tisdag 22 december 2009

Mot årets slut ...

Då var den sista stadsvandringen gjord för 2009.
... avslut.
Tog mig en tur i staden och kände knarret. Funderade lite på Taube; "det knarrar under sulorna det är en vinternatt" och trampade upp på Mariaberget. Tidigare hade jag hunnit in en sväng i Storkyrkan som slår igen den 11 januari för renovering - stängd till mitten av maj. Det ska fejas för ... ja bröllop. Då lämnar man stan.

När jag gick i snön upp på Bastugatan påmindes jag om en liten filmsnutt med Cornelis och Lars Forsell med just en sång av Taube - finns på Youtube, se här. Samma hus. Men en annan mänsklighet. Man bara går på ...

Slussen är alltid lika charmerande ... finns ingen bättre plats ... filosofiskt.

Handlade Te på Puckeln. Stilla. Lite lugn musik. Dofter från andra håll. Gamla teburkar. Att handla där är vila ...

söndag 20 december 2009

Rekord på Rembrandt

Nytt auktionsrekord på ett verk av Rembrandt slogs den 9 december på Christies i London. “Portrait of a Man, Half-Length, With His Arms Akimbo,” från 1658 gick för 33,2 miljoner dollar (ca 241 milj. SEK). Det tidigare rekordet var från år 2000 för verket "Portrait of a lady aged 62" för $21.7 million. Porträttet som gick den 9:e hade funnits gömd hos en samlare i 40 år.

torsdag 17 december 2009

Vår tids hjältar ...

Man blir riktigt lycklig och glad ibland när man läser morgontidningen. Nu läste jag just om några riktiga svenska hjältar. Tänk att det finns folk som kämpar för andra och för samhällets skull i dessa svåra ekonomiska tider, tänkte jag.

I DN Ekonomi idag (17/12 -09) kan man läsa om några kämpande idealister i Mälarhöjden som med näbbar och klor håller Sverige på fötter. Man blir rörd. Hur skulle samhället se ut utan dessa kämpar, tänkte jag vidare där vid kaffekoppen.

Familjen köpte för tre år sedan sitt hus i Mälarhöjden och tog då ett lån på tre miljoner. När nu Sveriges låntagagare fick besked från Riksbanken att räntan ska hållas fortsatt låg gläds givetvis familjen då de kan fortsätta hålla Sverige vid liv. För här sitter man inte overksam. "Underbart" säger familjen "det gör att vi har möjlighet att renovera huset". Inga sura miner där inte.

Härligt. Så skönt att vi i det här landet har människor som tar sitt ansvar för nationen. För längre ner i samma artikel läser vi att "Familjen" [...] "tagit sitt ansvar för att hjulen ska hållas snurrande i den svenska ekonomin. När räntan varit låg har en stor del av hushållets överskott gått åt till byggmaterial." Vilka underbara människor som offrar sig för vår gemensamma ekonomi. Annat det än de fattiga nötter som spar - slösa är poängen. Låna och konsumera mera och ta ditt "samhällsansvar".

Jag kämpar själv på med mitt "samhällsansvar". Nattetid har jag ugnen på för fullt. Jag kör alltid några extra varv med bilen kring kvarteret när jag kommer hem - sliter lite däck och motor. Spolar alltid två gånger när jag är på muggen. Stänger inte av bilen direkt utan låter den stå och dra lite på tomgång så går det åt lite bensin för att hålla konsumtionen igång. Jag köper bara engångsartiklar, allt för att hålla hjulen igång och hjälpa landet. På Mc Donalds tar jag alltid dubbelt så många servetter som jag behöver - alltid ger jag jobb åt nån därute i landet. Mat köper jag bara sånt som jag vet har transporterats långväga. Jag undviker att åka kollektivt - man måste även tänka på de som gör bilar. Herregud, vi är ju ett land som lever på bilar. Kläder använder jag bara en gång sen kastar jag dom. Jag kämpar på helt enkelt. Och jag lånar så mycket jag bara kan för att verkligen hjälpa till. Jag ger folk jobb helt enkelt.

Överkonsumtion? Vad för nått? Nej, jag ler lite när du säger det, jag är ju "samhällsansvarig" lilla vän. Jag tar mitt ansvar och köper ny storbildstv enbart för att rädda landet. Jag ska berätta om några jag ser upp till, människor, hjältar, som det borde finnas fler av här i landet. En vän till mig hade en granne som skulle sälja sin lägenhet - en 2000-talshjälte. Innan han sålde rev han ut all sin inredning och hela köket och satte in en ny skinande fin inredning och ett nytt skinande kök - det var en månads jobb, lite väsen i trapphuset men det blev snyggt. Han sålde därefter lägenheten på studs med bra avans. Nästkommande, köparen, kom in som ett yrväder och rev ut all den nyinsatta nya inredningen och satte in ny inredning och nytt kök som passade hans smak bättre - fem veckors jobb igen och riktig ruljans på byggmaterial och lite mer rörelse i trapphuset. Iväg med det gammel-nya-köket till tippen. Detta är vad jag kallar vår tids hjältar. Tänk vad många dessa jordens hjältar satte i arbete.

Slösa Sverige ur krisen! Miljömål??? Vad för nått ..? Oändliga resurser? Äh, spelar roll, bullshit - en massa hippies som hittat på sånt där. Jag köper energilampor ... räcker inte det? Nej, nu ska jag åka några varv till med bilen runt kvarteret och tänka på hjältarna i Mälarhöjden. Vilka kämpar! Tack. Tack!

Utlåning fortgår så nu köps det attiraljer: Lånerallyt fortsätter DI 17/12 2009

onsdag 9 december 2009

Stockholm i Världsklass? ...

Idag låg det en stor annonsbilaga i DN från Stockholm stad. "Stimulans för Stockholm". En härlig propagandabroschyr för de i Stadshuset som ska fixa "Stockholm i världsklass". Att få det bra, hyfsat är inget att sikta på, utan det ska givetvis vara världsbäst - vilket gör att man kan sätta upp vilket mål som helst och propagandaskriften påminner då givetvis om propagandan som tex drevs i det forna Sovjetunionen alt Jehovas vittnens där lejonet ligger bredvid lammet och äter gräs i en grön framtid. Där, i det forna öst, kom västjournalister till världens bästa skolor vilka höll på att rasa ihop. Någon större skillnad är det nu inte här hos oss. "Stockholm i världsklass" skapas av och för en speciell mänsklig individ och läser man framtidsvisionen så undrar man hur det ska gå till med alla dessa lattemäniskor som sitter på sina fik.

Stadsborgarrådet Sten Nordin skriver i propagandaskriften:
"Det är viktigt att stockholmarna har chans att välja olika typer av boendeformer. Som individer söker vi olika saker som är viktiga för oss i vårt boende". Vilket betyder, om man ser hur stadshuset hittils handlat fysikt, att en boendeform gäller - bostadsrätten. Det fria valet för den som följt bostadsrättsomvandlingen är att man har rätt att rösta ja. Man har även rätt att säga nej men det hjälper föga då valet ändå blir ... ja. Hyresrätten lyser åtminstone med sin frånvaro i Sten Nordins fria värld.

Vi får även läsa om Rigo i Rinkeby i ljusa fina ordalag. Det står inte så mycket om att medborgarna där försökte ta egna initiativ för att bevara sitt allhus. Detta medborgarinitiativ slogs givetvis ner med polisiära former av Stockholms Stad.

Här kan vi också läsa om "Vision 2030 - Ett Stockholm i världsklass" Här har man en vision om att "framtidens Stockholm ska vara mångsidigt och upplevelserik, innovativ och växande samt en stad för medborgarna (denna vision ska uppenbarligen styras uppifrån av stadens tjänstemän). Stadsbyggnadsdirektören Susanne Lindh fortsätter "Det är en fantastiskt tid för stockholmarna i och med att staden kommer att bli världsstad. Den nya stadsbilden som växer fram kommer att märkas"

Här har vi en ny stadsbild:

Fina ord om "världsbäst", javisst. Är det inte bara en massa floskler, rent skitsnack? (när vet vi att staden blivit värdsstad? när vi inte längre ser stadshuset för alla glashus? - kommer det att meddelas? annonseras i dagspressen? - från FN meddelas nu att Stockholm är intagen i begreppet världsstad av övriga världen - kommer vi att få se fyrverkerier? - det meddelas också från FN att Sverige är det modernaste landet och att Stockholm är modernast och det meddelas att Stockholm nu har mest likadana hus i världen och inte nog med det - alla tycker likadant - men vi i Sverige vet ju det, vi är väl bäst, snälla säg det, att vi är bäst ... det måste vi ju vara vi är ju normen !!! (???))

Vidare står att "En klassisk grund för konflikter är oron över att en del grönområden försvinner när man förtätar staden" och som projektledaren vid Stadsbyggnadskontoret Niklas Svensson fortsätter "Det är en hjärtefråga för många och den frågan har vi burit genom hela resan. Stockholm har fantastiska parker och grönområden som alla uppskattar. Men totalt sett medför en koncentrerard förtätning att värdefulla grönområden kan behållas" och här kommer det viktiga i det hela "När man utvecklar tyngdpunkterna kan man också skapa nya, attraktiva parker". Vilket betyder att vi bygger igen på vissa ställen - där det finns parker och där medborgare protesterar men vi bygger nya parker så som vi på stadsbyggnadskontoret vill ha dem och där vi vill placera dem. Så de som protesterar får ju nya parker ... men på lite andra håll om man säger.

Här några axplock av artiklar som jag fick ihop nu på morgonen om denna förändringsprocess som just nu pågår.

Ulvsunda slottspark bebyggs med radhus En av flera parker som ska naggas i kanten och bebyggas.
Världsarv kan raderas av vägbygge Bra eller dåligt för miljön?
Polisen stormade Aspuddsbadet En sorglig historia där människor försöker ta egna initiativ.
Normalhöjden på hus i Stockholm på väg att höjas Hur ska Stockholmspanoramat se ut?
Vasan måste räddas En del av cityförändringen - viktigt traditionsrik kultur riskerar försvinna.
Intressekonflikter hotar i Stockholms innerstad Intressant artikel om förändringen i staden.
Riv inte Lindgården Det gamla lilla Stockholm mot det nya i glas.
Oviss framtid för Tantogården Där vill staden bygga annat.
Ockupanter fast beslutna rädda hus I Rinkeby tog befolkningen egan initiativ och det slogs givetvis genast ner.
Rivningsvåg hotar k-märkta byggnadsverk Intressant artikel om stadens förändring
Arkitekt efterlyser debatt Om Tors torn.

Jag vill påstå att tiden inte är olik 60-talets förändringar. Staden uppifrån. Det är en ombyggnad som är lik Hjalmar Mehrs tid där man var lika hårdhänt mot den lilla befolkningen som nu - Vision 2030 kommer att förstöra de värden som är Stockholm. Om världsklass är att få en stod slätstruken så kommer man att lyckas. Staden håller än en gång på att sönderbyggas på ett galet sätt.

torsdag 3 december 2009

Min 1:a dionysiska vision

Något av det värsta man som ung kan råka ut för det är att vara lovande inom någon lagidrott. Du ses som ett framtidshopp, du är kanske 16-17 år, spelar med flera år äldre medspelare. Det kan också tänkas att du är en svagare karaktär och råkar se upp till fel medspelare. Du är lovande, men inte fullständigt utvecklad som personlighet och hamnar med de festglada pratglada och i många fall är de desamma som de karismatiska spelarna. Du hänger på och tror att din talang kan kombineras med ett partajande. Som 22-åring sitter du som föredetting. Många har gått den vägen och många kommer den vägen att vandra. Kanske det naturliga urvalet?

De som är lovande och sedermera blir något hade något utöver alla de lovande som just inte blev något – disciplin och en fullständig inriktning på att bli något i det de utövade, en slags perfektionism.

I mitt fall började det nog tidigt med ett idoliserande av det dionysiska. Av festligheten, av partyt, av lev livet, dryckenskapen. Under många år favoriserade jag, upphöjde jag, fyllon, lodisar, hippies, knarkare, drägg och såg dem som några mystiska intressanta figurer som levde livet i den fullkomliga friheten. Just tonåren var en sån period. Tjuven, flummaren och annat löst folk tyckte jag var högst fräcka individer.

Var kom då dessa idéer ifrån tro som också blev den lovandes fall?

Jag tror att början, själva starten, har sin rot i den första dionysiska fest jag som liten från min farmors balkong var åskådare till. Jag tror jag var mellan 8-10 år. Tidpunkten är vag. Jag bodde rätt ofta hos min farföräldrar (till viss del uppväxt där). Deras gula putsade hyreshus låg mittemot det kvarter i den lilla mellansvenska staden som under 70-talet förfallit och blivit ett näste för stans fria fåglar, stadens ledighetskommité, stadens vildvuxna existenser - de utslagnas släkte. Här fanns alltså ett ruffigt gäng som häckade dagtid samt nattetid på en ganska stor gräsmatta. De var väl ca 60-70 personer och alla var som direkt tagna från dokumentärfilmen om Woodstock alternativt moppepuschgänget utan hjälm -75. Hur det nu var så kröntes deras festligheter, och jag tror att det var droppen som fick det hela att verkligen rinna över, med en gigantisk nattlig fest. Sannolikt en helt oplanerad tillställning från festdeltagarnas sida. Jag hade i alla fall första parkett då min farmors vardagsrum vette ut mot denna gräsmatta. En mörk kväll satt i alla fall 100-talet av dessa existenser runt, som jag såg det, en gigantisk lägereld. Lägerelden kom under kvällen att utökas till att bli en av de större majbrasorna i trakten kring den sörmländska staden och den ökades på med attiraljer från nyss tömda lägenheters inventarier. Allt kastades nu i den flammande elden som steg högt upp i den mörka natten. I detta kaos, virrvarr, lyckades någon få fram ett piano och jag såg en vildvuxen man sitta vid ett paino i närheten av elden och spela hysteriskt med ett skrattande ansikte medan kinderna lyste röda från eldarna och runt allt detta dansde fulla kvinnor och män skrikande och skrattande med händerna fulla av flaskor. Hela detta fortsatte hela natten och blev ett minne som etsades in i den storögde gossen som jag förmodar såg ut som en fågelholk.

Jag hade aldrig sett något liknande. Och jag gillade det hela. Någonting i mig fascinerades av spektaklet. Det var nog galenskapen i det hela jag sög åt mig och det dionysiska fröet var sått. Det var ett slags scenuppträdande, en teaterföreställning, ett sceniska liv, det var rockkonserten … det var friheten hur ofri den nu egentligen var.

Men eldarna och gubben vid pianot sitter där i minnet som en stor händelse. Det gick det ju som det gick. Laskan tog vid och idrottspaltorna åkte på tippen ...

fredag 27 november 2009

Torsdagens auktion på Stockholms Auktionsverk - rekord på Hill

Inte helt oväntat toppade Stockholms Auktionsverk med ett rekord på Carl Fredrik Hill. Landskapsmotivet "Afton", utförd i Paris 1877/1878, gick för 6,9 milj. (utrop: 3 500 000-4 000 000)

Min personlig favorit på auktionen var Axel Fridells, Dam och herre vid restaurangbord, 1918, (Utrop: 45 000-50 000) gick för 160.00. Hade jag varit stadd i kassan hade den åkt upp på väggen hemma. En pastell som höll internationell klass.

Övriga starka noteringar över utrop var: Anshelm Schiultzberg, Höstdag vid Loing (Utrop: 400 000-600 000) 1 milj. prick. Carl Milles, Dansande menad, 1951, modellerad 1912-13, (Utrop: 60 000-80 000) gick för 370 000. Man får minnas att slutpriset ska ha ca 25 % extra till auktionshuset. Gustaf Fjaestad, Fjällbjörkar i vintersol, (Utrop: 125 000-150 000) gick för 390 000

Vad gäller det internationella måleriet fastnaden jag för "Dansande flicka i parklandskap". En dam utförd i rokoko av Charles le Clercq som uppenbarligen fler gillade då den gick för 170.000 med (utrop 30 000-40 000). Utropet kändes lågt redan från början. Det gick även en rätt besynnerlig Renoir. Ett porträtt utfört i som det kändes mer skissartad form "Etude de Jeune fille et fleur". Den lilla tavlan, 12,5 x 15 cm, gick för 460.000 (Utrop: 300 000-350 000)

onsdag 25 november 2009

Så skjuter vi med de tunga kanonerna ...

Mina kära vänner. Gör ingenting på ideel bas. Skapa inte ett samhälle med lokal förankring (Såvida inte: tillåtet lokalt uttryck för lokal förankring är uttrycket, levnadssättet, bostadsrätt - som håller sig inom ett specifikt avgränsat området och ett specifikt avgränsat antal individer - de som befinner sig inne i själva föreningen och som bara kan köpas ut eller köpas in). Lägg er inte i vad er kommun bestämmer - närdemokrati är bara dumheter. Vill man riva ert badhus sitt tysta - varken säg emot eller håll med. Bara håll tyst. Vill man riva ert daghem, bocka, ha mössan i hand och gå till banken och ta ett lån och var en god konsument. Se till att köpa er Ert hem och var tyst - låt styrelsen sköta verksamheten. Låt kommunen styra Er stad. I en sann demokratisk anda får ni säga er mening var fjärde år - däremellan är det bara att följa den linje som dras fram. Dialog är bara ett ord. Pluralism och mångfald bara en fin dekoration i partiprogrammen. Låna er ur krisen. Har ni inget jobb, bli en coach.

Får ni griller i huvudet och tror att ni som medborgare kan skapa ett samhälle där alla är med, där ni tror på det gamla ordet medborgare och demokrati och samtal ... glöm det. Då sätts pansarvagnarna in.

Tror ni på det offentliga mötet? Glöm det när alla köpcentrum och dess innandöme styrs av det privata företaget. Insyn i offentlig verksamhet? Glöm det när den offentliga verksamheten bolagiserats in till den sista dagisplatsen och skolbänken och apoteket och vägverket och elbolaget och tunnelbanan och tåget och den sista hyresrätten sålts.

Idag fortsätter Stockholm mot en stängd och enkelriktad stad. Kommer ett sådant samhälle att hålla? Troligtvis inte ... Någonstans kommer det att pyra, pysa och någon gång kommer lattepannan att explodera.

I Aspudden har pensionärer, barn, unga som gamla kämpat för att badhuset där ska behållas. Idag gick polisen in. Vattnet bröts och stadshuset visade på vilken nivå man håller sig på. Och det handlar inte om dialognivå ...

Polisen stormade Aspuddsbadet ... DN
Se även, Epsteins Stockholm.

tisdag 24 november 2009

Internationella dag 1 Bukowskis

På tisdagen inleddes veckans stora kvalitésauktioner med Bukowskis som först ut.

Första dagen blev stillsam. Inga större prissensationer. Det som dock slog i topp var en fin tavla av Julia Beck, "Nénuphars (Näckrosor)". I en skör impressionistisk ton (utrop 200.000-250.000) drog den upp till 800.000. Fram till 2009 hade verket hängt i en fransk privatsamling. Därutöver var det de vanliga som toppade i pris: Zorn och Larsson. Några låg inom utrop, några under och någon blev osåld.

I lövsprickningen”, ett parismotiv av Carl Larsson utfört 1881 gick en bit över utrop för 2 950 000 (utrop 1 500 000 – 2 000 000). Däremot blev "Skolhushållet / Lisbeth dukande bordet" daterad 1908 osåld (Utrop: 1 700 000 – 2 000 000). Ännu en av dessa larssontavlor där han inte får in sina figurer på ett vettigt sätt. Lisbeth svävar här en bit över golvet och känns gigantisk i förhållande till möblemanget. Det är faktiskt slående ofta Carl Larsson får in sina figurer fel i sina motiv. Hur det än var så förblev tavlan osåld.

Anders Zorn's "Vått" från 1910 gick inom utrop för 1 725 000 (Utrop: 1 500 000 – 2 000 000) medan "Skeri-kulla (Skeri Emma)" från 1911 inte orkade upp inom utrop, den gick för 1 950 000 (Utrop: 2 000 000 – 2 500 000).

Toppobjektet på auktionen var en Helene Schjerfbeck. Denna gudomliga finska konstnärinna som är den enda i Skandinaven av riktigt internationell klass (Strindberg ingår till viss del, vissa verk, i den klassen). Zorn får ursäkta, (Carl Larsson kan inte ens nämnas i sammanhanget) - det är klasskillnad. "Katri" for i alla fall iväg för 3,9 milj. (inom utrop 3 000 000 – 4 000 000) och det kan förmodligen ses som rätt billigt för en dylik Schjerfbeck om man jämför internationellt.

I morgon inleder Stockholms Auktionsverk sin auktion.

Fimmelstången - skylten tas ner

En god vän till mig plockar idag ner skylten på Kindstugatan i Gamla stan som det står Fimmelstången på. Hon har nu sålt sin keramiska verkstad och plockat ur sin atalje. Tiden rullar och inget är för evigt.

Här på denna ärevördiga adress har jag och en drös andra stadsvandrare och guider stannat till och berättar om den krog som låg på platsen 1674. Den berömda krogen Fimmelstången. Berömd, legendarisk. Ett historiskt namn som levt vidare på en skylt på Kindstugatan och i historiens böcker och på berättarnas tungor. Tills idag.

Lasse Lucidor, poet och bohem, stacks 1674 ner av kapten Arvid Storm här inne på grund av en obesvarad skål i ett krogslagsmål. Hårda bud på 1600-talet vid krogarnas bord. Det var nu länge sedan och länge sedan krogen lades ner. Men någon gång på 1900-talet var det en klipsk en som tog tillbaka namnet och det kom upp en skylt. På den stod Fimmelstången. Vi som går och berättar om Gamla stans historia fick det visuelt enklare med skylten. Marknadsmässigt har det absolut gett platsen, där lokalen min vän sålt ligger, en extra puff, en extra PR.

Men tiderna förändras. Min vän ringde mig och sa att den nya ägaren ville ha bort skylten. Det ska upp nya namn och det var inte hennes uppgift att ta ner den skylten. Så min vän sålde den till mäklaren som krängde lokalen - han son ville i alla fall ha den ... Det slog mig att det "passar verkligen vår tid". Idag skaffar man sig inte ett ställe och driver det vidare med samma namn. Tar över ett anrikt inarbetat namn. Nej, man ska fram med sitt namn. Riva ut och bygga på sitt eget sätt (och detta sitt "eget sätt", och här har jag erfarenhet, blir allt som oftast väldigt väldigt likt alla andra "individualister" som kryllar omkring oss just för tillfället - jag kallar det den klonade världen). Tradition, eller att föra något vidare, ligger inte i vår tid. Och det tycker jag är Sorgligt.

Vad ska jag säga nästa gång jag står utanför denna historiska plats och "Fimmelstången" inte dinglar där i luften? Jag kan inte begripa hur man tänker? Platsen är känd, namnet är som en klockas klang från Storkyrkan, Nils Ferlin (Poet sic) har diktat om Fimmelstången och jag vet inte hur många som frågat mig var den "där Fimmelstången" ligger ... nu får det svårare att hitta det.

Vill man inte ha kunder?

Zemla min vän, du hade i alla fall grym stil på din butik och det låg kaskader av stänk av poesi i dina ting som du hade där. Och vems stövel var det du hade utanför? van Goghs, eller Walle´s plantasko ...

torsdag 19 november 2009

Rädda Aspuddsbadet och gå på Badhusfestival

nr 1. 21 november är det Badhusfestival - se affish i slutet av artikeln.

En levande stad av rang behöver märkesbyggnader, ett stadshus, ett Slott av klass, Operahus, teatrar, stora som små, en eller flera berömda arenor med anor, restauranger som är nya, restauranger med tradition, lyx och billiga hak, hyresrätter och bostadsrätter, blandade människor av olika art med olika inkomster och intressen, det bör också finnas en mängd olika lokala platser där det förhoppningsvis sitter några som bott i kvarteret längre än 3 år.

I ett Stockholm som enbart inriktar sig på gigantiska projekt finns inte en tillstymmelse till åtanke för små projekt eller projektens själva innehåll. Det förs fram idéer om nya Operahus, med gigantiska kostnader, nya scenhus med gigantiska utgifter. Där huvudtanken, själva idén, pudelns kärna, är att byggnaden ska bli ett prestigebygge och sätta "Stockholm på kartan" - den tanken är ofta det primära (vad man sen sysselsätter sig med därinne spelar ingen roll det ska ändå finansieras med en galleria som tar 80 % av byggnadens innehåll och där skattebetalarna har stått för bygget). Det satsas miljon efter miljon på ombyggnader av museer och bibliotek som alltmer handlar om att skapa en modern reception och inredning och befrämja Kamprad och plastindustrin. Själva verksamheten ger man inget till. Man drar ner istället. Kulturutövarna får mindre pengar och husen som de ska vara i är superdyra i uppförande och drift. Ytan står framför innehåll. Man propagerar för en mer stadsmässig stad där synen på vad en stad innehåller är: café med lattedrickande lyckade människor och en galleriaestetik i krom och plast överallt, från T-baneuppgångar, till bostäder, till affärer till den snart ombyggda centralstationen ... o.s.v. Liknar det inte en förortsgalleria så liknar det taxfreeområdet på Arlanda.

Det finns som tur är en och annan motståndsficka där innehållet försöker gå före ytan. Där människor gemensamt kan tänka sig att jobba för en sak utan en tanke på de "stora pengarna" eller att bli sedda i inredningstidningar som "moderna". Där man kan tänka sig att renovera något utan att inredningsfirman "hej och hå" fått X antal miljoner i konsultbidrag. Där man håller nere kostnaderna för att hamna på en billig hyra för att verksamheten tex är det viktiga (att det sen oftast blir mycket mysigare och trevligare än när inredningsfirman "hej och hå" shoppat loss på IKEA och använt sig av inredarnas standardmall A1 gör ju saken ännu bättre).

Det finns alltså fickor av människor som vill skapa lokala, eller rättare bevara, lokala platser för den lokala människan som inte ständigt far mellan Stockholm-Bryssel eller har klippkort till New York. Det finns andra än de som gladeligen far till Kina eller Dubai och förälskar sig i de staternas stadsbyggnadskonst - riv och bygg gigantiskt. Man vill så gärna göra likadant i Stockholm för att "hänga med". Och som Mao sa, "för att göra en omelett krävs det att man knäcker en del ägg" ... för att göra Stockholm till en "modern stad" krävs att man rensar bort förlegade platser som Restaurang Rotundan vid Norra Bantorget, Lingården ute på Djurgården, Norra Stationsbyggnaderna för det nya området Karolinska, Tantogården på Söder, Aspuddsbadet och bygger platser såsom Hammarby Sjöstad eller Waterfrontområdet vid Stadshuset ...

Ett av dessa lokala exempel är Aspuddsbadet. Ett av de äldsta i Stockholm, från 1919. Stadens styresmän vill nu riva det. Det kostar för mycket att renovera. Badet drevs av staden till 1980-talet sedan har det drivits ideelt Aspuddens Badhusförening och staden har ägt huset.

Den nya tidens människa och politiker har svårt att förstå ordet ideelt. Eller att man kan gilla, önska sig bevara något, för dess egen skull. För något mer än ekonomisk vinning. Där står kampen idag.

Därför kämpa: Rädda Aspuddsbadet!!!!
Läs mer här.
Mer läsning här, DN 1,2, SVD 1, 2,

Peter Frisk, 19 november, Stockholm

På eget bevåg har jag saxat ut följande text från Facebook. Gå med i "Rädda Aspuddsbadet"

Nu vaktar vi vårt badhus!

Vi har under det senaste året fått erfara hur politiker uppvisat en total brist på demokrati och respekt i ärendet Aspuddsbadet. Därför beslutade vi oss den 28 september för att ta tillbaka vårt badhus och genom vår närvaro förhindra en rivning. Föreningen har överklagat rivningsbeslutet
till länsrätten, eftersom det har fattats på felaktiga grunder. Till exempel beräknas renoveringskostnaden nu till 14 miljoner kronor, trots att den för fyra år sedan skulle gå på fem miljoner. Dessutom skulle en rivning strida mot plan- och bygglagen då huset är kulturklassat.
Aspuddsbadet är inte bara ett badhus utan även ett kulturhus och en mötesplats för generationer av Hägerstensbor. Det finns ingen rimlig
förklaring till varför inte Aspuddsborna ska få fortsätta driva sitt bad.
Idrottsnämnden anger främst ekonomiska skäl som grund för beslutet. Men en stad som har råd att lägga 2,7 miljarder på en ny arena vid Globen borde ha råd att låna ut sju miljoner till ett lokalt kultur- och badhus.
I stället säger de sig vilja bygga en förskola här, men det handlar inte om att skapa nya dagisplatser. Det är en befintlig förskola (Stora Aspen) som ska flyttas, medan den kooperativa förskolan (Flygande mattan) som redan använder badhusets tomt riskerar att bli av med sin gård.
Slut upp och ställ de ansvariga politikerna mot väggen!
Våra krav är:
Att rivningsbeslutet upphävs.

Ett medborgarmöte i oktober med ansvariga politiker, inklusive Madeleine Sjöstedt personligen.

Att idrottsnämnden återupptar samtal med badhusföreningen/medborgarna i syfte att hitta en lösning för att driva badet vidare

onsdag 18 november 2009

Pierre-Auguste Renoir på Grand Palais, Paris

På Grand Palais vid Champ-Elysses pågår mellan 23 september 2009 och 4 januari 2010 en härlig utställning med verk av rosens beskyddare Pierre-Auguste Renoir (1841-1919). Utställningen koncentrerar sig på Renoirs konstnärsskap efter år 1900. Här möter besökaren genom 100 verk, målningar, teckningar och skulptureren, en mogen Renoir. Därtill verk av bl.a. Picasso, Matisse, Bonnard m.fl. för att jämföra med de då samtida konstnärerna.

Efter 1900 blev Renoir en antagonist mot allt vad den moderna världen stod för. Han inför den tidlösa Arcadia - ett hem för paradisisk oskuld och stilla lycka - i sitt sätt att se på världen. Konstnären önskade också att hans målningar skulle vara dekorativa och levandegöra väggarna.

Det var ganska många porträtt och nakna knubbiga kvinnorna som tyvärr blir lite tråkigt i längden. Picasso tycktes dock inte tråkas ut, då han tog upp de här knubbiga kvinnorna på 20-talet i sitt måleri. Vilket kan ses på utställningen.

Det är något märkligt med Renoirs porträtt. Kvinnorna har något märkligt kisande i sina blickar och ibland skelar de märkbart - det är kanske det som föder deras charm? En lätt vindögdhet som får ett skimmer av mystik i sig? I deras blickar finns ett frånvarande.

Paris var inneslutet i höstfärger vid mitt besök och jag fastnade för några landskap i denna kolorit - den höstliga. En av dessa var ”Paysage à Beaulien” från 1893. (foto: Peter Frisk, vid Champs Elysse, Grand Palais)

En målning som verkligen stack ut och dekorerade väggarna på Grand Palais var ”Les Laveuses” från 1912. Här ser betraktaren verkligen vad en renoirtavla i mästarskick kan åstadkomma i ett rum och i ett öga. Var man än såg sig i rummet fanns den där lysande och tog sin plats. Två tvättande kvinnor. Den tavlan ensam på en vägg ... (på bild här ger den inte alls samma utstrålning som i verkligehten). På avstånd fungerar målningen som en blinkande lampa: "se på mig!", och ett renoircitat dyker upp:

”Jag vill att det röda ska låta som en klockas klang”.

En annan höjdpunkten var en kort treminutersstumfilm. Renoir sitter ålderdomlig med krumma tejpade fingrar och målar - reumatismen drabbade honom och 1904 vägde han mindre än 50 kg och från 1910 var han helt bunden till rullstol - en kvinnlig assistent trycker fast penseln i de ihoptryckta knöliga händerna och en annan person klämmer fast en cigg i den andra handen. Gubben Renoir drar in och puffar ut rökringar ur både näsa och mun samtidigt som han blinkar mot kameran och gör pillemariska miner. Han börjar åter måla och småskämtar med de två herrarna som sätter sig och Renoir pratar vidare och det syns att de har otroligt roligt med denne målare. Hur gammal han än blev så var han tydligen alltid en ung målare i sitt sinne. En fräschör och ungdom lyser ut ur hans tavlor av lycka och glädje likväl som ut ur han själv. I detta skick målade han en gigantisk tavla, "Les Baigneuses" också den på utställningen, som blev hans sista.

"Det unika och storartade i Renoirs sena arbeten är att det aldrig faller någon skugga eller förtvivlan eller livsleda mot de friska av den kroniske sjuke gamle mannen. De formar sig besynnerligt nog till en lycklig hymn av livet" (Peter H. Feist, Taschen). Det finns en del att lära i den livsfilosofin...

År 1913 sa den gamle mästaren att att det tagit honom femtio år att komma dit han var nu, och att ”det var långt kvar” till fulländning. Fulländade blir aldrig mästare, de är mästare därför att de alltid lär sig sig saker. Denne, som jag kallar honom, rosens beskyddare, dog den 3 december 1919 och det sägs att det sista ord som kom över hans läppar var ”blommor …”

Åker ni till Paris, se utställningen, den är värd det.
Grand Palais hemsida.
Peter Frisk 18 november, Stockholm
Recension i DN 17 december 2009.

torsdag 12 november 2009

"200 One Dollar Bills" toppade i New York

Det rasslade till rejält i går i New York när det var dags för höstens stora "Contemporary Art Evening Auction" på Sotheby's. Auktionisten Tobias Meyer började lite lätt med $6 milj för Warhols "200 One Dollar Bills" vilket dubblades direkt och slutpriset blev $43.7 miljoner (308,3 SEK milj).

Hela auktionen blev en lyckad tillställning för Sotheby's och här bjöds det som om ingen finanskris existerat eller kommer att existera. Auktionen drog i alla fall in $134.4 milj och det i stort sett det dubbla i förhållande vad man satt priserna - utropet låg på $67.9 milj. Endast två av 54 verk blev osålda.

Läs mer här - NYT
Slutpriser här - Sotheby's

måndag 9 november 2009

Stockholms fulaste hus? ... en ny kåk anno 2009

Man ville få en levande stad. Man ville bort från det gråa 60-talet med all betong ... vad fick vi? Året är 2009 och undertecknad står vid Torsgatan och undrar: "Vad ska det här huset få för färg på fasaden för att lätta upp stämmningen här i staden ... tro?"

Men nej. Det ska vara så här. Grått. Stelt. DDR-aktigt. Är det framtidens arkitektur vi ser här vid Torsgatan? Är det så här den fortsatta överbyggnaden av spårområdet kommer att te sig? Välkommen till Dödsstjärnan. So long Stockholm - än en gång mosas skönhet för betong och glas (Shellmacken var allt snyggare och funkisbyggnaden Restaurang Rotundan).

En gång i tiden kallade man Stockholm för den gula staden - den lyste som en sol.

Det som byggs idag är inte bra - vi uppför total skräp. På Stockholm stads egen hemsida står om området: "En levande stadsmiljö har nu ersatt den trista och skräpiga miljön längs järnvägen vid och kring Norra Bantorget". Ja det blev glatt ...











Läs mer om projektet här i officiell form.

20 år efter murens fall ...

Det är den 9 november och det finns all anledning att reflektera över tiden som gått sedan 1989. Vad har hänt under de 20 år som förflutit sedan denna förhatlig mur föll. Att de stora möjligheternas tid öppnade sig efter den 9 november 1989 är i stort sett alla som skriver om den tiden överens om.

Den 9 november 1989 är en av de riktigt stora datumen i världshistorien och varenda människa som idag går runt på jorden är fullständigt inblandad i denna historiska vändpunkt. Från det datumet blev världen på en natt något helt annat och det är ingen klyscha.

När man nu läser om det idag är det påfallande hur många gånger det känns som vi efter 1989 gick in i lyckoriket medan några fåtal ser att en jättechans till en annan värld förspilldes kort efter det euforiska första halvåret efter 9 november 1989. Läget var gynnsamt för något helt nytt. Glädjen rådde (det räcker med att se bilderna från de underbara dagarna i Belin den 9:e och framåt). En förhatlig mur var väck och Europa var inte längre delat. Det två sidorna kunde nu mötas.

Skedde det?

Tyvärr inte. Den västliga alliansen bestod och tog över utan pardon.

Den västliga sfären kom att inkorporera den östliga med får man väl säga hull och hår, inte i det system som rådde i väst innan 1989 utan i något nytt, som mer liknade den värld som existerade innan 1914. En tid och era som hos vissa bedömmare har kallats kapitalismens tidsålder. I väst bedrevs, med nedmonteringens början, ännu välfärdssystemet, ett system som aldrig kom det nu fria öst till del och som under 20 år fortsattes att nedmonteras i väst (privatisering) - vad än man säger i de fina politiska salongerna idag.

Den rena kapitalistiska tidsåldern rådde fram till 1914 då första världskriget bröt ut (av vilken orsak får de stora experterna dividera om). Världskriget förde i alla fall fram till revolutionen i Ryssland. Sovjtryssland kom sedan efter andra världskriget att lägga under sig halva Europa med den s.k. Warsawapakten och sätter den fria världen i skräck - åtminstone hos de som sköter pengarna. Detta hot - det kommunistiska hotet mot den fria världens kapital - sätter den fria världen i skräck och man anpassar sig efter rådande läge och ett välfärdssystem föds. Ett system som kapitalet aldrig släppt fram utan hotet från kommunismen. Man får vara lite försiktig, passar sig för att reta upp massan, säljer och köper lite mer i smyg och olika reformer dyker upp - det växer fram en social välfärd (som inte skulle ha skapats innan t.ex. 1914 då motpolen inte existerade i det här fallet öst).

Man kan tycka vad man vill om sovjetsystemet och den kommunism som fanns där - min åsikt är att den stank - men utan den hade vi idag inte haft 350.000 svenskar (mestadels s.k. vanligt folk) som årligen åker till Thailand och platt-tv i var och varannat hem m.m. Det var helt enkelt det kalla kriget som skapade en hyffsad välfärd i väst och det var det vanliga folket i öst som betalde priset.

När så muren föll fanns det fler alternativ för den historiska utvecklingen. Det fanns fler vägar än en att välja (läs gärna en artikel i DN om recensionen av en bok som tar upp några olika vägval som historien kunde ha tagit - "Allt kunde ha blivit bättre"). De som nu satt med dirigentpinnen var topparna i det fria väst. Och vi i väst valde övertagande och inkorporering in i vårt system med vissa östliga korrigeringar - så lite offentligt ägande som möjligt och så mycket privatiserande som möjligt vilket sedan också blev ledstjärnan i väst (ett gott exempel är Sverige).

Alternativet som valdes kan kanske ses som ett ganska dåligt val i hitoriens backspegel. Väst lovade ryssarna att NATO skulle aldrig utvidga en meter och kort därefter var i stort sett hela Europa med i NATO och ryssarna började direkt tala om revansch och upprustning. Ryssarna fick än mer grogrund när så västliga ekonomiska experter for i klasar till "framtidens land" - för att introducera en speciell form av marknadsekonomi som blev en kapitalistisk chockterapi där en mycket liten del av befolkningen fick allt och majoriteten förlorade det lilla sparkapital man hade och landet återgick till det läge man hade innan 1917. En lite priviligierad klass som styrde den fattiga massan. Väst applåderade framsteget.

Till detta ovanstående får man se västdiplomatins totala misslyckande i jugoslavienfrågan som har sitt ursprung i den diplomatiska väg man valde -90 (att splittra än att förena). Här skulle vara intressant att se en mer kritisk granskning av t.ex. Carl Bildts inblandning som enligt mig inte förkortade problemen i området (förövrigt tycker jag att Bildt har alla egenskaper som en diplomat inte ska inneha). Inbördeskriget i Jugoslavien och dess förfärliga följder i splittring och människoliv var starkt kopplad till den väg som valdes av västdiplomatin efter 1989. Väst förde dirigentpinnen och misslyckades i väldigt mycket tyvärr - bland annat i det forna Jugoslavien.

Redan under 1990-talets början tippade historikern Hobsbawm att när nu det kommunistiska hotet försvunnit skulle världen åter skåda en ganska rå kapitalism som liknade den som fanns innan 1914. Och han fick till stor del rätt.

Det är inte så säkert att vi 1989 gick ett steg framåt. Den första tiden sprang vi framåt men sen hamnade vi ett steg bakåt in i i pre-1914-tal. Visst får många det bra numer. Visst blomstrar Indien och Kina och Dubai och Moskva. Men många betalar också stort för denna nya tid. Välfärden har ständigt sedan 1989 varit på tillbakagång. Privatiseringarna liknar mer och mer tiden kring 1800-1900. Uttryck som mer passade 1890-talets överklass dyker lika ofta upp under 2000-talet. Det pyr under ytan. Nya osynliga murar reses. Ojämlikhet, klassskilnader och en totalindividualistisk människosyn har växt sig stark. Främlingsfientligheten tilltar och man förvånar sig att det brinner i förorten ... (vilket förmodligen bara är en början på något annat).

Men vi får jubla idag över dennna förhatliga murs fall och ta nya tag - historien är inte slut.

Vi kanske skulle ställa oss framför spegeln och titta på oss själva denna dag? Hur förvaltade vi fallet? Kunde vi ha gjort på ett annat sätt? Kan vi förändra och förbättra och göra världen mer jämlik utan hotet av ett skräckvälde? Eller får vi leva med att det är pengarna som får världen att rulla?

Peter Frisk den gråa morgonen den 9 november 2009

Läs även en gammal artikel som tar upp lite av ämnet:
"Ytterligheternas tidsålder och det som kom efter"
Mer här DN 1,

söndag 8 november 2009

Sammanfattning auktionsveckan som gick - Sotheby's & Christies

Bedömare säger att en ny optimism blåste in över konstmarknaden i veckan som gick. När de två stora auktionshusen, Christie's och Sotheby's arrangerade sina Impressionsist-moderna auktioner i New York svajade det till rejält. Christie's misslyckades medan Sotheby's presenterade ett högklassigt urval av verk till försäljning som enligt auktionshuset gjorde succe och resultatet överaskade.

På Sotheby's gick 66 verk för $181,7 milj. Flertal av dessa verk kom från en holländsk finansman som jagas av kreditorer som önskar reda pengar och då är det bara att sälja sina ting.

Christie's hade färre verk uppe, 40 st, som gick för $65,6 milj och flera blev osålda - däribland några mediokra Matisse, Sisley, Mondrian och Mondigliani.

En aspekt man bör ta i beaktning när man ser priser som är i dollar är att dollarn i sig var svag. Vilket, säger bedömmare, förde med sig att endast 29 % av köparna var amerikaner vid Christie's auktion.

En svag dollar ställer ju till en till problem när det talas om s.k. "världsrekordpriser" - vilket skedde med några verk nu i veckan (exmpelvis van Dongen, Jeune Arab, målad 1910 för $13,8 milj och André Derain's Barques au port de Collioure som gick för $14,8 milj). Det är inte säkert att en tavla är "dyrare" för att den går för mer dollar. Allt beror på hur valutamarknaden ser ut - hur världsvalutorna förhåller sig mot och till varandra. Vilken valuta priserna är satta i och hur stark/svag just den valutan är vid tillfället i fråga. En miljon i högkonjuktur är en annan 1 miljon i lågkonjuktur likväl om denna miljon växlas från låt säga Kina, Dubai, pund eller dollar eller kr. Det vore intressant att få en jämförelse om pengars reela värde i tid men en sådan uträkning är alltid svår och komplicerad. Så vi får leva med att siffran i dollar säger oss att det blev rekordpriser på dessa två verk.

Avslutningsvis kan sägas att Souren Melikian på New York Times uppfattat en trend i konstmarknaden, vad som eftersöks och som kan vara lite intressant att ta del av: "Expressiveness, color contrast and extreme structural simplicity are the three criteria that now determine success no matter which school or period is considered. It is almost as if collectors were looking at Impressionist and Modern paintings through the lens of Contemporary art." (citat)

Kommande vecka inleds försäljningen av samtida konst på Christie's och Sotheby's. Dock rapporteras det att det varit svårt att få in högklassiga verk då de flesta säljare sitter på sina tavlor för att invänta bättre priser. Däremot får auktionshusen in en del verk från de bankrutta som helt enkelt tvingas sälja sin konst (exempelvis gick en del av Lehman Brothers samlade konst på auktion i Philadelphia i veckan).

Ja, detta spel i livet ... men så rullar det på.

Artikeln byggd på följande artiklar:
"The art market: ‘When you have the right property ... you get fireworks’" FT
"A Rally Marked by Bold Strokes" NYT
"Prices Far Surpass Estimates at Sotheby’s Auction" NYT
"Degas Pastel Is Highlight of a Tepid Christie’s Sale" NYT

torsdag 5 november 2009

Impressionist & Modern art evening sale i New York 4 nov

Auktionen, Impressionist & Modern" i New York den 4 november 2009 gav mestadels högre priser än var utropen var lagda på de 66 verk som var uppe på försäljning. Enbart 10 verk misslyckades att säljas. Två verk som drog upp rejält var en Derain och en Giacommeti. Enligt New York Times Carol Vogel var man mycket överaskad över de höga priserna.

Nedan några utdrag ur auktionen:

Kees Van Dongens Jeune Arabe gick en bra bit över utrop för 13,8 milj USD (100,7 milj. SEK)

Fernand Léger, Les Trois Musiciens gick en bra bit över utrop för 5,7 milj USD (41,4 milj. SEK).

Albaerto Giacometti, L'Homme Qui Chavire 19,3 milj USD (141,2 milj. SEK) (utrop 8,000,000—12,000,000 USD)

André Derain's Barques au port de Collioure med utrop 6,000,000—8,000,000 USD landade nästan på det dubbla på 14 milj USD (102,8 milj. SEK)

Camille Pissarro's Le Pont Boieldieu et la Gare D'Orléans, Rouen, Soleil
gick för 7 milj USD (61,2 milj SEK) (2,000,000—3,000,000 USD)

Femme Au Chapeau Blanc av Pierre-Auguste Renoir höll sig inom utrop på
2,8 milj USD (21 milj. SEK).

Kandinskys Krass und Mild gick en bra bit över utrop på 10,6 USD (77,4 milj. SEK)

Däremot höll sig två sena Picasso, Buste D'Homme inom utrop på 10,4 USD (75,8 milj SEK) och en tavla på Picassos då tvååriga son, Claude á deux ans, gick för 6,2 milj. USD (45,5 milj. SEK). En tredje Picasso, Femme au Chapeau vert, gick över utrop för 8,1 milj. USD (59,4 milj SEK)

Intressant för oss nordbor var en Munch, Seated Female Nudes, som dubblade från utropet till 2,7 milj USD (20,2 SEK).

Totalt sålde Sothebys för 181,820,000 USD vilket var en bra bit från satta utrop 163,000,000 USD. Att jämföras med Christie's auktion någon dag innan som drog in 65,6 milj. USD.

Prislista Sotheby's.

måndag 2 november 2009

... åter till Stockholm ...

Tillbaka.

Efter några år, ja det var faktiskt fler än ett, är jag åter tillbaka till Stockholm med fru och barn och alla pinaler, ting, papper, böcker, bestick, blommor, möbler, kartonger och lådor. Ett stånkande och kånkande och till slut installerade i Enskedekrokarna den 1 november 2009 - Tallkrogen.

Pendlandet är över.

Alla dessa, i en del fall, billiga traderabiljetter, svindyra ordinära SJ-plåtar, freehertzbilar, nattbussar och transporter av bilar till och från Göteborg alt. Stockholm är nu över. Och att arrangera stadsvandringar i Stockholm och bo i Göteborg var ingen riktig höjdare.

Vad minns man då av Göteborg? Jo, nu kan det sägas. Något jag aldrig kommer att riktigt förstå är göteborgarens förkärlek att kliva på spårvagnen innan de som ska gå av har gått av. Den lilla egenheten kommer jag aldrig att riktigt förstå ... att försöka i pedagogisk form förklara att det är lite enklare om man släpper ut det som ska av innan föll liksom i död jord, ingen mening ... men rätt kul kunde det se ut.

Däremot minns jag Majorna. Fin död stadsdel med charm. Linnégatan i dis från Järntorget sett en vårförmiddag. "Kommersen", marknaden i Göteborgs vackraste hus vid Masthugget. Sjöfartsmuseet med dess lekrum. Inhoppet som medhjäpare en kväll på Musikens Hus. Lekplatsen Plikta i Slottsskogen. Den urgamla stinkande valen på Biologiska Museet, Arosenius på Göteborgs Konstmuseum, icketystheten på Göteborgs Stadsbibliotek, Norra Krokslättsgatan, Röda Sten i kvällsljus ... framochbaksidantjötet, Andra Långgatan - kul gata, besöket av min vän lopphandlaren och när denne visade sin farsas gamla antikhandel i Haga och besöken i kulturhusen i Majorna, Zenit, hållplatsen vid Kaptensgatan och framför allt våran underbara gård på Ankargatan som man gärna hade velat tagit med sig - inklusive merparten av grannarna.

Missat: Det var tänkt att en gång åtminstone träna på Majornas Boxningsklubb, men det sprack. Inte en fotbollsmatch kom svärfar och jag iväg på ... GAIS:are som han är ska han byta klubb innan han dör till ÖIS - "bättre att en ÖIS:are dör än en GIAS:are ..." Saknat: Det gamla Haga, det gamla Majorna ...

onsdag 14 oktober 2009

I ropet ...

Läste i en av morgondrakarna att trenden nu är att svärma för svunna tider. Dagen innan hade jag läst att vi nu vill leva enkelt - det är den senaste trenden.

Jag fick även ett mejl från en kulturorganisation som numer arrangerar Storytelling ... det är också det senaste ... berättelser, typ ...

För en gång skull är man alltså helt rätt i tiden *s*. Om så ett blänk, en glimt, eller som italienaren Salvatore Quasimodo mer poetiskt framlagt det:

Var och en står ensam på jordens hjärta
genomborrad av en solstråle -
och plötsligt är det afton.


Och allt äro finito.

Här har man gått och skrotat. Snackat historia, om det som varit, storytellat, om antika ting och om gårdagen, om livets patina. Och inte nog med det, levt enkelt och inte samlat på sig i några lador. Man har fått höra från folk och en del fä "att nu får du allt gaska upp dig och sluta upp med mossigheten och det förgångna samt tjäna en slant och konsumera på lite".

Och vips.

Där står man mitt i trendsmeten. Nu väntar jag bara på att bli intervjuad på String av någon blonderad trendanalytiker från United Minds och hamnar i någon söndagsbilaga och kanske t.o.m. slutar som coach och coachar runt i tillvaron samtidigt som jag köper mej ett par snajdiga pjuck i någon trendig SoFobutik. Here we gooo - in i the smet!

Sen kom strofen den i en artikel några år senare ...

söndag 27 september 2009

puffande ...

Det är verkligen märkligt. Jag skulle nu åka från Slussen till T-Centralen. Stannade till på pocketshop och det var väl en tidsram på 15 minuter. På dessa 15 minuter puffade fyra stycken på mig, eller rättare bökade. Ursäkta kläcker jag ur mig och får ett tomt helstängt ansikte mot mig. Tyst. Inte ett ljud. Ansiktet tillsammans med kroppen går vidare.

Kan de inget språk?

Jag står i Pocketshop och tittar efter böcker. Något stöter på mig på ryggen. Jag står ivägen. Intet ljud. Bara ett puffande, undan. Är vi kor? Är vi i en ladugård? Har man sprängt en specialsyrebomb som gör folk stumma? En äldre dam drar iväg utan ett ljud - man kan tänka sig ett ursäkta mig och ett leende ... men nej.

Tystnaden rår.

Jag skull en gång gå över bron till Skeppsholmen och möttes av två personer. Vi var de enda på bron. När vi närmar oss viker inte den ena undan utan snubben försöker sikta in sig mot mig istället ... välklädd, stureplansnisse ... världsvan? Inte.

Jag och min familj gick med vagn Oxford Street i London. Vi gick ganska långt. Det var rusningstid. Proppat med folk. Under promenaden nuddade ingen vid oss. Alla passerade varann, släppte förbi, hade splitt vision, sa sorry om de var 10 cm ifrån ...

Men inte här. Här går man som om man promenixade på ett gärde. Ser man en annan bonde siktar man in sig på denne och lyckas stöta till honom.

En annan gång såg jag en engelsman kryssa uppför Nybrogatan ropande "sorry sorry". Han var ensam om det - resten körde sitt buffelrace. Inte undra på att man längtar till civilisation.

Här får man ursäkta sig för att man blir påsprungen. Märkligt land.

tisdag 22 september 2009

Ett torn vid Centralen

Numer krävs det pedagogiska lösningar så inte befolkningen går vilse. Vi är ju ett land av forna bönder och hamnar vi i städer behöver vi vägledning.

Inom några år hittar vi alla till T-Centralen genom att se upp i luften ... men hur går det om det blir fler glas(s)pinnar det undrar man?

"Huset kommer att markera var Sveriges största station ligger och vara ett välkomnande landmärke för alla de som kommer till Stockholm med tåg", säger Stockholms egen betongmormor tillika stadsbyggnadsborgarrådet Kristina Alvendal.

Läs mer här. Titta på bilderna och förundra var de får alla sina idéer ifrån ... arkitekterna ...

söndag 20 september 2009

Bostadsrättsombildningar

År 1999 arbetade jag på ett hem för dementa på Kungsholmen. Andra dagen kom en av sjuksyrrona och hon var förtvivlad. Det hus hon bodde i skulle ombildas och nu satt det ett gäng på gården som var för ombildningen och det skulle snart vara omröstning. Det var sommar och sjuksyrran ville bo kvar i den hyresrätt som hon alltid hade bott i. Från de "tuffa killarna" - jag anar nästan hur de såg ut dessa "tuffa killar" - flög glåporden om "kommunist" och "socialistjävel" mot henne och de andra som inte ville ombilda. Allt detta enbart för att hon inte ville rösta för bostadsrättsombildning i det "fria valets Sverige".

Hur det sedan gick vet jag inte men jag anar att det inte kan ha varit muntert att bo i den bostadsrättsföreningen därefter.

Åren har gått jag har hört den ena historien efter den andra om alla ombildningar och det är verkligen ingen vacker historia i det land som gång på gång utger sig för att vara demokratins paradis. Återigen vill jag be er käre läsare och titta på följande blogg från Rädda Linjalen.

Det är så här det ser ut i dag. Ombildningsverksamheten befinner sig i ett eget laglöst samhället. För den som tror att "så kan det väl inte gå till här hos oss" - så välkommen till 2000-talet ...

måndag 7 september 2009

På Centralen och sugen på frukost

Som den tågresenär jag numer är så tillbringar jag viss del av min tid på Centralstation i Stockholm. Ofta tar jag tidiga tåget som går 06 till Göteborg och det finns inte direkt många mathak öppna vid den tiden. Enbart själva Järnvägscafét.

Nu hade jag tänkt mig att ta något att äta men tappa liksom sugen ganska direkt. Här låg samma lika mackor som man kan finna i majoriteten av alla caféer i stan. Dessa tråkiga chiabator och allt vad det heter med lite sallad och någon ostbit tillsammans med ett gäng kvistar med kostnad över 40 spänn (ta gärna en juice för 39 spänn). Tillsammans med en kaffe går kalaset på mer än en dagens rätt av dyrare art. Kan det vara vettigt? Ok, om jag kunnat välja (vi talar ju om att man kan välja och vraka idag). Ja ok, om jag kunna välja ... låt oss säga rågkaka med stekt ägg eller varför inte med stekt falukorv på - en gammal klassiker som man blir mätt av.

Nej, en trist fralla med lite kvistar i är vad som finns detta vårt "stora utbud".

Nu ska man till och bygga om Centralstation för några miljarder så varför inte lägga en slant på att skapa variation i utbudet. Hitta en caféägare som kan ta betalt, det kan den här, och även ge oss resenärer ett gott utbud. Sluta ge oss yta - ge oss innehåll! Jag vill välja, rågkaka med stekt ägg eller fralla med kvistar eller någon annan variant av macka - inte sovjetiskt en sort för att det är just den som gäller just nu!

måndag 31 augusti 2009

Rädda Linjalen ser ut att gå åt rätt håll!

Ett glädjens besked om ett mångfaldens Stockholm!

Hyresrätten består i kvarteret Linjalen på Söder. Läs mer på Rädda Linjalens hemsida. Den mest intressanta och viktigaste blogg som just nu existerar, om demokrati, om makalösheter, om sorg och till slut, om glädje för alla som tror på ett blandat demokratiskt Stockholm.

Flagga även grönt för Hyresrätten! Läs mer här (Facebook).

SVD i ny layout

Låt säga att man rensar ur varenda rum på Stockholms Slott för att förnya sig och där placerar enbart IKEA-möbler av senaste sort. Låt säga att en och annan därefter tycker att det hela var ett fräscht grepp. Att det hände något (händer inget blir det ju mossigt - får vara hur bra som helst - men mossig vill man inte vara, helst inte om man är 40-50-60-talist - då vill man vara modern, med, helt enkelt). Man gottar sig åt de ljusa möblerna och de kolsvarta fyrkanerna till skåp och undrar kanske lite senare vad detta nya grepp egentligen förde med sig. Man gjorde ju i alla fall det hela för att skaffa en ny publik. Ut med hela rubbet.

Låt säga att man plockar ut varenda detalj, stol, inredningsbit, akademiledamöternas snappsglas från Gyldene Freden i Gamla stan och målar om vitt och placerar oranga stolar och plastbord i lokalen och kallar detta: "att hänga med sin tid". Man vill finna en ny publik och lämnar den gamla vid sitt ... vid denna ultimata utrensning försvinner allt, de gamla traditionerna, likväl det som var dåligt likväl det som var bra. Man får i alla fall något nytt som kämpar emot tidens alla andra likartade restauranger (denna händelse är förmodligen inte långt bort om man har den minsta känsla av tidens trend i Sverige). Men man får i alla fall en ny publik. (man vill inte vara mossig)

Säg att man har 800.000 besökare till ett bibliotek och vill nå 1.1 miljoner och därigenom bygger om för de 200.000 nya besökarna, kastar lite böcker, sätter in lite tv-skärmar och givetvis fullkomligt ger tusan i 800.000 som besökt själva inrättningen innan "förnyelsens" och "moderniseringen". Man är kring 40-60 och vill hänga med, man vet vad de unga vill. De vill ha ungdom - inget vuxet mossigt tjaffs.

Låt säga att man har en tidning med landets bästa kultursidor, som vunnit ett stort designpris för sin layout i Europa, som har en egenhet som man tror att de som driver tidningen har förståelse att vara riktigt rädd om. Låt säga att man även ökat sin upplaga med det uttryck som man haft och har många nöjda läsare ... säg att denna tidning haft ett vuxet uttrycksätt, aningen konservativt men ändå en stil i sin ton som varit sin egen. Låt säga att denna tidning helt plötsligt byter layout, inriktning, drar ner på text och ökar bildstorlekarna, helt plötsligt liknar GP:s kultursidor, alt DN, alt SydSvenskan, alt drar åt Metro/Expressenhållet - att den tidning som stått i ledning i kultursverige sänker sig ner och inte vågar vara en vuxen egen tidning.

Ja, då blir man ledsen.

Man ser alla vilt flaxa efter sitt eget uttryck men till festen har de alla köpt samma skor i samma affär ...

Att jag som prenumererar på DN, trots detta köper SVD, trots att tidningens pris ökat till 20 kr 3-4 ggr i veckan, trots haft en annan åsikt politiskt, ja, trots detta köpt lösnummer av denna tidning och tänkt byta till SvD ögonaböj då min pren. av DN går ut ... men vad händer ... vad får man. En ny SvD som närmar sig DN som jag varit så trött på. Nedsänkt till att likna resterande mediesverige. Ett vansinningt försök till självutplåning av en tidning som var jäkligt bra.

Jag har förlorat en vän. SvD:s Kultur finns icke längre och jag har en tidning mindre att läsa (man får köra "vad var det jag sa" - vilket anades när de nya redaktörerna kom till, jag trodde det inte men jag anade det - alla nya kvastar tror sig veta hur man sopar bort det som varit). Utlandsflytten är seriöst närmre!

Enligt redaktörerna är läsarna givetvis supernöjda ....... (1)
"En modernare dagstidning" är en artikel. Jag vill påstå en omodernare ...
Vår kulturminister märkte direkt att tidningen fått ett nytt typsnitt .. skarpt ...

måndag 24 augusti 2009

Ordning och reda vid Stockholms kajer

Man kan sätta sig ner vid kanten av Skinnarviksberget. På toppen av Yttersta Tvärgränd vid kanten av berget en söndag i augusti och känna vinden spela i lövverken. Bara sitta en stund på en bänk i skuggan.

Till vänster ser man den lilla gård där den första filmen om "Anderssonskans Kalle" spelades in på 30-talet. Trappor löper ner mot Söder Mälarstrand som numer ligger ordnad och reglerad så att "alla" har tillgång till detta "stråk". Fint så. För inte så länge sen låg där på sina håll några nedslitna ruckel, grusad kaj, lite vildvuxna träd, slitna båtar, vildmark och en del buskage. Det är fixat nu. Ordnat. Reglerat. Så att "alla" nu kan gå där.

Jag saknar ibland stadens baksidor. Fickor av frihet. Stadens frizoner där saker bara blivit till av sig själv. Där inget direkt är planerat. En rostig gammal skena, några slitna slipers, ett snett hus, en vilsen ensam tussilago ... Det är nog det jag saknar mest i Stockholm 2009 där superplaneringen tagit vid.

För bara, låt oss säga, femton år sedan, när mitt historiska intresse för Stockholm tog vid fanns det en del fickor av oplanerade områden kvar. Söder Mälarstrand var ett sådant område, för att inte tala om Lugnets Industriområde och till viss del Skeppsholmen. Utvecklingen, som alltid sägs vara positiv och alltid går framåt, har erövrat dessa lätt anarkistiska platser och reglerat dem. Tuktat dem. Det är det som är nutiden. Iordningsställande och reglerande. Vad vet jag här vid kanten av Skinnarviksberget, det kanske kommer sig av det sug vi nu har att bo i stan. Att varje liten kvadratmeter blivit ekonomiskt intressant. Den demografiska omflyttningen av mäniskor från och till Stockholm. En gigantisk förändring som pågått under de senaste femton åren. Vad vet jag?

Det finns hur som helst för få frizoner. Det är det, enligt mig, som har gjort Stockholm tristare.

Men här vi kanten av Skinnarviksberget växer i alla fall lite ogräs och brännässlor. De påminner mig om några textstrofer av Dag Vag:

"Vi är bara ogräs vi
Nåt annat kan vi aldrig bli
Men morska sjunger vi ändå
Så hör nu bara på
Ja, hör nu bara på
"

Och:

"Ni trädgårdsväxter hatar oss
Ni säger att vi latar oss
Men vi är inte sura vi
Och det är ofta ni
Ja, det är ofta ni
"

Tycker nog att det känns så ibland.


Söder Mälarstrand i mitten av 90-talet. Eget foto. Kanske inte de bästa bilder men de är de jag hittar. Jo det är sant, jag gillar det.



Hamnarna är numer promenadplatser. Caféer och bostäder och affärer för kläder domininerar tillsammans med "transparanta" kontor. För länge sen försvann verkstäderna, båtvarv och rangerbangårdar och elbutiker "passar" sig inte i en stad säger experterna. Vem behöver gammalt när det finns nytt om hörnet. Köp och konsummera. Dock är allt detta som försvinner det som varit staden. Den historiska staden. Inte staden som kullis. All denna blandning, pluraliteten, alla dessa oljud, dofter, rörelser, maskiner, kyrkklockor och den totala blandningen av människor. De höga och låga uppblandat har varit städernas kännemärke, dess totala signum ... nu ska staden vara tyst och luktlös. En märklig önskan från de som vill vara storstadsfähiga.

Vill man titta på det som experterna, bostadstidningarna, klassar som drömstaden och framtidens melodi så far man ut till Hammarby Sjöstad (man far bara dit ut för att se hur den nya staden ska se ut, inte för att roa sig, inte för att flanera, man tar sig dit för att se på hur det nya ser ut - man gör ingenting helt enkelt i den nya staden). Där kommer ni att se vad som nu gäller. Ni lär inte se det vildvuxna och det skeva här. Snörräta linjer. Blankslipade stenar från Kina. Backelitfärgade hus. Köksideal och husbyggnadsideal följer varann som ler och långhalm. Här finner ni en värld som prisar ordning och det tillrättalagda. Här finner ni inget ogräs. Här finner ni inget gräs alls förövrigt ...

Detta ideal har givetvis spritt sig över hela landet. Man kan se det t.ex. i Göteborg vid Norra Älvstranden, i Västerås vid Mälarens stränder och på otaliga andra plaster. Samma hus. Samma ordning.

Jo, ja, det vildvuxna och anarkistiska Stockholm har försvunnit ner i historiens svarta hål ...

Jag tog min väska och fortsatte upp till toppen av Skinnarviksberget. Det skrovliga sköna berget med sina fantastiska naturformer och där husen följer dess form. Bakom Stadshuset står snart den fyrkantiga reglerade nya byggnaden "Stockholm Waterfront" färdig. Ett palats för den här tidens människor. Stadshusets mäktighet har reducerats. En fiffig stadsbyggnadsidé á la 2009.

På Norr Mälarstrand har man beslutat att skutorna inte längre ska ligga med sidan mot kajen utan med fören rakt in. I ordnade rader, som små prickar, ligger nu träbåtarna "fint" reglerade. Några av skutorna trotsar ännu denna reglering och ligger kvar. Man kan se deras vackra osymetriska linjer guppa sig bort ut ur stadens historia. Men snart har man ordnat till dessa också och "utvecklingen" fortsätter att gå framåt mot "Du sköna nya värld". Mot ordning och reda.

Det var en vacker skuta men hon är borta nu ... fem sex år sen.

Peter Frisk / Skinnarviksberget / Stockholm 23/8 2009

onsdag 19 augusti 2009

Högdalens Bibliotek - ett kulturmord

Jag hade tänkt att inte skriva arga irriterade bloggar om förändringar. Jag skulle låta saker vara. Som någon sa härmodagen: "Du ska inte bry dig så mycket".

Men nu har jag sett framtiden för Stockholms bibliotek. Den är inte vacker, den är vedervärdig och jag är tvungen att ta kasta fram min åsikt i ämnet. (och jag har noterat att fler bibliotek i Sverige är på väg mot samma öde - se artikeln här om Malmö Stadsbibliotek SvD 20/8 -09 där åker böckerna ut och in med en restaurang).

Här går vi, stadsflanörens familj, och lodar efter en lägenhet i stan för att vi segade lite med att ställa oss bostadskön - det är ok, jag kan ta den missen. Vi hamnar, om vi har tur, någonstans i Farsta eller Högdalen. Inget fel i det. Jag gillar bägge ställena.

Nu i veckan fick vi ett förslag på en kvart i Högdalen. Fint, tänkte jag. Där finns ju ett härligt bibliotek - lite av en favorit i biblioteksutbudet. När jag bodde i Rågsved i mitten av 90-talet satt jag ofta på Högdalens Bibliotek.

Så där kan jag absolut tänka mig att bo, tänkte jag.

Sagt och gjort, ner till Högdalen. Huset var helt ok. Då ser jag att man flyttat biblioteket till T-banestationsbyggnaden. Vad har hänt? Man har flyttat biblioteket. Ok, kan väl inte vara helt fel, man får acceptera att saker rör på sig. Helt ok, livet är förändring. Jag ska inte lacka ur. Bara vara positiv och gilla läget. Tänka på hjärtat och allt det där. De har byggt ett nytt bibliotek och det borgar väl för ett nytänkande med utveckling till det bättre för alla generationer.

Det måste jag i alla fall titta in i och se hur det ser ut.

Nu började det märkliga. Jag hittade inte in. Jag hittade helt enkelt inte entrén. Jag gick in där det stod bibliotek på en liten lapp men sen var det stopp. Ingen information. Här fanns några dörrar och en spiraltrappa och jag chansa på trappen som var ett lyckokast - det var till biblioteket.


Jag hade kommit bakvägen då entrén ligger vid spärrarna vid T-banan (vilket jag inte visste då). Jag går in och kommer in i "loungen" (vilket jag läser att den heter senare). Därifrån såg man in till "återlämningsroboten", en stor apparat som uppenbarligen var viktig att visa upp, och man fick gissa sig till vilken som var dörren in till "loungen" som är där biblioteket börjar.

Var är då själva biblioteket? Där man har böckerna?

Det visar sig att de är inmosade i ett lågt utrymme där bokhyllor står så tätt att man får baxa sig in. Jag frågade en bibliotikarie, fråga är fel, jag undrade var biblioteket tagit vägen? Det där fina sköna mysiga som låg här i Högdalen? Kommer hon ihåg det? Det är flyttat hit, sa hon. Jag hitta knappt in, sa jag. Oj, sa hon, det är faktiskt värre att hitta ut. Men det är i alla fall fint här, sa hon, ljust, men inte så bra som bibliotek ... kanske, det andra var nog bättre som bibliotek i alla fall. Jag torkade svetten från pannan, det var varmt, ventilationen verkade helt ur spel och det var trångt mellan hyllorna. Bibliotikarien fortsatte och tala om att det nog blivit en del mer oväsen, lite svårare att koncentrera sig, att läsa liksom, men det är ju i alla fall modernt, fortsatte hon. Jaha, sa jag och stod i vägen för några som skulle komma förbi de vitmålade pelare som var själva entrén in till själva biblioteket - eller där böckerna fanns i alla fall.




I detta nyöppnade hyperdesignade bibliotek var det väldigt svårt att ta sig runt bland böckerna. Där stod bokvagnar, kopiatorer och andra pinaler som inredaren av biblioteket uppenbarligen glömt att skapa en vettig plats för.

Läser man om Högdalens bibliotek på kommunens egen bibliotekshemsida undrar man om det är samma bibliotek vi talar om - läs här.

Där står följande: "Loungen kommer att ha öppet från tidig morgon för att man ska kunna lämna tillbaka en bok i återlämningsroboten, ta en kopp kaffe från automaten eller välja att läsa någon av alla närmare 600 tidningar från hela världen, som finns att tillgå i våra mediedatabaser, medan man väntar på att tåget ska komma."
Här har vi automaten. ... och här ska man sitta och läsa de 600 tidningarna (just den här var felanmäld 13/8 och jag var där 19/8)

"och de mindre barnen har en egen hörna som inbjuder till sagoläsning". Den hörnan har vi här. Den var tom när jag var där och det ligger faktiskt några Elle-tidningar på soffan - någon modern mamma ”i farten” förmodar jag.
Högdalen ska 2009 vara Stockholms mest moderna bibliotek. Högdalens bibliotek är således spjutspetsbiblioteket, Högdalens bibliotek är 2000-tal och inte något mossigt 1900-tal. Så här långt har mänskligheten kommit i utvecklingen att förse sin befolkning med ljud och bild och text. Detta är framtiden: Internet, USB, "Lounge" och en "återlämningsrobot" och vi skådar huvudstadens modernaste bibliotek "för folk i farten"... Läs gärna här om Stockholms modernaste bibliotek designat "för folk i farten" här …

Man gråter.

Här läggs det ner miljoner på att flytta (samt kassera) en massa böcker, bygga nytt, ta in arkitektkontor, inredningsdesigners, tjänstemän, köpa nya möbler, bokhyllor, anskaffa nya maskiner, datorer, lämnatillbakaböckermaskin, inflyttningsfest - och det blir femti11 ggr sämre än det som en gång fanns. Det man önskar sig vid ett nybygge av ett bibliotek är väl att det ska slå ut det gamla med ordentligt och inte enbart bli några blinkande lampor och några fräcka stolar?. Men det här? Det värsta är att de går i land med en blåsning. Politiker får kredd, bibliotekschefer gottar sig vid de dignande invigningsborden och böckerna trycks ner i pappreskvarenen (de får ju inte plats då det ska vara "Lounge" och restauranger och lattemaskiner). De tar ut bra betalt och vi får lull-lull. Lite blinkande lampor och lite skärmar ... Man är chef för bibliotek men drömmer om en förortsgalleria.

"Loungen"

Samma "Lounge" i annan färg och samma läsande ensamma farbror ...
"Loungen" från en annan vinkel, det senaste i biblioteksvärlden.

Jag fick ett behov att bara ringa upp arkitekten och fråga vad denne ville med det här? Vad vill bibliotekschefen? Är hon i farten? Varför detta slöseri? Vad är syftet? Finns inga gamla i Högdalen? Det är det som är det värsta, de kommer undan med sitt clowneri och de drar in bra med pengar på skräpet. Jag har besökt många bibliotek i Sverige, jag hittar inte på, helt sant. Men jag måste säga att Högdalens nya bibliotek är det sämsta jag sett av alla kategorier som bibliotek. (Medborgarplatsens nya entré ligger rätt bra till också - man kan bara gå in en i taget och möter man nån som är på väg ut är det kört. Ska man upp till vån 2 får man ropa innan "nu kommer jag" för där har man säkert haft samma arkitekt som i Högdalen).

Framför allt opraktiskt, trång, varmt, omöjligt att hitta i, oharmoniskt , kosmetika och yta. Iget innehåll. Man blir sorgligt stämd över alla dessa ungdomar som måste använda ett dylikt bibliotek. Min generation var verkligen lyckligt lottade. Men den som kommer den ska man trycka ner i IKEA-kommersialismens svarta hål med skräp.

Högdalens bibliotekschef och den i Stockholm drar nog jämt skägg, hon säger i SvD idag att biblioteket ”behöver framtidsanpassas” och i en äldre kommentar att biblioteket måste göra sig av med böcker för att få loss mer ytor till annat. Det må så vara. Men måste man döda och krossa det som är biblioteket för det?

Jag ska redigera det hela jag lovar - mer bilder kommer också, sitter på tåget och det kopplar ur - är på väg mot framtiden med folk i farten ...

Lite om Malmö Stadsbibliotek här. Här i Sydsvenskan "Arton författare" som gått samman, här.

måndag 10 augusti 2009

Var ska vi ...

Lördagkväll i ett soligt turiststockholm.

De som vanligen bor i staden finns någon annanstans. Sol och sommar och kvarteren och gränderna kring Järntorget i Gamla stan kryllar av människor från andra platser med andra språk. Man ser sig omkring.

Kvällen faller och solen går ner i väster. Den sista strimman ljus smeker rutorna på de södra bergens byggnader och luften är ljum och alldeles mjuk. Det glimmar till i turistens öga. Han söker något i det här vackra, för det är ju verkligen vackert. Han söker något ... och han känner en vibration i luften som han vill fånga, få med sig ... men det går inte. Han vill göra något av kvällen men finner inget att sysselsätta sig med, han vet nämligen inte var han ska och får sitta vidare där på sin stol vid ett bord med sina vänner, sin familj, och ett glas och inte veta var han ska.

Ögonen är glansiga och blicken spanar ut i inte efter det där. Ja, vad är det där? tänker han kanske.

Jag märkte det just i lördags kväll att det finns något väldigt sorgligt över en stad i turisthoparnas högtrafik. Det handlar om den där blicken som letar efter något. När man kommer till en plats där alla människor tycks planlöst leta efter något känns det rätt besynnerligt. På pizzerior, restauranger, caféer och bänkar sitter människor och tittar ut med glansig vilsen blick. Man vänder sig till resesällskapet på samma sätt som gamarna i Djungelboken med ett "hitt på nått" och fortsätter "så, vad ska vi göra med kvällen?". Ingen vet riktigt. Man fortsätter glo. Man finner ingen som kan hjälpa och frågor någon vid bordet bredvid men han är från Lille, och kom i går med Ryan air, så där är det kört.

I det vardagliga sammanhanget är alla på väg någonstans och en och annan turist slinker förbi. Men när 99 % planlöst letar då ser det märkligt och sorgligt ut.

Det är allt skillnad mot på dan. Då kan man titta på vaktparaden, gå guidade turer, åka häst och vagn, gå på museer, shoppa i alla gallerior, affärer och boutiqer, ja på dagen funkar allt fint. Man kan smälta in lite liksom. Då är staden något helt annat. Men dessa kvällar. Man är nedsläppt i ett ingenmansland när allt sånt är stängt. Man bläddrar i sin guidebok och hittar några ställen. Men de flesta finns inte kvar eller så är man lite orolig och vet inte riktigt om det är läge att gå in just där ... en tanke far fram "nästa gång tar vi Ibiza". Där är det liksom lite lättare, man kan supa till, slå klackarna i taket och bli indragen på ett danshak, men här, vad ska vi göra? Ingen drar in en nånstans ...

Hur många känner till vilka nattställen eller nöjeshak som gäller? Möjligen några få. Därav dessa fyllda uterestauranger med oroande blickande människor från när och fjärran. Framåt nio halv tio, tio börjar man se några flockar resa sig här och där och lomma iväg mot hotellet. Lika bra att gå och lägga sig tidigt, säger man, så att man orkar gå upp tidigt och se en massa av stan. Så går man hem i vetskap om att man missat något.

Men man vet inte riktigt vad ...

Jag har känt samma sak i städer som jag har noll koll på. Den där tomheten på kvällen när man just ätit färdigt och funderar på vad man ska hitta på och har noll koll på stan. Man går hem och tänker på frukosten.

Det är väl så det är. Så här på lördagskvällen känns denna historiska kullis här vid Järntorget i Gamla stan mer som en flygplats. På flygplatser bor inga, man är på genomresa. Det är likadant här. Man är på genomresa ...

En nymålad blå port, Lindgården och Blå Porten

I helgen tog jag mig en tur på Djurgården i samband med säsongens stadsvandringsstart. Mitt första möte efter djurgårdsbron blev den nu nymålade gamla blå porten (se bild). Det är alltid lite märkligt när ett gammalt rostigt ting återfår en ny färg. Man baxnar först lite och så kommer tanken: "men så kan den väl inte se ut". Efter en stund när tanken landat ser man en port som återfått sin forna vackra prakt. Porten har nu flyttats ut några meter närmre bron så att den är mer synlig än förut. Verkligen trevligt.

Från denna blå port och trevlighet till en annan blå port och med solk i glädjebägaren. Jag gick mot Restaurang Blå Porten som ligger invid Liljevalch och som öppnades på 10-talet. Bredvid denna ligger sorgebarnet Lindgården som förfallit och som man bestämt ska rivas. Det ska byggas ett hotell med konferens - på bilder ser man en glaskub av ganska opropertioneliga mått (det som gäller inom arkitekturen idag, opropertionerligianism). Jag hade på morgonen samma dag läst i DN (artikel 9/8 2009) att hotellet som ska byggas kräver ett garage vilket för med sig att man måste gräva upp en av Stockholms trevligaste platser: Blå Portens fantastiska gröna lummiga gård. En plats som verkligen doftar kontinenten, Italien, ja den stora världen helt enkelt. Men varför sörja? Vi lever ju i en tid där "det måste hända nått" och det "måste skapas något nytt". Här har det stått still så länge att det "måste hända nått och vår tid måste sätta sitt märke på platsen" och arkitekterna och stadsplanerana åker i skytteltrafik till Kina och ser vad som händer där och får gåshud när de ser att det finns gammal svensk träbebyggelse kvar. Ve denna ålderdom!

Så bra eller dåligt spelar ingen roll bara det händer nått och att det är nytt. Vi klämmer till med en glaskub. Fint, det blir modernt och vips har det hänt nått. Vi skapar något för de människor som vi önskar ha i staden - trendiga moderna och unga och kreativa med bägge fötterna ständigt inne i framtiden. Vi skapar ett hotell och en konferens i glas. Pensionärer, gamla och trötta, vissa barn, eller familjer som inte har råd att besöka Gröna Lund eller Skansen får väl fika någonstans på Högdalstippen ...

Det är besynnerligt hur det gång på gång är de värden som vi svenskar i turistbrosycher gång efter annan har på bild och skickar ut till världen är just de värden vi själva inte värnar om. En plats som Djurgården är ett stänk av 1800-talets slut och 1900-talets början. Det är en miljö som alltid lockat människor i sin omodernhet och att försöka modernisera den är ett sätt att döda den miljön och förlora det specifika med Djurgården. Djurgården är i mångt och mycket snickarglädjens paradis. Det är doft av trä och klassisk linoljefärg. Att förstöra det bara för "att vi måste hänga med" är helt enkelt idiotiskt.

Om vi nu tar Lindgården som ett exempel. Man säger att den inte går att rädda. Det är för det första självklart att den går att rädda - det handlar om vilja. Det räcker att se de gamla skutor som ligger förtöjda vid Strandvägen. En gång i tiden uttjänta vrak som renoverats av någon entusiast. Gör likadant med Lindgården. Se till att få den tillbaka till staden och fiska fram någon entusiast. Jag lovar det finns massor av dem. Låt tex någon av våra stockholmsföreningar ta över Lindgården - företrädevis någon som sysslar med musik. Låt dessa ta tillbaks den forna glansen. Skapa där ett ställe dit framför allt gamla människor kan ta sig. Låt oss kanske få ett jazzband, eller en gammal blåsorkester som spelar på gården dagtid och där man kan sätta sig och lyssna i stillhet. På kvällen kan man ha något som är nästan omöjligt att finna i Stockholm - dansbandsmusik (se på Galejan på Skansen hur mycket folk som tar sig dit när det väl är dans). Även gamla stockholmare älskar att dansa även om man inte tror det i Stadshuset. Skapa på Lindgården en stillsam plats för gamla och även för de yngsta. Det är vad Stockholm verkligen är i behov av.

De chicka BoBoianerna där jag inkluderar IKEA-mannen Mårten Castenfors *s* (tillsammans med rätt många andra museichefer förövrigt), chefen för Liljevalchs, som inte är principiellt emot den byggnaden som ska byggas har sina glasplatser, sina trendiga 2.338 lattehak i sin rena minimalism och sina konferenskomplex så det räcker till och blir över. Man kan ju räkna ut hur den nya gården vid Blå Porten kommer att se ut när den byggs om. Förmodligen byts de vackert räfflade stenarna mot slätslipade billiga stenplattor från Kina, minimalt med grönska, fyrkantigt och tillrättalagt som det brukar bli när vi talar 2000-tal.

Nej, gör nu något för de gamla och för de mänskliga värdena - återskapa Lindgården till ett musikcentrum, ett danshak inriktat mot en äldre publik med en lummig grönskande gård á la nuvarande Restaurang Blå Porten och behåll "portens" innergård så som den ser ut - det är vad rätt många kallar vackert. Så låt Lindgården bli en levande plats för gamla och unga.

För att se hur Hotelet ska se ut se följande artikel i DN 26/2 2009.

Lite fler bilder på Lindgården 9/8 2009: