Det känns snarare som om det inte finns hopp för Bellevueparken.

Att ta backen upp till toppen av Bellevueparken är i sin fridfullhet och känsla av ett gammalt Stockholm helt underbart. När man väl kommer upp möts man av några tjärade byggnader som vissa vill mena har tappat sin färg. Tjärade byggnader ser nu ut på det viset och var rätt vanliga förr. Väl uppe ser man en skylt där det står "Stockholms Brevduveklubb Grundad 1911" ... vad väcker inte det i fantasin, brevduvor ... man ler för sig själv och blir glad inombords. Tänk att en sådan ovanlig verksamhet kan finnas kvar i en stad som på eget bevåg dagligen gör allt för att operera bort ovanligheter för likriktigheter. Ja, man blir glad. 

Ända sedan 30-talet har Stockholms brevduveklubb hyrt lokaler här uppe. Snart är de ett minne blott och staden blir åter lite fattigare på något unikt och annorlunda.

Jag läser i DN (28/6 -12) att "Det finns hopp för oss som gillar Bellevueparken" (se artikel nedan, tyvärr finns den inte länkad på nätet). Någon har passerat husen och noterat att färgen flagnat och att pannorna är trasiga. En ansvarig på fastighetsavdelningen svarar att det finns "en upprustningsplan för byggnaderna" och att man ska "starta ett utvecklingsarbete [jag anar det vanliga, ett avvecklingsarbete] för att hitta en ekonomisk lönsam verksamhet som kan inrymmas här". Vidare säger Lars Edwin Andersson från fastighetsavdelningen att "Det skräpar dessutom ner i parken och föreslås att man avvecklar". Man lockar då med de sedvanliga standarddrömfraserna, andra kulturella verksamheter. I det här fallet ska det bli "naturskola/ateljéverksamhet". Gott så kan man tänka ...

Men vi som följt stadens utveckling de senaste åren anar andra kvastar på berget. Väl renoverat [förmodligen hårt moderniserat] höjs hyran rejält och med största sannolikhet lär vi se kontor och väldigt få ateljéer eller naturskola. Vi lär förmodligen också se mindre av en underbar orörd kulturmiljö.

Kultur är enligt min uppfattning inte bara själva skalet. Huset. Kultur är också det som finns inuti byggnaderna. Dess verksamhet. Dess historia. I en vettig civiliserad kultur som gör allt för ett pluralistiskt samhälle ser man till att det finns möjligheter för alla möjliga olika uttryck. I det samhället tar man hand om tex de ideellas kraft och stöttar och hjälper och förstår dess värde.

Jag anser att Stockholms Brevduveförening har fullkomlig hemortsrätt till platsen. Har man betalt sin hyra sedan 30-talet borde givetvis Stockholm stad, utan att ens blinka, i rättvisans namn, samarbeta och hjälpa Stockholms Brevduveförening att reparerar husen. Så gör man om man har bara lite hyfs i kroppen.

Men så går det inte till numer, som vi kan se i artikeln i DN där det talas om "hopp".

Vi skulle kanske kunna tala om "Hopp" om stadens tjänstemän sa att "visst, vi stödjer er med material och hjälp att på något vis underhålla husen och vi tänker absolut inte riva ut det gamla eller bygga om fullständigt utan förstår att platsens värde ligger i det som finns inuti och utanför och hos verksamheten och det kanske går att få ihop insamlingar eller frivilligt arbete och givetvis vill vi ha kvar de här duvorna som funnits här sedan 30-talet och vi vill också be Er om ursäkt för att vi inte underhållit byggnaderna då ni är trogna långvariga hyresgäster - och sådana finner man inte lätt i dagens samhälle - så i dessa tider är ni ovärderliga".

Men så säger man inte och därför tycks "hoppet" snarare vara ute.

Peter Frisk

Klicka på bilden för att se hela artikeln: