tisdag 5 oktober 2010

Förtätning i Vasastan - kv Embla, Hälsingehöjden

Det är sällan jag befinner mig i de yttre kanterna av Vasastan. I dag när jag passerade Hälsingehöjden upptäckte jag att det hängde röda lakan i fönstren kring parken. Öppen yta, park och uthängda lakan i någon färg är lika med - förtätning. Det ska till att byggas något.

I kanten av parken ligger en Montessoriskola. Paviljongen den ligger i är inte speciellt stor och har inga kvaliteér som byggnad att bevara. På samma plats är det tänkt att bygga en fyravåningsbyggnad (se nedan) som givetvis förändrar parkens karaktär. Stadsbyggnadskontoret och Exploateringskontoret har under de sista fem åren dammsugit stan på öppna platser för att förtäta staden och när nu montsesoriskolan vill bygga högre och större tycks det hela vara så gott som klart. Man säger ju från stadens sida att man "måste" förtäta. Sånt går givetvis ut över mellanrummen. Mellanrummen, så viktiga i en stad. Parker, öppningar, låga byggnader, hål i stadsrummet, etc, som släpper in ljus, skapar skuggor och som ofta är platser där man kan rasta sin hund eller vila upp sig eller ha lekplatser. Det finns fungerande sådana och ickefungerande. Hälsingehöjden är en fungerade sådan öppning i stadsrummet.

Intressant i det hela är att man just renoverat parken och om man bygger så ska den åter rivas upp. (på frågan "Men känns det inte konstigt att inviga något som kanske ska rivas?" i Vi i Vasatstan (20/8 2010) som ställdes vid nyinvigningen av parken svarade Hanna Broberg (M)"– Nej, det är något vi nog får vänja oss vid. Det krävs att vi gör nya investeringar i vår stadsdel." Det är bara att vänja sig ...

Ovan den befintliga byggnaden och nedan den föreslagna byggnaden.
Bild: Michale Perlmutter (övriga foton: Peter Frisk)
Ett längre citat ur planbeskrivningen:
Arkitektens ord om gestaltningen: "Vasastans Montessoriskolans nya hus tar sin utgångspunkt i skolans verksamhet, men husets form har också utvecklats noggrant i relation till omgivningen. Skolan står på en känslig plats, i en gedigen äldre stadsmiljö och vid kanten av en park. Istället för att försöka få huset att smälta in i denna miljö tar huset sin plats med ett modernt formspråk som står i kontrast till de äldre byggnadsstilarna omkring. Husets nuvarande bruna spritputsade övervåningar ersätts med trevåningshöga glasfasader infattade i tunna vita rammar. Det ger transparens och ett lätt uttryck trots att huset blir dubbelt så högt som det befintliga.

Även om huset avviker i stil från omgivningen är det ändå utformat för att passa in.”

Om jag förstår det hela rätt så står det ovan: "husets form [alltså det nya vi ser] har också utvecklats noggrant i relation till omgivningen" och därefter skriver arkitekten "Istället för att försöka få huset att smälta in i denna miljö tar huset sin plats med ett modernt formspråk som står i kontrast till de äldre byggnadsstilarna omkring" ... ? Går det ihop?

Det är sånt här jag kallar rappakalja och ordvrängeri.

Man skulle givetvis önska sig en modern byggnad. Jag önskar något nytt när det nu ska byggas. Men det blir det inte här, likväl som på alla andra ställen i stan. Här får vi en 30-talspastisch och arkitekten talar om en modern byggnad. Var? Om man nu önskar bygga här och behålla platsens charm skulle man väl försöka att smälta in byggnaden i berget, i höjden, i landskapet, hos de boende ikring, få den att naturligt passa in och verkligen kämpa för att behålla platsens öppenheten (som de som bor i kvarteren uppskattar - då de protesterar starkt mot förslaget).

Det hade varit stor arkitektur.

Att i samma veva skapa en byggnad som blev ett med parken. Det behöver absolut inte vara pastisch på 1890-tal eller 30-tal utan en mjuk byggnad inväxt i naturen. Alltså en arkitektur som vi ännu inte sett. Men vi har arkitekter som vill klä sig i smoking och inte fattar att de inte kan ha hockeyhjälm till de kläderna. Proportioner. En ekologisk byggnad i nytt snitt vill jag se. Det hade varit modernt och framsynt. Men detta? Gammal skåpmat, åter igen.



Bara ett stenkast norrut ska man dra igång det stora Norra stationsbygget och där borde det rimligen finnas plats för skolor (om inte annat i Tors Torn). Stockholm är väl värd sina öppna ytor och parker. Där spaden sätts i backen kommer snart fler byggnader.

Var försiktiga med Hälsingehöjden.

Peter Frisk
Mer om Hälsingehöjden går att läsa i "Vi i Vasastan" (läs gärna inläggen):
"
Är det bra med en ny skola i Hälsingehöjden?"

Inga kommentarer: