Nytt auktionsrekord på ett verk av Rembrandt slogs den 9 december på Christies i London. “Portrait of a Man, Half-Length, With His Arms Akimbo,” från 1658 gick för 33,2 miljoner dollar (ca 241 milj. SEK). Det tidigare rekordet var från år 2000 för verket "Portrait of a lady aged 62" för $21.7 million. Porträttet som gick den 9:e hade funnits gömd hos en samlare i 40 år.
söndag 20 december 2009
Rekord på Rembrandt
Nytt auktionsrekord på ett verk av Rembrandt slogs den 9 december på Christies i London. “Portrait of a Man, Half-Length, With His Arms Akimbo,” från 1658 gick för 33,2 miljoner dollar (ca 241 milj. SEK). Det tidigare rekordet var från år 2000 för verket "Portrait of a lady aged 62" för $21.7 million. Porträttet som gick den 9:e hade funnits gömd hos en samlare i 40 år.
onsdag 9 december 2009
Stockholm i Världsklass? ...
Idag låg det en stor annonsbilaga i DN från Stockholm stad. "Stimulans för Stockholm". En härlig propagandabroschyr för de i Stadshuset som ska fixa "Stockholm i världsklass". Att få det bra, hyfsat är inget att sikta på, utan det ska givetvis vara världsbäst - vilket gör att man kan sätta upp vilket mål som helst och propagandaskriften påminner då givetvis om propagandan som tex drevs i det forna Sovjetunionen alt Jehovas vittnens där lejonet ligger bredvid lammet och äter gräs i en grön framtid. Där, i det forna öst, kom västjournalister till världens bästa skolor vilka höll på att rasa ihop. Någon större skillnad är det nu inte här hos oss. "Stockholm i världsklass" skapas av och för en speciell mänsklig individ och läser man framtidsvisionen så undrar man hur det ska gå till med alla dessa lattemäniskor som sitter på sina fik.
Stadsborgarrådet Sten Nordin skriver i propagandaskriften:
"Det är viktigt att stockholmarna har chans att välja olika typer av boendeformer. Som individer söker vi olika saker som är viktiga för oss i vårt boende". Vilket betyder, om man ser hur stadshuset hittils handlat fysikt, att en boendeform gäller - bostadsrätten. Det fria valet för den som följt bostadsrättsomvandlingen är att man har rätt att rösta ja. Man har även rätt att säga nej men det hjälper föga då valet ändå blir ... ja. Hyresrätten lyser åtminstone med sin frånvaro i Sten Nordins fria värld.
Vi får även läsa om Rigo i Rinkeby i ljusa fina ordalag. Det står inte så mycket om att medborgarna där försökte ta egna initiativ för att bevara sitt allhus. Detta medborgarinitiativ slogs givetvis ner med polisiära former av Stockholms Stad.
Här kan vi också läsa om "Vision 2030 - Ett Stockholm i världsklass" Här har man en vision om att "framtidens Stockholm ska vara mångsidigt och upplevelserik, innovativ och växande samt en stad för medborgarna (denna vision ska uppenbarligen styras uppifrån av stadens tjänstemän). Stadsbyggnadsdirektören Susanne Lindh fortsätter "Det är en fantastiskt tid för stockholmarna i och med att staden kommer att bli världsstad. Den nya stadsbilden som växer fram kommer att märkas"
Här har vi en ny stadsbild:
Fina ord om "världsbäst", javisst. Är det inte bara en massa floskler, rent skitsnack? (när vet vi att staden blivit värdsstad? när vi inte längre ser stadshuset för alla glashus? - kommer det att meddelas? annonseras i dagspressen? - från FN meddelas nu att Stockholm är intagen i begreppet världsstad av övriga världen - kommer vi att få se fyrverkerier? - det meddelas också från FN att Sverige är det modernaste landet och att Stockholm är modernast och det meddelas att Stockholm nu har mest likadana hus i världen och inte nog med det - alla tycker likadant - men vi i Sverige vet ju det, vi är väl bäst, snälla säg det, att vi är bäst ... det måste vi ju vara vi är ju normen !!! (???))
Vidare står att "En klassisk grund för konflikter är oron över att en del grönområden försvinner när man förtätar staden" och som projektledaren vid Stadsbyggnadskontoret Niklas Svensson fortsätter "Det är en hjärtefråga för många och den frågan har vi burit genom hela resan. Stockholm har fantastiska parker och grönområden som alla uppskattar. Men totalt sett medför en koncentrerard förtätning att värdefulla grönområden kan behållas" och här kommer det viktiga i det hela "När man utvecklar tyngdpunkterna kan man också skapa nya, attraktiva parker". Vilket betyder att vi bygger igen på vissa ställen - där det finns parker och där medborgare protesterar men vi bygger nya parker så som vi på stadsbyggnadskontoret vill ha dem och där vi vill placera dem. Så de som protesterar får ju nya parker ... men på lite andra håll om man säger.
Här några axplock av artiklar som jag fick ihop nu på morgonen om denna förändringsprocess som just nu pågår.
Ulvsunda slottspark bebyggs med radhus En av flera parker som ska naggas i kanten och bebyggas.
Världsarv kan raderas av vägbygge Bra eller dåligt för miljön?
Polisen stormade Aspuddsbadet En sorglig historia där människor försöker ta egna initiativ.
Normalhöjden på hus i Stockholm på väg att höjas Hur ska Stockholmspanoramat se ut?
Vasan måste räddas En del av cityförändringen - viktigt traditionsrik kultur riskerar försvinna.
Intressekonflikter hotar i Stockholms innerstad Intressant artikel om förändringen i staden.
Riv inte Lindgården Det gamla lilla Stockholm mot det nya i glas.
Oviss framtid för Tantogården Där vill staden bygga annat.
Ockupanter fast beslutna rädda hus I Rinkeby tog befolkningen egan initiativ och det slogs givetvis genast ner.
Rivningsvåg hotar k-märkta byggnadsverk Intressant artikel om stadens förändring
Arkitekt efterlyser debatt Om Tors torn.
Jag vill påstå att tiden inte är olik 60-talets förändringar. Staden uppifrån. Det är en ombyggnad som är lik Hjalmar Mehrs tid där man var lika hårdhänt mot den lilla befolkningen som nu - Vision 2030 kommer att förstöra de värden som är Stockholm. Om världsklass är att få en stod slätstruken så kommer man att lyckas. Staden håller än en gång på att sönderbyggas på ett galet sätt.
Stadsborgarrådet Sten Nordin skriver i propagandaskriften:
"Det är viktigt att stockholmarna har chans att välja olika typer av boendeformer. Som individer söker vi olika saker som är viktiga för oss i vårt boende". Vilket betyder, om man ser hur stadshuset hittils handlat fysikt, att en boendeform gäller - bostadsrätten. Det fria valet för den som följt bostadsrättsomvandlingen är att man har rätt att rösta ja. Man har även rätt att säga nej men det hjälper föga då valet ändå blir ... ja. Hyresrätten lyser åtminstone med sin frånvaro i Sten Nordins fria värld.
Vi får även läsa om Rigo i Rinkeby i ljusa fina ordalag. Det står inte så mycket om att medborgarna där försökte ta egna initiativ för att bevara sitt allhus. Detta medborgarinitiativ slogs givetvis ner med polisiära former av Stockholms Stad.
Här kan vi också läsa om "Vision 2030 - Ett Stockholm i världsklass" Här har man en vision om att "framtidens Stockholm ska vara mångsidigt och upplevelserik, innovativ och växande samt en stad för medborgarna (denna vision ska uppenbarligen styras uppifrån av stadens tjänstemän). Stadsbyggnadsdirektören Susanne Lindh fortsätter "Det är en fantastiskt tid för stockholmarna i och med att staden kommer att bli världsstad. Den nya stadsbilden som växer fram kommer att märkas"
Här har vi en ny stadsbild:
Fina ord om "världsbäst", javisst. Är det inte bara en massa floskler, rent skitsnack? (när vet vi att staden blivit värdsstad? när vi inte längre ser stadshuset för alla glashus? - kommer det att meddelas? annonseras i dagspressen? - från FN meddelas nu att Stockholm är intagen i begreppet världsstad av övriga världen - kommer vi att få se fyrverkerier? - det meddelas också från FN att Sverige är det modernaste landet och att Stockholm är modernast och det meddelas att Stockholm nu har mest likadana hus i världen och inte nog med det - alla tycker likadant - men vi i Sverige vet ju det, vi är väl bäst, snälla säg det, att vi är bäst ... det måste vi ju vara vi är ju normen !!! (???))
Vidare står att "En klassisk grund för konflikter är oron över att en del grönområden försvinner när man förtätar staden" och som projektledaren vid Stadsbyggnadskontoret Niklas Svensson fortsätter "Det är en hjärtefråga för många och den frågan har vi burit genom hela resan. Stockholm har fantastiska parker och grönområden som alla uppskattar. Men totalt sett medför en koncentrerard förtätning att värdefulla grönområden kan behållas" och här kommer det viktiga i det hela "När man utvecklar tyngdpunkterna kan man också skapa nya, attraktiva parker". Vilket betyder att vi bygger igen på vissa ställen - där det finns parker och där medborgare protesterar men vi bygger nya parker så som vi på stadsbyggnadskontoret vill ha dem och där vi vill placera dem. Så de som protesterar får ju nya parker ... men på lite andra håll om man säger.
Här några axplock av artiklar som jag fick ihop nu på morgonen om denna förändringsprocess som just nu pågår.
Ulvsunda slottspark bebyggs med radhus En av flera parker som ska naggas i kanten och bebyggas.
Världsarv kan raderas av vägbygge Bra eller dåligt för miljön?
Polisen stormade Aspuddsbadet En sorglig historia där människor försöker ta egna initiativ.
Normalhöjden på hus i Stockholm på väg att höjas Hur ska Stockholmspanoramat se ut?
Vasan måste räddas En del av cityförändringen - viktigt traditionsrik kultur riskerar försvinna.
Intressekonflikter hotar i Stockholms innerstad Intressant artikel om förändringen i staden.
Riv inte Lindgården Det gamla lilla Stockholm mot det nya i glas.
Oviss framtid för Tantogården Där vill staden bygga annat.
Ockupanter fast beslutna rädda hus I Rinkeby tog befolkningen egan initiativ och det slogs givetvis genast ner.
Rivningsvåg hotar k-märkta byggnadsverk Intressant artikel om stadens förändring
Arkitekt efterlyser debatt Om Tors torn.
Jag vill påstå att tiden inte är olik 60-talets förändringar. Staden uppifrån. Det är en ombyggnad som är lik Hjalmar Mehrs tid där man var lika hårdhänt mot den lilla befolkningen som nu - Vision 2030 kommer att förstöra de värden som är Stockholm. Om världsklass är att få en stod slätstruken så kommer man att lyckas. Staden håller än en gång på att sönderbyggas på ett galet sätt.
torsdag 3 december 2009
Min 1:a dionysiska vision
Något av det värsta man som ung kan råka ut för det är att vara lovande inom någon lagidrott. Du ses som ett framtidshopp, du är kanske 16-17 år, spelar med flera år äldre medspelare. Det kan också tänkas att du är en svagare karaktär och råkar se upp till fel medspelare. Du är lovande, men inte fullständigt utvecklad som personlighet och hamnar med de festglada pratglada och i många fall är de desamma som de karismatiska spelarna. Du hänger på och tror att din talang kan kombineras med ett partajande. Som 22-åring sitter du som föredetting. Många har gått den vägen och många kommer den vägen att vandra. Kanske det naturliga urvalet?
De som är lovande och sedermera blir något hade något utöver alla de lovande som just inte blev något – disciplin och en fullständig inriktning på att bli något i det de utövade, en slags perfektionism.
I mitt fall började det nog tidigt med ett idoliserande av det dionysiska. Av festligheten, av partyt, av lev livet, dryckenskapen. Under många år favoriserade jag, upphöjde jag, fyllon, lodisar, hippies, knarkare, drägg och såg dem som några mystiska intressanta figurer som levde livet i den fullkomliga friheten. Just tonåren var en sån period. Tjuven, flummaren och annat löst folk tyckte jag var högst fräcka individer.
Var kom då dessa idéer ifrån tro som också blev den lovandes fall?
Jag tror att början, själva starten, har sin rot i den första dionysiska fest jag som liten från min farmors balkong var åskådare till. Jag tror jag var mellan 8-10 år. Tidpunkten är vag. Jag bodde rätt ofta hos min farföräldrar (till viss del uppväxt där). Deras gula putsade hyreshus låg mittemot det kvarter i den lilla mellansvenska staden som under 70-talet förfallit och blivit ett näste för stans fria fåglar, stadens ledighetskommité, stadens vildvuxna existenser - de utslagnas släkte. Här fanns alltså ett ruffigt gäng som häckade dagtid samt nattetid på en ganska stor gräsmatta. De var väl ca 60-70 personer och alla var som direkt tagna från dokumentärfilmen om Woodstock alternativt moppepuschgänget utan hjälm -75. Hur det nu var så kröntes deras festligheter, och jag tror att det var droppen som fick det hela att verkligen rinna över, med en gigantisk nattlig fest. Sannolikt en helt oplanerad tillställning från festdeltagarnas sida. Jag hade i alla fall första parkett då min farmors vardagsrum vette ut mot denna gräsmatta. En mörk kväll satt i alla fall 100-talet av dessa existenser runt, som jag såg det, en gigantisk lägereld. Lägerelden kom under kvällen att utökas till att bli en av de större majbrasorna i trakten kring den sörmländska staden och den ökades på med attiraljer från nyss tömda lägenheters inventarier. Allt kastades nu i den flammande elden som steg högt upp i den mörka natten. I detta kaos, virrvarr, lyckades någon få fram ett piano och jag såg en vildvuxen man sitta vid ett paino i närheten av elden och spela hysteriskt med ett skrattande ansikte medan kinderna lyste röda från eldarna och runt allt detta dansde fulla kvinnor och män skrikande och skrattande med händerna fulla av flaskor. Hela detta fortsatte hela natten och blev ett minne som etsades in i den storögde gossen som jag förmodar såg ut som en fågelholk.
Jag hade aldrig sett något liknande. Och jag gillade det hela. Någonting i mig fascinerades av spektaklet. Det var nog galenskapen i det hela jag sög åt mig och det dionysiska fröet var sått. Det var ett slags scenuppträdande, en teaterföreställning, ett sceniska liv, det var rockkonserten … det var friheten hur ofri den nu egentligen var.
Men eldarna och gubben vid pianot sitter där i minnet som en stor händelse. Det gick det ju som det gick. Laskan tog vid och idrottspaltorna åkte på tippen ...
De som är lovande och sedermera blir något hade något utöver alla de lovande som just inte blev något – disciplin och en fullständig inriktning på att bli något i det de utövade, en slags perfektionism.
I mitt fall började det nog tidigt med ett idoliserande av det dionysiska. Av festligheten, av partyt, av lev livet, dryckenskapen. Under många år favoriserade jag, upphöjde jag, fyllon, lodisar, hippies, knarkare, drägg och såg dem som några mystiska intressanta figurer som levde livet i den fullkomliga friheten. Just tonåren var en sån period. Tjuven, flummaren och annat löst folk tyckte jag var högst fräcka individer.
Var kom då dessa idéer ifrån tro som också blev den lovandes fall?
Jag tror att början, själva starten, har sin rot i den första dionysiska fest jag som liten från min farmors balkong var åskådare till. Jag tror jag var mellan 8-10 år. Tidpunkten är vag. Jag bodde rätt ofta hos min farföräldrar (till viss del uppväxt där). Deras gula putsade hyreshus låg mittemot det kvarter i den lilla mellansvenska staden som under 70-talet förfallit och blivit ett näste för stans fria fåglar, stadens ledighetskommité, stadens vildvuxna existenser - de utslagnas släkte. Här fanns alltså ett ruffigt gäng som häckade dagtid samt nattetid på en ganska stor gräsmatta. De var väl ca 60-70 personer och alla var som direkt tagna från dokumentärfilmen om Woodstock alternativt moppepuschgänget utan hjälm -75. Hur det nu var så kröntes deras festligheter, och jag tror att det var droppen som fick det hela att verkligen rinna över, med en gigantisk nattlig fest. Sannolikt en helt oplanerad tillställning från festdeltagarnas sida. Jag hade i alla fall första parkett då min farmors vardagsrum vette ut mot denna gräsmatta. En mörk kväll satt i alla fall 100-talet av dessa existenser runt, som jag såg det, en gigantisk lägereld. Lägerelden kom under kvällen att utökas till att bli en av de större majbrasorna i trakten kring den sörmländska staden och den ökades på med attiraljer från nyss tömda lägenheters inventarier. Allt kastades nu i den flammande elden som steg högt upp i den mörka natten. I detta kaos, virrvarr, lyckades någon få fram ett piano och jag såg en vildvuxen man sitta vid ett paino i närheten av elden och spela hysteriskt med ett skrattande ansikte medan kinderna lyste röda från eldarna och runt allt detta dansde fulla kvinnor och män skrikande och skrattande med händerna fulla av flaskor. Hela detta fortsatte hela natten och blev ett minne som etsades in i den storögde gossen som jag förmodar såg ut som en fågelholk.
Jag hade aldrig sett något liknande. Och jag gillade det hela. Någonting i mig fascinerades av spektaklet. Det var nog galenskapen i det hela jag sög åt mig och det dionysiska fröet var sått. Det var ett slags scenuppträdande, en teaterföreställning, ett sceniska liv, det var rockkonserten … det var friheten hur ofri den nu egentligen var.
Men eldarna och gubben vid pianot sitter där i minnet som en stor händelse. Det gick det ju som det gick. Laskan tog vid och idrottspaltorna åkte på tippen ...
fredag 27 november 2009
Torsdagens auktion på Stockholms Auktionsverk - rekord på Hill
Inte helt oväntat toppade Stockholms Auktionsverk med ett rekord på Carl Fredrik Hill. Landskapsmotivet "Afton", utförd i Paris 1877/1878, gick för 6,9 milj. (utrop: 3 500 000-4 000 000)
Min personlig favorit på auktionen var Axel Fridells, Dam och herre vid restaurangbord, 1918, (Utrop: 45 000-50 000) gick för 160.00. Hade jag varit stadd i kassan hade den åkt upp på väggen hemma. En pastell som höll internationell klass.
Övriga starka noteringar över utrop var: Anshelm Schiultzberg, Höstdag vid Loing (Utrop: 400 000-600 000) 1 milj. prick. Carl Milles, Dansande menad, 1951, modellerad 1912-13, (Utrop: 60 000-80 000) gick för 370 000. Man får minnas att slutpriset ska ha ca 25 % extra till auktionshuset. Gustaf Fjaestad, Fjällbjörkar i vintersol, (Utrop: 125 000-150 000) gick för 390 000
Vad gäller det internationella måleriet fastnaden jag för "Dansande flicka i parklandskap". En dam utförd i rokoko av Charles le Clercq som uppenbarligen fler gillade då den gick för 170.000 med (utrop 30 000-40 000). Utropet kändes lågt redan från början. Det gick även en rätt besynnerlig Renoir. Ett porträtt utfört i som det kändes mer skissartad form "Etude de Jeune fille et fleur". Den lilla tavlan, 12,5 x 15 cm, gick för 460.000 (Utrop: 300 000-350 000)
Min personlig favorit på auktionen var Axel Fridells, Dam och herre vid restaurangbord, 1918, (Utrop: 45 000-50 000) gick för 160.00. Hade jag varit stadd i kassan hade den åkt upp på väggen hemma. En pastell som höll internationell klass.
Övriga starka noteringar över utrop var: Anshelm Schiultzberg, Höstdag vid Loing (Utrop: 400 000-600 000) 1 milj. prick. Carl Milles, Dansande menad, 1951, modellerad 1912-13, (Utrop: 60 000-80 000) gick för 370 000. Man får minnas att slutpriset ska ha ca 25 % extra till auktionshuset. Gustaf Fjaestad, Fjällbjörkar i vintersol, (Utrop: 125 000-150 000) gick för 390 000
Vad gäller det internationella måleriet fastnaden jag för "Dansande flicka i parklandskap". En dam utförd i rokoko av Charles le Clercq som uppenbarligen fler gillade då den gick för 170.000 med (utrop 30 000-40 000). Utropet kändes lågt redan från början. Det gick även en rätt besynnerlig Renoir. Ett porträtt utfört i som det kändes mer skissartad form "Etude de Jeune fille et fleur". Den lilla tavlan, 12,5 x 15 cm, gick för 460.000 (Utrop: 300 000-350 000)
onsdag 25 november 2009
Så skjuter vi med de tunga kanonerna ...
Mina kära vänner. Gör ingenting på ideel bas. Skapa inte ett samhälle med lokal förankring (Såvida inte: tillåtet lokalt uttryck för lokal förankring är uttrycket, levnadssättet, bostadsrätt - som håller sig inom ett specifikt avgränsat området och ett specifikt avgränsat antal individer - de som befinner sig inne i själva föreningen och som bara kan köpas ut eller köpas in). Lägg er inte i vad er kommun bestämmer - närdemokrati är bara dumheter. Vill man riva ert badhus sitt tysta - varken säg emot eller håll med. Bara håll tyst. Vill man riva ert daghem, bocka, ha mössan i hand och gå till banken och ta ett lån och var en god konsument. Se till att köpa er Ert hem och var tyst - låt styrelsen sköta verksamheten. Låt kommunen styra Er stad. I en sann demokratisk anda får ni säga er mening var fjärde år - däremellan är det bara att följa den linje som dras fram. Dialog är bara ett ord. Pluralism och mångfald bara en fin dekoration i partiprogrammen. Låna er ur krisen. Har ni inget jobb, bli en coach.
Får ni griller i huvudet och tror att ni som medborgare kan skapa ett samhälle där alla är med, där ni tror på det gamla ordet medborgare och demokrati och samtal ... glöm det. Då sätts pansarvagnarna in.
Tror ni på det offentliga mötet? Glöm det när alla köpcentrum och dess innandöme styrs av det privata företaget. Insyn i offentlig verksamhet? Glöm det när den offentliga verksamheten bolagiserats in till den sista dagisplatsen och skolbänken och apoteket och vägverket och elbolaget och tunnelbanan och tåget och den sista hyresrätten sålts.
Idag fortsätter Stockholm mot en stängd och enkelriktad stad. Kommer ett sådant samhälle att hålla? Troligtvis inte ... Någonstans kommer det att pyra, pysa och någon gång kommer lattepannan att explodera.
I Aspudden har pensionärer, barn, unga som gamla kämpat för att badhuset där ska behållas. Idag gick polisen in. Vattnet bröts och stadshuset visade på vilken nivå man håller sig på. Och det handlar inte om dialognivå ...
Polisen stormade Aspuddsbadet ... DN
Se även, Epsteins Stockholm.
Får ni griller i huvudet och tror att ni som medborgare kan skapa ett samhälle där alla är med, där ni tror på det gamla ordet medborgare och demokrati och samtal ... glöm det. Då sätts pansarvagnarna in.
Tror ni på det offentliga mötet? Glöm det när alla köpcentrum och dess innandöme styrs av det privata företaget. Insyn i offentlig verksamhet? Glöm det när den offentliga verksamheten bolagiserats in till den sista dagisplatsen och skolbänken och apoteket och vägverket och elbolaget och tunnelbanan och tåget och den sista hyresrätten sålts.
Idag fortsätter Stockholm mot en stängd och enkelriktad stad. Kommer ett sådant samhälle att hålla? Troligtvis inte ... Någonstans kommer det att pyra, pysa och någon gång kommer lattepannan att explodera.
I Aspudden har pensionärer, barn, unga som gamla kämpat för att badhuset där ska behållas. Idag gick polisen in. Vattnet bröts och stadshuset visade på vilken nivå man håller sig på. Och det handlar inte om dialognivå ...
Polisen stormade Aspuddsbadet ... DN
Se även, Epsteins Stockholm.
tisdag 24 november 2009
Internationella dag 1 Bukowskis
På tisdagen inleddes veckans stora kvalitésauktioner med Bukowskis som först ut.
Första dagen blev stillsam. Inga större prissensationer. Det som dock slog i topp var en fin tavla av Julia Beck, "Nénuphars (Näckrosor)". I en skör impressionistisk ton (utrop 200.000-250.000) drog den upp till 800.000. Fram till 2009 hade verket hängt i en fransk privatsamling. Därutöver var det de vanliga som toppade i pris: Zorn och Larsson. Några låg inom utrop, några under och någon blev osåld.
”I lövsprickningen”, ett parismotiv av Carl Larsson utfört 1881 gick en bit över utrop för 2 950 000 (utrop 1 500 000 – 2 000 000). Däremot blev "Skolhushållet / Lisbeth dukande bordet" daterad 1908 osåld (Utrop: 1 700 000 – 2 000 000). Ännu en av dessa larssontavlor där han inte får in sina figurer på ett vettigt sätt. Lisbeth svävar här en bit över golvet och känns gigantisk i förhållande till möblemanget. Det är faktiskt slående ofta Carl Larsson får in sina figurer fel i sina motiv. Hur det än var så förblev tavlan osåld.
Anders Zorn's "Vått" från 1910 gick inom utrop för 1 725 000 (Utrop: 1 500 000 – 2 000 000) medan "Skeri-kulla (Skeri Emma)" från 1911 inte orkade upp inom utrop, den gick för 1 950 000 (Utrop: 2 000 000 – 2 500 000).
Toppobjektet på auktionen var en Helene Schjerfbeck. Denna gudomliga finska konstnärinna som är den enda i Skandinaven av riktigt internationell klass (Strindberg ingår till viss del, vissa verk, i den klassen). Zorn får ursäkta, (Carl Larsson kan inte ens nämnas i sammanhanget) - det är klasskillnad. "Katri" for i alla fall iväg för 3,9 milj. (inom utrop 3 000 000 – 4 000 000) och det kan förmodligen ses som rätt billigt för en dylik Schjerfbeck om man jämför internationellt.
I morgon inleder Stockholms Auktionsverk sin auktion.
Första dagen blev stillsam. Inga större prissensationer. Det som dock slog i topp var en fin tavla av Julia Beck, "Nénuphars (Näckrosor)". I en skör impressionistisk ton (utrop 200.000-250.000) drog den upp till 800.000. Fram till 2009 hade verket hängt i en fransk privatsamling. Därutöver var det de vanliga som toppade i pris: Zorn och Larsson. Några låg inom utrop, några under och någon blev osåld.
”I lövsprickningen”, ett parismotiv av Carl Larsson utfört 1881 gick en bit över utrop för 2 950 000 (utrop 1 500 000 – 2 000 000). Däremot blev "Skolhushållet / Lisbeth dukande bordet" daterad 1908 osåld (Utrop: 1 700 000 – 2 000 000). Ännu en av dessa larssontavlor där han inte får in sina figurer på ett vettigt sätt. Lisbeth svävar här en bit över golvet och känns gigantisk i förhållande till möblemanget. Det är faktiskt slående ofta Carl Larsson får in sina figurer fel i sina motiv. Hur det än var så förblev tavlan osåld.
Anders Zorn's "Vått" från 1910 gick inom utrop för 1 725 000 (Utrop: 1 500 000 – 2 000 000) medan "Skeri-kulla (Skeri Emma)" från 1911 inte orkade upp inom utrop, den gick för 1 950 000 (Utrop: 2 000 000 – 2 500 000).
Toppobjektet på auktionen var en Helene Schjerfbeck. Denna gudomliga finska konstnärinna som är den enda i Skandinaven av riktigt internationell klass (Strindberg ingår till viss del, vissa verk, i den klassen). Zorn får ursäkta, (Carl Larsson kan inte ens nämnas i sammanhanget) - det är klasskillnad. "Katri" for i alla fall iväg för 3,9 milj. (inom utrop 3 000 000 – 4 000 000) och det kan förmodligen ses som rätt billigt för en dylik Schjerfbeck om man jämför internationellt.
I morgon inleder Stockholms Auktionsverk sin auktion.
Fimmelstången - skylten tas ner
En god vän till mig plockar idag ner skylten på Kindstugatan i Gamla stan som det står Fimmelstången på. Hon har nu sålt sin keramiska verkstad och plockat ur sin atalje. Tiden rullar och inget är för evigt.Här på denna ärevördiga adress har jag och en drös andra stadsvandrare och guider stannat till och berättar om den krog som låg på platsen 1674. Den berömda krogen Fimmelstången. Berömd, legendarisk. Ett historiskt namn som levt vidare på en skylt på Kindstugatan och i historiens böcker och på berättarnas tungor. Tills idag.
Lasse Lucidor, poet och bohem, stacks 1674 ner av kapten Arvid Storm här inne på grund av en obesvarad skål i ett krogslagsmål. Hårda bud på 1600-talet vid krogarnas bord. Det var nu länge sedan och länge sedan krogen lades ner. Men någon gång på 1900-talet var det en klipsk en som tog tillbaka namnet och det kom upp en skylt. På den stod Fimmelstången. Vi som går och berättar om Gamla stans historia fick det visuelt enklare med skylten. Marknadsmässigt har det absolut gett platsen, där lokalen min vän sålt ligger, en extra puff, en extra PR.
Men tiderna förändras. Min vän ringde mig och sa att den nya ägaren ville ha bort skylten. Det ska upp nya namn och det var inte hennes uppgift att ta ner den skylten. Så min vän sålde den till mäklaren som krängde lokalen - han son ville i alla fall ha den ... Det slog mig att det "passar verkligen vår tid". Idag skaffar man sig inte ett ställe och driver det vidare med samma namn. Tar över ett anrikt inarbetat namn. Nej, man ska fram med sitt namn. Riva ut och bygga på sitt eget sätt (och detta sitt "eget sätt", och här har jag erfarenhet, blir allt som oftast väldigt väldigt likt alla andra "individualister" som kryllar omkring oss just för tillfället - jag kallar det den klonade världen). Tradition, eller att föra något vidare, ligger inte i vår tid. Och det tycker jag är Sorgligt.
Vad ska jag säga nästa gång jag står utanför denna historiska plats och "Fimmelstången" inte dinglar där i luften? Jag kan inte begripa hur man tänker? Platsen är känd, namnet är som en klockas klang från Storkyrkan, Nils Ferlin (Poet sic) har diktat om Fimmelstången och jag vet inte hur många som frågat mig var den "där Fimmelstången" ligger ... nu får det svårare att hitta det.
Vill man inte ha kunder?
Zemla min vän, du hade i alla fall grym stil på din butik och det låg kaskader av stänk av poesi i dina ting som du hade där. Och vems stövel var det du hade utanför? van Goghs, eller Walle´s plantasko ...
torsdag 19 november 2009
Rädda Aspuddsbadet och gå på Badhusfestival
nr 1. 21 november är det Badhusfestival - se affish i slutet av artikeln.
En levande stad av rang behöver märkesbyggnader, ett stadshus, ett Slott av klass, Operahus, teatrar, stora som små, en eller flera berömda arenor med anor, restauranger som är nya, restauranger med tradition, lyx och billiga hak, hyresrätter och bostadsrätter, blandade människor av olika art med olika inkomster och intressen, det bör också finnas en mängd olika lokala platser där det förhoppningsvis sitter några som bott i kvarteret längre än 3 år.
I ett Stockholm som enbart inriktar sig på gigantiska projekt finns inte en tillstymmelse till åtanke för små projekt eller projektens själva innehåll. Det förs fram idéer om nya Operahus, med gigantiska kostnader, nya scenhus med gigantiska utgifter. Där huvudtanken, själva idén, pudelns kärna, är att byggnaden ska bli ett prestigebygge och sätta "Stockholm på kartan" - den tanken är ofta det primära (vad man sen sysselsätter sig med därinne spelar ingen roll det ska ändå finansieras med en galleria som tar 80 % av byggnadens innehåll och där skattebetalarna har stått för bygget). Det satsas miljon efter miljon på ombyggnader av museer och bibliotek som alltmer handlar om att skapa en modern reception och inredning och befrämja Kamprad och plastindustrin. Själva verksamheten ger man inget till. Man drar ner istället. Kulturutövarna får mindre pengar och husen som de ska vara i är superdyra i uppförande och drift. Ytan står framför innehåll. Man propagerar för en mer stadsmässig stad där synen på vad en stad innehåller är: café med lattedrickande lyckade människor och en galleriaestetik i krom och plast överallt, från T-baneuppgångar, till bostäder, till affärer till den snart ombyggda centralstationen ... o.s.v. Liknar det inte en förortsgalleria så liknar det taxfreeområdet på Arlanda.
Det finns som tur är en och annan motståndsficka där innehållet försöker gå före ytan. Där människor gemensamt kan tänka sig att jobba för en sak utan en tanke på de "stora pengarna" eller att bli sedda i inredningstidningar som "moderna". Där man kan tänka sig att renovera något utan att inredningsfirman "hej och hå" fått X antal miljoner i konsultbidrag. Där man håller nere kostnaderna för att hamna på en billig hyra för att verksamheten tex är det viktiga (att det sen oftast blir mycket mysigare och trevligare än när inredningsfirman "hej och hå" shoppat loss på IKEA och använt sig av inredarnas standardmall A1 gör ju saken ännu bättre).
Det finns alltså fickor av människor som vill skapa lokala, eller rättare bevara, lokala platser för den lokala människan som inte ständigt far mellan Stockholm-Bryssel eller har klippkort till New York. Det finns andra än de som gladeligen far till Kina eller Dubai och förälskar sig i de staternas stadsbyggnadskonst - riv och bygg gigantiskt. Man vill så gärna göra likadant i Stockholm för att "hänga med". Och som Mao sa, "för att göra en omelett krävs det att man knäcker en del ägg" ... för att göra Stockholm till en "modern stad" krävs att man rensar bort förlegade platser som Restaurang Rotundan vid Norra Bantorget, Lingården ute på Djurgården, Norra Stationsbyggnaderna för det nya området Karolinska, Tantogården på Söder, Aspuddsbadet och bygger platser såsom Hammarby Sjöstad eller Waterfrontområdet vid Stadshuset ...
Ett av dessa lokala exempel är Aspuddsbadet. Ett av de äldsta i Stockholm, från 1919. Stadens styresmän vill nu riva det. Det kostar för mycket att renovera. Badet drevs av staden till 1980-talet sedan har det drivits ideelt Aspuddens Badhusförening och staden har ägt huset.
Den nya tidens människa och politiker har svårt att förstå ordet ideelt. Eller att man kan gilla, önska sig bevara något, för dess egen skull. För något mer än ekonomisk vinning. Där står kampen idag.
Därför kämpa: Rädda Aspuddsbadet!!!!
Läs mer här.
Mer läsning här, DN 1,2, SVD 1, 2,
Peter Frisk, 19 november, Stockholm
På eget bevåg har jag saxat ut följande text från Facebook. Gå med i "Rädda Aspuddsbadet"
Nu vaktar vi vårt badhus!
Vi har under det senaste året fått erfara hur politiker uppvisat en total brist på demokrati och respekt i ärendet Aspuddsbadet. Därför beslutade vi oss den 28 september för att ta tillbaka vårt badhus och genom vår närvaro förhindra en rivning. Föreningen har överklagat rivningsbeslutet
till länsrätten, eftersom det har fattats på felaktiga grunder. Till exempel beräknas renoveringskostnaden nu till 14 miljoner kronor, trots att den för fyra år sedan skulle gå på fem miljoner. Dessutom skulle en rivning strida mot plan- och bygglagen då huset är kulturklassat.
Aspuddsbadet är inte bara ett badhus utan även ett kulturhus och en mötesplats för generationer av Hägerstensbor. Det finns ingen rimlig
förklaring till varför inte Aspuddsborna ska få fortsätta driva sitt bad.
Idrottsnämnden anger främst ekonomiska skäl som grund för beslutet. Men en stad som har råd att lägga 2,7 miljarder på en ny arena vid Globen borde ha råd att låna ut sju miljoner till ett lokalt kultur- och badhus.
I stället säger de sig vilja bygga en förskola här, men det handlar inte om att skapa nya dagisplatser. Det är en befintlig förskola (Stora Aspen) som ska flyttas, medan den kooperativa förskolan (Flygande mattan) som redan använder badhusets tomt riskerar att bli av med sin gård.
Slut upp och ställ de ansvariga politikerna mot väggen!
Våra krav är:
Att rivningsbeslutet upphävs.
Ett medborgarmöte i oktober med ansvariga politiker, inklusive Madeleine Sjöstedt personligen.
Att idrottsnämnden återupptar samtal med badhusföreningen/medborgarna i syfte att hitta en lösning för att driva badet vidare
En levande stad av rang behöver märkesbyggnader, ett stadshus, ett Slott av klass, Operahus, teatrar, stora som små, en eller flera berömda arenor med anor, restauranger som är nya, restauranger med tradition, lyx och billiga hak, hyresrätter och bostadsrätter, blandade människor av olika art med olika inkomster och intressen, det bör också finnas en mängd olika lokala platser där det förhoppningsvis sitter några som bott i kvarteret längre än 3 år.
I ett Stockholm som enbart inriktar sig på gigantiska projekt finns inte en tillstymmelse till åtanke för små projekt eller projektens själva innehåll. Det förs fram idéer om nya Operahus, med gigantiska kostnader, nya scenhus med gigantiska utgifter. Där huvudtanken, själva idén, pudelns kärna, är att byggnaden ska bli ett prestigebygge och sätta "Stockholm på kartan" - den tanken är ofta det primära (vad man sen sysselsätter sig med därinne spelar ingen roll det ska ändå finansieras med en galleria som tar 80 % av byggnadens innehåll och där skattebetalarna har stått för bygget). Det satsas miljon efter miljon på ombyggnader av museer och bibliotek som alltmer handlar om att skapa en modern reception och inredning och befrämja Kamprad och plastindustrin. Själva verksamheten ger man inget till. Man drar ner istället. Kulturutövarna får mindre pengar och husen som de ska vara i är superdyra i uppförande och drift. Ytan står framför innehåll. Man propagerar för en mer stadsmässig stad där synen på vad en stad innehåller är: café med lattedrickande lyckade människor och en galleriaestetik i krom och plast överallt, från T-baneuppgångar, till bostäder, till affärer till den snart ombyggda centralstationen ... o.s.v. Liknar det inte en förortsgalleria så liknar det taxfreeområdet på Arlanda.
Det finns som tur är en och annan motståndsficka där innehållet försöker gå före ytan. Där människor gemensamt kan tänka sig att jobba för en sak utan en tanke på de "stora pengarna" eller att bli sedda i inredningstidningar som "moderna". Där man kan tänka sig att renovera något utan att inredningsfirman "hej och hå" fått X antal miljoner i konsultbidrag. Där man håller nere kostnaderna för att hamna på en billig hyra för att verksamheten tex är det viktiga (att det sen oftast blir mycket mysigare och trevligare än när inredningsfirman "hej och hå" shoppat loss på IKEA och använt sig av inredarnas standardmall A1 gör ju saken ännu bättre).
Det finns alltså fickor av människor som vill skapa lokala, eller rättare bevara, lokala platser för den lokala människan som inte ständigt far mellan Stockholm-Bryssel eller har klippkort till New York. Det finns andra än de som gladeligen far till Kina eller Dubai och förälskar sig i de staternas stadsbyggnadskonst - riv och bygg gigantiskt. Man vill så gärna göra likadant i Stockholm för att "hänga med". Och som Mao sa, "för att göra en omelett krävs det att man knäcker en del ägg" ... för att göra Stockholm till en "modern stad" krävs att man rensar bort förlegade platser som Restaurang Rotundan vid Norra Bantorget, Lingården ute på Djurgården, Norra Stationsbyggnaderna för det nya området Karolinska, Tantogården på Söder, Aspuddsbadet och bygger platser såsom Hammarby Sjöstad eller Waterfrontområdet vid Stadshuset ...
Ett av dessa lokala exempel är Aspuddsbadet. Ett av de äldsta i Stockholm, från 1919. Stadens styresmän vill nu riva det. Det kostar för mycket att renovera. Badet drevs av staden till 1980-talet sedan har det drivits ideelt Aspuddens Badhusförening och staden har ägt huset.
Den nya tidens människa och politiker har svårt att förstå ordet ideelt. Eller att man kan gilla, önska sig bevara något, för dess egen skull. För något mer än ekonomisk vinning. Där står kampen idag.
Därför kämpa: Rädda Aspuddsbadet!!!!
Läs mer här.
Mer läsning här, DN 1,2, SVD 1, 2,
Peter Frisk, 19 november, Stockholm
På eget bevåg har jag saxat ut följande text från Facebook. Gå med i "Rädda Aspuddsbadet"
Nu vaktar vi vårt badhus!
Vi har under det senaste året fått erfara hur politiker uppvisat en total brist på demokrati och respekt i ärendet Aspuddsbadet. Därför beslutade vi oss den 28 september för att ta tillbaka vårt badhus och genom vår närvaro förhindra en rivning. Föreningen har överklagat rivningsbeslutet
till länsrätten, eftersom det har fattats på felaktiga grunder. Till exempel beräknas renoveringskostnaden nu till 14 miljoner kronor, trots att den för fyra år sedan skulle gå på fem miljoner. Dessutom skulle en rivning strida mot plan- och bygglagen då huset är kulturklassat.
Aspuddsbadet är inte bara ett badhus utan även ett kulturhus och en mötesplats för generationer av Hägerstensbor. Det finns ingen rimlig
förklaring till varför inte Aspuddsborna ska få fortsätta driva sitt bad.
Idrottsnämnden anger främst ekonomiska skäl som grund för beslutet. Men en stad som har råd att lägga 2,7 miljarder på en ny arena vid Globen borde ha råd att låna ut sju miljoner till ett lokalt kultur- och badhus.
I stället säger de sig vilja bygga en förskola här, men det handlar inte om att skapa nya dagisplatser. Det är en befintlig förskola (Stora Aspen) som ska flyttas, medan den kooperativa förskolan (Flygande mattan) som redan använder badhusets tomt riskerar att bli av med sin gård.
Slut upp och ställ de ansvariga politikerna mot väggen!
Våra krav är:
Att rivningsbeslutet upphävs.
Ett medborgarmöte i oktober med ansvariga politiker, inklusive Madeleine Sjöstedt personligen.
Att idrottsnämnden återupptar samtal med badhusföreningen/medborgarna i syfte att hitta en lösning för att driva badet vidare
onsdag 18 november 2009
Pierre-Auguste Renoir på Grand Palais, Paris
På Grand Palais vid Champ-Elysses pågår mellan 23 september 2009 och 4 januari 2010 en härlig utställning med verk av rosens beskyddare Pierre-Auguste Renoir (1841-1919). Utställningen koncentrerar sig på Renoirs konstnärsskap efter år 1900. Här möter besökaren genom 100 verk, målningar, teckningar och skulptureren, en mogen Renoir. Därtill verk av bl.a. Picasso, Matisse, Bonnard m.fl. för att jämföra med de då samtida konstnärerna.Efter 1900 blev Renoir en antagonist mot allt vad den moderna världen stod för. Han inför den tidlösa Arcadia - ett hem för paradisisk oskuld och stilla lycka - i sitt sätt att se på världen. Konstnären önskade också att hans målningar skulle vara dekorativa och levandegöra väggarna.
Det var ganska många porträtt och nakna knubbiga kvinnorna som tyvärr blir lite tråkigt i längden. Picasso tycktes dock inte tråkas ut, då han tog upp de här knubbiga kvinnorna på 20-talet i sitt måleri. Vilket kan ses på utställningen.
Det är något märkligt med Renoirs porträtt. Kvinnorna har något märkligt kisande i sina blickar och ibland skelar de märkbart - det är kanske det som föder deras charm? En lätt vindögdhet som får ett skimmer av mystik i sig? I deras blickar finns ett frånvarande.
Paris var inneslutet i höstfärger vid mitt besök och jag fastnade för några landskap i denna kolorit - den höstliga. En av dessa var ”Paysage à Beaulien” från 1893. (foto: Peter Frisk, vid Champs Elysse, Grand Palais)
En målning som verkligen stack ut och dekorerade väggarna på Grand Palais var ”Les Laveuses” från 1912. Här ser betraktaren verkligen vad en renoirtavla i mästarskick kan åstadkomma i ett rum och i ett öga. Var man än såg sig i rummet fanns den där lysande och tog sin plats. Två tvättande kvinnor. Den tavlan ensam på en vägg ... (på bild här ger den inte alls samma utstrålning som i verkligehten). På avstånd fungerar målningen som en blinkande lampa: "se på mig!", och ett renoircitat dyker upp:
”Jag vill att det röda ska låta som en klockas klang”.
En annan höjdpunkten var en kort treminutersstumfilm. Renoir sitter ålderdomlig med krumma tejpade fingrar och målar - reumatismen drabbade honom och 1904 vägde han mindre än 50 kg och från 1910 var han helt bunden till rullstol - en kvinnlig assistent trycker fast penseln i de ihoptryckta knöliga händerna och en annan person klämmer fast en cigg i den andra handen. Gubben Renoir drar in och puffar ut rökringar ur både näsa och mun samtidigt som han blinkar mot kameran och gör pillemariska miner. Han börjar åter måla och småskämtar med de två herrarna som sätter sig och Renoir pratar vidare och det syns att de har otroligt roligt med denne målare. Hur gammal han än blev så var han tydligen alltid en ung målare i sitt sinne. En fräschör och ungdom lyser ut ur hans tavlor av lycka och glädje likväl som ut ur han själv. I detta skick målade han en gigantisk tavla, "Les Baigneuses" också den på utställningen, som blev hans sista.
"Det unika och storartade i Renoirs sena arbeten är att det aldrig faller någon skugga eller förtvivlan eller livsleda mot de friska av den kroniske sjuke gamle mannen. De formar sig besynnerligt nog till en lycklig hymn av livet" (Peter H. Feist, Taschen). Det finns en del att lära i den livsfilosofin...
År 1913 sa den gamle mästaren att att det tagit honom femtio år att komma dit han var nu, och att ”det var långt kvar” till fulländning. Fulländade blir aldrig mästare, de är mästare därför att de alltid lär sig sig saker. Denne, som jag kallar honom, rosens beskyddare, dog den 3 december 1919 och det sägs att det sista ord som kom över hans läppar var ”blommor …”
Åker ni till Paris, se utställningen, den är värd det.
Grand Palais hemsida.
Peter Frisk 18 november, Stockholm
Recension i DN 17 december 2009.
torsdag 12 november 2009
"200 One Dollar Bills" toppade i New York
Det rasslade till rejält i går i New York när det var dags för höstens stora "Contemporary Art Evening Auction" på Sotheby's. Auktionisten Tobias Meyer började lite lätt med $6 milj för Warhols "200 One Dollar Bills" vilket dubblades direkt och slutpriset blev $43.7 miljoner (308,3 SEK milj).
Hela auktionen blev en lyckad tillställning för Sotheby's och här bjöds det som om ingen finanskris existerat eller kommer att existera. Auktionen drog i alla fall in $134.4 milj och det i stort sett det dubbla i förhållande vad man satt priserna - utropet låg på $67.9 milj. Endast två av 54 verk blev osålda.
Läs mer här - NYT
Slutpriser här - Sotheby's
Hela auktionen blev en lyckad tillställning för Sotheby's och här bjöds det som om ingen finanskris existerat eller kommer att existera. Auktionen drog i alla fall in $134.4 milj och det i stort sett det dubbla i förhållande vad man satt priserna - utropet låg på $67.9 milj. Endast två av 54 verk blev osålda.
Läs mer här - NYT
Slutpriser här - Sotheby's
måndag 9 november 2009
Stockholms fulaste hus? ... en ny kåk anno 2009
Man ville få en levande stad. Man ville bort från det gråa 60-talet med all betong ... vad fick vi? Året är 2009 och undertecknad står vid Torsgatan och undrar: "Vad ska det här huset få för färg på fasaden för att lätta upp stämmningen här i staden ... tro?"
Men nej. Det ska vara så här. Grått. Stelt. DDR-aktigt. Är det framtidens arkitektur vi ser här vid Torsgatan? Är det så här den fortsatta överbyggnaden av spårområdet kommer att te sig? Välkommen till Dödsstjärnan. So long Stockholm - än en gång mosas skönhet för betong och glas (Shellmacken var allt snyggare och funkisbyggnaden Restaurang Rotundan).
En gång i tiden kallade man Stockholm för den gula staden - den lyste som en sol.
Det som byggs idag är inte bra - vi uppför total skräp. På Stockholm stads egen hemsida står om området: "En levande stadsmiljö har nu ersatt den trista och skräpiga miljön längs järnvägen vid och kring Norra Bantorget". Ja det blev glatt ...
Läs mer om projektet här i officiell form.
Men nej. Det ska vara så här. Grått. Stelt. DDR-aktigt. Är det framtidens arkitektur vi ser här vid Torsgatan? Är det så här den fortsatta överbyggnaden av spårområdet kommer att te sig? Välkommen till Dödsstjärnan. So long Stockholm - än en gång mosas skönhet för betong och glas (Shellmacken var allt snyggare och funkisbyggnaden Restaurang Rotundan).
En gång i tiden kallade man Stockholm för den gula staden - den lyste som en sol.
Det som byggs idag är inte bra - vi uppför total skräp. På Stockholm stads egen hemsida står om området: "En levande stadsmiljö har nu ersatt den trista och skräpiga miljön längs järnvägen vid och kring Norra Bantorget". Ja det blev glatt ...
Läs mer om projektet här i officiell form.
20 år efter murens fall ...
Det är den 9 november och det finns all anledning att reflektera över tiden som gått sedan 1989. Vad har hänt under de 20 år som förflutit sedan denna förhatlig mur föll. Att de stora möjligheternas tid öppnade sig efter den 9 november 1989 är i stort sett alla som skriver om den tiden överens om.
Den 9 november 1989 är en av de riktigt stora datumen i världshistorien och varenda människa som idag går runt på jorden är fullständigt inblandad i denna historiska vändpunkt. Från det datumet blev världen på en natt något helt annat och det är ingen klyscha.
När man nu läser om det idag är det påfallande hur många gånger det känns som vi efter 1989 gick in i lyckoriket medan några fåtal ser att en jättechans till en annan värld förspilldes kort efter det euforiska första halvåret efter 9 november 1989. Läget var gynnsamt för något helt nytt. Glädjen rådde (det räcker med att se bilderna från de underbara dagarna i Belin den 9:e och framåt). En förhatlig mur var väck och Europa var inte längre delat. Det två sidorna kunde nu mötas.
Skedde det?
Tyvärr inte. Den västliga alliansen bestod och tog över utan pardon.
Den västliga sfären kom att inkorporera den östliga med får man väl säga hull och hår, inte i det system som rådde i väst innan 1989 utan i något nytt, som mer liknade den värld som existerade innan 1914. En tid och era som hos vissa bedömmare har kallats kapitalismens tidsålder. I väst bedrevs, med nedmonteringens början, ännu välfärdssystemet, ett system som aldrig kom det nu fria öst till del och som under 20 år fortsattes att nedmonteras i väst (privatisering) - vad än man säger i de fina politiska salongerna idag.
Den rena kapitalistiska tidsåldern rådde fram till 1914 då första världskriget bröt ut (av vilken orsak får de stora experterna dividera om). Världskriget förde i alla fall fram till revolutionen i Ryssland. Sovjtryssland kom sedan efter andra världskriget att lägga under sig halva Europa med den s.k. Warsawapakten och sätter den fria världen i skräck - åtminstone hos de som sköter pengarna. Detta hot - det kommunistiska hotet mot den fria världens kapital - sätter den fria världen i skräck och man anpassar sig efter rådande läge och ett välfärdssystem föds. Ett system som kapitalet aldrig släppt fram utan hotet från kommunismen. Man får vara lite försiktig, passar sig för att reta upp massan, säljer och köper lite mer i smyg och olika reformer dyker upp - det växer fram en social välfärd (som inte skulle ha skapats innan t.ex. 1914 då motpolen inte existerade i det här fallet öst).
Man kan tycka vad man vill om sovjetsystemet och den kommunism som fanns där - min åsikt är att den stank - men utan den hade vi idag inte haft 350.000 svenskar (mestadels s.k. vanligt folk) som årligen åker till Thailand och platt-tv i var och varannat hem m.m. Det var helt enkelt det kalla kriget som skapade en hyffsad välfärd i väst och det var det vanliga folket i öst som betalde priset.
När så muren föll fanns det fler alternativ för den historiska utvecklingen. Det fanns fler vägar än en att välja (läs gärna en artikel i DN om recensionen av en bok som tar upp några olika vägval som historien kunde ha tagit - "Allt kunde ha blivit bättre"). De som nu satt med dirigentpinnen var topparna i det fria väst. Och vi i väst valde övertagande och inkorporering in i vårt system med vissa östliga korrigeringar - så lite offentligt ägande som möjligt och så mycket privatiserande som möjligt vilket sedan också blev ledstjärnan i väst (ett gott exempel är Sverige).
Alternativet som valdes kan kanske ses som ett ganska dåligt val i hitoriens backspegel. Väst lovade ryssarna att NATO skulle aldrig utvidga en meter och kort därefter var i stort sett hela Europa med i NATO och ryssarna började direkt tala om revansch och upprustning. Ryssarna fick än mer grogrund när så västliga ekonomiska experter for i klasar till "framtidens land" - för att introducera en speciell form av marknadsekonomi som blev en kapitalistisk chockterapi där en mycket liten del av befolkningen fick allt och majoriteten förlorade det lilla sparkapital man hade och landet återgick till det läge man hade innan 1917. En lite priviligierad klass som styrde den fattiga massan. Väst applåderade framsteget.
Till detta ovanstående får man se västdiplomatins totala misslyckande i jugoslavienfrågan som har sitt ursprung i den diplomatiska väg man valde -90 (att splittra än att förena). Här skulle vara intressant att se en mer kritisk granskning av t.ex. Carl Bildts inblandning som enligt mig inte förkortade problemen i området (förövrigt tycker jag att Bildt har alla egenskaper som en diplomat inte ska inneha). Inbördeskriget i Jugoslavien och dess förfärliga följder i splittring och människoliv var starkt kopplad till den väg som valdes av västdiplomatin efter 1989. Väst förde dirigentpinnen och misslyckades i väldigt mycket tyvärr - bland annat i det forna Jugoslavien.
Redan under 1990-talets början tippade historikern Hobsbawm att när nu det kommunistiska hotet försvunnit skulle världen åter skåda en ganska rå kapitalism som liknade den som fanns innan 1914. Och han fick till stor del rätt.
Det är inte så säkert att vi 1989 gick ett steg framåt. Den första tiden sprang vi framåt men sen hamnade vi ett steg bakåt in i i pre-1914-tal. Visst får många det bra numer. Visst blomstrar Indien och Kina och Dubai och Moskva. Men många betalar också stort för denna nya tid. Välfärden har ständigt sedan 1989 varit på tillbakagång. Privatiseringarna liknar mer och mer tiden kring 1800-1900. Uttryck som mer passade 1890-talets överklass dyker lika ofta upp under 2000-talet. Det pyr under ytan. Nya osynliga murar reses. Ojämlikhet, klassskilnader och en totalindividualistisk människosyn har växt sig stark. Främlingsfientligheten tilltar och man förvånar sig att det brinner i förorten ... (vilket förmodligen bara är en början på något annat).
Men vi får jubla idag över dennna förhatliga murs fall och ta nya tag - historien är inte slut.
Vi kanske skulle ställa oss framför spegeln och titta på oss själva denna dag? Hur förvaltade vi fallet? Kunde vi ha gjort på ett annat sätt? Kan vi förändra och förbättra och göra världen mer jämlik utan hotet av ett skräckvälde? Eller får vi leva med att det är pengarna som får världen att rulla?
Peter Frisk den gråa morgonen den 9 november 2009
Läs även en gammal artikel som tar upp lite av ämnet:
"Ytterligheternas tidsålder och det som kom efter"
Mer här DN 1,
Den 9 november 1989 är en av de riktigt stora datumen i världshistorien och varenda människa som idag går runt på jorden är fullständigt inblandad i denna historiska vändpunkt. Från det datumet blev världen på en natt något helt annat och det är ingen klyscha.
När man nu läser om det idag är det påfallande hur många gånger det känns som vi efter 1989 gick in i lyckoriket medan några fåtal ser att en jättechans till en annan värld förspilldes kort efter det euforiska första halvåret efter 9 november 1989. Läget var gynnsamt för något helt nytt. Glädjen rådde (det räcker med att se bilderna från de underbara dagarna i Belin den 9:e och framåt). En förhatlig mur var väck och Europa var inte längre delat. Det två sidorna kunde nu mötas.
Skedde det?
Tyvärr inte. Den västliga alliansen bestod och tog över utan pardon.
Den västliga sfären kom att inkorporera den östliga med får man väl säga hull och hår, inte i det system som rådde i väst innan 1989 utan i något nytt, som mer liknade den värld som existerade innan 1914. En tid och era som hos vissa bedömmare har kallats kapitalismens tidsålder. I väst bedrevs, med nedmonteringens början, ännu välfärdssystemet, ett system som aldrig kom det nu fria öst till del och som under 20 år fortsattes att nedmonteras i väst (privatisering) - vad än man säger i de fina politiska salongerna idag.
Den rena kapitalistiska tidsåldern rådde fram till 1914 då första världskriget bröt ut (av vilken orsak får de stora experterna dividera om). Världskriget förde i alla fall fram till revolutionen i Ryssland. Sovjtryssland kom sedan efter andra världskriget att lägga under sig halva Europa med den s.k. Warsawapakten och sätter den fria världen i skräck - åtminstone hos de som sköter pengarna. Detta hot - det kommunistiska hotet mot den fria världens kapital - sätter den fria världen i skräck och man anpassar sig efter rådande läge och ett välfärdssystem föds. Ett system som kapitalet aldrig släppt fram utan hotet från kommunismen. Man får vara lite försiktig, passar sig för att reta upp massan, säljer och köper lite mer i smyg och olika reformer dyker upp - det växer fram en social välfärd (som inte skulle ha skapats innan t.ex. 1914 då motpolen inte existerade i det här fallet öst).
Man kan tycka vad man vill om sovjetsystemet och den kommunism som fanns där - min åsikt är att den stank - men utan den hade vi idag inte haft 350.000 svenskar (mestadels s.k. vanligt folk) som årligen åker till Thailand och platt-tv i var och varannat hem m.m. Det var helt enkelt det kalla kriget som skapade en hyffsad välfärd i väst och det var det vanliga folket i öst som betalde priset.
När så muren föll fanns det fler alternativ för den historiska utvecklingen. Det fanns fler vägar än en att välja (läs gärna en artikel i DN om recensionen av en bok som tar upp några olika vägval som historien kunde ha tagit - "Allt kunde ha blivit bättre"). De som nu satt med dirigentpinnen var topparna i det fria väst. Och vi i väst valde övertagande och inkorporering in i vårt system med vissa östliga korrigeringar - så lite offentligt ägande som möjligt och så mycket privatiserande som möjligt vilket sedan också blev ledstjärnan i väst (ett gott exempel är Sverige).
Alternativet som valdes kan kanske ses som ett ganska dåligt val i hitoriens backspegel. Väst lovade ryssarna att NATO skulle aldrig utvidga en meter och kort därefter var i stort sett hela Europa med i NATO och ryssarna började direkt tala om revansch och upprustning. Ryssarna fick än mer grogrund när så västliga ekonomiska experter for i klasar till "framtidens land" - för att introducera en speciell form av marknadsekonomi som blev en kapitalistisk chockterapi där en mycket liten del av befolkningen fick allt och majoriteten förlorade det lilla sparkapital man hade och landet återgick till det läge man hade innan 1917. En lite priviligierad klass som styrde den fattiga massan. Väst applåderade framsteget.
Till detta ovanstående får man se västdiplomatins totala misslyckande i jugoslavienfrågan som har sitt ursprung i den diplomatiska väg man valde -90 (att splittra än att förena). Här skulle vara intressant att se en mer kritisk granskning av t.ex. Carl Bildts inblandning som enligt mig inte förkortade problemen i området (förövrigt tycker jag att Bildt har alla egenskaper som en diplomat inte ska inneha). Inbördeskriget i Jugoslavien och dess förfärliga följder i splittring och människoliv var starkt kopplad till den väg som valdes av västdiplomatin efter 1989. Väst förde dirigentpinnen och misslyckades i väldigt mycket tyvärr - bland annat i det forna Jugoslavien.
Redan under 1990-talets början tippade historikern Hobsbawm att när nu det kommunistiska hotet försvunnit skulle världen åter skåda en ganska rå kapitalism som liknade den som fanns innan 1914. Och han fick till stor del rätt.
Det är inte så säkert att vi 1989 gick ett steg framåt. Den första tiden sprang vi framåt men sen hamnade vi ett steg bakåt in i i pre-1914-tal. Visst får många det bra numer. Visst blomstrar Indien och Kina och Dubai och Moskva. Men många betalar också stort för denna nya tid. Välfärden har ständigt sedan 1989 varit på tillbakagång. Privatiseringarna liknar mer och mer tiden kring 1800-1900. Uttryck som mer passade 1890-talets överklass dyker lika ofta upp under 2000-talet. Det pyr under ytan. Nya osynliga murar reses. Ojämlikhet, klassskilnader och en totalindividualistisk människosyn har växt sig stark. Främlingsfientligheten tilltar och man förvånar sig att det brinner i förorten ... (vilket förmodligen bara är en början på något annat).
Men vi får jubla idag över dennna förhatliga murs fall och ta nya tag - historien är inte slut.
Vi kanske skulle ställa oss framför spegeln och titta på oss själva denna dag? Hur förvaltade vi fallet? Kunde vi ha gjort på ett annat sätt? Kan vi förändra och förbättra och göra världen mer jämlik utan hotet av ett skräckvälde? Eller får vi leva med att det är pengarna som får världen att rulla?
Peter Frisk den gråa morgonen den 9 november 2009
Läs även en gammal artikel som tar upp lite av ämnet:
"Ytterligheternas tidsålder och det som kom efter"
Mer här DN 1,
söndag 8 november 2009
Sammanfattning auktionsveckan som gick - Sotheby's & Christies
Bedömare säger att en ny optimism blåste in över konstmarknaden i veckan som gick. När de två stora auktionshusen, Christie's och Sotheby's arrangerade sina Impressionsist-moderna auktioner i New York svajade det till rejält. Christie's misslyckades medan Sotheby's presenterade ett högklassigt urval av verk till försäljning som enligt auktionshuset gjorde succe och resultatet överaskade.
På Sotheby's gick 66 verk för $181,7 milj. Flertal av dessa verk kom från en holländsk finansman som jagas av kreditorer som önskar reda pengar och då är det bara att sälja sina ting.
Christie's hade färre verk uppe, 40 st, som gick för $65,6 milj och flera blev osålda - däribland några mediokra Matisse, Sisley, Mondrian och Mondigliani.
En aspekt man bör ta i beaktning när man ser priser som är i dollar är att dollarn i sig var svag. Vilket, säger bedömmare, förde med sig att endast 29 % av köparna var amerikaner vid Christie's auktion.
En svag dollar ställer ju till en till problem när det talas om s.k. "världsrekordpriser" - vilket skedde med några verk nu i veckan (exmpelvis van Dongen, Jeune Arab, målad 1910 för $13,8 milj och André Derain's Barques au port de Collioure som gick för $14,8 milj). Det är inte säkert att en tavla är "dyrare" för att den går för mer dollar. Allt beror på hur valutamarknaden ser ut - hur världsvalutorna förhåller sig mot och till varandra. Vilken valuta priserna är satta i och hur stark/svag just den valutan är vid tillfället i fråga. En miljon i högkonjuktur är en annan 1 miljon i lågkonjuktur likväl om denna miljon växlas från låt säga Kina, Dubai, pund eller dollar eller kr. Det vore intressant att få en jämförelse om pengars reela värde i tid men en sådan uträkning är alltid svår och komplicerad. Så vi får leva med att siffran i dollar säger oss att det blev rekordpriser på dessa två verk.
Avslutningsvis kan sägas att Souren Melikian på New York Times uppfattat en trend i konstmarknaden, vad som eftersöks och som kan vara lite intressant att ta del av: "Expressiveness, color contrast and extreme structural simplicity are the three criteria that now determine success no matter which school or period is considered. It is almost as if collectors were looking at Impressionist and Modern paintings through the lens of Contemporary art." (citat)
Kommande vecka inleds försäljningen av samtida konst på Christie's och Sotheby's. Dock rapporteras det att det varit svårt att få in högklassiga verk då de flesta säljare sitter på sina tavlor för att invänta bättre priser. Däremot får auktionshusen in en del verk från de bankrutta som helt enkelt tvingas sälja sin konst (exempelvis gick en del av Lehman Brothers samlade konst på auktion i Philadelphia i veckan).
Ja, detta spel i livet ... men så rullar det på.
Artikeln byggd på följande artiklar:
"The art market: ‘When you have the right property ... you get fireworks’" FT
"A Rally Marked by Bold Strokes" NYT
"Prices Far Surpass Estimates at Sotheby’s Auction" NYT
"Degas Pastel Is Highlight of a Tepid Christie’s Sale" NYT
På Sotheby's gick 66 verk för $181,7 milj. Flertal av dessa verk kom från en holländsk finansman som jagas av kreditorer som önskar reda pengar och då är det bara att sälja sina ting.
Christie's hade färre verk uppe, 40 st, som gick för $65,6 milj och flera blev osålda - däribland några mediokra Matisse, Sisley, Mondrian och Mondigliani.
En aspekt man bör ta i beaktning när man ser priser som är i dollar är att dollarn i sig var svag. Vilket, säger bedömmare, förde med sig att endast 29 % av köparna var amerikaner vid Christie's auktion.
En svag dollar ställer ju till en till problem när det talas om s.k. "världsrekordpriser" - vilket skedde med några verk nu i veckan (exmpelvis van Dongen, Jeune Arab, målad 1910 för $13,8 milj och André Derain's Barques au port de Collioure som gick för $14,8 milj). Det är inte säkert att en tavla är "dyrare" för att den går för mer dollar. Allt beror på hur valutamarknaden ser ut - hur världsvalutorna förhåller sig mot och till varandra. Vilken valuta priserna är satta i och hur stark/svag just den valutan är vid tillfället i fråga. En miljon i högkonjuktur är en annan 1 miljon i lågkonjuktur likväl om denna miljon växlas från låt säga Kina, Dubai, pund eller dollar eller kr. Det vore intressant att få en jämförelse om pengars reela värde i tid men en sådan uträkning är alltid svår och komplicerad. Så vi får leva med att siffran i dollar säger oss att det blev rekordpriser på dessa två verk.
Avslutningsvis kan sägas att Souren Melikian på New York Times uppfattat en trend i konstmarknaden, vad som eftersöks och som kan vara lite intressant att ta del av: "Expressiveness, color contrast and extreme structural simplicity are the three criteria that now determine success no matter which school or period is considered. It is almost as if collectors were looking at Impressionist and Modern paintings through the lens of Contemporary art." (citat)
Kommande vecka inleds försäljningen av samtida konst på Christie's och Sotheby's. Dock rapporteras det att det varit svårt att få in högklassiga verk då de flesta säljare sitter på sina tavlor för att invänta bättre priser. Däremot får auktionshusen in en del verk från de bankrutta som helt enkelt tvingas sälja sin konst (exempelvis gick en del av Lehman Brothers samlade konst på auktion i Philadelphia i veckan).
Ja, detta spel i livet ... men så rullar det på.
Artikeln byggd på följande artiklar:
"The art market: ‘When you have the right property ... you get fireworks’" FT
"A Rally Marked by Bold Strokes" NYT
"Prices Far Surpass Estimates at Sotheby’s Auction" NYT
"Degas Pastel Is Highlight of a Tepid Christie’s Sale" NYT
torsdag 5 november 2009
Impressionist & Modern art evening sale i New York 4 nov
Auktionen, Impressionist & Modern" i New York den 4 november 2009 gav mestadels högre priser än var utropen var lagda på de 66 verk som var uppe på försäljning. Enbart 10 verk misslyckades att säljas. Två verk som drog upp rejält var en Derain och en Giacommeti. Enligt New York Times Carol Vogel var man mycket överaskad över de höga priserna.
Nedan några utdrag ur auktionen:
Kees Van Dongens Jeune Arabe gick en bra bit över utrop för 13,8 milj USD (100,7 milj. SEK)
Fernand Léger, Les Trois Musiciens gick en bra bit över utrop för 5,7 milj USD (41,4 milj. SEK).
Albaerto Giacometti, L'Homme Qui Chavire 19,3 milj USD (141,2 milj. SEK) (utrop 8,000,000—12,000,000 USD)
André Derain's Barques au port de Collioure med utrop 6,000,000—8,000,000 USD landade nästan på det dubbla på 14 milj USD (102,8 milj. SEK)
Camille Pissarro's Le Pont Boieldieu et la Gare D'Orléans, Rouen, Soleil
gick för 7 milj USD (61,2 milj SEK) (2,000,000—3,000,000 USD)
Femme Au Chapeau Blanc av Pierre-Auguste Renoir höll sig inom utrop på
2,8 milj USD (21 milj. SEK).
Kandinskys Krass und Mild gick en bra bit över utrop på 10,6 USD (77,4 milj. SEK)
Däremot höll sig två sena Picasso, Buste D'Homme inom utrop på 10,4 USD (75,8 milj SEK) och en tavla på Picassos då tvååriga son, Claude á deux ans, gick för 6,2 milj. USD (45,5 milj. SEK). En tredje Picasso, Femme au Chapeau vert, gick över utrop för 8,1 milj. USD (59,4 milj SEK)
Intressant för oss nordbor var en Munch, Seated Female Nudes, som dubblade från utropet till 2,7 milj USD (20,2 SEK).
Totalt sålde Sothebys för 181,820,000 USD vilket var en bra bit från satta utrop 163,000,000 USD. Att jämföras med Christie's auktion någon dag innan som drog in 65,6 milj. USD.
Prislista Sotheby's.
Nedan några utdrag ur auktionen:
Kees Van Dongens Jeune Arabe gick en bra bit över utrop för 13,8 milj USD (100,7 milj. SEK)
Fernand Léger, Les Trois Musiciens gick en bra bit över utrop för 5,7 milj USD (41,4 milj. SEK).
Albaerto Giacometti, L'Homme Qui Chavire 19,3 milj USD (141,2 milj. SEK) (utrop 8,000,000—12,000,000 USD)
André Derain's Barques au port de Collioure med utrop 6,000,000—8,000,000 USD landade nästan på det dubbla på 14 milj USD (102,8 milj. SEK)
Camille Pissarro's Le Pont Boieldieu et la Gare D'Orléans, Rouen, Soleil
gick för 7 milj USD (61,2 milj SEK) (2,000,000—3,000,000 USD)
Femme Au Chapeau Blanc av Pierre-Auguste Renoir höll sig inom utrop på
2,8 milj USD (21 milj. SEK).
Kandinskys Krass und Mild gick en bra bit över utrop på 10,6 USD (77,4 milj. SEK)
Däremot höll sig två sena Picasso, Buste D'Homme inom utrop på 10,4 USD (75,8 milj SEK) och en tavla på Picassos då tvååriga son, Claude á deux ans, gick för 6,2 milj. USD (45,5 milj. SEK). En tredje Picasso, Femme au Chapeau vert, gick över utrop för 8,1 milj. USD (59,4 milj SEK)
Intressant för oss nordbor var en Munch, Seated Female Nudes, som dubblade från utropet till 2,7 milj USD (20,2 SEK).
Totalt sålde Sothebys för 181,820,000 USD vilket var en bra bit från satta utrop 163,000,000 USD. Att jämföras med Christie's auktion någon dag innan som drog in 65,6 milj. USD.
Prislista Sotheby's.
måndag 2 november 2009
... åter till Stockholm ...
Tillbaka.
Efter några år, ja det var faktiskt fler än ett, är jag åter tillbaka till Stockholm med fru och barn och alla pinaler, ting, papper, böcker, bestick, blommor, möbler, kartonger och lådor. Ett stånkande och kånkande och till slut installerade i Enskedekrokarna den 1 november 2009 - Tallkrogen.
Pendlandet är över.
Alla dessa, i en del fall, billiga traderabiljetter, svindyra ordinära SJ-plåtar, freehertzbilar, nattbussar och transporter av bilar till och från Göteborg alt. Stockholm är nu över. Och att arrangera stadsvandringar i Stockholm och bo i Göteborg var ingen riktig höjdare.
Vad minns man då av Göteborg? Jo, nu kan det sägas. Något jag aldrig kommer att riktigt förstå är göteborgarens förkärlek att kliva på spårvagnen innan de som ska gå av har gått av. Den lilla egenheten kommer jag aldrig att riktigt förstå ... att försöka i pedagogisk form förklara att det är lite enklare om man släpper ut det som ska av innan föll liksom i död jord, ingen mening ... men rätt kul kunde det se ut.
Däremot minns jag Majorna. Fin död stadsdel med charm. Linnégatan i dis från Järntorget sett en vårförmiddag. "Kommersen", marknaden i Göteborgs vackraste hus vid Masthugget. Sjöfartsmuseet med dess lekrum. Inhoppet som medhjäpare en kväll på Musikens Hus. Lekplatsen Plikta i Slottsskogen. Den urgamla stinkande valen på Biologiska Museet, Arosenius på Göteborgs Konstmuseum, icketystheten på Göteborgs Stadsbibliotek, Norra Krokslättsgatan, Röda Sten i kvällsljus ... framochbaksidantjötet, Andra Långgatan - kul gata, besöket av min vän lopphandlaren och när denne visade sin farsas gamla antikhandel i Haga och besöken i kulturhusen i Majorna, Zenit, hållplatsen vid Kaptensgatan och framför allt våran underbara gård på Ankargatan som man gärna hade velat tagit med sig - inklusive merparten av grannarna.
Missat: Det var tänkt att en gång åtminstone träna på Majornas Boxningsklubb, men det sprack. Inte en fotbollsmatch kom svärfar och jag iväg på ... GAIS:are som han är ska han byta klubb innan han dör till ÖIS - "bättre att en ÖIS:are dör än en GIAS:are ..." Saknat: Det gamla Haga, det gamla Majorna ...
Efter några år, ja det var faktiskt fler än ett, är jag åter tillbaka till Stockholm med fru och barn och alla pinaler, ting, papper, böcker, bestick, blommor, möbler, kartonger och lådor. Ett stånkande och kånkande och till slut installerade i Enskedekrokarna den 1 november 2009 - Tallkrogen.
Pendlandet är över.
Alla dessa, i en del fall, billiga traderabiljetter, svindyra ordinära SJ-plåtar, freehertzbilar, nattbussar och transporter av bilar till och från Göteborg alt. Stockholm är nu över. Och att arrangera stadsvandringar i Stockholm och bo i Göteborg var ingen riktig höjdare.
Vad minns man då av Göteborg? Jo, nu kan det sägas. Något jag aldrig kommer att riktigt förstå är göteborgarens förkärlek att kliva på spårvagnen innan de som ska gå av har gått av. Den lilla egenheten kommer jag aldrig att riktigt förstå ... att försöka i pedagogisk form förklara att det är lite enklare om man släpper ut det som ska av innan föll liksom i död jord, ingen mening ... men rätt kul kunde det se ut.
Däremot minns jag Majorna. Fin död stadsdel med charm. Linnégatan i dis från Järntorget sett en vårförmiddag. "Kommersen", marknaden i Göteborgs vackraste hus vid Masthugget. Sjöfartsmuseet med dess lekrum. Inhoppet som medhjäpare en kväll på Musikens Hus. Lekplatsen Plikta i Slottsskogen. Den urgamla stinkande valen på Biologiska Museet, Arosenius på Göteborgs Konstmuseum, icketystheten på Göteborgs Stadsbibliotek, Norra Krokslättsgatan, Röda Sten i kvällsljus ... framochbaksidantjötet, Andra Långgatan - kul gata, besöket av min vän lopphandlaren och när denne visade sin farsas gamla antikhandel i Haga och besöken i kulturhusen i Majorna, Zenit, hållplatsen vid Kaptensgatan och framför allt våran underbara gård på Ankargatan som man gärna hade velat tagit med sig - inklusive merparten av grannarna.
Missat: Det var tänkt att en gång åtminstone träna på Majornas Boxningsklubb, men det sprack. Inte en fotbollsmatch kom svärfar och jag iväg på ... GAIS:are som han är ska han byta klubb innan han dör till ÖIS - "bättre att en ÖIS:are dör än en GIAS:are ..." Saknat: Det gamla Haga, det gamla Majorna ...
söndag 27 september 2009
puffande ...
Det är verkligen märkligt. Jag skulle nu åka från Slussen till T-Centralen. Stannade till på pocketshop och det var väl en tidsram på 15 minuter. På dessa 15 minuter puffade fyra stycken på mig, eller rättare bökade. Ursäkta kläcker jag ur mig och får ett tomt helstängt ansikte mot mig. Tyst. Inte ett ljud. Ansiktet tillsammans med kroppen går vidare.
Kan de inget språk?
Jag står i Pocketshop och tittar efter böcker. Något stöter på mig på ryggen. Jag står ivägen. Intet ljud. Bara ett puffande, undan. Är vi kor? Är vi i en ladugård? Har man sprängt en specialsyrebomb som gör folk stumma? En äldre dam drar iväg utan ett ljud - man kan tänka sig ett ursäkta mig och ett leende ... men nej.
Tystnaden rår.
Jag skull en gång gå över bron till Skeppsholmen och möttes av två personer. Vi var de enda på bron. När vi närmar oss viker inte den ena undan utan snubben försöker sikta in sig mot mig istället ... välklädd, stureplansnisse ... världsvan? Inte.
Jag och min familj gick med vagn Oxford Street i London. Vi gick ganska långt. Det var rusningstid. Proppat med folk. Under promenaden nuddade ingen vid oss. Alla passerade varann, släppte förbi, hade splitt vision, sa sorry om de var 10 cm ifrån ...
Men inte här. Här går man som om man promenixade på ett gärde. Ser man en annan bonde siktar man in sig på denne och lyckas stöta till honom.
En annan gång såg jag en engelsman kryssa uppför Nybrogatan ropande "sorry sorry". Han var ensam om det - resten körde sitt buffelrace. Inte undra på att man längtar till civilisation.
Här får man ursäkta sig för att man blir påsprungen. Märkligt land.
Kan de inget språk?
Jag står i Pocketshop och tittar efter böcker. Något stöter på mig på ryggen. Jag står ivägen. Intet ljud. Bara ett puffande, undan. Är vi kor? Är vi i en ladugård? Har man sprängt en specialsyrebomb som gör folk stumma? En äldre dam drar iväg utan ett ljud - man kan tänka sig ett ursäkta mig och ett leende ... men nej.
Tystnaden rår.
Jag skull en gång gå över bron till Skeppsholmen och möttes av två personer. Vi var de enda på bron. När vi närmar oss viker inte den ena undan utan snubben försöker sikta in sig mot mig istället ... välklädd, stureplansnisse ... världsvan? Inte.
Jag och min familj gick med vagn Oxford Street i London. Vi gick ganska långt. Det var rusningstid. Proppat med folk. Under promenaden nuddade ingen vid oss. Alla passerade varann, släppte förbi, hade splitt vision, sa sorry om de var 10 cm ifrån ...
Men inte här. Här går man som om man promenixade på ett gärde. Ser man en annan bonde siktar man in sig på denne och lyckas stöta till honom.
En annan gång såg jag en engelsman kryssa uppför Nybrogatan ropande "sorry sorry". Han var ensam om det - resten körde sitt buffelrace. Inte undra på att man längtar till civilisation.
Här får man ursäkta sig för att man blir påsprungen. Märkligt land.
tisdag 22 september 2009
Ett torn vid Centralen
Numer krävs det pedagogiska lösningar så inte befolkningen går vilse. Vi är ju ett land av forna bönder och hamnar vi i städer behöver vi vägledning.
Inom några år hittar vi alla till T-Centralen genom att se upp i luften ... men hur går det om det blir fler glas(s)pinnar det undrar man?
"Huset kommer att markera var Sveriges största station ligger och vara ett välkomnande landmärke för alla de som kommer till Stockholm med tåg", säger Stockholms egen betongmormor tillika stadsbyggnadsborgarrådet Kristina Alvendal.
Läs mer här. Titta på bilderna och förundra var de får alla sina idéer ifrån ... arkitekterna ...
Inom några år hittar vi alla till T-Centralen genom att se upp i luften ... men hur går det om det blir fler glas(s)pinnar det undrar man?
"Huset kommer att markera var Sveriges största station ligger och vara ett välkomnande landmärke för alla de som kommer till Stockholm med tåg", säger Stockholms egen betongmormor tillika stadsbyggnadsborgarrådet Kristina Alvendal.
Läs mer här. Titta på bilderna och förundra var de får alla sina idéer ifrån ... arkitekterna ...
söndag 20 september 2009
Bostadsrättsombildningar
År 1999 arbetade jag på ett hem för dementa på Kungsholmen. Andra dagen kom en av sjuksyrrona och hon var förtvivlad. Det hus hon bodde i skulle ombildas och nu satt det ett gäng på gården som var för ombildningen och det skulle snart vara omröstning. Det var sommar och sjuksyrran ville bo kvar i den hyresrätt som hon alltid hade bott i. Från de "tuffa killarna" - jag anar nästan hur de såg ut dessa "tuffa killar" - flög glåporden om "kommunist" och "socialistjävel" mot henne och de andra som inte ville ombilda. Allt detta enbart för att hon inte ville rösta för bostadsrättsombildning i det "fria valets Sverige".
Hur det sedan gick vet jag inte men jag anar att det inte kan ha varit muntert att bo i den bostadsrättsföreningen därefter.
Åren har gått jag har hört den ena historien efter den andra om alla ombildningar och det är verkligen ingen vacker historia i det land som gång på gång utger sig för att vara demokratins paradis. Återigen vill jag be er käre läsare och titta på följande blogg från Rädda Linjalen.
Det är så här det ser ut i dag. Ombildningsverksamheten befinner sig i ett eget laglöst samhället. För den som tror att "så kan det väl inte gå till här hos oss" - så välkommen till 2000-talet ...
Hur det sedan gick vet jag inte men jag anar att det inte kan ha varit muntert att bo i den bostadsrättsföreningen därefter.
Åren har gått jag har hört den ena historien efter den andra om alla ombildningar och det är verkligen ingen vacker historia i det land som gång på gång utger sig för att vara demokratins paradis. Återigen vill jag be er käre läsare och titta på följande blogg från Rädda Linjalen.
Det är så här det ser ut i dag. Ombildningsverksamheten befinner sig i ett eget laglöst samhället. För den som tror att "så kan det väl inte gå till här hos oss" - så välkommen till 2000-talet ...
måndag 7 september 2009
På Centralen och sugen på frukost
Som den tågresenär jag numer är så tillbringar jag viss del av min tid på Centralstation i Stockholm. Ofta tar jag tidiga tåget som går 06 till Göteborg och det finns inte direkt många mathak öppna vid den tiden. Enbart själva Järnvägscafét.
Nu hade jag tänkt mig att ta något att äta men tappa liksom sugen ganska direkt. Här låg samma lika mackor som man kan finna i majoriteten av alla caféer i stan. Dessa tråkiga chiabator och allt vad det heter med lite sallad och någon ostbit tillsammans med ett gäng kvistar med kostnad över 40 spänn (ta gärna en juice för 39 spänn). Tillsammans med en kaffe går kalaset på mer än en dagens rätt av dyrare art. Kan det vara vettigt? Ok, om jag kunnat välja (vi talar ju om att man kan välja och vraka idag). Ja ok, om jag kunna välja ... låt oss säga rågkaka med stekt ägg eller varför inte med stekt falukorv på - en gammal klassiker som man blir mätt av.
Nej, en trist fralla med lite kvistar i är vad som finns detta vårt "stora utbud".
Nu ska man till och bygga om Centralstation för några miljarder så varför inte lägga en slant på att skapa variation i utbudet. Hitta en caféägare som kan ta betalt, det kan den här, och även ge oss resenärer ett gott utbud. Sluta ge oss yta - ge oss innehåll! Jag vill välja, rågkaka med stekt ägg eller fralla med kvistar eller någon annan variant av macka - inte sovjetiskt en sort för att det är just den som gäller just nu!
Nu hade jag tänkt mig att ta något att äta men tappa liksom sugen ganska direkt. Här låg samma lika mackor som man kan finna i majoriteten av alla caféer i stan. Dessa tråkiga chiabator och allt vad det heter med lite sallad och någon ostbit tillsammans med ett gäng kvistar med kostnad över 40 spänn (ta gärna en juice för 39 spänn). Tillsammans med en kaffe går kalaset på mer än en dagens rätt av dyrare art. Kan det vara vettigt? Ok, om jag kunnat välja (vi talar ju om att man kan välja och vraka idag). Ja ok, om jag kunna välja ... låt oss säga rågkaka med stekt ägg eller varför inte med stekt falukorv på - en gammal klassiker som man blir mätt av.
Nej, en trist fralla med lite kvistar i är vad som finns detta vårt "stora utbud".
Nu ska man till och bygga om Centralstation för några miljarder så varför inte lägga en slant på att skapa variation i utbudet. Hitta en caféägare som kan ta betalt, det kan den här, och även ge oss resenärer ett gott utbud. Sluta ge oss yta - ge oss innehåll! Jag vill välja, rågkaka med stekt ägg eller fralla med kvistar eller någon annan variant av macka - inte sovjetiskt en sort för att det är just den som gäller just nu!
måndag 31 augusti 2009
Rädda Linjalen ser ut att gå åt rätt håll!
Ett glädjens besked om ett mångfaldens Stockholm!
Hyresrätten består i kvarteret Linjalen på Söder. Läs mer på Rädda Linjalens hemsida. Den mest intressanta och viktigaste blogg som just nu existerar, om demokrati, om makalösheter, om sorg och till slut, om glädje för alla som tror på ett blandat demokratiskt Stockholm.
Flagga även grönt för Hyresrätten! Läs mer här (Facebook).
Hyresrätten består i kvarteret Linjalen på Söder. Läs mer på Rädda Linjalens hemsida. Den mest intressanta och viktigaste blogg som just nu existerar, om demokrati, om makalösheter, om sorg och till slut, om glädje för alla som tror på ett blandat demokratiskt Stockholm.
Flagga även grönt för Hyresrätten! Läs mer här (Facebook).
måndag 24 augusti 2009
Ordning och reda vid Stockholms kajer
Man kan sätta sig ner vid kanten av Skinnarviksberget. På toppen av Yttersta Tvärgränd vid kanten av berget en söndag i augusti och känna vinden spela i lövverken. Bara sitta en stund på en bänk i skuggan.
Till vänster ser man den lilla gård där den första filmen om "Anderssonskans Kalle" spelades in på 30-talet. Trappor löper ner mot Söder Mälarstrand som numer ligger ordnad och reglerad så att "alla" har tillgång till detta "stråk". Fint så. För inte så länge sen låg där på sina håll några nedslitna ruckel, grusad kaj, lite vildvuxna träd, slitna båtar, vildmark och en del buskage. Det är fixat nu. Ordnat. Reglerat. Så att "alla" nu kan gå där.
Jag saknar ibland stadens baksidor. Fickor av frihet. Stadens frizoner där saker bara blivit till av sig själv. Där inget direkt är planerat. En rostig gammal skena, några slitna slipers, ett snett hus, en vilsen ensam tussilago ... Det är nog det jag saknar mest i Stockholm 2009 där superplaneringen tagit vid.
För bara, låt oss säga, femton år sedan, när mitt historiska intresse för Stockholm tog vid fanns det en del fickor av oplanerade områden kvar. Söder Mälarstrand var ett sådant område, för att inte tala om Lugnets Industriområde och till viss del Skeppsholmen. Utvecklingen, som alltid sägs vara positiv och alltid går framåt, har erövrat dessa lätt anarkistiska platser och reglerat dem. Tuktat dem. Det är det som är nutiden. Iordningsställande och reglerande. Vad vet jag här vid kanten av Skinnarviksberget, det kanske kommer sig av det sug vi nu har att bo i stan. Att varje liten kvadratmeter blivit ekonomiskt intressant. Den demografiska omflyttningen av mäniskor från och till Stockholm. En gigantisk förändring som pågått under de senaste femton åren. Vad vet jag?
Det finns hur som helst för få frizoner. Det är det, enligt mig, som har gjort Stockholm tristare.
Men här vi kanten av Skinnarviksberget växer i alla fall lite ogräs och brännässlor. De påminner mig om några textstrofer av Dag Vag:
"Vi är bara ogräs vi
Nåt annat kan vi aldrig bli
Men morska sjunger vi ändå
Så hör nu bara på
Ja, hör nu bara på"
Och:
"Ni trädgårdsväxter hatar oss
Ni säger att vi latar oss
Men vi är inte sura vi
Och det är ofta ni
Ja, det är ofta ni"
Tycker nog att det känns så ibland.
Söder Mälarstrand i mitten av 90-talet. Eget foto. Kanske inte de bästa bilder men de är de jag hittar. Jo det är sant, jag gillar det.
Hamnarna är numer promenadplatser. Caféer och bostäder och affärer för kläder domininerar tillsammans med "transparanta" kontor. För länge sen försvann verkstäderna, båtvarv och rangerbangårdar och elbutiker "passar" sig inte i en stad säger experterna. Vem behöver gammalt när det finns nytt om hörnet. Köp och konsummera. Dock är allt detta som försvinner det som varit staden. Den historiska staden. Inte staden som kullis. All denna blandning, pluraliteten, alla dessa oljud, dofter, rörelser, maskiner, kyrkklockor och den totala blandningen av människor. De höga och låga uppblandat har varit städernas kännemärke, dess totala signum ... nu ska staden vara tyst och luktlös. En märklig önskan från de som vill vara storstadsfähiga.
Vill man titta på det som experterna, bostadstidningarna, klassar som drömstaden och framtidens melodi så far man ut till Hammarby Sjöstad (man far bara dit ut för att se hur den nya staden ska se ut, inte för att roa sig, inte för att flanera, man tar sig dit för att se på hur det nya ser ut - man gör ingenting helt enkelt i den nya staden). Där kommer ni att se vad som nu gäller. Ni lär inte se det vildvuxna och det skeva här. Snörräta linjer. Blankslipade stenar från Kina. Backelitfärgade hus. Köksideal och husbyggnadsideal följer varann som ler och långhalm. Här finner ni en värld som prisar ordning och det tillrättalagda. Här finner ni inget ogräs. Här finner ni inget gräs alls förövrigt ...
Detta ideal har givetvis spritt sig över hela landet. Man kan se det t.ex. i Göteborg vid Norra Älvstranden, i Västerås vid Mälarens stränder och på otaliga andra plaster. Samma hus. Samma ordning.
Jo, ja, det vildvuxna och anarkistiska Stockholm har försvunnit ner i historiens svarta hål ...
Jag tog min väska och fortsatte upp till toppen av Skinnarviksberget. Det skrovliga sköna berget med sina fantastiska naturformer och där husen följer dess form. Bakom Stadshuset står snart den fyrkantiga reglerade nya byggnaden "Stockholm Waterfront" färdig. Ett palats för den här tidens människor. Stadshusets mäktighet har reducerats. En fiffig stadsbyggnadsidé á la 2009.
På Norr Mälarstrand har man beslutat att skutorna inte längre ska ligga med sidan mot kajen utan med fören rakt in. I ordnade rader, som små prickar, ligger nu träbåtarna "fint" reglerade. Några av skutorna trotsar ännu denna reglering och ligger kvar. Man kan se deras vackra osymetriska linjer guppa sig bort ut ur stadens historia. Men snart har man ordnat till dessa också och "utvecklingen" fortsätter att gå framåt mot "Du sköna nya värld". Mot ordning och reda.
Det var en vacker skuta men hon är borta nu ... fem sex år sen.
Peter Frisk / Skinnarviksberget / Stockholm 23/8 2009
Till vänster ser man den lilla gård där den första filmen om "Anderssonskans Kalle" spelades in på 30-talet. Trappor löper ner mot Söder Mälarstrand som numer ligger ordnad och reglerad så att "alla" har tillgång till detta "stråk". Fint så. För inte så länge sen låg där på sina håll några nedslitna ruckel, grusad kaj, lite vildvuxna träd, slitna båtar, vildmark och en del buskage. Det är fixat nu. Ordnat. Reglerat. Så att "alla" nu kan gå där.
Jag saknar ibland stadens baksidor. Fickor av frihet. Stadens frizoner där saker bara blivit till av sig själv. Där inget direkt är planerat. En rostig gammal skena, några slitna slipers, ett snett hus, en vilsen ensam tussilago ... Det är nog det jag saknar mest i Stockholm 2009 där superplaneringen tagit vid.
För bara, låt oss säga, femton år sedan, när mitt historiska intresse för Stockholm tog vid fanns det en del fickor av oplanerade områden kvar. Söder Mälarstrand var ett sådant område, för att inte tala om Lugnets Industriområde och till viss del Skeppsholmen. Utvecklingen, som alltid sägs vara positiv och alltid går framåt, har erövrat dessa lätt anarkistiska platser och reglerat dem. Tuktat dem. Det är det som är nutiden. Iordningsställande och reglerande. Vad vet jag här vid kanten av Skinnarviksberget, det kanske kommer sig av det sug vi nu har att bo i stan. Att varje liten kvadratmeter blivit ekonomiskt intressant. Den demografiska omflyttningen av mäniskor från och till Stockholm. En gigantisk förändring som pågått under de senaste femton åren. Vad vet jag?
Det finns hur som helst för få frizoner. Det är det, enligt mig, som har gjort Stockholm tristare.
Men här vi kanten av Skinnarviksberget växer i alla fall lite ogräs och brännässlor. De påminner mig om några textstrofer av Dag Vag:
"Vi är bara ogräs vi
Nåt annat kan vi aldrig bli
Men morska sjunger vi ändå
Så hör nu bara på
Ja, hör nu bara på"
Och:
"Ni trädgårdsväxter hatar oss
Ni säger att vi latar oss
Men vi är inte sura vi
Och det är ofta ni
Ja, det är ofta ni"
Tycker nog att det känns så ibland.
Söder Mälarstrand i mitten av 90-talet. Eget foto. Kanske inte de bästa bilder men de är de jag hittar. Jo det är sant, jag gillar det.
Hamnarna är numer promenadplatser. Caféer och bostäder och affärer för kläder domininerar tillsammans med "transparanta" kontor. För länge sen försvann verkstäderna, båtvarv och rangerbangårdar och elbutiker "passar" sig inte i en stad säger experterna. Vem behöver gammalt när det finns nytt om hörnet. Köp och konsummera. Dock är allt detta som försvinner det som varit staden. Den historiska staden. Inte staden som kullis. All denna blandning, pluraliteten, alla dessa oljud, dofter, rörelser, maskiner, kyrkklockor och den totala blandningen av människor. De höga och låga uppblandat har varit städernas kännemärke, dess totala signum ... nu ska staden vara tyst och luktlös. En märklig önskan från de som vill vara storstadsfähiga.
Vill man titta på det som experterna, bostadstidningarna, klassar som drömstaden och framtidens melodi så far man ut till Hammarby Sjöstad (man far bara dit ut för att se hur den nya staden ska se ut, inte för att roa sig, inte för att flanera, man tar sig dit för att se på hur det nya ser ut - man gör ingenting helt enkelt i den nya staden). Där kommer ni att se vad som nu gäller. Ni lär inte se det vildvuxna och det skeva här. Snörräta linjer. Blankslipade stenar från Kina. Backelitfärgade hus. Köksideal och husbyggnadsideal följer varann som ler och långhalm. Här finner ni en värld som prisar ordning och det tillrättalagda. Här finner ni inget ogräs. Här finner ni inget gräs alls förövrigt ...
Detta ideal har givetvis spritt sig över hela landet. Man kan se det t.ex. i Göteborg vid Norra Älvstranden, i Västerås vid Mälarens stränder och på otaliga andra plaster. Samma hus. Samma ordning.
Jo, ja, det vildvuxna och anarkistiska Stockholm har försvunnit ner i historiens svarta hål ...
Jag tog min väska och fortsatte upp till toppen av Skinnarviksberget. Det skrovliga sköna berget med sina fantastiska naturformer och där husen följer dess form. Bakom Stadshuset står snart den fyrkantiga reglerade nya byggnaden "Stockholm Waterfront" färdig. Ett palats för den här tidens människor. Stadshusets mäktighet har reducerats. En fiffig stadsbyggnadsidé á la 2009.
På Norr Mälarstrand har man beslutat att skutorna inte längre ska ligga med sidan mot kajen utan med fören rakt in. I ordnade rader, som små prickar, ligger nu träbåtarna "fint" reglerade. Några av skutorna trotsar ännu denna reglering och ligger kvar. Man kan se deras vackra osymetriska linjer guppa sig bort ut ur stadens historia. Men snart har man ordnat till dessa också och "utvecklingen" fortsätter att gå framåt mot "Du sköna nya värld". Mot ordning och reda.
Det var en vacker skuta men hon är borta nu ... fem sex år sen.Peter Frisk / Skinnarviksberget / Stockholm 23/8 2009
måndag 10 augusti 2009
En nymålad blå port, Lindgården och Blå Porten
I helgen tog jag mig en tur på Djurgården i samband med säsongens stadsvandringsstart. Mitt första möte efter djurgårdsbron blev den nu nymålade gamla blå porten (se bild). Det är alltid lite märkligt när ett gammalt rostigt ting återfår en ny färg. Man baxnar först lite och så kommer tanken: "men så kan den väl inte se ut". Efter en stund när tanken landat ser man en port som återfått sin forna vackra prakt. Porten har nu flyttats ut några meter närmre bron så att den är mer synlig än förut. Verkligen trevligt.
Från denna blå port och trevlighet till en annan blå port och med solk i glädjebägaren. Jag gick mot Restaurang Blå Porten som ligger invid Liljevalch och som öppnades på 10-talet. Bredvid denna ligger sorgebarnet Lindgården som förfallit och som man bestämt ska rivas. Det ska byggas ett hotell med konferens - på bilder ser man en glaskub av ganska opropertioneliga mått (det som gäller inom arkitekturen idag, opropertionerligianism). Jag hade på morgonen samma dag läst i DN (artikel 9/8 2009) att hotellet som ska byggas kräver ett garage vilket för med sig att man måste gräva upp en av Stockholms trevligaste platser: Blå Portens fantastiska gröna lummiga gård. En plats som verkligen doftar kontinenten, Italien, ja den stora världen helt enkelt. Men varför sörja? Vi lever ju i en tid där "det måste hända nått" och det "måste skapas något nytt". Här har det stått still så länge att det "måste hända nått och vår tid måste sätta sitt märke på platsen" och arkitekterna och stadsplanerana åker i skytteltrafik till Kina och ser vad som händer där och får gåshud när de ser att det finns gammal svensk träbebyggelse kvar. Ve denna ålderdom!
Så bra eller dåligt spelar ingen roll bara det händer nått och att det är nytt. Vi klämmer till med en glaskub. Fint, det blir modernt och vips har det hänt nått. Vi skapar något för de människor som vi önskar ha i staden - trendiga moderna och unga och kreativa med bägge fötterna ständigt inne i framtiden. Vi skapar ett hotell och en konferens i glas. Pensionärer, gamla och trötta, vissa barn, eller familjer som inte har råd att besöka Gröna Lund eller Skansen får väl fika någonstans på Högdalstippen ...
Det är besynnerligt hur det gång på gång är de värden som vi svenskar i turistbrosycher gång efter annan har på bild och skickar ut till världen är just de värden vi själva inte värnar om. En plats som Djurgården är ett stänk av 1800-talets slut och 1900-talets början. Det är en miljö som alltid lockat människor i sin omodernhet och att försöka modernisera den är ett sätt att döda den miljön och förlora det specifika med Djurgården. Djurgården är i mångt och mycket snickarglädjens paradis. Det är doft av trä och klassisk linoljefärg. Att förstöra det bara för "att vi måste hänga med" är helt enkelt idiotiskt.
Om vi nu tar Lindgården som ett exempel. Man säger att den inte går att rädda. Det är för det första självklart att den går att rädda - det handlar om vilja. Det räcker att se de gamla skutor som ligger förtöjda vid Strandvägen. En gång i tiden uttjänta vrak som renoverats av någon entusiast. Gör likadant med Lindgården. Se till att få den tillbaka till staden och fiska fram någon entusiast. Jag lovar det finns massor av dem. Låt tex någon av våra stockholmsföreningar ta över Lindgården - företrädevis någon som sysslar med musik. Låt dessa ta tillbaks den forna glansen. Skapa där ett ställe dit framför allt gamla människor kan ta sig. Låt oss kanske få ett jazzband, eller en gammal blåsorkester som spelar på gården dagtid och där man kan sätta sig och lyssna i stillhet. På kvällen kan man ha något som är nästan omöjligt att finna i Stockholm - dansbandsmusik (se på Galejan på Skansen hur mycket folk som tar sig dit när det väl är dans). Även gamla stockholmare älskar att dansa även om man inte tror det i Stadshuset. Skapa på Lindgården en stillsam plats för gamla och även för de yngsta. Det är vad Stockholm verkligen är i behov av.
De chicka BoBoianerna där jag inkluderar IKEA-mannen Mårten Castenfors *s* (tillsammans med rätt många andra museichefer förövrigt), chefen för Liljevalchs, som inte är principiellt emot den byggnaden som ska byggas har sina glasplatser, sina trendiga 2.338 lattehak i sin rena minimalism och sina konferenskomplex så det räcker till och blir över. Man kan ju räkna ut hur den nya gården vid Blå Porten kommer att se ut när den byggs om. Förmodligen byts de vackert räfflade stenarna mot slätslipade billiga stenplattor från Kina, minimalt med grönska, fyrkantigt och tillrättalagt som det brukar bli när vi talar 2000-tal.
Nej, gör nu något för de gamla och för de mänskliga värdena - återskapa Lindgården till ett musikcentrum, ett danshak inriktat mot en äldre publik med en lummig grönskande gård á la nuvarande Restaurang Blå Porten och behåll "portens" innergård så som den ser ut - det är vad rätt många kallar vackert. Så låt Lindgården bli en levande plats för gamla och unga.
För att se hur Hotelet ska se ut se följande artikel i DN 26/2 2009.
Lite fler bilder på Lindgården 9/8 2009:
torsdag 23 juli 2009
Café Edenborg
Det var väl för bra för att vara sant. Ett Café med mysig miljö, gamla bord och stolar, skön musik, jazzbetonat, chansonbetonat, alternativt, eget, suspekt litteratur etc. Det var väl för bra för att vara sant. Små musikuppträdanden på kvällarna, poesiuppläsning, föreläsningar och ett perfekt läge att bara sitta och hänga över en kopp kaffe och bara vara - och som någon skrev i en av kommentarerna efter förkunnandet om att stället ska packa ihop och slå igen:
"Den enda lilla plats i Stockhom som påminner om Berlin får inte finnas"
Men så, det gick inte länge till. Café Edenborg öppnade väl för ca 7-10 år och är inte vidare gammalt men redan direkt lyckades ägaren skapa en härlig Gamla stan-stämning av äldre snitt (med en doft och air av Paris, Berlin långt bort från alla tusen slimmade lattehak med en tillgjord övre shoppingmedelklassbefolkning som numer dränker stan). Fiket är nu sålt av ägaren. Med största sannolikhet tittar det in ett ombyggarföretag och omskapar lokaliteterna som verkligen hade charm och individualitet till ett IKEA-likt massproducerat ställe. Interiörerna på ett hak tycks mig vara kopplad till vad man får för publik och Edenborg hade sköna härliga levande gäster och sköna härliga stolar att slå sig ner på och bara vara på.
Man har alltså blivit av med sitt tillstånd och slår igen.
Stora Nygatan har fått rätt många nöjeshak under de senaste 5-10 åren och har enligt boende i trakten blivit för högljutt. En trend på gatan är att ställena köps och säljs, byggs om och byggs om, köps och säljs, byggs om och byggs om o.s.v. Jag förmodar - här spekulerar jag bara - att det finns en del ställen som tjänar "snabba pengar" vilket jag med all sannolikhet inte tror att Café Edenborg gjorde. Snarare "slow money" - och ett sådant ställe ser man givetvis till att dra in tillståndet för. Att det där också samlades poeter, författare, musiker, alternativ stad-folk, och annat löst folk som det Nya Stockholm gärna önskar sig vara utan gjorde säkert inte saken bättre.
Jag kan inte turerna kring det hela. Varför man dragit in deras tillstånd. Men min personliga åsikt är att jag aldrig sett eller hört något stök från Edenborg - lite dragspel och pianospel och någon klunga franska chansonfantaster är det enda. Däremot kan jag med bestämdhet säga att det finns bra många andra ställen på gatan som man kan fundera över om de ska ha kvar sina tillstånd (om man nu är lagd åt det hållet att dra in tillstånd).
Men de ligger väl i en annan ekonomisk division förmodar jag.
Som ägaren skriver i sin blogg: "Anledningen är förstås att det blivit svårt att driva vidare verksamheten bara som café. En viktig del av fikets liv har varit releasefester för böcker och tidskrifter, föreläsningar, konserter, stödfester."
Ingen kan längre driva ett ställe enbart som café och definitivt inte alternativt - åtminstone inte i Stockholms innerstad.
24 augusti är det således storstängning.
Läs mer här:
X Edenborg själv om stängningen.
X Café Edenborg stänger
"Den enda lilla plats i Stockhom som påminner om Berlin får inte finnas"
Men så, det gick inte länge till. Café Edenborg öppnade väl för ca 7-10 år och är inte vidare gammalt men redan direkt lyckades ägaren skapa en härlig Gamla stan-stämning av äldre snitt (med en doft och air av Paris, Berlin långt bort från alla tusen slimmade lattehak med en tillgjord övre shoppingmedelklassbefolkning som numer dränker stan). Fiket är nu sålt av ägaren. Med största sannolikhet tittar det in ett ombyggarföretag och omskapar lokaliteterna som verkligen hade charm och individualitet till ett IKEA-likt massproducerat ställe. Interiörerna på ett hak tycks mig vara kopplad till vad man får för publik och Edenborg hade sköna härliga levande gäster och sköna härliga stolar att slå sig ner på och bara vara på.
Man har alltså blivit av med sitt tillstånd och slår igen.
Stora Nygatan har fått rätt många nöjeshak under de senaste 5-10 åren och har enligt boende i trakten blivit för högljutt. En trend på gatan är att ställena köps och säljs, byggs om och byggs om, köps och säljs, byggs om och byggs om o.s.v. Jag förmodar - här spekulerar jag bara - att det finns en del ställen som tjänar "snabba pengar" vilket jag med all sannolikhet inte tror att Café Edenborg gjorde. Snarare "slow money" - och ett sådant ställe ser man givetvis till att dra in tillståndet för. Att det där också samlades poeter, författare, musiker, alternativ stad-folk, och annat löst folk som det Nya Stockholm gärna önskar sig vara utan gjorde säkert inte saken bättre.
Jag kan inte turerna kring det hela. Varför man dragit in deras tillstånd. Men min personliga åsikt är att jag aldrig sett eller hört något stök från Edenborg - lite dragspel och pianospel och någon klunga franska chansonfantaster är det enda. Däremot kan jag med bestämdhet säga att det finns bra många andra ställen på gatan som man kan fundera över om de ska ha kvar sina tillstånd (om man nu är lagd åt det hållet att dra in tillstånd).
Men de ligger väl i en annan ekonomisk division förmodar jag.
Som ägaren skriver i sin blogg: "Anledningen är förstås att det blivit svårt att driva vidare verksamheten bara som café. En viktig del av fikets liv har varit releasefester för böcker och tidskrifter, föreläsningar, konserter, stödfester."
Ingen kan längre driva ett ställe enbart som café och definitivt inte alternativt - åtminstone inte i Stockholms innerstad.
24 augusti är det således storstängning.
Läs mer här:
X Edenborg själv om stängningen.
X Café Edenborg stänger
onsdag 22 juli 2009
Året var 1990
Det var i juli månad 1990. Fotbollslaget Sverige hade åkt på däng tre gånger på raken i Italien. Jag var på väg tillbaka mot hemlandet passerandes Wien.
Jag undrar då och då var det blev av honom. Jag tror han klev på samtidigt i Wien. Vi kom att sitta i samma kupé. Jag tror att jag var den absolut första västmänniska han träffade och pratade en längre stund med. Jag, blassé och 24 år på väg till "le ankdamm". Han var nånstans kring tjugo och nyfiken på livet som ett barn.
Det historiska året 1989 hade Otto von Habsburg, en av de kvarvarande i huset Habsburg och vid den tiden politiker i Österrike, tillsammans med den ungerska reformkommunisten Imre Pozsgay planer på en "paneuropeisk picknick". Denna picknick utspelade sig på varsin sida om den ungersk-österikiska gränsen som var delad av "järnridån". I en symbolhandling klippte Ottos dotter Walburga i järnridån den 19 augusti och ett hål öppnades vilket blev en spricka och symbolen blev sann. I tusentals närvaro öppnades ett litet hål och 661 "östtyska turister" passade på att fly till väst.
Detta var början till slutet för järnridån - sprickan blev större och större och under hösten kollapsade det sovjetiska satellitsystemet.
Året efter satt jag i ett tåg från Wien med en talförd yngling från Tjeckoslovakien (delat 1992). Jag förstod inte så mycket av det hela i min historielöshet. Ja var mest bakfull. Där låg mina livsbekymmer.
Han hade bott vid gränsen i hela sitt liv. Han hade sett ett stort fält från huset där familjen bodde och det fältet befann sig i Österike och huset i Tjeckoslovakien. Två helt olika världar som för all framtid skulle vara åtskilda - trodde man. Han hade allt sedan han kunde minnas drömt om väst. Nu hade han en reskassa på 1.000 kronor och skulle till London. "Lycka till" tänkte jag. "Tror du att det räcker?" frågade han. "Jo då" svara jag och log ett brett cyniskt välfärdsvästerlänningsleende. "Jo då ... 1.000 spänn ..." tänkte jag.
Tåget stannade till vid gränsen till Tyskland. Alla fick gå av och gå genom gränskontrollen. Det var mitt i natten och kolsvart och lyktor lyste och man fick inte så lite kopplingar till en annan tid. När jag gick förbi tullkontrollanterna räckte det att vifta lite med passet och jag var förbi. Man kastade en snabbt ointresserad blick i det. När så min nyfunne reskamrat och tillika tjeck kom fram blev det stopp en längre stund. Det stämplades, kollades i papper, gicks igenom väskor, frågor och misstänksamma blickar for genom rummet. Till slut släpptes han igenom.
Där på perrongen på tysk sida stod en bortskämd bakfull svensk välfärdsmänniska som i hela sitt liv kunnat åka precis var som helst på jorden och haft oanade möjligheter därtill rent ekonomiskt. Och där kom denna tjeck som suttit och drömt om fältet utanför sitt fönster med det största leende jag någonsin sett och klev in i ett Tyskland som han för ett år sedan aldrig kunde ana att han skulle få besöka som en fri människa med 1.ooo spänn på fickan som skulle räcka till London ...
Någonstans halvvägs i Tyskland skilldes våra vägar. Det slog mig inte då vad jag egentligen varit med om. Det tog mig många år därefter för att inse mötets storhet. På senare tid har jag fått för mig att det gick nog bra med tjecken. Han klarade sig nog. Det jag minns mest är hans leende. Tror inte jag sett någon svensk lika glad som denna tjeck trots att vi har allt som en människa kan få hos oss. Jag fick beskåda den sanna glädjen och lyckan där i natten mellan Tyskland och Österrike.
Hur det nu än är så knatar det väl omkring en ex-tjeck någonstans som släpptes fri 1990 och jag hoppas helt enkelt att det gick bra för honom ...
Det kom en artikel om hela historien i SvD 16 aug 2009.
Jag undrar då och då var det blev av honom. Jag tror han klev på samtidigt i Wien. Vi kom att sitta i samma kupé. Jag tror att jag var den absolut första västmänniska han träffade och pratade en längre stund med. Jag, blassé och 24 år på väg till "le ankdamm". Han var nånstans kring tjugo och nyfiken på livet som ett barn.
Det historiska året 1989 hade Otto von Habsburg, en av de kvarvarande i huset Habsburg och vid den tiden politiker i Österrike, tillsammans med den ungerska reformkommunisten Imre Pozsgay planer på en "paneuropeisk picknick". Denna picknick utspelade sig på varsin sida om den ungersk-österikiska gränsen som var delad av "järnridån". I en symbolhandling klippte Ottos dotter Walburga i järnridån den 19 augusti och ett hål öppnades vilket blev en spricka och symbolen blev sann. I tusentals närvaro öppnades ett litet hål och 661 "östtyska turister" passade på att fly till väst.
Detta var början till slutet för järnridån - sprickan blev större och större och under hösten kollapsade det sovjetiska satellitsystemet.
Året efter satt jag i ett tåg från Wien med en talförd yngling från Tjeckoslovakien (delat 1992). Jag förstod inte så mycket av det hela i min historielöshet. Ja var mest bakfull. Där låg mina livsbekymmer.
Han hade bott vid gränsen i hela sitt liv. Han hade sett ett stort fält från huset där familjen bodde och det fältet befann sig i Österike och huset i Tjeckoslovakien. Två helt olika världar som för all framtid skulle vara åtskilda - trodde man. Han hade allt sedan han kunde minnas drömt om väst. Nu hade han en reskassa på 1.000 kronor och skulle till London. "Lycka till" tänkte jag. "Tror du att det räcker?" frågade han. "Jo då" svara jag och log ett brett cyniskt välfärdsvästerlänningsleende. "Jo då ... 1.000 spänn ..." tänkte jag.
Tåget stannade till vid gränsen till Tyskland. Alla fick gå av och gå genom gränskontrollen. Det var mitt i natten och kolsvart och lyktor lyste och man fick inte så lite kopplingar till en annan tid. När jag gick förbi tullkontrollanterna räckte det att vifta lite med passet och jag var förbi. Man kastade en snabbt ointresserad blick i det. När så min nyfunne reskamrat och tillika tjeck kom fram blev det stopp en längre stund. Det stämplades, kollades i papper, gicks igenom väskor, frågor och misstänksamma blickar for genom rummet. Till slut släpptes han igenom.
Där på perrongen på tysk sida stod en bortskämd bakfull svensk välfärdsmänniska som i hela sitt liv kunnat åka precis var som helst på jorden och haft oanade möjligheter därtill rent ekonomiskt. Och där kom denna tjeck som suttit och drömt om fältet utanför sitt fönster med det största leende jag någonsin sett och klev in i ett Tyskland som han för ett år sedan aldrig kunde ana att han skulle få besöka som en fri människa med 1.ooo spänn på fickan som skulle räcka till London ...
Någonstans halvvägs i Tyskland skilldes våra vägar. Det slog mig inte då vad jag egentligen varit med om. Det tog mig många år därefter för att inse mötets storhet. På senare tid har jag fått för mig att det gick nog bra med tjecken. Han klarade sig nog. Det jag minns mest är hans leende. Tror inte jag sett någon svensk lika glad som denna tjeck trots att vi har allt som en människa kan få hos oss. Jag fick beskåda den sanna glädjen och lyckan där i natten mellan Tyskland och Österrike.
Hur det nu än är så knatar det väl omkring en ex-tjeck någonstans som släpptes fri 1990 och jag hoppas helt enkelt att det gick bra för honom ...
Det kom en artikel om hela historien i SvD 16 aug 2009.
onsdag 8 juli 2009
Kulturhusets Bibliotek - en rättelse
Det har sina nackdelar ibland att ha befunnits sig i den ickelitterära världen. Personligen fick jag min, vad jag brukar kalla "Lidnerska knäpp", när jag var fyllda 25 jämnt. Innan denna litterära "knäpp" hade jag i stort sett sysselsatt mig med tre saker: byggt hus, spelat sport och mellan dessa två verksamheter druckit upp intjänta och ointjänta pengar.
Det var egentligen ingen munter historia men livslärande på många sätt.
1991, nådens år eller rättare krisens år, ändrades det hela rätt radikalt. Kriser är inte alltid bara negativt, kriser kan också ha sina fördelar. Byggnadsarbetaren blev arbetslös och hamnade på bibliotek med näsan mellan böckernas pärmar. Det var inte direkt lätt. Det fanns ett motstånd. För den oinvigde i arbetarklassvärlden, och jag vill hävda att det finns en sådan - en arbetarklassvärld - är biblioteket en plats där man inte rör sig direkt hemtamt. Man kan, från sina egna, ses som lite suspekt, besynnerlig, lätts snurrig, om man alltför mycket och för länge sticker sin arbetarnäsa i böckerna (det man gett sig in på har även ett namn, en "klassresa"). Till skillnad mot en människa som går direkt från gymnasiet till universitetet och vidare ut i den akademisk världen är möjligen ett besök på ett bibliotek en högst ovidkommande händelse. För arbetargrabben blir det ett motstånd som måste besegras. Något klurigt man måste öva sig till att förstå.
Detta skedde för undertecknad 1991 och ett av de första biblioteken som besöktes var Kulturhusets bibliotek vid Sergels torg. Den f.d. byggnadsarbetaren fann platsen gudomlig och svalde böcker totalt osystematiskt.
I förra inlägget här på denna blogg skroderade jag över att man nu bestämt sig för att flytta Kulturhusets bibliotek ner till gatuplanet. Jag hävdade bestämt att här uppe i det blå har man haft läsesalong sedan 1974 och jag hävdade bestämt att alla chefer på 2000-talet fått flytt och omändringsdille (vilket jag iochförsig fortfarande tycker). Nu vet dock den f.d. byggnadsarbetaren bättre. Det var helt fel. Kulturchefen Eric Sjöström kom snabbt med ett klargörande: Mellan 1971 (redan tre år innan Kulturhuset stod färdigt) och till 1990 låg läsesalongen i gatuplanet. Därefter hamnade salongen på våning 2. Jag var alltså ute och friseglade i det blå ...
Så nu tycker jag tvärtom. Att man inte ska gå på traditionen utan bryta upp och behålla Läsesalongen på våning 2 - man har ju redan haft den nere på gatuplanet ... Ärligt talat, det är sommar - gör vad ni vill *s*
Se Kulturhusets Bibliotek - nu mörknar det och dess kommentarer.
Det var egentligen ingen munter historia men livslärande på många sätt.
1991, nådens år eller rättare krisens år, ändrades det hela rätt radikalt. Kriser är inte alltid bara negativt, kriser kan också ha sina fördelar. Byggnadsarbetaren blev arbetslös och hamnade på bibliotek med näsan mellan böckernas pärmar. Det var inte direkt lätt. Det fanns ett motstånd. För den oinvigde i arbetarklassvärlden, och jag vill hävda att det finns en sådan - en arbetarklassvärld - är biblioteket en plats där man inte rör sig direkt hemtamt. Man kan, från sina egna, ses som lite suspekt, besynnerlig, lätts snurrig, om man alltför mycket och för länge sticker sin arbetarnäsa i böckerna (det man gett sig in på har även ett namn, en "klassresa"). Till skillnad mot en människa som går direkt från gymnasiet till universitetet och vidare ut i den akademisk världen är möjligen ett besök på ett bibliotek en högst ovidkommande händelse. För arbetargrabben blir det ett motstånd som måste besegras. Något klurigt man måste öva sig till att förstå.
Detta skedde för undertecknad 1991 och ett av de första biblioteken som besöktes var Kulturhusets bibliotek vid Sergels torg. Den f.d. byggnadsarbetaren fann platsen gudomlig och svalde böcker totalt osystematiskt.
I förra inlägget här på denna blogg skroderade jag över att man nu bestämt sig för att flytta Kulturhusets bibliotek ner till gatuplanet. Jag hävdade bestämt att här uppe i det blå har man haft läsesalong sedan 1974 och jag hävdade bestämt att alla chefer på 2000-talet fått flytt och omändringsdille (vilket jag iochförsig fortfarande tycker). Nu vet dock den f.d. byggnadsarbetaren bättre. Det var helt fel. Kulturchefen Eric Sjöström kom snabbt med ett klargörande: Mellan 1971 (redan tre år innan Kulturhuset stod färdigt) och till 1990 låg läsesalongen i gatuplanet. Därefter hamnade salongen på våning 2. Jag var alltså ute och friseglade i det blå ...
Så nu tycker jag tvärtom. Att man inte ska gå på traditionen utan bryta upp och behålla Läsesalongen på våning 2 - man har ju redan haft den nere på gatuplanet ... Ärligt talat, det är sommar - gör vad ni vill *s*
Se Kulturhusets Bibliotek - nu mörknar det och dess kommentarer.
måndag 6 juli 2009
Kulturhusets bibliotek - nu mörknar det
Det finns platser som har sin speciella karaktär.
En av dessa platser i Stockholm är Kulturhusets bibliotek vid Sergels torg. Från år 1974 har det varit möjligt att slå sig ner två våningar upp i Peter Celsings byggnad och spana ut över Sergels torg. Torget må vara kritiserat och förkastat, men att sitta där med Plattan nedanför sig och läsa en bok, kanske plocka fram någon gammal skiva och bara lyssna sig bort någon timme, se stadens rörelser och alla människorna som susar fram mellan övergångsställena in och ut i kommersens lador är en i sanning gudomlig upplevelse. Jag vill påstå att platsen verkligen är en av få i Stockholm med en internationell känsla.
Givetvis ska en sådan plats försvinna.
Vi ska bli 2000-talsfähiga. Vilket betyder omflyttning och förändring.
Det har tillsatts en ny chef och det som kännetecknar nya chefer under 2000-talet är att de soppar loss rejält med sina 2000-talskvastar. Man förändrar i egentlig mening inte så mycket i sina verksamheter. Vad man gör är mer av kosmetisk art - man fixar ytan - samt, man flyttar om. Saker och ting som legat på en plats i alla tider ska flyttas någon annastans. Det ses som inovativt och modernt - det måste hända något. Så man flyttar om och fixar till ny inredning och vips ses man som handlingskraftig. Allt från museer och centralstationer och bibliotek och myndigheter och staliga verk och kulturella institutioner ska ändras om - det är som en naturlag. Det blev 2000-tal och det krävs ny inredning, flytt, ändring - framtid!
Den rätt nya chefen i Kulturhuset gör som sina gelikar i chefsvärlden, han flyttar om. En av de absolut bästa läsplatserna i Stockholm skickas ner till gatuplanet mot Sergels torg. Utsikten för de läsande blir noll. Det sägs i en artikel i DN (2/7 -09) att "han öppnar glashuset". Möjligen i viss mening men definitivt inte i den läsande allmänhetens mening.
Den plats som drog mig till Kulturhuset för första gången var just biblioteket. Det var när jag slog mig ner där för att läsa en bok som jag uppfattade vilken härlig byggnad Kulturhuset kunde vara. Själva glaset som skilde mig från världen därute och att jag ändå befann mig i denna värld, men på tryggt avstånd, och att alla kringliggande 60-och 70-talshus helt plötsligt fick en karaktär, blev levande, blev en del av mitt Stockholm - jag hade aldrig tidigare uppskatta Sergels torg från gatuplan s.a.s. Och boken i min hand, en glimt i den, vidare ut mot betongen och folklivet och tystnaden bakom glaset - verkligheten och fantasin i ett samspel som skapade samhörighet - ja, allt det där fick mig att få upp ögonen för Kulturhuset i övrigt och framför allt biblioteket med dess magiska surrealistiska utsikt. Jag är helt övertygad om att många med mig hittat Kulturhuset främst genom dess bibliotek och på så sätt funnit dess speciella utsikt.
Så det tar vi bort.
Ja, denna skräck för det förgångna. Denna osäkerhet och nervositet för tillvaron. Kulturhusets chef ska nu göra ett bibliotek för 2000-talet. Han kan inte tänka sig att flyta på den framgång, på den känsla, som redan finns där. Varför kan man inte ha en plats i Stockholm där man kan sitta och mysa och samtidigt begrunda att "ja, här har stockholmare sedan 1974 suttit och spanat ut"? - att man känner sig delaktig i en historia - en historia som det här landet gör allt för att förinta på alla plan (detta säger jag i vishet av att hela stan håller på att omskapas till något helt nytt i framtidsivrarnas tecken och tro). Nej då, man "ska in i 2000-talet" ... denna rädsla, denna osäkerhet som uttrycker sig i tiden med all dess förändring för förändringens egen skull ...
Behåll Kulturhusets bibliotek med sin fantastiska utsikt!
En av dessa platser i Stockholm är Kulturhusets bibliotek vid Sergels torg. Från år 1974 har det varit möjligt att slå sig ner två våningar upp i Peter Celsings byggnad och spana ut över Sergels torg. Torget må vara kritiserat och förkastat, men att sitta där med Plattan nedanför sig och läsa en bok, kanske plocka fram någon gammal skiva och bara lyssna sig bort någon timme, se stadens rörelser och alla människorna som susar fram mellan övergångsställena in och ut i kommersens lador är en i sanning gudomlig upplevelse. Jag vill påstå att platsen verkligen är en av få i Stockholm med en internationell känsla.
Givetvis ska en sådan plats försvinna.
Vi ska bli 2000-talsfähiga. Vilket betyder omflyttning och förändring.
Det har tillsatts en ny chef och det som kännetecknar nya chefer under 2000-talet är att de soppar loss rejält med sina 2000-talskvastar. Man förändrar i egentlig mening inte så mycket i sina verksamheter. Vad man gör är mer av kosmetisk art - man fixar ytan - samt, man flyttar om. Saker och ting som legat på en plats i alla tider ska flyttas någon annastans. Det ses som inovativt och modernt - det måste hända något. Så man flyttar om och fixar till ny inredning och vips ses man som handlingskraftig. Allt från museer och centralstationer och bibliotek och myndigheter och staliga verk och kulturella institutioner ska ändras om - det är som en naturlag. Det blev 2000-tal och det krävs ny inredning, flytt, ändring - framtid!
Den rätt nya chefen i Kulturhuset gör som sina gelikar i chefsvärlden, han flyttar om. En av de absolut bästa läsplatserna i Stockholm skickas ner till gatuplanet mot Sergels torg. Utsikten för de läsande blir noll. Det sägs i en artikel i DN (2/7 -09) att "han öppnar glashuset". Möjligen i viss mening men definitivt inte i den läsande allmänhetens mening.
Den plats som drog mig till Kulturhuset för första gången var just biblioteket. Det var när jag slog mig ner där för att läsa en bok som jag uppfattade vilken härlig byggnad Kulturhuset kunde vara. Själva glaset som skilde mig från världen därute och att jag ändå befann mig i denna värld, men på tryggt avstånd, och att alla kringliggande 60-och 70-talshus helt plötsligt fick en karaktär, blev levande, blev en del av mitt Stockholm - jag hade aldrig tidigare uppskatta Sergels torg från gatuplan s.a.s. Och boken i min hand, en glimt i den, vidare ut mot betongen och folklivet och tystnaden bakom glaset - verkligheten och fantasin i ett samspel som skapade samhörighet - ja, allt det där fick mig att få upp ögonen för Kulturhuset i övrigt och framför allt biblioteket med dess magiska surrealistiska utsikt. Jag är helt övertygad om att många med mig hittat Kulturhuset främst genom dess bibliotek och på så sätt funnit dess speciella utsikt.
Så det tar vi bort.
Ja, denna skräck för det förgångna. Denna osäkerhet och nervositet för tillvaron. Kulturhusets chef ska nu göra ett bibliotek för 2000-talet. Han kan inte tänka sig att flyta på den framgång, på den känsla, som redan finns där. Varför kan man inte ha en plats i Stockholm där man kan sitta och mysa och samtidigt begrunda att "ja, här har stockholmare sedan 1974 suttit och spanat ut"? - att man känner sig delaktig i en historia - en historia som det här landet gör allt för att förinta på alla plan (detta säger jag i vishet av att hela stan håller på att omskapas till något helt nytt i framtidsivrarnas tecken och tro). Nej då, man "ska in i 2000-talet" ... denna rädsla, denna osäkerhet som uttrycker sig i tiden med all dess förändring för förändringens egen skull ...
Behåll Kulturhusets bibliotek med sin fantastiska utsikt!
lördag 20 juni 2009
De blå gardinerna på Fjällgatan
Protester kan ta sig olika uttryck. Vid Odenplan har man under flera år flaggat rött mot bygget av en galleria under Odenplan och lyckats få stopp på planerna (åtminstone sägs det så). På Stigberget flaggas det blått genom fönstren ut mot Fjällgatan. Vad betyder nu detta?De blå gardinerna står för en protest mot planer på att bebygga en blåklassad tomt uppe på Stigberget. Stadsbyggnadskontoret som i Stockholm fått för sig att man kan göra lite som man tycker trycker numer in byggnader på varenda liten plätt man finner på. Man bryr sig föga om det är kulturområde eller inte - bygga ska man. Här finns en av de vackraste platserna i Stockholm med en enhetlig bebyggelse av äldre snitt.
Min uppmaning - Rädda Stigberget!
Klicka på bilden för att få den större och tipsa gärna vidare till andra.
tisdag 2 juni 2009
Stockholms förändring
Det händer saker i Stockholm.
Jag har dagligen följt byggnationerna mitt i stan. Det senaste projektet Stockholm Waterfront har under vintern och våren vuxit upp bredvid Centralstation och tagit sin plats. Vad lär vi oss av detta projekt och om Stockholms framtida stadshorisont? (Skyline som det nu ska heta om man ska hänga med, svenska läsare kan se ordlista längre ner)
Mitt förslag till den som uttalar sig om höga hus i Stockholm är att ta en rejäl sväng upp på Skinnarviksberget på Södermalm. Fortsätt gå bort mot Torkel Knutssongatan och vidare mot Kattgränd, därefter Monteliusvägen. Ni ska hela tiden se ut över staden. Betrakta dess proportioner, anteckna, funderar på vad ni ser och sedan fortsätta förbi Slussen och bort mot Fjällgatan. Därefter går ni mot Centralbron och promenerar över Centralbron ända fram till den nya byggnaden Stockholm Waterfront. (jag rekommenderar framför allt arkitekten till byggnaden att gå promenaden och även stadsbyggnads- och fastighetsborgarrådet Kristina Alvendal och de arkitekter som ritar på Stockholms framtida byggnader). Den som gör denna, rätt trevliga promenad, kommer att se att beroende på var du står förehåller sig den nya byggnaden hela tiden just mot Stadshuset. Från Skinnarviksberget och fram till Mariaberget befinner sig den nya byggnaden bakom Stadshuset och reducerar Stadshuset till något mycket mindre (symboliskt kan man säga att glas och stål vunnit mot, låt oss säga demokratin?). Hamnar man sedan upp mot Katarinavägen och bort mot Fjällgatan känns den nya byggnaden lite futtig och liten mot Stadshuset. I mångt och mycket reducerar också den nya byggnaden allt annat ju närmre man kommer den - tex den sista biten av Centralbron mellan Riddarholmen och Norrmalm.
Redan nu kan man känna att platsen tappat all begrepp om proportion. I förhållande till den stålkonstruktion som ligger framför själva glashuset och som ska bli något blinkande i ljus som kommer att ta över hela stadsbilden kommer platsen att se ganska bucklig ut. Vad man än tycker om projektet är nu Stadshuset för all historisk framtid helt reducerat och huset kommer ständigt i framtiden att ställas mot den nya bebyggelsen. Det kommer att bli stört omöjligt att fånga huset i bild (i synfältet) utan att se Waterfronthuset. Hur Stadshuset kommer att förhålla sig till den fortsatta utbyggnaden kan man lätt gissa sig till och givetvis hela stadens stadsvy. Framför allt kommer Riddarholmen och Gamla stan att s.a.s. begränsas, kännas mindre. En, vis av erfarenhet (12 års stadsvandring), mycket uppskattad och originell stadsvy bryts upp för en ganska ordinär och utslätad stadsvy.
Alvedal som är den nya i stadshuset som tar hand om stadsbyggnaden vill göra Stockholm vackrare. Vill man se hur "vackert" Stockholm är på väg att bli så ställer man sig på Barnhusbron och ser på de nybyggen som uppförts utefter Torsgatan. Ett gäng grå kollosser som avslutas med Clarion Hotels svarta blanka vägg. Man kan tro att betongsjuttiotalet återvänt - kan det ses som lyckat?
Är det framtidens melodi?
Nu är även trenden att bygga på hus. Man ser det som utveckling och det som är sorgligt är väl att påbyggnaden av befintliga hus sker nu när den moderna svenska arkitekturen står så fruktansvärt lågt. Någon timme proportionslära skulle man väl kunna ha på arkitektutbildningarna. Hus läggs totalt fel och med fel storlek. När man inte kan göra en sak bra, eller komma med en kvick kommentar, då skriker man. Kan man inte bygga vackert eller med rätt proportion i förhållande till stadsbilden då tar man fram buffeltendeserna. Således, har man inte kunskapen - då skriker man - man uppför då något som alla kan se och som ställer sig i vägen för något vackert. Bara det är stort, syns, är besynnerligt och datoranimerat då går det hem.
Så ser Stockholms stadsbyggnadsideal ut idag. Sist skulle jag vilja komma med en sak: var är grönskan? Det sägs att Stockholm är en grön stad ... nada.
Läs gärna mer om projekten i SvD:s serie om Stockholms framtid. Även här. Eller DN. Även mer här, SvD.
Se fler bilder på nya hus i Stockholm här.
Ordlista:
Skyline = randen där himmel och hav/land möts, synrand (även bildligt "perspektiv; fattningsförmåga")
Waterfront = (betyder för oss svenska läsare: strand; sjösida av stad; hamnområde)
Jag har dagligen följt byggnationerna mitt i stan. Det senaste projektet Stockholm Waterfront har under vintern och våren vuxit upp bredvid Centralstation och tagit sin plats. Vad lär vi oss av detta projekt och om Stockholms framtida stadshorisont? (Skyline som det nu ska heta om man ska hänga med, svenska läsare kan se ordlista längre ner)
Mitt förslag till den som uttalar sig om höga hus i Stockholm är att ta en rejäl sväng upp på Skinnarviksberget på Södermalm. Fortsätt gå bort mot Torkel Knutssongatan och vidare mot Kattgränd, därefter Monteliusvägen. Ni ska hela tiden se ut över staden. Betrakta dess proportioner, anteckna, funderar på vad ni ser och sedan fortsätta förbi Slussen och bort mot Fjällgatan. Därefter går ni mot Centralbron och promenerar över Centralbron ända fram till den nya byggnaden Stockholm Waterfront. (jag rekommenderar framför allt arkitekten till byggnaden att gå promenaden och även stadsbyggnads- och fastighetsborgarrådet Kristina Alvendal och de arkitekter som ritar på Stockholms framtida byggnader). Den som gör denna, rätt trevliga promenad, kommer att se att beroende på var du står förehåller sig den nya byggnaden hela tiden just mot Stadshuset. Från Skinnarviksberget och fram till Mariaberget befinner sig den nya byggnaden bakom Stadshuset och reducerar Stadshuset till något mycket mindre (symboliskt kan man säga att glas och stål vunnit mot, låt oss säga demokratin?). Hamnar man sedan upp mot Katarinavägen och bort mot Fjällgatan känns den nya byggnaden lite futtig och liten mot Stadshuset. I mångt och mycket reducerar också den nya byggnaden allt annat ju närmre man kommer den - tex den sista biten av Centralbron mellan Riddarholmen och Norrmalm.Redan nu kan man känna att platsen tappat all begrepp om proportion. I förhållande till den stålkonstruktion som ligger framför själva glashuset och som ska bli något blinkande i ljus som kommer att ta över hela stadsbilden kommer platsen att se ganska bucklig ut. Vad man än tycker om projektet är nu Stadshuset för all historisk framtid helt reducerat och huset kommer ständigt i framtiden att ställas mot den nya bebyggelsen. Det kommer att bli stört omöjligt att fånga huset i bild (i synfältet) utan att se Waterfronthuset. Hur Stadshuset kommer att förhålla sig till den fortsatta utbyggnaden kan man lätt gissa sig till och givetvis hela stadens stadsvy. Framför allt kommer Riddarholmen och Gamla stan att s.a.s. begränsas, kännas mindre. En, vis av erfarenhet (12 års stadsvandring), mycket uppskattad och originell stadsvy bryts upp för en ganska ordinär och utslätad stadsvy.
Alvedal som är den nya i stadshuset som tar hand om stadsbyggnaden vill göra Stockholm vackrare. Vill man se hur "vackert" Stockholm är på väg att bli så ställer man sig på Barnhusbron och ser på de nybyggen som uppförts utefter Torsgatan. Ett gäng grå kollosser som avslutas med Clarion Hotels svarta blanka vägg. Man kan tro att betongsjuttiotalet återvänt - kan det ses som lyckat?Är det framtidens melodi?
Nu är även trenden att bygga på hus. Man ser det som utveckling och det som är sorgligt är väl att påbyggnaden av befintliga hus sker nu när den moderna svenska arkitekturen står så fruktansvärt lågt. Någon timme proportionslära skulle man väl kunna ha på arkitektutbildningarna. Hus läggs totalt fel och med fel storlek. När man inte kan göra en sak bra, eller komma med en kvick kommentar, då skriker man. Kan man inte bygga vackert eller med rätt proportion i förhållande till stadsbilden då tar man fram buffeltendeserna. Således, har man inte kunskapen - då skriker man - man uppför då något som alla kan se och som ställer sig i vägen för något vackert. Bara det är stort, syns, är besynnerligt och datoranimerat då går det hem.
Så ser Stockholms stadsbyggnadsideal ut idag. Sist skulle jag vilja komma med en sak: var är grönskan? Det sägs att Stockholm är en grön stad ... nada.
Läs gärna mer om projekten i SvD:s serie om Stockholms framtid. Även här. Eller DN. Även mer här, SvD.
Se fler bilder på nya hus i Stockholm här.
Ordlista:
Skyline = randen där himmel och hav/land möts, synrand (även bildligt "perspektiv; fattningsförmåga")
Waterfront = (betyder för oss svenska läsare: strand; sjösida av stad; hamnområde)
måndag 25 maj 2009
Så här vill vi visst bo
Det poppar upp nya hus lite överallt i Sverige. Av någon anledning har de en förmåga att se likadana ut. Råkar man sen se bilder innifrån husen visar det sig att de är identiska - varje bild ser likadan ut. Man använder samma soffor och stolar och "öppen planlösning". Inredningsfirmorna tycks sträcka sig till en grundinredning, ett slags likhetens lag.
Ställ er vid ett nybyggt hus där de boende just flyttat in. Titta på deras fönster. Där kommer ni se samma vas i varje fönster i alla lägenheter (jo det är faktiskt sant). Ni kommer också att se i alla fönster en stackars jämmerlig ensam orkide. Inga gardiner. Ibland lyser en vit lampa som uppenbarligen även den är bestämd till att se likadan ut i alla fönster.
Ge er ut och gör ett test och ni kommer att förundra er över fantasilösheten i dagens Sverige.
När ni sedan gjort det testet så sätter ni er ner och läser bostadsannonserna och tittar på bilderna. Det räcker med att ni tittar på en sida. Ni har då sett allt. Man kan använda samma bild till alla lägenheter. Originaliteten och personligheten lyser verkligen med sin frånvaro och det i en tid när vi alla ska vara individualister ...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)