklingen i sina fastigheter. Vad för verksamheter som ska finnas i husen. Tidigare hyrde man ut och någon skapade en plats, en butik, en teater. Nu vill man, kan man kalla det, toppstyra verksamheten. Jag ska ta upp några exempel.

Ganska obemärkt fortgår en förändringsprocess av Stockholm. Oftast i mindre skala. Det sker för enskilda mindre verksamheter och näringsidkare. Säkert i all välmening, men med stor betydelse för stadens struktur och dess innehåll.

Stor del i förändringsprocessen har de som förvaltar byggnaderna i vår huvudstad - ägaren av fastigheter tar alltså idag mer initiativ i vad som ska finnas i deras hus. Man vill vara med om att styra utvecklingen av staden. Det är således mer vanligt idag än vad det har varit förut om vad som "passar in" (områden som är värst drabbade är kring Drottninggatan och Stureplan). Samma idé som driver en galleria är på väg att få fast grepp i de övriga delarna av stan. I galleriorna är det ägaren som styr vilka som etablerar sig i deras galleria (man vill inte ha antikvariat, antikhandlare, smånasaare - man vill ha H&M, C. Ohlson m.f.). Nu har vi flera kvarter i det s.k. "city" där fler olika fastighetsägare går ihop för att "förädla" sitt område. Det är mycket förädla numer.

Ute på Djurgården har Parkteatern haft sitt förråd i 35 år. Det har nu sagts upp och en sådan uppsägning kan kanske verka harmlös. Jag ser det inte riktigt så. Jag ser det som en del i en rådande trend där en fastighetsägare anser vad som bättre passar in i en byggnad, en plats. För den som tagit en promenad, flanerat, sommartid och sett skylten där Parkteatern har sitt förråd och sett dörrarna öppna och där ställts sig och fantiserat om kulissbyggen, förberedelser och kommande uppsättningar, känt "verksamheten" och "kreativitetens anda" och inte haft behov av att gå in känns en flytt av dess verksamhet ledsam och tråkig. (Parkteatern tvingas lämna sina lokaler - kolla artikeln och utalandet om att det är ett för attraktivt läge för parkteatern) Jag tycker det är viktigt att det finns verrksamheter som låter, luktar i staden, verksamheter som är mer än bara ledighetsaktiviteter. Liv i en stad bör vara mer än att sitta med en kaffe vid ett museum eller konsthall eller vid sitt vitklädda kontor och därefter shoppa kläder.

Just trenden att styra uppifrån tycks bli mer och mer vanliga. Att fastighetsägare går in och styr. Och att man gärna ställer yttringar mot yttringar - kultur mot kultur. En hyresgäst har visat förtroende och varit på en plats en lång tid och får inte förtroende att fortsätta trots lång och trogen tjänst, är inte heller så sympatiskt (det är den nya, den som kommer, som får alla fördelar medan den som visat långsiktighet är rökt). Man sparkar ut en hyresgäst som befunnit sig på platsen i 35 år och betalt sin hyra för en annan.

På Norrmalm har nu flera cityfastighetsbolag gått samman för att styra upp problem och "skapa" bättre miljöer - här talar vi om både kommunala och privata och statliga aktörer. Tanken låter fin. Men vad betyder det? Jo, förändring på fastighetsbolagens premisser. SFV, Statens Fastighetsverk, tillhör numer en väldigt aktiv fastighetsförvaltare. Man är från stat och kommun mer vinstdrivande och sätter numer hyrorna efter marknadsmässiga mått (ett exempel: Osäker framtid för Dansmuseet, DN 6/12 eller Operans hyra chockhöjs och även Dramatens 2/10 DN). Både privata värdar som statliga och kommunala värdar m.fl. är ute efter så stor inkomst som möjligt vilket i sig ökar på prisstegring och hyreshöjningar och ökar problemet med en mindre pluralistisk stad. Jag kan till viss del accepterar att de privata aktörerna gör som de vill, men inte att de kommunala, statliga m.m. måste ha absolut högsta avkastningen, där håller jag inte med).

På Söder riskerade Hornstull Bibliotek (nu avblåst) att få mindre yta då tanken var att minska bibliotekets yta från 536 kvm till 210 kvm. Man tyckte det var bättre att ha ett café på platsen istället för böcker. I City den 14/12 kunde man läsa att Elisabeth Aldstedt, områdeschef för biblioteken söder om innerstaden, var positiv till att minska biblioteket i bekostnad för ökad kaffedrickning med följande kommentar: "Fastighetsförvaltaren har gjort en undersökning om vad människor i området efterfrågar. De svarade: kultur och kaféer." Fastighetsförvaltaren undersökning gör att stadens biblioteksansvariga genast börjar fundera i banor på att starta cafeverksamhet. I dessa tider gäller det att kasta kappan efter vindriktningen direkt. Bort med böcker och information och in med kaffe efter fastighetsägarens rekomendationer.

Järnhusen är ett statligt fristående bolag som förvaltar de forna Statens Järnvägars byggnader men som idag 2009, inte har det minsta med SJ att göra. Jernhusen ska tjäna så mycket som möjligt till sin ägare, staten. Bolaget drivs och handlar fastigheter som vilket privat bolag som helst samt är inblandade i byggandet av den nya Nationalarenan i Solna (skattepengar som man kan säga har trollats till en privat sfär). Kärnverksamhet: Jernhusen också)I kraft av sitt värdefulla markinnehav har det i praktiken blivit ett mäktigt fastighetsbolag. Jernhusens byggnader, stationerna, har ett fåtal kedjor som hyresgäster. Likheten med en galleria är slående. Ägaren bestämmer vad och vilka affärer som ska finnas i gallerian eller stationen (i Göteborg "förädlar" man stationen med nya kontor). Man bestämmer vilken estetik som ska råda. Hur skyltning ser ut etc. Man ser också till att pressa upp hyror för andra fristående statliga bolag, SJ, Green Cargo (Skarp kritik mot Jernhusen) vilket renderar ökad lön till VD:n (Jernhusen-vd fick lönelyft på 21 proc) och man kan gå in och bygga fotbollsarenor. (fler artiklar i ämnet här: "Byggpolitik: Privata häkten och statliga hotell" "Skenande vd-lön i fler bolag", "SJ:s varumärke tar mycket stryk"

På Skeppsholmen försvinner sakta men säkert verksamheter som påminner människan om liv och doft. Holmen är alltmer en död och steril ö. Livet som fanns där för inte så länge sen, 10 år, är som bortblåst. Hotell hamnar där. Kontor likaså och SFV står för förändringarna.

Ett annat projekt kan man läsa om här: Projektet Nya Klara.
"Fastighetsägarna har enats om ett kommersiellt idékoncept" - och här funderar man då på hur det förhandlats fram. Småskalig verksamhet? Eller påbud uppifrån? Med högsta avkastning som mål.

Ett privat exempel är den gamla klassiska biografen Röda Kvarn på Biblioteksgatan. Där sa en representant om bion, när den ännu fanns kvar, "att den inte passade in i konceptet för Biblioteksgatan" Den hade legat där sedan 1917 med en oerhörd tradition och lyfte gatan. Den stängdes och det blev Outlett som uppenbarligen passade in bättre i gatans "koncept". Och gatan blev tråkigare.

Det är mer vanligt idag att det är någon annan som anser hur det ska se ut i staden. Inte direkt den som hyr lokalen ifråga. Eller finns i kvarteret. Att få ut exakt så mycket som möjligt för varje kvadratmeter är det enda viktiga för både privata bolag som offentliga. Där ligger en stor fara. Det finns bara en väg som är tillåten s.a.s. och resultatet av detta är vad vi börjar se. En tråkigare likformig stad.

Jag ska ta ett sista exempel. Vasateatern ligger risigt till i den byggnad man befunnit sig i sedan slutet av 1800-talet. (Vasateatern stänger) Casino Cosmopol vill utöka och spanar efter Faschings lokaler. De är så galanta så de, eller rättare Statens Fastighetsverk, erbjuder en modernare lokal på annat håll - att Jazz förknippas med adressen och lokalen som de nu ligger i har man inget begrepp om.

Min åsikt är att en politik ska bedrivas så att många yttringar av olika slag ska ha en möjlighet, ha en plats och finnas spridda och uppblandade i en stad. Nu går kommun, stat och näringsliv i exakt samma spår med exakt samma mål. Högsta ekonomiska avkastning på alla verksamheter vilket givetvis trycker ut alla de verksamheter som inte har samma plånbok ut ur innerstaden till pereferin eller de som inte har en verksamhet som "passar" in i rådande ordning oim vad en stad "är". Kultur, hantverk, antikvariat, mindre verkstäder, små egna butiker, enklare caféer, musikställen av enklare art. Detta ska givetvis beblandas med de stora drakarna, jättearenorna, stora institutioner, köphus, gallerior. Men låt inte subvesionera jättarna och dra undan stödet från de små - gör tvärtom.

Låt staden leva!

Efter att jag publicerat följande i går visar ABC inslag om först Boultbee som köpte ett gäng köpcentrum av Stockholm Stad för några år sedan. De pressar sina hyresgäster stenhårt på hyrespengar. Därefter var det ett inslag om Vasakronan, ett tidigare statligt bolag som såldes förra året. I bolaget fanns förvaltningsbyggnader, fängelser och även studentbostäder. Vasakronan tänker nu i Uppsala göra bostadsrätter av dessa studentbostäder - i en stad där det idag är omöjligt i princip för en student att hyra ett studentrum. Mats Odell såg inte så lite seg ut där han satt bland studenter och såg resultatet av sin marknadsliberala sysselsättning. Månne den inte fungera som en enda vägens politik. Kanske man måste ha vissa "samhällsnyttiga" verksamheter ... men Vasakronan är släpppt och äganderätten råder ...

Här om Boultbee i ABC. "Boultbee – en borgerlig bedrövelse - Dagens Handel", "Britter köper Centrumkompaniet - DN 2007", "Politiska möten stoppas i gallerior - DN 2007" ... ett axplock.

Här om Vasakronan och Mats Odell på ABC. Läs lite mer om Vasakronan här: "Bonusregn över Vasakronans chefer", "AP Fastigheter köper Vasakronan" ... ett axplock.

Utförsäljningen fortsätter

I DN idag kan man läsa följande lilla annons. Utförsljningen fortsätter och det vore roligt att se någon journalist gräva i vad de bolag som hjälper till med utförsäljningarna tjänar på det hela. Det brukar vara rätt bra provision Öhrlings PricewaterhouseCoopers är nog icke gratis. En del av omfördelningspolitiken av skattepengar till näringslivet. Nedan är en affär av otaliga. Håll gärna koll på läget när nu Apoteken ska säljas ut ...

Ytterligheternas tidsålder och det som kom efter

I mitten av 1990-talet utkom boken "Ytterligheternas tidsålder". Historikern Eric J. Hobsbawm hävdade i den boken som tog upp 1900-talets korta historia att det kitt som hållit den råa kapitalismen i schackt var Sovjetunionen och det kalla kriget. Oron över att kommunismen kunde sprida sig gjorde att det i väst utvecklades välfärdssamhällen och ett slag av socialkapitalism. Utan ett kommunistiskt hot, menade Hobsbawm, skulle den råa kapitalismen återkomma och tränga undan välfärdssystemen. Släpptes den loss skulle den skena blint iväg.

Vilket hände.

Hans tes då 1994 när boken kom och det var tre år sedan Sovjetunionen föll var att vi skulle gå in i en tuff kapitalistisk tid där stora pengar och rikedom gällde.

Den mörka syn som Hobsbawm hade förverkligades tyvärr. Nu 2009 står vi slutet av en aldrig i världshistorien skådad ekonomiskt race. Aldrig tidigare hade så mycket pengar varit i omlopp. Aldrig någonsin var så mycket pengar i ekonomin lånade pengar. Aldrig tidigare hade så mycket kapitalvaror sålts på jorden, aldrig någonsin hade så mycket sopor producerats, aldrig någonsin hade de rika varit så ofantligt rika och återigen hade lönegapen mellan de välbetalda och de med sämre jobb ökat för varje år. Och aldrig tidigare har vi byggt hela ekonomin på en tro på ständiga uppgångar i aktier, ökad produktion och mer lånade pengar. Från pensioner till försäkringar till den totala världsliga ekonomin. Man sparade inte längre pengar i banken man hade dem i aktier och, det håller nog de flesta med om fast man inte vill erkänna det, man hade dem i aktier för att bli rik.

Nu när hela denna bubbla spruckit rejält står världen i samma läge som inför två historiska katastrofer. Vilket säger en del om i vilket eländigt läge världshistorien nu hamnat i.

Å ena sidan påminner det hela om 1914 när första världskriget bröt ut. Det var fred och ekonomin gick för högtryck och folk, ja mest de välbärgade, kunde resa hur som helst i världen. Plötsligt sprack allt och en hel värld slog om och krig utbröt. Man stod helt förundrade över det plötsliga brottet och vändningen i historien och aldrig skulle det bli som det var innan den vackra sommaren 1914. Hela samhällssystem slog ihop och försvann och utraderades.

Å andra sidan påminner det hela om det 30-tal som kom efter börskraschen 1929. Massarbetslöshet. Motsättninger mellan ytterligheter till höger och vänster. Ökad rasism och främlingshat och ett behov att leta syndabockar (det gäller nationer också, USA anses skyldiga till att startat krisen, Ryssland har sin åsikt, Ukraina har inga pengar, Lettland rasar, protektionism, EUs länder försvarar sitt, det var dom inte vi, Kinas produktion rasar, etc).

Vad som kom ur bägge dessa kriser vet vi ju alla.

Det ser onekligen mörkt ut och vi får hoppas att katastrofen på något besynnerligt sätt går att undvika. Dock tror jag inte det. Politiker tycks leva i en annan värld och ser inte faran. Man säger att man ska tillbaka till det "normala". Vilket handlar om den tiden som var innan krisen och 2009. Det "normala" för dem är de "onormala" år som vi haft under hela 2000-talet. Politikerna satsar på att öka upp konsumtionen genom billigare lån vilket är som att släcka elden med bensin. Redan skuldsatta ska bli än mer skuldsatta.

Det enda sättet är att försöka bygga samhällen på en jämn fördelning till hela jorden. Att inte slösa - för det är vad den västerländska världen har gjort. Slösat. Lånat och konsumerat över sina tillgångar. Vi måste hitta en ny värdegrund att leva efter. Den värdegrund som rått är konsumism och den fungerar inte.

Hobsbawm menade att det tycks vara så att mänskligheten behöver något som begränsar den. Ett stop. Något att vara rädd för. Han ansåg inte Sovjetunionen som en höjdarstat, men den fanns och bara genom att finnas skapade den jämlika samhällen i väst. Vi ser nu att han har rätt när vi under den stora högkonjukturen åter fått stora klassskillnader. Och inte lär dessa skapade klasskillnaderna bli mindre nu när vi får ekonomisk kris.

Vad som kommer att vara de viktigaste orden de kommande åren är solidaritet och värdighet. Vi kommer att få kämpa som under 30-talet mot svarta mörka dystra krafter och det är bara att kavla upp ärmarna och stå emot och kämpa. Historien har inte tagit slut.

Se även: SvD I krisens Järngrepp, SvD - Pudeldags, DN ostadig tillväxt, DN Bonusar.
Därtill om Spanien

Skyltfönster i Gamla stan

Sedan något år sedan kan man se det här skyltfönstret vid Köpmannatorget i Gamla stan. Man kan inte säga annat än att företaget har satsat rätt.

Det står:
"Biz Care Insight
Näringslivets akutmottagning för mental friskvård"