Möjligen anas en annan framtid inom arkitekturen/samhället

Rapporter från Venedigbiennalen/arkitektur inkommer med en del positivt stoff. Åtminstone internationellt. Värre är det med de svenska inslagen som har tendensen att alltid ligga steget efter i utvecklingen trots vår tro på vår förträfflighet. Den nordiska paviljongen, som i år uppförts av Sverige, har fått mycket stark kritik för att vara svag och ett misslyckande.

I SvD idag citerar jag gärna arkitekten och frilansjournalisten Benjamin Mandre som i dagens artikel sätter ord på ett 00-tal som vi, gud bevars, snart lämnar med hopp om en ny bättre och mer insiktsfull tid (trots att det ser mörkt ut):

"I en situation då välfärden monteras ner, politiken kastat in handduken och de sociala projekten är passé har arkitekten fått lära sig att inte längre lita till någon annan än den som betalar arvodet. Globalt sett har arkitekturen sålt ut idealen och hamnat i ett alltmer Faust-artat tillstånd, där vilka absurda arkitektoniska idéer som helst kunnat florera. Ivrigt uppbackade av kommersiella intressen, alternativt politiska intressen med kommersiella förtecken, har ikoniska byggnader satt städer på världskartan, fått finansiärer att dra på sig spenderbyxorna eller bara erbjudit en möjlighet att shoppa lite bekvämare, lite oftare, lite mer."

Vi har fått stå ut med ytan och väldigt lite innehåll. Spektakulärt men inte direkt användbart har varit melodin. Min åsikt är, och har alltid varit, att arkitekturen speglar den värld vi lever i och den ekonomiska situation vi befinner oss i och framför allt - vilka som har hand om pengarna.

Ännu ett citat av Mandre:

"Årets arkitekturbiennal visar att ett skifte är på gång. Det var länge sedan någon blev imponerad av de extravaganta skyskrapor som tronar över världens oändliga finansdistrikt. Och det är inte längre lika intressant med arkitektoniska one-liners som en klatschig accent över trötta stadssilhuetter. Och dessutom, pengarna är slut."

Den polerat rena utopin har vi nu matats fulla med. Nytt och skinande i stål, glas, aliminium. Nu tycks vi gå mot andra tankar:

"Men kanske handlar dessa nya sorters utopier inte om att rensa bort allt oönskat, fult och skitigt. Snarare om att acceptera våra tillkortakommanden och bejaka viljan att skapa gemensamma rum, bildligt och bokstavligt talat."

Vilket kan vara början till ett slags gemenskap där fler får vara med och tycka och tänka och leva i stadsrummen.

Läs hela artikeln här: "Biennalen visar en tro på gemenskapen - SvD 11/11 2010"

Hör Gunnar Bolin på SR1 "Helhetsintrycket var sömnigt"