"Peredvizjniki" - rysk konst på Nationalmuseum, väl värt ett besök ...

Besökte idag utställningen "Peredvizniki" på Nationalmuseum. Jag hade inte väntat mig en dylik utställning.

I sista stund trilla jag in på Nationalmuseum och fick se en mycket bra utställning. Det som förvånade mig var att man från de ryska museerna lånat ut så pass kända centrala verk. Bara att tacka och njuta. På plats fanns tre av absoluta favoriter inom den ryska 1800-talskonsten. "Pråmdragare vid Volga" av Ilja Repin - mästare i att individualisera varje karaktär i tavlan.

Man bör ställa sig och titta på varje gubbes uttryck när de drar och kämpar på eller tar det lite lugnare som killen med pipan och en som ser rakt in i betraktaren.

Det de här ryssarna lyckade med var blickarna. I fler av tavlorna är det fler händelser och tankar som pågår i en och samma bild. Ta t.ex. pojken som står på tröskeln till en skolklass (enligt utställningen väntar han på att börja i skolan medan jag nog tycker att att tittar in i en klass där han inte är tillåten att delta). Nåväl. Alla elever utom en tittar ner i böckerna och den som tittar kastar upp sitt huvud, han har lagt märke till grabben i dörren och funderar på varför eller vem som står där. Det är just dessa korta glimtar som jag tycker att de här ryssarna är bra på.

I Repins "Den oväntade återkomsten", målad under åren 1884-88, är scenen fullständigt dynamisk där blickarna kan tolkas på otaliga sätt. Ett mästerverk i komposition och rörelse. Bilden är frusen mitt i den sekund då det hela befinner sig mitt i händelsen, mitt i återkomsten. I alla figurer pågår något på flera olika plan, på en och samma gång. Hem kommer mannen. Förmodligen från något slags fångenskap. Bara där finner ryssen som ser tavlan en direkt empati, vare sig han levt i 1800-talets Ryssland, eller 1900-talets Sovjet. Hur ska han nu föra sig när han åter kliver in till dessa människor? Vad ska han säga? Vad kommer de att säga? Vem är man efter ca 6 år i fängelse? (han har ju barn, eller är pojken hans och flickan ...?). Vad ska han göra nu i det här läget? Bara kliva på, gå därifrån, krama sin fru? Han är ju skräckslagen i sin situation men ändå sökande. "Det är ju jag ...".

Hon som just reser sig upp, fortfarande i sorgedok, och stödjer sig mot stolen, chockerad, där säkert tusen tankar far runt i hennes huvud. Hur ska det bli nu? Varför idag? Är det han?

I hörnet sitter två barn. Dottern? Hon ser orolig ut. Den enda som är glad i motivet är pojken, givetvis, han är ju grabb och pappan kommer hem. Det är så livet är. En son vill träffa sin far. Just att livet spritter till i pojkens ögonen är det stora i Repins tavla. Trots frågorna och rädslan som utspelar sig finns det i hörnet ett hopp.

Avslutningsvis den häftigaste tavlan som existerar på rysk mark. "Zaporogkosackerna" även den av Repin. Här sitter herrarna och komponerar ihop ett brev till, om jag nu minns rätt, Ottomanska riket. Det finns en lirare i sällskapet som skrattar så att tårarna sprutar och hela ansiktet rynkar sig och han är röd som en tomat, och jag lovar, jag har sett en likartad karaktär i levande livet. Ett sådant garv. Bredvid honom sitter skribenten. En mer sansad figur som ser ut att ha en skarp penna. Även här en lysande komposition. Alla figurer på rätt plats och alla gör något på sitt sätt och är egna men hela tavlan blir fullständigt sammansatt.

Tavlan, som är stor och som i vanliga fall hänger på Ryska museet i St Petersburg, kan man stå och begrunda i timtal och finna en mängd detaljer i. Utställningen pågår till på söndag och det lär vara mycket folk men pressa dig in. Det är det värt.

Peter Frisk
Se även en liten film här om utställningen.
"Pråmdragare vid Volga", Ilja Repin, Ryska Museet, St Petersburg (bild från wikipedia)
"Den oväntade återkomsten", Ilja Repin, Tretiakovgalleriet, Moskva (bild från wikipedia)
"Zaporogkosackerna", Ilja Repin, Ryska Museet, St Petersburg (bild från wikipedia)