Slussen - mer grönt och mindre glaskuber

För några veckor sedan såg jag de fem förslagen som lagts fram för det nya Slussen i Stockholm. När jag klev in på Stadsmuseet var mitt mål att försöka se med nya klara ögon och vara så objektiv som möjlig. Jag skulle se till praktiska realistiska lösningar.

Dagens Slussen kan jag utan och innan. Jag har under många år gått här dagligen och sett område som det nu ska byggas på från de flesta vinklar som det går. Platsen är sliten och nedgången men det finns verkligen många pärlor. Höjdskillnaden är en. Hur du får vingar när du går ner från Söder mot Gamla stan och själva rundningen som gör plasten till ett riktigt stadsrum. Man känner sig alltid på väg nånstans här. Det är få platser i Stockholm som kan ge en New York-känsla, att man är på gång att allt är möjligt. Det tycker jag nuvarande Slussen gör. Nu vill man "skapa" ett urbant nytt rum. Det låter tyvärr som om det inte var det idag. Man förväntar sig då att det skulle komma något genomtänkt och intelligent, men inte. I några av de nya förslagen vill man bygga en slags förortsgalleria på platsens.

Ser man vad vår enda svenska "stjärnarkitekten" gett som förslag blir man dyster över jurymedlemmarnas kapacitet och vilja och fundera på vad de "sämre" arkitekterna presterar här i landet. Här har placerats färgglada klossar ända ner mot vattnet av ganska stor höjd. Ställ dig på motsatta sida vid Kornhamnstorg och föreställ dig dessa fyrkanter så kommer du att känna att platsen krymper och blir trång. Man får för sig att arkitekten aldrig satt sin fot i närheten av Slussen. Vilket han kanske inte heller har gjort. Den svenska giganten har gjort sig känd för att inte besöka platserna innan han ritar sina hus. Denne arkitekt personifierar dagens arkitektur: visa mig, visa mitt, låt mitt hus synas (kan jag inte bygga vackert kan jag i alla fall bygga så att man inte ser något annat hus än just mitt - och man ser det som genialt). Skillnaden från idag till gårdagen är att arkitekten då var mästare på att skapa nytt men ändå spela med vad som fanns förr - han hade en fot i det gamla och kunde även skapa något nytt. Det fanns heller ingen motsättning. Den nutida arkitekten gör allt för att synas och vara vågad. Dagens arkitekt påminner om en punkare som år 2008 ännu tror att någon ska chockeras av hans utstyrsel. Han släpper ner några fyrkantiga klumpar, lägger dem lite oregelbundet, tar de färger som han vet inte passar ihop, täcker för den historiska stadsbilden och kallar sig nyskapande och modern och t.o.m. får pris för det ...

En annan av storheterna som tagits för omformingen av Slussen kommer från Frankrike. Här har vi ännu en vågad man. Broar finns det ju som bekant i Florens och där har man tak över dem. Vad gör vi här? Jo, nordens Florens (eller var det inte Venedig?) ska få inbyggda broar med besynnerliga fiskfjällsliknande schabrak. Vi anspelar på kultur, förfining och historia och för att spela med bygger vi en mastkran av glas och låter den lysa grön (en mastkran av trä låg en gång på Kastellholmen så fransmannen var påläst).

Flera av förslagen har missat en grundläggande sak: hur platsen är beskaffad skuggmässigt. Den som är familjär med Söder Mälarstrand och Stadsgården vet att det där är kallt. Bergen gör att det oftare är mer skugga än sol. Vill man ha sol sitter man på motsatta sida. På förslagen på Stadsmuseet sitter folk och har det trevligt i solskenet på skuggsidan. Arkitekterna tycks heller aldrig kommit med båt från låt oss säga Djurgården - eller så är det just det de har gjort och vet med sig att bygga för allt annat för att få sina byggnader att synas från alla vinklar och vrår. Har de någonsin sett det Laurinska huset (huset med spiran ) torna upp sig på Mariaberget? En stadssiluett som en urbant stadsrumssökande nutida arkitekt svårligen kan skapa. Här bygger vi bort det - såg det för bra ut? Visade det på vilken kunskap man en gång besatt? Vi bygger bort det som har gett platsen sin karaktär - fiffigt. I ett av förslagen har man byggt några slags läktare där människor sitter och trivs ... i skuggan.

Det som är slående med de olika förslagen är att det tar plats och inte organiskt samsas med det som varit - en stark nutida tendens inom arkitekturen. Har man ingen utbildning i proportioner när man utbildar sig till arkitekt? Varför känns allt dataanimerat? Varför lever inte byggnaderna? När får vi se en vågad arkitekt använda en Hundertwasser estetik med levande hus? Det skulle jag kalla att vara modern. Att använda sig av naturens former och även satsa på grönska och ett miljötänkande.

Det förslag av de fem som än vinner kommer att ta över det som är genuint och specifikt med Slussen. I alla prospekt om det nya Slussen talas det vackert om vårt vackraste stadsrum - det gamla Slussen, och utlyser en tävling för att, vad jag förstår, göra det vackrare - men det blir pannkaka och kitsch av det hela.

Några dagar senare var jag inne på ett litet arkitektkontor vid Munkbron. Där visades ett förslag som hade tagit upp den viktigaste aspekten av det centrala Stockholm - bort med broarna. Bort med Tunnelbanan och Centralbron. Jag gick ner och ställde mig vid Munkbron vid hörnet av det Petersenska huset och tänkte bort den gråa Centralbron. Här utmed kajen skulle man då se hela Söder. I Riddarholmskanalen hade man en stilla och charmig gästhamn - mitt i stan. Givetvis ska en gästhamn ligga här här och inte som så många drömmer om vid Skeppsbron. Där är det alltid kallt och blåsigt.

I SvD försöker Eva Eriksson dra igång debatten med ett sjätte förslag som handlar om en helhetslösning genom att gräva ner spåren och motorvägen och öppna upp stadsrummet. Långt från de idéer vi kan se på Stadsmuseet som bygger in sig i brosystemet för en lång tid framåt och jobbar hårt på att förtäta platsen.

Som gammal vän till den gamla Slussen och bevarare är jag väl medveten om att det kommer att komma något nytt. Men låt det nya bli bättre än det gamla. Låt det inte bli en designtävling med lita spejsade hus för syns skull.

Mitt förslag ligger väldigt långt från de flesta förslagen. Jag håller med Eva, ner med bilar och tåg i tunnlar. Vi skryter om att Stockholms har så mycket grönområden. Visst det finns. Men (bra) parker är det uselt med. Ingen går väl och sätter sig i Kungsträdgården för att bara njuta numer. I centrala Stockholm saknas en fridzon som kunde likna exempelvis Jardin du Luxembourg i Paris. Gjord för att sitta och filosofera i (kommersen lär nog klara sig i Stockholm utan ytterliggare en plats att förbygga sig på). När man i slutet av 1800-talet rev för det nya Riksdagshuset på Helgeandsholmen var det många arkitekter som pläderade för en park på ön. Tyvärr blev det aldrig så. Ta en funderare på vilken rymd som hade öppnats. En stor grön park mitt i stadsrummet och utsikt över hela Norrström.

Tänk er en vacker stadspark vid Slussen med fontäner och med topografin intakt - den markanta höjdskillnaden. Att kunna svänga ner från Hornsgatan och fortfarande få den känsla som man får idag när man sugs ner mot Gamla stan in i den mjuka rundande slussenformen. Varför inte bygga nytt i den andan? Varför glas, betong, kantigt, svart hård blank slipad granit när man kan bygga det mer böljande naturligt och följa de rundade formerna som fortfarande känns genom fyrklövern vi har idag?

Ta er till Stadsmuseet och ta er en titt på de olia förslagen. När ni står där och glor, fundare på hur många låtar som kommer att skrivas om det nya Slussen? Vad blir det för musik och poesi som kommer ur dessa förslag om de byggs?

Nuvarande Slussen har flertal sånger skrivna om sig och de är ofta vackra och många gånger mjuka. De här förslagen passar kanske en kall musik, vad vet jag ...

Peter Frisk / www.stadsvandringar.com

Se även följande artikel av "Stadskultur".