söndag 31 juli 2011

Så blev det bara en grushög av Lindgården från 1930

Passerade Lindgården i dag söndag. Där fanns nu bara skrot och grus. När jag stod inne bland rivningsmassorna kände jag för första gången, riktigt på riktigt, att fan vet om jag vill fortsätta och leva i den här stan. En stad som är på väg mot någon vision som jag inte är så säker på att jag vill möta. Planen är att fly innan den fullständigt gått under och dött ... men där stod jag alltså och funderade på arroganta politiker med slags förakt mot sina medborgare (den här historien är rena snurren från början och slut och är inte direkt den enda märkligheten i Stockholm idag).

Nu är det här ett ganska litet hus på en liten plats i en Nationalstadspark och kanske inget stort i det stora världsliga hela. Värre saker sker. Men någonstans i Lindgårdens senare historia finner jag en stark koppling till mycket i tiden vi lever i. Gör man som man behagar och ger tusan i lagar och regler får man fri lejd och kan t.o.m. tjäna en rejäl slant på kalaset. Det kanske inte är så underligt att man då kan känna en märklig känsla av ilska hängande i luften över hela vårt samhället? Jag tror att det är mycket som hänger ihop helt enkelt ...

Stockholm i världsklass ... jo, jag tackar ... kass snarare.

Lindgården 31 juli 2011.

Bakom rivningsmassorna skymtar Liljevalchs.


Det hela är ju mest en pina och varför jag står här och trycker och självplågar mig själv ... är en gåta. Men någon måste ju dokumentera eländet.


Vad som komma skall får vi väl se men jag tippar att det blir en kub. Sen kommer kuben att vinna någon arkitekttävling och prisas. Kuben kommer sedan bli en byggnad som visar att "man vågar" och fler byggherrar och stadsplanerare kommer stå i kö för att visa att även de "vågar" bygga i känsliga kulturmiljöer och vi kommer översvämmas av kuber och de vanliga flosklerna trots att det som nu idag byggs är rena rama dyngan.

Den kvalitén på virke får man leta efter. Inget fel på de här träbalkarna.

Från den lummiga gården inne på Blå Porten har man tidigare suttit och drömt sig bort i idyllen. Men idyll och lugn ska utrotas för någon slags vision och snart lär det stå en byggnad som skyltar om den vackra utsikten (alltså in till Blå portens trädgård) på Lindgårdens tomt. Från Blå Portens håll lär det nog se annorlunda ut ... å andra sidan ska det grävas upp sägs det för ett garage så även Blå Portens lummiga gård ska väl moderniseras vilket är lika med steriliseras.

Det blev rätt tomt utan Lindgårdens fasad ... tycker jag ...

Men jag vill minnas platsen så som den en gång var. En av flertal pärlor på Djurgården. Men nu har man alltså satt kniven i en klassiker: Lindgården, den sista byggnaden från Stockholmsutställningen 1930. Lyckat drag Stockholm, bra gjort ... vilka visionärer ...

Lindgården.

Text och foto: Peter Frisk

Se också: En liten film om Lindgården:


fredag 29 juli 2011

Gårdagens Gamla stan

Man bör då och då enligt mitt sätt att se på saken anamma det gamla talesätten att "vid ett fönsterbord på Zum Franziskaner börjar Stockholms skärgård". Att slå sig ner på det sista sekelskiftesbierstubbe vi har i Stockholm och svinga en bägare helt enkelt. (för man kan aldrig veta när konceptkrogsmarodörerna sätter kniven i stället) ... allt är bara ... tidsfrågor, tid ...

Zum Franziskaner, Skeppsbron, Gamla stan, 23/7 2011, kl: 16:19.
Foto: P. F.

onsdag 27 juli 2011

Utkast: Sean Scully, Malevitj, dörrar och spån om konst på nattkröken ...

Jag är ingen målare. Men, jag funderar ofta på hur jag skulle måla om jag nu målade själv. Hur jag skulle uttrycka mitt innersta. Ett sätt för mig att förstå vilka konstverk och konstnärer jag gillar är att fantisera om hur jag skulle måla om jag var målare.

Det är ett sätt för mig själv att förstå vad jag själv egentligen tycker om. Det är inte alltid jag vet det. Jag är glad och tacksam över att inneha den bristen. En brist som jag tror för med sig ett öppet sinne. Att låta saker ske och det får mig att leva. Man ska vara rädd om öppna sinnen. I majoriteten av fallen, ja i stort sett 100 %, kan jag inte rationellt och medvetet säga vad som får mig att gilla ett visst konstverk. Vissa konstnärer kan för mig i långa tider vara totalt ointressanta. I flera år. Men så plötsligt ser jag någon okänd tavla som jag aldrig tidigare sett och det smäller till, knakar, brakar, vrider runt nått, i tysthet, och plötsligt fattar jag. "Men det här är ju bra" ... och jag inser att konstnärens andra tavlor som för mig varit fullständigt ointressanta och obegripliga är bra. Jag får en puff och ser dom från en annan vinkel, från ett annat perspektiv, i ett annat ljus. Det hela måste komma in bakvägen. Från sidan och det sker när jag är oförberedd och ouppmärksam. Det överrumplar.

Så det kan vara nyttigt att ibland släppa loss så-skulle-jag-vilja-måla-nerven och sedan låta den styra iväg på sin märkliga resa fullständigt fritt. Flera av mina verkliga favoriter (en del har jag uppskattat under flera år och en annan någon vecka men de flyter ihop till en och samma kladdiga tid och rymd på något mystiskt sätt ....) har dykt upp rent slumpmässigt utan min egentliga vetskap.

Konstnären Sean Scully är nu en sådan artist som korresponderar till något inne i mig.

Sean Scully "Hiddensee", Mark Rothko "No 10 1950", trädörr Gamla stan 2010, plåtdörr Slussen 2011.

Vad som korresponderar och slår mot vad vet jag inte, lika lite som jag inte vet varför jag fullständigt avgudar Mark Rothko och därav inte förmår att läsa en rad om honom eller varför jag kan finna glädje i en rostig ståldörr vid Slussen eller provisorisk trädörr på ett bygge i Gamla stan. Jag vill av någon märklig anledning inte veta något om Mark Rothko eller varför jag får en upprymd känsla av en rostig plåtdörr vid Slussen. Tavlorna räcker fullständigt. Lika lite önskar jag veta något om Bonnard. En konst som säger mig allt ... fullständigt. Helt utan ord. Ja, en tyst konst. Vuillard är en bättre och mångsidigare (men det är inte tyst i hans konst - ett evinnerligt prat, där sitter tysta tanter i gungstolar i fyllda rum av ting rum helt tysta men det är inte tyst, ett babbel pågår konstant, hos B. är det tyst) konstnär men Bonnard säger mig mer ... Kalla det inte magkänsla, ett ord som får mig att spy då ordet påminner mig mer om lotteri än att ha "en aning" om något, ja ordet känns som en tillfällig nyck. Kalla det ingenting, nada. Det handlar kanske bara om att låta de inre känslorna flöda som de vill i en kreativ fantasi. Vad vet jag, kanske åt det Jung kallar en "aktiv fantasi". En "aktiv fantasi" som plötsligt dyker upp på en vägg vid Kindstugatan i Gamla stan och namnet Jean Dubuffet dyker upp ...

Jean Dubuffet "Miss Araignée", väggklotter i Gamla stan 2010.

Visst, långsökt ... men vad gör det? Det är sent på jorden nu ... Den sista stunden som alltid nuet är leker med oss i natten ... så ... flyt ...

Jag undrar: "vad får mig att känna mig upprymd av att se en målning av", låt oss säga Kazimir Malevitjs "Composition"? (En tavla som man får slita häcken av sig för att överhuvud finna på nätet. Den ska hänga på Erimitaget - jag såg den i någon dokumentär bara glida förbi av någon intendent - men det kan man aldrig riktigt veta, vad som finns på Erimitaget ... Ryssland är dunklet, Gogol, Bulgakov, kan ske vad som helst ...). Nu vill jag inte veta längre, vad, och jag har slutat att bry mig, jag bara gillar det ... punkt.

Bilden saxad ur den här rullen på "tuben":

Men du kan ta en utsikt från en åkande bil. Exempelvis den vy som Sean Scully talar om när han ser ut ur sin bil här ovan. Där finner man dessa fält, hans fält, nu i vintertid. I fantasin kan de likväl vara ett sommarlandskap, i realitet är de det, om vi får finnas till nästa sommar, med horisonter och fält i andra färger än vitt och grått. Kanske som Malevitjs abstrakta tavla ovanför, som kanske inte är så abstrakt som man kan tro, beror ju på betraktaren, kan vara dragna linjer och färgfält eller så drömmer sig betraktaren bort till ukrainska vetefält vilka böljar svagt i sommaren när tåget passerar och där konstnären en gång föddes (man passerar på något märkligt vis inte ett fält i Ukraina med bil utan med tåg ...)

Ur dessa fragment blir inget vettigt sagt och nedan kan man se några filmklipp med och om Sean Scully.



Några ord om förflyttningen från New York, vad en ung konstnär borde ta sig för. Till Berlin.



lördag 23 juli 2011

Metropolitan Museum och MoMa NY

Två upplyftande filmer på 50 min vardera, med perfekt bild och ljud, om två av världens mest intressanta muséer: Metropolitan och MoMa. I brist på möjligheten att vara där ... kan men se på det här ...




Minnen, Torgny Lindgren

Underbar uppläsning och fantastiska texter och reflektioner. Torgny Lindgren läser sin bok "Minnen":

Lyssna: Radioföljetongen : Minnen

SR har programmet fram till 19 aug 2011. Alla avsnitt finns här.
Läs gärna Sara Danius recension i DN 4/10 2010, här.

fredag 22 juli 2011

nu får det va ...

Nu orkar jag inte med allt jox, jag tar min kamera och går ur bild helt enkelt ...

Bilden tagen av min käre syster, tack ska du ha! Det var allt en kul fotodag vi hade! Bäst att ta så länge allt finns kvar. Nu är det fredag och man kan ta sig ett glas vin!

Artiklar och länkar om sorgebarnet Lindgården som nu rivs

Jag har skrivit en del om Lindgården på Djurgården som just håller på att rivas. Nu har jag hittat fler artiklar och länkar om Lindgårdens öde. (I skrivande stund hitta jag Staffan Rahms hemsida och där han har en bild av vad som händer just nu, idag (22/7 -11), när klocktornet lyfts ner. Se bilderna här.

Jag skrev tidigare att det bara fanns en bild att få tag i på ang. den byggnad som är tänkt att uppföras. Det finns fler och de kan man se här: ”Insyn Stockholm”. Där går att läsa om kommunstyrelsens utlåtande och vad de beslutat. Jag fann länken på den mycket stockholmsinformativa hemsidan Stockholm Skyline som har ett par intressanta artiklar i ämnet. Där skriver Matti Shevchenko Sandin uttömmande om "Lindgårdsdramat" (16/7 -11), dess bakgrund och vad som är tänkt att byggas på platsen. Han har även skrivit "Lindgården akt 3 -bevara?" (22/7 -11) på samma sida.

Av ren okunskap trodde jag att jag var den enda som klättrat in och fotograferat Lindgården precis innan rivningen. Detsamma har även Henrik Nerlund från Skönhetsrådet (som har en helt annan syn på byggnaden än jag) gjort, och de bilderna kan ses här: "Lindgården från insidan" (10/3 -11). Är man intresserad av mina finns de här: "Lindgården under rivning 10 juli 2011"

ABC hade reportaget "Lindgården rivs utan lov" (18/7 -11). I DN skrev Fredrik von Feilitzen att ”Lindgården är Stockholms värsta skandal” (14/7 -11) i Epsteins STHLM, DN:s nätupplaga, skrev Lars Epstein "Nu rivs restaurang Lindgården på Djurgården" (7/7 -11).

Östermalmsnytts nätupplaga finns ett forum med kommentarer "Är det rätt att riva Lindgården?", med för eller emot.

Här finner man det jag skrivit om Lindgården här på Stadsflanören.

Det finns fler artiklar om Lindgården och kan sökas på nätet. Nu tappa jag sugen när jag såg bilderna på klocktornet som togs ner ... rullgardin ner för Stockholm.

Inte höghastighet







inte höghastighet
men stillhet
lugnet
att hinna med
sig själv
i det djupa allvaret att undersöka mellanrummen
fickorna i tiden
ja jag skriver för att komma ihåg
att jag lever
att minnas mitt jag
i svarta anteckningsböcker fragment utdrag bilder
citat om ett ihärdigt jagande efter vind i tid i rum

här ligger en låda oförbrukade ting
ting som skjuter undan medvetandet
som inte längre syns
arkaiska kulturer som snabbt eroderar
försvinner
blir till grus

Ett inlägg om rivningar och förlorade möjligheter

Ett litet ihopklippt bildspel med kommentarer om rivningar, graffiti och förlorade möjligheter.


Sammanställd av Peter Frisk

torsdag 21 juli 2011

Conny

Det var en sen sommarnatt, klockan var närmare fyra och jag kom som vanligt gryningsfull gående på den centrala tomma gatan i den lilla staden som jag är uppvuxen i. En bit bort såg jag en lång smal kille spelandes en blues på ett munspel i den karaktäristiska läderjackan med fransar, slitna jeansbrallor och det stora burriga håret fladdrande under cowboyläderhatten och med sin specilla slöa gångstil. Jag kommer aldrig att glömma den bilden.

Jag stanna till. "Conny", sa jag "så länge sen" och han log det där leendet som var så speciellt för Conny och fråga om jag "lastat dom där bananerna?", han förde munspelet mot munnen och blinkade till, började åter spela sin blues och gled vidare nerför gatan bort till någon annanstans ... Det var mycket som var speciellt med Conny.

Vi gick i samma klass från 4:an till 9:an. Under de där åren deltog Conny inte på en enda gymnastiklektion. Det ingick inte i hans världsbild. Han chockade en gång vår rätt neurotiska mellanstadielärarinna med att springa över skolgården - en gång. Jag minns hennes blick när hon hosta fram: "kan du springa Conny?". Annars var det skralt med kvicka rörelser hos Conny. Mitt minne, min bild av honom, var just burret av krulligt hår, ett par smala armar innanför den slitna fransiga jeansjackan med peace-märket och huvudet nedpressat i skolbänken sovande. Alltid sovande. Det fanns helt enkelt inget man kunde göra. Det enda ämnet då episoden inte upprepades var musiklektioner. Där fick Conny och en till gå in i ett speciellt rum och göra precis vad de ville med instrumenten.

Jag har några saker att tacka dig för Conny. Framför allt den där gången i 5:an som du introducerade Jimi Hendrix för mig hemma i din källare. Givetvis "Hey Joe". Redan i 4:an såg du ju ut som Hendrix. Du var nog född att se ut som Hendrix för att ni skulle känna igen varann däruppe, för finns det en himmel så sitter ni nog och jammar just nu, du med munspelet och han med gitarren ... om några är värda det så är det ni två.

Jag var en rätt osynlig figur i plugget men du mindes bananerna. Det måste varit kort innan du gjorde din högst egenartade sorti ut ur vår klasss. Rektorn som hade klippkort till vårt klassrum skrek "vad ska ni göra med era liv, ser ni inte att ni förstör för er själva!" och vi skrattade och han blev vansinnig och pekade på första bästa "och Du", han pekade på mig, "vad ska du göra med ditt liv!", jag som aldrig varit någon kvick figur hosta med stolthet i rösten att "jag ska lasta bananer i Brasilien" vilket fick hela klassen att drypa och rektorn att lämnade salen uppgiven och högröd med en gigantisk smäll.

Du mindes ...

Några veckor senare chockade du vår geografilärare med att räcka upp handen på frågan "om någon kunde peka ut på kartan var Budapest ligger". Jag hade aldrig sett vår geografilärare och tillika den som var ansvarig för våran klass så glad när han överlämnade pinnen till dig. Du stod där en kort stund framför den nedrullade stora kartan över vår kontinent. Han överräckte pinnen och du tog ett steg fram när du skrek "det ligger precis här" och samtidigt tryckte med all kraft in pinnen i Europas hjärta och släppte pinnen och gick för evigt bort och ut ur vår klass för alltid. Jag har aldrig sett en snabbare skiftning från vitt till rött. Jag har aldrig sett någon så arg och jag hade aldrig någonsin hört vår klass skratta så mycket som den gången.

Efter den episoden sågs vi inte så ofta. Vi möttes då och då i livets villervalla. Det näst sista jag hörde om dig var att du och några till kuska runt på gatorna i det Europa som du en gång stuckit hål på som gatumusiker. Ett Europa som inte gjort annat än att slå ihjäl varann.

Nu idag kom det för mig att jag för tjugotre år sedan nämnde något om dig till någon som då svarade "men begravningen var ju för ett halvår sen". Jag missade din begravning och det är jag fortfarande ledsen över.

Mitt sista minne av dig Conny är när jag sitter hemma hos din syster och hennes man för tjugo år sedan och ser ut över dina tjugo proppfyllda backar med lp-skivor som de ärvt. Jag frågar om det var sant, om den där lappen som du lämnade efter dig, den jävla dagen då du lämnade allt det här - livet: att du, som hatade krig så in i helvete, inte kunde stå ut med att leva i den här världen och därför tog livet av dig? Jag undrade vad som stod i brevet och vet du vad det jävliga är? Det är att jag idag inte minns vad din syster och man svarade ... jag minns att de visade brevet ... men jag var för full ...

Men du är saknad. Det finns för få av din sort här nere ... tack för att du fanns Conny, nu sätter jag på "Hey Joe" och tänker lite mer på dig.

Peter Frisk

dagens dazzfunderingen

Vid morgonens första besök på hemlighuset råkade jag i farten fånga "Montaigne's Essayer Bok 2" och bläddrade förstrött i den under mitt värv och fann följande text understryken av mitt forna jag:
"Eudoxos bad till gudarna att han en gång skulle få så se solen på så nära håll att han kunde fatta dess form, storhet och skönhet, även om det medförde att han omedelbart blev ihjälbränd. Med livet som insats ville han skaffa sig ett vetande, vars bruk och innehav han skulle berövas i samma stund som han fick det, och för denna snabba och flyktiga kunskap skulle han gå miste om alla andra kunskaper som han hade och kunde skaffa sig senare."
Det blev något att fundera vidare om i den fortsatta stunden som nu är ...

fritt fall

Slottet i fritt fall ... go natt

onsdag 20 juli 2011

I den dubbla skuggans landskap

I den dubbla skuggans landskap
där vitt är vitt och svart är svart
finns ett dubbelhetsperspektiv
en sanningen som inte är sann
sida vid sida med en falskhet som inte är falsk
där är det uppenbart självklara inte självklart
i motpolernas krig med varann

Under skuggans öde källa vilar
solstrålar i ett eget bedrägligt ljus
förvillar förbländar lurar
i ett tunt mörker där uppriktigheten finns
allt är svart där mitt i jorden
i diset och oklarheten
finner du kanske det källklara glittrande
där frågan är viktigare än svaret
och den som vet är farligare än den som inget vet

Där förgör maktens despoter för sin stora Sak
och ställer heller inga frågor och de tvekar aldrig
eller står stumma i begrundan över sin egen makt
utan ser den helt enkelt som allom given i sin helighet
och föraktar de frågande och undrande så som svaga

Det är det stora mot det lilla
det sprängda och brända
mot det skapade förlösta växande
i konstanta antipoder av oändligheter
som i ständiga kollisioner förstörs för evig tid

För påstår de inte att Du ska gå den smala vägen?
När livet tycks öppna sig genom den breda som De stängt?
Där den starke med sin kategoriska sanning gör det enkla
medan den förundrande och nyfikne beundrar det svåra

Kan det vara Stockholms minsta skylt? Sivletto ...

Passerade Malmgårdsvägen 16-18 efter tips från min kära syster. Här kan man allt tala om hål i vägga. Kan det var Stockholms minsta skylt tro? Trycker man sig sedan ner i källaren genom spiraltrappan finner man på en massa kul saker på Rockabillystället Sivelletto. Värt ett besök.




Peter Frisk på plats den 18 juli 2011

Gate to Götgatan? Va?

"Jaha, var har du dina lokaler?" "Jo, me håller to på Gate of Götgatan" [?]
Hornsgatan 1, 19 juli, 2011, i nådens år ...
Foto: P.F.

Stockholmsprofilen - Göran Josephzohn

En av de stora stockholmsprofilerna är modellbyggaren Göran Josephsohn. Patinans mästare. Med öga för det gamla, slitna, märkta, använda och levande här i livet och framför allt det som karaktäriserat Stockholm. Se det här härliga reportaget om Göran från ABC och hur man skapar korrigerad rostig plåt av en bortkastad ölburk.


Jag är verkligen glad att det finns människor som Göran. Tyvärr är det för få av den arten numer. Fortsätt kämpa därborta på Östermalm Göran!

Se även bloggen "goosevisionen".

OBS, reportaget är inte färskt så det är ingen utställning på lördag som sägs i slutet på reportaget.

tisdag 19 juli 2011

En dag i sol och sorg och glädje 19 juli

Efter att cyklat runt och sett rester av Lindgården på Djurgården och plåtat nya som gamla hus kan man alltid glädja sig med en kopp kaffe på Sturekatten. Denna oas på Riddargatan med hemtrevnad. Smaka på det ni med era kala väggar och svarta och vita kuber till stolar och bord. Hemtrevnad!

Man slår sig ner, sjunker ner i nån gammal sliten fåtölj, läser lite, knaprar på en bulle, glor lite och bläddrar i tidningen, tiden försvinner och man trycker i sig ex antal koppar java och känner att livet är rätt gott ändå att leva och man funderar lite ... över tillvaron ... ser ut genom fönstret ... tar en kopp till ... funderar om man kanske ska gå på en bio eller sitta kvar och så, kanske, går man på bio ... La Prima Cosa Bella ... en hyfsad, inte super, men bra film ...

Så man tar sin cykel och tar sig till Zita och innan filmen har man en liten stund till övers som man med glädje slösar på Rönnells Antikvariat på andra sidan gatan. I lugn och ro synar man hyllorna utan att söka något och med hopp om att något bara dyker upp ur det där tomma intet, som är varje sekund innan den sekunden vi är i just nu, sekunden och ögonblicket som verkligen gör livet värt att leva, den där sekunden, stunden, momentet, förändringen i tillvaron, som vi inte vet något om och som kan överaska oss med en bok, en titel, en ny författare (eller ett ögonkast, en blick) som plötsligt står där i hyllan och fångar vår nyfikenhet och som sedan vänder vårt liv åt något annat håll i en annan riktning med någon ny insikt och en annan framtid ...

... och efter filmen cyklar man genom ett sommarstockholm söderut mot sitt lilla hyresrättsparadis mitt bland miljonsockerlådorna i Tallkrogen och öppnar en påse OLW chips ... grön påse ... och kokar lite kaffe ... och dagen är slut.

God Natt.

Gårdagens Drottningatan ...

Centralbadet, 19 juli 2011, 15:04

Reportage idag om Lindgården

Vi har lagen på vår sida säger Arcona och river vidare

Rivningen av den anrika Lindgården från 1930 fortsätter och företaget Arcona som vill (ska) bygga hotell på platsen anser att de har juridiken på sin sida och river på.
Kapitalet rår och Djurgården står inför sin största förändring någonsin. Det hela är bara början på en gigantisk förändring. Man har nu fått fäste på ön och jag lovar att det här kommer att följas av fler märkliga byggen på ön. Nu finns inte längre några stopp att uppföra nya hus eller förvanska de högt värderade kulturhusen. Jag befarar en byggboom på Djurgården och en mängd ombyggnader och tillbyggnader. Lindgården blir ju ett prejudikat. Prejudikatet är följande. Gör vad du vill och kör på. Inget händer, inga straff utfärdas, ingen viten behöver betalas.
Det hela speglar fullständigt den tid vi lever i och i den sörja simmar våra politiker och ger tillstånd till just de som tänjer på lagarna. Det är en fin värld vi håller på att skapa och döden lägger sig över Djurgården med sin unika historiska karaktär som glatt så många.
Den enda bild på den nya byggnad som ska byggas.
Det sägs att vi har hårda restriktioner på vad man får och inte får göra med kulturminnesmärkta hus och kvarter. Tyvärr gäller de restriktionerna inte på Djurgården där man kan göra som man vill. Här är en utbyggnad i rostfritt på huset vid Allmänna Gränd som ägs av mannen som fullständigt körde ner Lindgården som ligger bredvid så att man nu river den. Han själv sålde Lindgården, som han fick gratis av Stockholm Stad, till ett mycket högt pris till Arcona AB som nu river det hela för att bygga sitt hotell (som vi egentligen inte vet ett skvatt om hur det kommer att se ut i färdig form). Den forne ägaren av Lindgården har även förvanskat fler av byggnaderna som ligger utefter Allmänna Gränd. Dock, det ska medges (vilket gör det hela än mer ledsamt) med hjälp av staden som gett honom bygglov till att just förvanska byggnaderna i ett område i Sverige som har den högsta skyddsklassen.
Man kan fylla en hel roman med alla dåraktigheter som försigår och försigått här ute.
Jag har aldrig varit så less och uppgiven som i det här fallet.
Här kan läsas lite vad en del medborgare tycker och tänker i frågan: "Är det rätt att riva Lindgården? Östermalmsnytt"

Gårdagens kaj ...

Slussen, 18 juli, kl: 19:41.
Foto: P.F.

Gårdagens Slussen

Slussen 18 juli 2011, 19:43.
Foto: P.F.

måndag 18 juli 2011

Djurgårdens hembygdsförenings utlåtande om Lindgården 10 mars 2011

Jag lägger här ut Djurgårdens Hembygdsförenings utlåtande om Lindgården som säger en hel del i ämnet.

"Yttrande över ny, utställd detaljplan för kv Konsthallen 2 m fl i stadsdelen Djurgården i Stockholm, Dp 2006-19499-54

Sedan länsstyrelsen i Stockholms län undanröjt stadsbyggnadsnämndens antagande av tidigare överklagad detaljplan för rubr område, har ett nytt förslag till detaljplan upprättats.

Föreningen avstyrker förslaget på följande grunder.

Den befintliga byggnaden och dess kulturhistoriska värde

Djurgårdens hembygdsförening vill inledningsvis erinra om detta planärendes speciella karaktär. En ledande politiker i Stockholms stadshus yttrade nyligen att enligt hans mening hanteringen av ärendet kring Lindgården var den största kommunala skandalen någonsin. I tjugo års tid har stadens politiker gång på gång fattat beslut som man räknade med skulle leda till att den mycket älskade restaurangbyggnaden kunde bevaras och upprustas. Av stadens revisorer redan 2004 påtalade grovt allvarliga missförhållanden i särskilt fastighetskontorets handläggning av ärendet har trots detta inte lett till någon åtgärd. Med återkommande stöd av kontoret har den som haft rådighet över fastigheten enbart utnyttjat tomten i spekulationssyfte utan att kontoret har bevakat stadens intressen. Politikerna i nämnderna har fått otillräcklig eller vilseledande information inför besluten – först i samband med revisionsrapporten 2004 framkom det att tomträttsinnehavaren var bunden vid en kulturhistorisk upprustning med ett kraftigt vite om denna inte genomfördes inom avtalad tid. Stadsbyggnadskontoret ville inför förra planomgången göra gällande att avtalet inte var giltigt, men vid oberoende juridisk prövning visade sig detta inte stämma.

Nuvarande tomrättsinnehavare Arcona/Rotaria Invest skall enligt tomrättsavtal påtecknat 25 maj 2009 företa en upprustning av byggnaderna i överensstämmelse med gällande lag och av myndigheter utformade normer och anvisningar så att de i sin helhet kan användas för avsedda verksamheter året runt. Bolaget förbinder sig att vid ett vite om 3 miljoner i 1995 års penningvärde ha utfört nämnda utrustning senast tre år efter det att erforderliga tillstånd har erhållits. Motsvarande ansvar skall åvila varje ny köpare. Parterna är medvetna om att de befintliga byggnaderna är kulturhistoriskt värdefulla och att detta medför att om- och tillbyggnader samt skötsel och underhåll måste utföras med beaktande härav. Avtalet förfaller dock om rivningtillstånd lämnas i samband med uppförande av ny byggnad.

I det nu aktuella tjänsteutlåtandet hävdas med stöd av en av tomträttsinnehavaren beställd miljöinventering att man vid en eventuell ombyggnad måste riva hela bjälklagsstommen. Den anlitade miljöinventeringsfirman saknar dock byggnadsteknisk kompetens att uttala sig i frågan. Eftersom större delen av byggnadens konstruktiva bärverk utgörs av en stålbalkskonstruktion som inte påverkas av de mikroorganismer miljöinventeringen redovisar är påståendet helt oriktigt.

Djurgårdens hembygdsförening har bett fristående välrenommerade experter granska miljöinventeringen. Enligt deras bedömning blir flertalet av de angrepp av mikroorganismer som påvisats automatiskt åtgärdade vid en restaurering genom att bl.a. alla ytskikt och installationer skall åtgärdas. Djurgårdens hembygdsförening är beredd att bekosta en fullständigare oberoende utredning, men denna kan inte göras förrän i april. Ett bevarande av Lindgårdens gamla byggnader är fortfarande en rent politisk och ekonomisk fråga.

Även om stadsbyggnadsnämnden skulle finna upprustningskostnaderna för Lindgården för höga borde nämnden begära att Arcona/Rotaria Invest följer de anvisningar för ett eventuellt nybygge som en enig stadsbyggnadsnämnd tidigare uppställde:

”Nämnden vill särskilt att förgården bevaras, att fasadens säregna uttryck bevaras alternativt byggs upp på nytt och att byggnaden i övrigt anpassas till omgivningarna” (2005-01-20)

”Den känsliga och värdefulla miljön som fastigheten är belägen i ställer dock särskilda krav, inte minst vad gäller utformningen av den planerade byggnaden. Det är av största vikt att denna på ett smakfullt sätt samspelar med övrig bebyggelse i området så att inte intrycket av omgivande byggnader, exempelvis Liljevalchs konsthall, försämras.” (2007-09-06)

Den nya tomträttshavaren Arcona var fullt medveten om dessa villkor när man köpte Rotaria Invest, och undertecknade också så sent som 25 maj 2009 ett tomträttsavtal där det står:

”[tomträttsinnehavaren] är medveten om att de befintliga byggnaderna är kulturhistoriskt värdefulla och att detta medför att om- och tillbyggnader samt skötsel och underhåll måste utföras med beaktande härav.”

Synpunkter på nu utställt förslag

Det efter länsstyrelsens upphävande av stadsbyggnadsnämndens antagandebeslut utställda nya utformningsförslaget utgörs bara av en föga bearbetad skiss. Efter förfrågan hos Johan Celsing Arkitekter framgår det att ytterligare material i form av fasaddetaljer, terrassernas närmare utformning eller studier av byggnaden i dess omgivning inte föreligger. Visserligen är fasadspråket mindre våldsamt, men byggnadens höjd, särskilt den indragna fjärde våningen, bryter kraftigt mot omgivande bebyggelse. Byggnadens ”robusta träbyggnadskonstruktioner” samspelar inte med någon av de befintliga byggnaderna. De för miljön vid Djurgårdsvägen så viktiga träden lyser helt med sin frånvaro, även om man talar om plats för ett träd på den i övrigt stenlagda och underbyggda gården. Djurgårdens hembygdsförening hävdar fortfarande att det historiska landskapets natur- och kulturvärden allvarligt skadas och den föreslagna byggnaden därför enligt bestämmelserna för Kungliga nationalstadsparken inte är tillåtlig.

Transporter och parkering

Fortfarande är tillfarts- och inlastningsfrågorna inte lösta. Att sköta transporterna över gården till den byggnadsminnesförklarade fastigheten Konsthallen 14 kräver tillstånd av länsstyrelsen. Infarten till ett underjordiskt garage från den smala körbanan på Djurgårdsvägen över den sommartid av gående mycket starkt trafikerade trottoaren är fortfarande mycket olämplig. Angöring till hotellet från Allmänna gränd är under sommaren närmast omöjlig, eftersom västra körbanan åtminstone kvällstid är fylld med taxibilar och nästan hela trottoaren fylld med uteserveringar. Femton bilplatser för gäster och personal i ett hotell med 50 rum förefaller synnerligen optimistiskt. Vid en utbyggnad av Gröna Lund på kv Skeppsholmsviken försvinner en stor mängd parkeringsplatser; detsamma gäller vid en ev. utökning av Liljevalchs konsthall på Konsthallen 4. Djurgårdens hembygdsförening vill återigen framhålla vikten av en övergripande trafikplan för hela området mellan Galärvarvet och Gröna Lund innan några detaljplaner fastställs.

Djurgårdens hembygdsförening avstyrker, som nämnt, även detta förslag. Vi vill däremot föreslå att Johan Celsing, som tidigare varit slottsarkitekt för Stockholms slott, får i uppdrag att utreda hur man bäst kan bygga om och använda den befintliga byggnaden. Johan Celsing Arkitekter står inte främmande för en sådan tanke.

Stockholm den 10 mars 2011

För Djurgårdens hembygdsförening

Agneta Lundström

Ordförande

/Göran Söderström"

söndag 17 juli 2011

Hammarby Fabriksområde - en rest av det som varit ...

Idag gjorde jag en mer grundlig fotografisk undersökning av den sista resten av Stockholms kajer och fabriksområde. Poängen är att man får ta sina egna initiativ och klättra in på områden för att få de rätta bilderna. Vad jag vet så har verksamheten ett speciellt ord. Men fan vet vad det heter och spelar namnet någon roll?

Hur som helst blev det några bilder och jag träffade Nina. Hon stod längst där inne och plockade sladdar, koppar. "Det blir väl inget knas nu" sa hon när jag dök upp. "Ingen fara, inget knas, det blir aldrig knas med mig, det blir sak samma för mig, vi är lika olagliga på de här markerna". "Om du ser en gubbe med långt skägg, grå, och stryker omkring så kan du väl hälsa att Nina är här", "visst" sa jag och gick vidare. Senare nere vid den lilla snutt av bevarad riktig kaj där de sista resterna av Stockholms hamn ligger för att fraktas någon annastans, utskeppas, på samma sätt som tyskarna lämnade Stalingrad, såg jag en dylik man och sa att "jag skulle hälsa från Nina"., "tack" sa han "och du är Peter", "ja" sa jag, och sånt är magiskt tycker jag och kan leva på det länge ... det behöver inte vara mer, livet ... Jag gillar sånna människor - levande.

Så jag klättra in helt enkelt.

Så känner man ofta idag i Stockholm ... som ömsar skinn för andra klonade individer.

Visst, kåkarna är ju slut men måste allt bli likadant. Tänk om man sparat de här som en fri zon ... klart det inte går ... men tänk, tänk stora hallar för konstnärer, hantverkare, eller små idrottsbanor ... eller varför inte fortsatt verksamhet av oljigt båtliv ...



Vilka hallar att göra något roligt i. Å ena sidan att spara något å andra sidan att bryta upp likriktigheten. Men det är inte de fantsimässiga människorna som bestämmer ...

Ingen konstnärlig kvalité, men det skiter jag i, de har målat, glatt, gjort det hela roligare ... var finns det idag ...


En gång i tiden,rast grabbar, rast ... Någonstans i krokarna utspelar sig ett par scener i Östergrens roman "Gentlemen" ...



Inlåsta, på väg att forslas bort ...

"Ni vill inte ha oss ..."

Om ni vill se det sista av det gamla Stockholms kajer, besök. Kom hit. Ni blir specifika. För det vill ni ju alla vara så kom dit snart så ...

Snart så är allt likadant och ordnat. Snart finns ingen plats för olikheten. Man hade väl hoppats på en pluralistisk stad där de här två världarna kunde samsas, dela, vara uppblandade ... klar att det inte gick ... tråkmånsarna vann ...