Egen notering - Polen och NATO

En bra dokumentär om ur Polen gick med i NATO. Nedan länk till programmet som ligger fram till 20 december.

Så slutade kalla krigetPolsk dokumentär från 2011. Efter Sovjetunionens fall tycktes vad som helst kunna hända. Den osannolika historien om hur Polen, Ungern och Tjeckien blev medlemmar i Nato visar vad som pågick bakom kulisserna i det rämnande östblocket. Med humor och skärpa berättar de inblandande om hur det gick till när det kalla kriget tog slut en gång för alla.

Knut Ståhlberg, Frankrike och de Gaulle

Jag brukar inte stanna och tacka känt folk som jag uppskattar. Men när jag för något år sedan mötte Knut Ståhlberg på Kindstugatan i Gamla stan var jag bara tvungen att stoppa honom och säga, "tack, du har öppnat upp fler dörrar för mig in till Frankrike än någon annan".

Knut Ståhlberg, känd för rösten från Paris där han befunnit sig i 65 år, får utan minsta överdrift kallas en journalistisk legend. Med sina parisböcker: "Storklockan i Paris" (1995), "Ett hörn av paradiset" (1997) "Paris på de älskandes tid" (1999), "Det förflutnas ständiga närvaro" (2002), var han ett starkt skäl för mitt eget djupa intresse för Paris och Frankrike som jag tyvärr länge hade visat ett stort ointresse för. Vi lever ju tyvärr i ett fullständigt enkelriktat land där det anglosaxiska regerar det mesta och undertecknad satt själv länge fast i denna sörja. Som tur är så finns det fickor av luft i detta vakum. Vi finner en syresättare: Knut Ståhlberg.

Hans senaste verk, "Två kära ovänner" om Churchill och de Gaulle har jag ännu inte läst. Däremot läste jag boken om enbart de Gaulle, "De Gaulle : generalen som var Frankrike" (2004), där jag förmodar att mycket material ur den boken återkommer i den nya. Just den boken gav mig en ny syn på efterkrigstiden och Frankrikes roll och handlingssätt i det efterkrigstida Europa. För det anglosaxiskt ögat kan det te sig en aning besynnerligt. Men med den historiska bakgrunden förstår man Frankrikes handlande bättre.

Från amerikanskt håll fanns färdiga planer på att skapa ett slags protektorat av Frankrike. Administratörer, ca 3.000 amerikaner om jag minns antalet rätt, utbildades för att ta hand och driva Frankrike. Man skapade även en speciell valuta för Frankrike och i princip skulle Frankrike behandlas som ett ockuperat land inte alls olikt Tyskland. Den här historien har det inte skrivits så mycket om under efterkrigstiden och på detta sätter Ståhlberg in sitt kunskapens ljus. de Gaulle lyckades mot alla odds, får man säga, kämpa sig till ett fritt Frankrike. Mot Roosvelt och mot Churchill. I boken om de Gaulle berättas om kraftiga gräl mellan fransmannen och engelsmannen och det sista ska ha varit natten innan D-dagen. Hur de Gaulle kämpar med näbbar och klor för sitt fria Frankrike. När så Paris ska intas vill amerikanarna skippa det hela då staden ligger ostrategisk till men de Gaulle stretar emot och den symbolik de franska stridsvagnar väcker och sedan de Gaulles promenad på Champs-Élysées är för oss svenskar, kanske än mer, svår att riktigt förstå vidden av.

Knut Ståhlberg förklara genom sina böcker just den svårigheten med Frankrikes bakgrund och just de Gaulles handlingar under andra världskriget. Jag ska snabbt skaffa mig boken.

Läs gärna Mats Gellerfelts utmärkta, som alltid, recension om boken här.

DN:s recension här.

Peter Frisk

20 år efter murens fall ...

Det är den 9 november och det finns all anledning att reflektera över tiden som gått sedan 1989. Vad har hänt under de 20 år som förflutit sedan denna förhatlig mur föll. Att de stora möjligheternas tid öppnade sig efter den 9 november 1989 är i stort sett alla som skriver om den tiden överens om.

Den 9 november 1989 är en av de riktigt stora datumen i världshistorien och varenda människa som idag går runt på jorden är fullständigt inblandad i denna historiska vändpunkt. Från det datumet blev världen på en natt något helt annat och det är ingen klyscha.

När man nu läser om det idag är det påfallande hur många gånger det känns som vi efter 1989 gick in i lyckoriket medan några fåtal ser att en jättechans till en annan värld förspilldes kort efter det euforiska första halvåret efter 9 november 1989. Läget var gynnsamt för något helt nytt. Glädjen rådde (det räcker med att se bilderna från de underbara dagarna i Belin den 9:e och framåt). En förhatlig mur var väck och Europa var inte längre delat. Det två sidorna kunde nu mötas.

Skedde det?

Tyvärr inte. Den västliga alliansen bestod och tog över utan pardon.

Den västliga sfären kom att inkorporera den östliga med får man väl säga hull och hår, inte i det system som rådde i väst innan 1989 utan i något nytt, som mer liknade den värld som existerade innan 1914. En tid och era som hos vissa bedömmare har kallats kapitalismens tidsålder. I väst bedrevs, med nedmonteringens början, ännu välfärdssystemet, ett system som aldrig kom det nu fria öst till del och som under 20 år fortsattes att nedmonteras i väst (privatisering) - vad än man säger i de fina politiska salongerna idag.

Den rena kapitalistiska tidsåldern rådde fram till 1914 då första världskriget bröt ut (av vilken orsak får de stora experterna dividera om). Världskriget förde i alla fall fram till revolutionen i Ryssland. Sovjtryssland kom sedan efter andra världskriget att lägga under sig halva Europa med den s.k. Warsawapakten och sätter den fria världen i skräck - åtminstone hos de som sköter pengarna. Detta hot - det kommunistiska hotet mot den fria världens kapital - sätter den fria världen i skräck och man anpassar sig efter rådande läge och ett välfärdssystem föds. Ett system som kapitalet aldrig släppt fram utan hotet från kommunismen. Man får vara lite försiktig, passar sig för att reta upp massan, säljer och köper lite mer i smyg och olika reformer dyker upp - det växer fram en social välfärd (som inte skulle ha skapats innan t.ex. 1914 då motpolen inte existerade i det här fallet öst).

Man kan tycka vad man vill om sovjetsystemet och den kommunism som fanns där - min åsikt är att den stank - men utan den hade vi idag inte haft 350.000 svenskar (mestadels s.k. vanligt folk) som årligen åker till Thailand och platt-tv i var och varannat hem m.m. Det var helt enkelt det kalla kriget som skapade en hyffsad välfärd i väst och det var det vanliga folket i öst som betalde priset.

När så muren föll fanns det fler alternativ för den historiska utvecklingen. Det fanns fler vägar än en att välja (läs gärna en artikel i DN om recensionen av en bok som tar upp några olika vägval som historien kunde ha tagit - "Allt kunde ha blivit bättre"). De som nu satt med dirigentpinnen var topparna i det fria väst. Och vi i väst valde övertagande och inkorporering in i vårt system med vissa östliga korrigeringar - så lite offentligt ägande som möjligt och så mycket privatiserande som möjligt vilket sedan också blev ledstjärnan i väst (ett gott exempel är Sverige).

Alternativet som valdes kan kanske ses som ett ganska dåligt val i hitoriens backspegel. Väst lovade ryssarna att NATO skulle aldrig utvidga en meter och kort därefter var i stort sett hela Europa med i NATO och ryssarna började direkt tala om revansch och upprustning. Ryssarna fick än mer grogrund när så västliga ekonomiska experter for i klasar till "framtidens land" - för att introducera en speciell form av marknadsekonomi som blev en kapitalistisk chockterapi där en mycket liten del av befolkningen fick allt och majoriteten förlorade det lilla sparkapital man hade och landet återgick till det läge man hade innan 1917. En lite priviligierad klass som styrde den fattiga massan. Väst applåderade framsteget.

Till detta ovanstående får man se västdiplomatins totala misslyckande i jugoslavienfrågan som har sitt ursprung i den diplomatiska väg man valde -90 (att splittra än att förena). Här skulle vara intressant att se en mer kritisk granskning av t.ex. Carl Bildts inblandning som enligt mig inte förkortade problemen i området (förövrigt tycker jag att Bildt har alla egenskaper som en diplomat inte ska inneha). Inbördeskriget i Jugoslavien och dess förfärliga följder i splittring och människoliv var starkt kopplad till den väg som valdes av västdiplomatin efter 1989. Väst förde dirigentpinnen och misslyckades i väldigt mycket tyvärr - bland annat i det forna Jugoslavien.

Redan under 1990-talets början tippade historikern Hobsbawm att när nu det kommunistiska hotet försvunnit skulle världen åter skåda en ganska rå kapitalism som liknade den som fanns innan 1914. Och han fick till stor del rätt.

Det är inte så säkert att vi 1989 gick ett steg framåt. Den första tiden sprang vi framåt men sen hamnade vi ett steg bakåt in i i pre-1914-tal. Visst får många det bra numer. Visst blomstrar Indien och Kina och Dubai och Moskva. Men många betalar också stort för denna nya tid. Välfärden har ständigt sedan 1989 varit på tillbakagång. Privatiseringarna liknar mer och mer tiden kring 1800-1900. Uttryck som mer passade 1890-talets överklass dyker lika ofta upp under 2000-talet. Det pyr under ytan. Nya osynliga murar reses. Ojämlikhet, klassskilnader och en totalindividualistisk människosyn har växt sig stark. Främlingsfientligheten tilltar och man förvånar sig att det brinner i förorten ... (vilket förmodligen bara är en början på något annat).

Men vi får jubla idag över dennna förhatliga murs fall och ta nya tag - historien är inte slut.

Vi kanske skulle ställa oss framför spegeln och titta på oss själva denna dag? Hur förvaltade vi fallet? Kunde vi ha gjort på ett annat sätt? Kan vi förändra och förbättra och göra världen mer jämlik utan hotet av ett skräckvälde? Eller får vi leva med att det är pengarna som får världen att rulla?

Peter Frisk den gråa morgonen den 9 november 2009

Läs även en gammal artikel som tar upp lite av ämnet:
"Ytterligheternas tidsålder och det som kom efter"
Mer här DN 1,

Året var 1990

Det var i juli månad 1990. Fotbollslaget Sverige hade åkt på däng tre gånger på raken i Italien. Jag var på väg tillbaka mot hemlandet passerandes Wien.

Jag undrar då och då var det blev av honom. Jag tror han klev på samtidigt i Wien. Vi kom att sitta i samma kupé. Jag tror att jag var den absolut första västmänniska han träffade och pratade en längre stund med. Jag, blassé och 24 år på väg till "le ankdamm". Han var nånstans kring tjugo och nyfiken på livet som ett barn.

Det historiska året 1989 hade Otto von Habsburg, en av de kvarvarande i huset Habsburg och vid den tiden politiker i Österrike, tillsammans med den ungerska reformkommunisten Imre Pozsgay planer på en "paneuropeisk picknick". Denna picknick utspelade sig på varsin sida om den ungersk-österikiska gränsen som var delad av "järnridån". I en symbolhandling klippte Ottos dotter Walburga i järnridån den 19 augusti och ett hål öppnades vilket blev en spricka och symbolen blev sann. I tusentals närvaro öppnades ett litet hål och 661 "östtyska turister" passade på att fly till väst.

Detta var början till slutet för järnridån - sprickan blev större och större och under hösten kollapsade det sovjetiska satellitsystemet.

Året efter satt jag i ett tåg från Wien med en talförd yngling från Tjeckoslovakien (delat 1992). Jag förstod inte så mycket av det hela i min historielöshet. Ja var mest bakfull. Där låg mina livsbekymmer.

Han hade bott vid gränsen i hela sitt liv. Han hade sett ett stort fält från huset där familjen bodde och det fältet befann sig i Österike och huset i Tjeckoslovakien. Två helt olika världar som för all framtid skulle vara åtskilda - trodde man. Han hade allt sedan han kunde minnas drömt om väst. Nu hade han en reskassa på 1.000 kronor och skulle till London. "Lycka till" tänkte jag. "Tror du att det räcker?" frågade han. "Jo då" svara jag och log ett brett cyniskt välfärdsvästerlänningsleende. "Jo då ... 1.000 spänn ..." tänkte jag.

Tåget stannade till vid gränsen till Tyskland. Alla fick gå av och gå genom gränskontrollen. Det var mitt i natten och kolsvart och lyktor lyste och man fick inte så lite kopplingar till en annan tid. När jag gick förbi tullkontrollanterna räckte det att vifta lite med passet och jag var förbi. Man kastade en snabbt ointresserad blick i det. När så min nyfunne reskamrat och tillika tjeck kom fram blev det stopp en längre stund. Det stämplades, kollades i papper, gicks igenom väskor, frågor och misstänksamma blickar for genom rummet. Till slut släpptes han igenom.

Där på perrongen på tysk sida stod en bortskämd bakfull svensk välfärdsmänniska som i hela sitt liv kunnat åka precis var som helst på jorden och haft oanade möjligheter därtill rent ekonomiskt. Och där kom denna tjeck som suttit och drömt om fältet utanför sitt fönster med det största leende jag någonsin sett och klev in i ett Tyskland som han för ett år sedan aldrig kunde ana att han skulle få besöka som en fri människa med 1.ooo spänn på fickan som skulle räcka till London ...

Någonstans halvvägs i Tyskland skilldes våra vägar. Det slog mig inte då vad jag egentligen varit med om. Det tog mig många år därefter för att inse mötets storhet. På senare tid har jag fått för mig att det gick nog bra med tjecken. Han klarade sig nog. Det jag minns mest är hans leende. Tror inte jag sett någon svensk lika glad som denna tjeck trots att vi har allt som en människa kan få hos oss. Jag fick beskåda den sanna glädjen och lyckan där i natten mellan Tyskland och Österrike.

Hur det nu än är så knatar det väl omkring en ex-tjeck någonstans som släpptes fri 1990 och jag hoppas helt enkelt att det gick bra för honom ...

Det kom en artikel om hela historien i SvD 16 aug 2009.