Tack Michael Haneke, så då är även jag är en optimist!

För några dagar sedan såg jag dokumentären på K-Special om Michael Haneke. I slutet av programmet säger Haneke följande:

Det gjorde mig glad och hoppfull. Jag vet inte hur ofta jag själv hört att jag är en pessimist och bara klagar och gnäller och lägger mig i. Det var en lisa för själen med denna vändning - jag är ju för fan en optimist:

Ta kille som ställde sig framför stridsvagnen på Himmelska fridens torg. Vilken optimist. Och vilket mod. Dumdristigt? Ja kanske, men han gjorde skillnad. Va? Hade en pessimist agerat så? Eller motståndsrörelsen i Frankrike under den värsta tiden under ockupationen när avrättningarna ökade. Pessimister? Knappast. Optimistiskt kämpade man på och gav sig inte utan fortsatte sitt motstånd.

Vad ska vi då kalla alla de som inte ställer sig upp? Står emot. De som inte tror att det "lönar sig att tala om verkliga saker"? Är de optimister? Knappast. I mitt tycke är de ofta krakar som sitter med en bärs framför någon fotbollsmatch, lägger en fjärt och ser på ännu en Beckfilm (sorry, kom inte på något bättre exempel mina herrar) och muttrar nått om "att det där kan man inte göra nått åt och du bara gnäller, jävla pessimist". Ja jag gnäller och tror på förändring. Inte på ett stillasittande soffliv med en bärs och att ingenting går.

Optimister är de som kämpar mot det som tycks omöjligt. Mot stater, totalitarism, överhet av alla slag, gigantiska oljekonglomerat, storföretag, maktmänniskor, kommunens starke man, miljösvin, mot styrkan, ondskan - mot det omöjliga. Det är en Davids kamp mot Goliat. De kan göra fel och de kan göra det rätta men de försöker uträtta något - så kalla dem inte pessimister.

I min egen lilla värld har jag under de senaste två åren träffat ett gäng riktiga optimister. I ur och skur. Med knappa ekonomiska medel - välte dessa, vände dessa - startade dessa en opinion från intet och stoppade det slussenförslag (2010 års) som var klart av Staden och det berömda arkitektkontoret som vunnit så många priser. En och annan pessimist skrek ut de vanliga dängorna: "det går inte att göra nått - det går inte!". Men det gick. Några få kämpar, optimister bör vi nu kalla dem, med en tro på att det går att förändra i samhället , visade att det gick att förklara och informera och visa på tokerierna i slussenförslaget och de förändrade.

Med hemmakopierade A-fyraark, med hemmagjorda affischer, skyltar, stod dessa optimister mot den stora ekonomiska apparaten Stockholms Stad med allt från välgjorda filmer och fyrfärgiga kataloger som spreds till alla stadens medborgare där det beskrevs om hur förträffligt allt skulle bli, mot dess tjänstemän som alla hade ett och samma mål, att få igenom det hela och stadens politiker (alla var då överens), det hippa glassiga arkitektkontoret, byggherrar med ekonomiska intressen, flera andra ekonomiska organisationer med saftigt väntande pengapåsar - där vinsterna skulle håvas in - såg nya vinster runt knuten och därtill vår infantila media som skrev om dessa optimister med hemmasnickrade skyltar utan något ekonomiskt intresse i saken mer än att de uppskattade platsen, dess charm, dess historia och dessa fick epitetet "kulturelit" i den stora morgondraken ägd av en svinrik mediamogul (mediaelit?) och dessa optimister sågades i vissa inlägg rakt av vid fotknölarna av dess skribenter. Trots detta, ja trots detta vann optimisterna en stor seger genom att staden drog tillbaka sitt förslag just på grund av optimisternas protester. Optimisterna hade visat på svagheter och märkligheter i förslagen genom att vara kritiska, ifrågasätta, undra, komma med frågor som inte var populära hos makten.

Man nådde nu inte ända fram - hur skulle det egentligen ha gått till med detta massiva ekonomiska och storpolitiska motstånd? Man antog det andra förslaget. Men att sänka det första var en seger för optimisterna mot pessimisterna. Ja, man kan göra skillnad. man kan förändra. Har jag lärt mig något under de här åren så är det att vi kan göra skillnad.  

Vad gäller Slussen så har vi hört oss till leda om att det är "omöjligt" från de ansvariga. Än hit och än dit är det "omöjligt". "Det går inte". Det fanns bara en väg. "Det och det måste rivas". "Den och den ungdomsgården eller det och det kulturhuset måste stängas".

Vad gäller Slussen så var deras förslag (2010 års) det absolut bästa som lagts fram enligt ansvariga tjänstemän från Stockholms stad. När väl protesterna satte igång och man inte klarade opinionen och reviderade, småputsade och vred om för att blidka sitt förslag, så var det nya förslaget (2011 års) plötsligt det absolut bästa förslag man någonsin fått fram och det sades av samma personer som hyllat det tidigare förslaget som nu kaserats och glömts för länge sen. Nu var det här det bästa (här hos tjänstemännen finns en gnutta optimism, dock en annan optimism, en vända-ryggen-optimism som jag skulle ville kalla Bagdad-Bob-optimismen, kan förveklas med en riktig optimist - mer om den nån annan gång).

Tack Michale Haneke för den lilla vändningen i tanken och jag kommer att kämpa vidare. Och som du sa: "Människor som blir arga, upprörda eller rasande över orättvisor eller vad det må vara, kan ju bara vara optimister". Tack Michael, jag är en obotlig optimist! Jag sitter inte framför 236 kanaler och lägger en cynisk fjärt över de som kämpar för förändring. Jag förändrar. Jag säger inte med grogglaset i handen på verandan att "det går inte". Jag säger att "det går".

Ni är pessimister. Inte jag. Jag är en optimist.