onsdag 11 februari 2009

Man får sig en kick ibland.


Då jag började min yrkesbana i början av 80-talet var det som byggnadssnickare. Den jag jobbade ihop med var två år äldre och totalt Black Sabbathfrälst. Då jag själv var fanatisk hårdrockare i själen men dock inte i utstyrseln passade vi perfekt ihop. Vi spika undertak med bergsprängaren på högsta, Iron man, Paranoid och allt vad de hette.

Jag fick en tillbakakick nu i kväll då jag satt och lyssnade på Rammsteinsvideos på Youtube. Den eminente skribenten Renzo Aneröd skrev om just Rammstein och där var jag fast i arkivet.

Ständigt förknipad med visan så kanske någon tycker att det är besynnerligt att hårdrocken var början för mig. Jag är inte så säker på det egentligen. Det finns faktiskt en del beröringspunkter. Som arbetargrabb var det inte konstigt att de första konserterna på Hovet blev Judas Priest, Saxon, Accept, m.fl. När sedan Pixies släppte sitt första album i slutet av 80-talet med sin tyngd och kraft - denne lille fete gubbe inlåst i en garderob skrikande ... ja då fick man verkligen skrika ut sin frustration.

Sen blev det 90-tal och likt Renzo försvann lyssnandet på tung musik. Men innerst inne finns den kvar där. Det var är kraft och det är en kick att åter känna samma kraft när jag nu lyssnar på Rammstein. Hårdrock när den är som bäst.

Kolla också glädjen hos publiken.

Nu slets jag från datorn - "sitt inte där längre!" ...

2 kommentarer:

Anonym sa...

Görbra krönika oss gamla metalfreaks emellan.
ha det gott.
Renzo
ps. Skall på Judas Priest på Scandinavium den 1 mars. Första gången sedan 80-talet jag ser dem.

stadsflanören sa...

Det var som tusan - det vore ju läge att gå på ... skulle ju bli 25 år sen sist jag såg dem ...
/ Peter