"En fördämning mot Stilla havet" av Marguerite Duras.

Förlaget Moderinista måsta jag säga gör välgärningar i sina utgivningar. En nyutgivning av "En fördämning mot Stilla havet" av Marguerite Duras anmäldes i veckan av DN.


Jag tror Åsa Beckman som recenserar boken sätter fingret på en viktig del av vad som gör de stora författarna stora - brist på medkänsla (nödvändigtvis inte i sig själva, i sina liv, vilket man å andra sidan inte kan veta något om). Att oavsett omständigheter beskriva vad som observerats och skriva ner det hur jävligt det än ter sig måste ju vara det svåra. Paradoxalt nog kan det visa sig att just den bristen på medkänsla kan bära ett fullkomligt medlidande i sig - möjligen inte för den enskilda mänskliga individen utan för mänskligheten i det stora hela. Det händer väl då och då att vi människor springer omkring och tror oss sprida en massa medlidande om andra (vi ser på nyheterna och lider och tar oss lite chips) medan vi egentligen mest lider över oss själva. En bra författare är grym och visar oss allt det här. En bra författare vänder en spegel mot oss och visar vad vi egentligen är: Människor.


"Få författare kan skruva till en så hård och obeveklig ton som Marguerite Duras. När hon skildrar personer som av någon anledning lider blir det nästan outhärdligt eftersom hon inte för ett ögonblick visar någon medkänsla. Därför framstår de som ovanligt ensamma." Åsa Beckman


Just nu ordentligt nedsänkt i Strindbergs världar för första gången i livet ter sig Strindberg som en av de som verkligen var fullständigt hänsynslös och just beskriver människorna utan medlidande i sina pjäser, i sin maktkamp. De må gälla inom hemmets väggar eller på jobbet eller stater emellan. Han må varit ett svin men var i Durasnivå eller tvärtom ... Jag förmodar också att det är just därför han väcker så mycket ilska ... hos människorna :-)

Peter Frisk