En märklig krock för mitt jag - W.G Sebald och Ulf Eriksson

Det är så märkligt ibland. Förra helgen blev på sitt sätt magisk. Litterärt magiskt. Jag gick från mitt favoritfik på Söder och fick en märklig måste-bara-ha-känsla av att jag absolut måste till biblioteket för att låna någon bok av den tyske författaren W.G. Sebald som jag tidigare har läst en bok av - "Utvandrade" - och som jag anser vara en av de bättre författare jag någonsin läst. Det är nu sällsynt att någon bok finns inne av denne W.G. Sebald så det var på chans jag gick till biblioteket.

Jag gick alltså till Medborgarplatsen för att låna en bok av W.G. Sebald. Jag finner "Austerlitz". När jag ska gå från biblioteket råkar jag se en bok av Ulf Eriksson, författaren och poeten, på det bokbord där man ställer upp nya titlar. Jag känner till honom en aning och tar även den boken med det läckra namnet "De oföddas förflutna" och visste då inte att de två böckerna var kompisar, satt ihop, hade med varann att göra. På tunnelbanan läste jag några partier ur Ulfs essäbok som tycktes lovande och framåt kvällen börjar jag läsa W.G. Sebald och blev ... fast. Jag streckläste boken under lördagen. På söndagen återgick jag till Erikssons bok och hade en märklig känsla av att de här två kommer nog att mötas. Att mötas i mitt läsande. Jag visste nu säkert att denna Sebald skulle att dyka upp hos Eriksson.

 

Och så på sid 76 nämns Sebald kort för att på sid 78 få större plats där skribenten lägger ut en längre harang om ... W.G. Sebald (man ska komma ihåg att det inte är direkt vanligt att den här Sebald nämns så ofta i Sverige).

Jag verkligen älskar när det händer. Dessa märkliga möten. Denna slump som i efterhand ser ut som en tanke. Jag förvånas inte längre. Det händer för ofta. Dessa kopplingar. Det är verkligen vackert när det sker. Livet blir så mycket mer. Den text som Sebald dyker upp i hos Eriksson är om gång, om att gå (Sebald gick mycket och även Eriksson, säger Eriksson). Min egen sysselsättning, eller yrke om man så vill, är ju att gå. Namnet på min sysselsättning säger ju allt: Stadsvandrare. Att gå. En daglig sysselsättning för min lekamen. utövar, Att gå och gå genom stad efter stad, gata efter gata, upp och ner. Mestadels utan mål och utan dessa mål har jag att jag funnit mycket i mitt gående.

Nu gick jag från Giffis och skulle ha tag i Sebald och fann även en bok av Eriksson som skrev om Sebald som jag därefter läste på ett dygn. Det hela slutade med att jag var tvungen, helt enkelt tvungen, trots en ickebefintlig ekonomi, att köpa den nya samlingsupplaga som utkommit. Så jag slank in snabbt som tusan på första bokhandel och köpte den.

En rejäl klump på ca 1.219 sidor :-) För den som tycker om författare som fördjupar sig i minnet så är detta en guldgruva. Va? Vad jag gör nu? ... läser Sebalds "Dikt, prosa, essä" :-)      

... om man som jag är fascinerad av tiden och rummet infann sig dessa två författare som inbjudna av mitt omedvetna jag ...