När den gamla Moskén i Cordoba byggdes om på 1520-talet lär Karl V passerat och sagt följande: ”Hade jag vetat vad det innebar, skulle Ni aldrig fått min tillåtelse att ens närma er den gamla byggnaden. Ni uppför här något som finns överallt, samtidigt som Ni förstör det som är helt unikt.”
Hur många gånger hör man inte "att Stockholm är otroligt vackert". Från utländska gäster till de flesta inlandsturister och stockholmare hörs strofen: "Stockholm är otroligt vackert". Det verkar som om den stora majoriteten tycker att Stockholm är en mycket vacker stad som den ser ut idag. Men det räcker uppenbarligen inte - staden "måste" bli "en riktig storstad" enligt stadsplanerarna och arkitekterna.
Det viktigaste är att hänga med, att vara som andra och förstöra sin särart och bli indentiskt lik det andra har. Man önskar inte längre det unika. Trenden i stadsbyggnad idag är att man ska våga - ja, det primära är att våga göra det oväntade. Gärna en så skruvad byggnad som möjligt. Helst bygga på en gammal byggnad med en total annorlunda arkitektur så att den liknar något en fyraåring knåpat ihop med folie (se exempel här). Det ska skära sig - vilket tycks vara det primära. Förra årets mest prisade byggnad var en svart kub med grå betongtrappor placerad mitt i en äldre stadspark i Kalmar (se exempel här) - byggnaden prisades överallt och då mest för sin vågade placering...
Ställer du dig idag, 2009, uppe på Katarinavägen och ser ut över stockholmssiluetten ser du en stad som är ganska intakt. Man kan tex läsa Strindbergs Röda Rummet och känna igen sig. Otaliga litterära skildringar kan följas, även konstverk - ja kort sagt, man kan i nuet känna band till Stockholms historia.
Detta är det snart slut med.
Den mest hyllade arkitekten i Sverige i dag är Gert Wingårdh. Wingårdh var en av jurymedlemmarna som valde den svarta fyrkanten till årets bästa byggnad. Han har berättat hur han arbetar som arkitekt. När han får en beställning på en byggnad ritar han den utan att se platsen den ska stå på - han bryr sig föga om den kringliggande miljön utan ritar lite som det passar honom (ett gott exempel är hans Slussenförslag). Han ger helt enkelt blanka fan i andra byggnader. Wingårdh har också uttalat sig om Stockholm. Enligt honom är 10 % av byggnaderna värda att bevara - resten kan rivas. Gärna också Slottet som han ogillar. Hans arkitektkollegor går i taket och tycker mannen är strålande. Denna figur får gång på gång uttala sig om Stockholms framtid.
Vi har alltså en arkitekt som i stort sett vill radera det Stockholm som uppenbarligen älskas av väldigt många människor i världen. Inte nog med det, Stockholms stadsplanerare älskar honom och vill att Stockholm ska bli "en riktig stad!". Som om inte Stockholm kunde kvala in som "en riktig stad". Skriker man inte "en riktig stad" så vill man "sätta Stockholm på kartan". Vilket då ska ske med mediokra byggnader som kan vinna över den andra bebyggelsen enbart med sin storlek och besynnerliga färgsättning.
Det är ju synd att ombyggnaden ska till när arkitekturen är på dekis - när den handlar om stålrörsesttetik, aluminium, glas - dödsstjärnanarkitektur, en stilren kall arkitektur för en viss människosort - just då ska man göra en remake av Stockholm.
Wingårdh menar också att Stockholm måste bli som de asiatiska jättestäderna. Varför? Här i landet bor 9 miljoner. I de megastäderna bor i de flesta fall fler än vad som bor i hela Sverige. Men vi "måste" ha kolosser mitt i stan, vi "måste" hänga med - men varför?
Varför inte låta årsringarna vara befintliga. Gamla stan i mitten. Därefter stenstaden. Utanför den kan vi bygga höga hus. Den bästa platsen att placera höga hus slarvade man bort - Hornsberg. Ligger vid Ulvsundasjön. Varenda skyskrapa hade skuggat sjön och från innerstaden hade höghusen bildat en tjusig front.
Läs gärna tidigare artiklar: Slussen - mer grönt och mindre glaskuber, Stockholm Waterfront.
Se debatt: DN, DN 2, DN 3,
(fortsättning följer)
Peter Frisk - stadsvandrare och stadsflanör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar