Den här veckan har varit fantastisk i sin förmultning.
I måndags fick jag hem Owe Wikströms bok "Långsamhetens lov" som svaldes rakt av (snabbt som attan). En bok om tidens snabbhet, om hur vi ska hinna allt och om hur vi måste landa i långsamheten, stillheten. Och att "Läsningen kan man inte reducera till konsumtion. Den tillhör långsamhetens kultur". Att vi helt enkelt måste tagga ner våra liv och lära oss leva det och hinna med våra älskade och för att lära oss något måste ge det - tid. Jag tog det som självklart och låg på soffan hela tisdagen och lärde mig och läste och - lyssnade.
En ängel flög genom rummet med en beställd påse skivor som damp ner ur brevlådan till min individuella påhittade vilodag. Däri låg Stacy Kent med "Jardine d'hiver" och Stefan Sundströms "Ingenting har hänt" med "Alla ska i jorden" som föll i god jord hos mig denna hösttisdag när jorden utanför mitt fönster sprider sin naturlukt, sin härlighet, in till mig. Tack Stefan. Därtill en sång om Skogsnäs som jag har haft förmånen att besöka en gång.
Förr, i sjuttonårsåldern, innan allt hade blitt ett nu, kunde jag köpa en platta och gå hem och lyssna igenom den gång på gång. Bara sitta, läsa med i texten och lyssna omigen. Så fortskred min tisdag. Jag satt och lyssnade och njöt av livet. Stacy Kents softa franska stilla ord och Sundströms jordnära totalitet i frihet.
Inte nog med att alla löv multnar och blir gula och att dofterna talar om liv och höst och att vi lever i tidevarv. På onsdagen fick jag hänga med researrangören och kollegan i stadsvandrarbranschen Bo Eliasson på en busstur till Dalarö. En PRO-förening som ville ha lite sång på bussen for ut. Det hela blev en heldag i och kring Dalarö i vacker höstsol och glada pensionärer (tacka vet jag gammalt folk och mycket unga, vi resterande, vi i min ålder, är rökta).
Den forna u-båtskommendörkaptenen Eliasson drog oss ut på en båt till Kymmendö och Dalarö Skans och det var berättelser om lotsar och Zorn och Strindberg. Vi käka på Strands restaurang, där tidigare Pensionat Paradiset hade legat (känt genom filmen med samma namn med Thor Modeen i huvudrollen). Därefter blev det en vandring kring trähusen på Dalarö och hem.
På vägen hem slog det mig vilket härligt liv jag har. "Ta emot allt du får, trivs i stunden", viska jag till mig själv.
Nästa dag. Norrut. Till Skebo Herrgård för att ta en buss till Stockholm och snacka historia. Inte visste jag att Skebo Herrgård var ett paradis. Ett ekologikst paradis.
Men innan bytte jag buss och gick ett varv i Norrtälje. Alltid gillat det stan. Plötsligt står jag vid min idol Nils Ferlins gränd. I slutet av gränden skymtar en staty. Den måste plåtas. Jga går dit och där sitter en stor herre ur ledighetskommiten med en stor hund och vi tog oss ett snack om livets villervalla. På andra sidan var man igång och rev lite delar av det gamla Stadtshotellet. "Huvudstaden i Roslagen kan inte äns ha ett Stadtshotell" sa mannen "det var en som köpte det och skulle göra exklusiva bostadsrätter men han konka och kommunen köpte kåken och nu ska det bli hyresrätter". Jag såg på Ferlin som stod staty "och han var bättre rostig" sa gubben "nu har dom målat om honom". Jag såg på statyn, ja, nog var han nymålad och jag höll med:"alla är bättre rostiga, det blanka och putsade blir det ingen poesi av". Vi sa adjö och jag fortsatte min resa mot Skebo Herrgård som jag inte hade en aning om vad det var för ställe.
Norr om Norrtälje.
Där ligger Skebo Herrgård. Här låg ett stort järnbruk mellan 1622-1924 då det gick i konkurrs (det hade styckats upp först av de sista ägarna som givetvis inte kom att bo på på herrgården som de tidigare ägarna). Allt skingrades och platsen berättar om en lång tid av vår svenska historia. Idag ägs och drivs herrgården av ett par som satsat på ekologisk mat. Ekologisk uppfödning och, märk väl, byggt ett lokalt slakteri. Deras filosofi är att inga djur ska behöva åka längre än 10 mil (idag har vi ju centraliserat slakterierna till ett par ställen och djuren reser långt innan de slaktas och stressas). Här satsar man bara på det lokala och att djuren ska ha det bra. Det som serveras på herrgården är enbart egetproducerat eller lokalproducerat. Här fann jag det moderna Sverige. Detta är vad jag kallar modernt. (långt bort från omoderna tingestar som Stockholm Waterfront och slit och släng-menatliteten).
Mitt gäng kom ut och det var folk från hela världen som varit på en konferens. In i bussen, svenska bärs, doft av gräs och jag fick dra några vitsar om järn, vikingar och brännvin och skål på det engelska språket. Gänget droppades vid Hamburger Börs och jag kunde lugnt och stilla bege mig hemmåt mot barn och fru.
En vecka i långsamhetens tecken var över och vilan började ...
P.S. Jag bara älskar lokalt producerat och det småskaliga! Heja det småskaliga!!! Heja Skebo Herrgård, Skogsnäs, Sundström, Owe W och Stacy Kent!
I måndags fick jag hem Owe Wikströms bok "Långsamhetens lov" som svaldes rakt av (snabbt som attan). En bok om tidens snabbhet, om hur vi ska hinna allt och om hur vi måste landa i långsamheten, stillheten. Och att "Läsningen kan man inte reducera till konsumtion. Den tillhör långsamhetens kultur". Att vi helt enkelt måste tagga ner våra liv och lära oss leva det och hinna med våra älskade och för att lära oss något måste ge det - tid. Jag tog det som självklart och låg på soffan hela tisdagen och lärde mig och läste och - lyssnade.
En ängel flög genom rummet med en beställd påse skivor som damp ner ur brevlådan till min individuella påhittade vilodag. Däri låg Stacy Kent med "Jardine d'hiver" och Stefan Sundströms "Ingenting har hänt" med "Alla ska i jorden" som föll i god jord hos mig denna hösttisdag när jorden utanför mitt fönster sprider sin naturlukt, sin härlighet, in till mig. Tack Stefan. Därtill en sång om Skogsnäs som jag har haft förmånen att besöka en gång.
Förr, i sjuttonårsåldern, innan allt hade blitt ett nu, kunde jag köpa en platta och gå hem och lyssna igenom den gång på gång. Bara sitta, läsa med i texten och lyssna omigen. Så fortskred min tisdag. Jag satt och lyssnade och njöt av livet. Stacy Kents softa franska stilla ord och Sundströms jordnära totalitet i frihet.
Inte nog med att alla löv multnar och blir gula och att dofterna talar om liv och höst och att vi lever i tidevarv. På onsdagen fick jag hänga med researrangören och kollegan i stadsvandrarbranschen Bo Eliasson på en busstur till Dalarö. En PRO-förening som ville ha lite sång på bussen for ut. Det hela blev en heldag i och kring Dalarö i vacker höstsol och glada pensionärer (tacka vet jag gammalt folk och mycket unga, vi resterande, vi i min ålder, är rökta).
Den forna u-båtskommendörkaptenen Eliasson drog oss ut på en båt till Kymmendö och Dalarö Skans och det var berättelser om lotsar och Zorn och Strindberg. Vi käka på Strands restaurang, där tidigare Pensionat Paradiset hade legat (känt genom filmen med samma namn med Thor Modeen i huvudrollen). Därefter blev det en vandring kring trähusen på Dalarö och hem.
På vägen hem slog det mig vilket härligt liv jag har. "Ta emot allt du får, trivs i stunden", viska jag till mig själv.
Nästa dag. Norrut. Till Skebo Herrgård för att ta en buss till Stockholm och snacka historia. Inte visste jag att Skebo Herrgård var ett paradis. Ett ekologikst paradis.
Men innan bytte jag buss och gick ett varv i Norrtälje. Alltid gillat det stan. Plötsligt står jag vid min idol Nils Ferlins gränd. I slutet av gränden skymtar en staty. Den måste plåtas. Jga går dit och där sitter en stor herre ur ledighetskommiten med en stor hund och vi tog oss ett snack om livets villervalla. På andra sidan var man igång och rev lite delar av det gamla Stadtshotellet. "Huvudstaden i Roslagen kan inte äns ha ett Stadtshotell" sa mannen "det var en som köpte det och skulle göra exklusiva bostadsrätter men han konka och kommunen köpte kåken och nu ska det bli hyresrätter". Jag såg på Ferlin som stod staty "och han var bättre rostig" sa gubben "nu har dom målat om honom". Jag såg på statyn, ja, nog var han nymålad och jag höll med:"alla är bättre rostiga, det blanka och putsade blir det ingen poesi av". Vi sa adjö och jag fortsatte min resa mot Skebo Herrgård som jag inte hade en aning om vad det var för ställe.
Norr om Norrtälje.
Där ligger Skebo Herrgård. Här låg ett stort järnbruk mellan 1622-1924 då det gick i konkurrs (det hade styckats upp först av de sista ägarna som givetvis inte kom att bo på på herrgården som de tidigare ägarna). Allt skingrades och platsen berättar om en lång tid av vår svenska historia. Idag ägs och drivs herrgården av ett par som satsat på ekologisk mat. Ekologisk uppfödning och, märk väl, byggt ett lokalt slakteri. Deras filosofi är att inga djur ska behöva åka längre än 10 mil (idag har vi ju centraliserat slakterierna till ett par ställen och djuren reser långt innan de slaktas och stressas). Här satsar man bara på det lokala och att djuren ska ha det bra. Det som serveras på herrgården är enbart egetproducerat eller lokalproducerat. Här fann jag det moderna Sverige. Detta är vad jag kallar modernt. (långt bort från omoderna tingestar som Stockholm Waterfront och slit och släng-menatliteten).
Mitt gäng kom ut och det var folk från hela världen som varit på en konferens. In i bussen, svenska bärs, doft av gräs och jag fick dra några vitsar om järn, vikingar och brännvin och skål på det engelska språket. Gänget droppades vid Hamburger Börs och jag kunde lugnt och stilla bege mig hemmåt mot barn och fru.
En vecka i långsamhetens tecken var över och vilan började ...
P.S. Jag bara älskar lokalt producerat och det småskaliga! Heja det småskaliga!!! Heja Skebo Herrgård, Skogsnäs, Sundström, Owe W och Stacy Kent!
Palmstedts Tullhus i Dalarö byggt 1788.
Utsikt från Strand Restaurang Dalarö.
Enda kvarvarande ting från Pensionat Paradiset.
Utsikt från Dalarö och därborta någonstans ligger Kymmendö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar