gårdagens Slussen

Slussen, 4 september, 10:51 ...

Foto: Peter Frisk

.... tänk om ... tänk en Christo ...

Foto & ill: Peter Frisk

gränslöst ...

Stallmästaregården söndag kväll ...

I söndags den 24 oktober hade jag förmånen att berätta lite historia om Hagaparken och Bellman och kungar på Stallmästaregården. Bussresebolaget Larssons Resor hade en liten tillställning med ca 40 inbjudna. Trots en mängd nytillbyggnader finns det kvar en härlig doft av historia kring "Stallis".

Ett gammalt menyblad från den 15 april 1971 (det bör vara under Tore Wretmans tid). Notera gärna lindarna vid Drottnings Kristinas lusthus. De var fyra och planterades 1735. Nu finns två kvar.
I höstskrud ...
"Han gick in och försvann i en tavla" ... sjö ... nja, ner i Brunnsvikens höstliga vattendjup gick jag inte. I mitten av 1800-talet sänktes vattennivån med två meter ... slurp, sa det väl ...
En lind från 1735 ser ut så här inuti. Tveka inte att boka en föreläsning!

Peter Frisk

Gårdagens Djurgården ...

Djurgården, 1999, någon gång ...

Foto: Peter Frisk

Årsta holmar, inte bara för fåglar och insekter ...

Tillgänglighet, promenadstad och förtätningar är vad som råder i tiden. Så pass upp fåglar och insekter nu skjuter de skarpt!

"Det är en sådan oas och det borde det kunna vara inte bara för fåglar och insekter." sa nyblivna miljöborgarrådet Per Ankasjö (C) i SvD 24/10 -10 om Årsta holmar.

Det här med tillgänglighet är väl fint. Att alla ska kunna gå överallt. Men det tendera till att gå till överdrift när precis allt ska vara lättillgängligt. Tillrättalagt så att det är fullständigt möjligt att gå överallt utan minsta möjliga motstånd. Det ska vara perfekta promandstråk så att "alla kan ta del av staden". Det kan man utan en massa stråk. Det krävs enbart lite egna initiativ. Lite våghalsighet skadar aldrig.

Men det ska läggas tillrätta. Ut med en bro till fåglarna och insekterna så att det blir "tillgängligt för fler".

Här ska det grillas.

Det har uppstått en tro på en fullkomlig tillgänglighet som tycks ta död på kaj- och hamnlivet i Stockholm. Verksamheter som funnits vid kajerna och i staden ska bort för promenadfolket och dess dinglande ben. För egen del tycker jag att den överdrivna tron på det här med att bara promenera gått över styr (man vill väl också gärna se något när man nu promenerar - någon slags stadsverksamhet utöver kontorshus och bostäder). Låt mig ta ett exempel där tråkigheten och enformigheten och fantasilösheten vinner för att främja stadsamatören. Denne vilsne figur som tycks vara i behov av en välordnad kliniskt ren kaj och ett brett asfalterat promenadstråk skapat av stadens gatuarbetare med staket och vägvisare och uppsatta kartor var man ska gå för att inte känna sig vilsen i tillvaron.

På Beckholmen har det bedrivits båtbyggeri i dockorna och renovering av skepp under hundratals år och ända fram till vår tid. Man kan ta sig ut dit och promenar runt trots att det bedrivs verksamheter av olika slag (man kränger ingen latte utan det handlar om andra verksamheter - jo det finns sådana). Ja, man kan inte gå överallt då det finns en del kranar, gamla saker och annat spännande som krävs för båtbyggarverksamheter. Man har givetvis förstått att när man är där som gäst så får man ta det försiktigt. Ta ett eget ansvar för sig själv.

Det har man också gjort. Mig veterligen har ingen skadat sig som varit ute på besök på Beckholmen. Man har anpassat sig till miljön. Något som nutidsmänniskan inte accepterar då hon kräver allt, vara överallt, se allt och ha tillgänglighet till allt utan att ta sitt eget ansvar. Någon måste skydda henne så hon inte trampar på en spik eller något rostigt.

Nu har man alltså "upptäckt" Beckholmen och då måste den tillgänglighetsgöras och säkras. Dockorna som ingen ramlat ner i måste nu skyddas med nät eller staket så att ingen ramlar ner. Rostiga pinaler måste bort så att ingen skadar sig. När väl detta är gjort så är Beckholmen lika död som den numera avlivade Skeppsholmen. Allt för att fler ska kunna ta sig ut och "ta del" av denna specifika stockholmsmiljö ... Men först måste man säkra så ingen slår sig eller ramlar ner ... utveckla. Den moderna människan kräver ju lite mer sägs det (den moderna människan tycks dock lida av något förslappande handikapp).

Ett annat exempel är då Årsta holmar där insekter och fåglar haft möjlighet att leva relativt skyddade från dessa nya urbana stadsmänniskor som man numer kan se i flockar främst kring Nytorget och Mariatorget (gamla stockholmare tycks inte drivas av samma iver av tillgänglighet som de nya). Årsta holmar är tre små öar utan landförbindelse. Här kan djur av olika slag, insekter, fåglar, leva ostört mitt inne i stan då det nu inte finns någon broförbindelse ut till öarna (man kan ta sig ut med båt, något krånligare för våra nutidsmännsiskan som givetvis ska ha allt serverat på ett fat).

Platsen har just sin charm och sitt djurliv på grund av dess avskildhet. Det existerar ett motstånd, ingen bro, som man måste passera för att ta sig ut. Men det ska det ändras på.

"- Det handlar om att göra Årsta holmar tillgängligt för fler. Nu finns det inte ens en bro. Det är en sådan oas, och det borde det kunna vara inte bara för fåglar och insekter" säger Ankarsjö ...

Så med en bro fortsätter det att vara en oas ...?

Varför kan man inte låta dessa holmar vara lite för sig själva? Hela stråket från Tanto och bort till Eriksdalsbadet är ju en underbar sträcka att promenera. Lägg istället ner mer energi på att få lite mer pluralism kring kajerna så det finns lite att titta på. Riktig kajaktivitet. Ekologiskt odald mat från låt säga områdena kring Mälaren. Det vore något.

Nu ska det enbart satsas på bostäder och kontor vid vattnet - hur kul är det - i längden?

Peter Frisk

gårdagens Slussen

Slussen, våren 2005 (?)

Foto: Peter Frisk

Nybrogatan ...

Nybrogatan, Östermalm, 18 september 2008, 10:32.

Foto: Peter Frisk

gårdagens Hornsberg

Hornsberg, Kungsholmen 2003 - datum okänt.

Foto: Peter Frisk

Gårdagens Prag

Prag, jan 2000, tidig morgon

Foto: Peter Frisk

Fotohistoria i Paris & New York

Det är mycket man inte vet - men som man kan lära sig. Och då är Kunskapskanalen ett utmärkt forum - för lärandet. Fotografi har alltid lockat mig - och då gärna svartvitt. Då jag är obildad inom fotokonstens giganter och dess historia så har jag turen att finna på nya bildkonstnärer titt som tätt som jag sedan kan fortsätta leva livet med.

Sicken tur då att jag såg K-kanalen i kväll och programmet Fotografins pionjärer i New York och Paris (se programmet här - klart sevärt). En, nej två, gudomliga fotografer togs upp i programmet och dess kopplingar till varann. Eugène Atget och Berenice Abbot dokumenterade Paris respektive New York.

Eugène Atget, Paris 1910
Eugène Atget fotograferad av Berenice Abbot i hennes studio. När hon framkallat och skulle visa bilden hade hennes föregångare och läromästare precis avlidit.
Eugène Atget, Paris

Stallkanalen, Gamla stan

Stallkanalen, Gamla stan, 12 oktober, 17:28

Ett Ekelöfcitat om staden och dess minnen

Jag hittade följande ord av Gunnar Ekelöf i förord till boken ”Livet i ett svunnet Stockholm”. Tråkigt nog pågår återigen detta "politiska guldgrävarläger" för fullt i Stockholm.

”En stad utan tradition, en stad vars styresmän ställer sig utanför dess tradition (jag menar det bästa av den) är ingen stad utan ett politiskt guldgrävarläger. Det betyder att man inte tar några hänsyn till stadens minnen, till organismens minnen, dess döda (vilka ändå har ett visst mått av återstrålande liv). Det betyder också att man inte tar någon hänsyn till dess levande och efterkommande. (…) ”

Ofta när jag och andra som önskar en varsammare stadsbyggnad tar upp tradition och hänsyn till "stadens minnen" så kommer genast mothugget från de som vill omdana - att man bygger för framtiden och för de unga.

Jag tar det igen:

"Det betyder också att man inte tar någon hänsyn till dess levande och efterkommande"

... gårdagens Gamla stan

Prästgatan, Gamla stan, lördagen 16 oktober, 10:43

Tänk att det är sånt här som gör min själ varm. Varför vet jag inte - men det finns känsla där i någonstan ... i tinget ...

... gårdagens Gamla stan

Gamla stan, lördag 16 oktober, 10:39.

Tallkrogen - en del av paradiset

Tallkrogen, 16 oktober, 10:11

Har bott på mången plats i mitt liv men Tallkrogen är nog den absolut bästa - och bara hyresrätt och hyresrättsfolk. Låt nu det vara så - vi är många här i världen som gillar denna ultimata form av sätt att bo - Heja Hyresrätt!!!

Djurgårdsfärjan över Styx ... en strof

Det är ibland märkligt hur en strof kommer till - skapas och omskapas och flyter vidare i tiden. Landar. Utvinns och passerar ett medvetande och placeras i ett nytt sammanhang hos någon annan i en annan tid men i ett och samma rum – i ett nu. Ett A gnids mot ett B och ur denna friktion föds något som aldrig tidigare inträffat men som händer i alla fall.

Det är nog 7-8 år sedan som jag skrev en låttexten ”Till en Död person” där följande lilla rad, som ej är direkt identisk, var inflikat:

”Djurgårdsfärjan far över STYX”

Vem jag tagit citatet ifrån mindes jag inte. Jag visste bara att jag hört uttrycket i något radioprogram och då missade vem som var upphovsmannen. Jag gillade det. Och just Djurgårdsfärjan har jag åkt så många gånger, helst då vintertid, då Saltsjön just är STYX. Liknelsen är inte dum. Var gång jag spelar den låten fastnar jag i den strofen. Hur genial och helt underbar den är och under en sekund far ”vem skrev den?” genom huvudet.

Genom rymden och dess radiovågor nåddes ett levande öra av den döde poeten.

För några dagar sedan lyfte jag på en bok från en annan inne på Kulturhuset i kanten av Plattan vid Sergels Torg och boken i fråga handlar om allkonstnären Åke Hodells liv. Jag bläddrar i den och fastnar vid ”min” strof:

”Djurgårdsfärjan över Styx”

Åke Hodell. Det passade mig. Vem annars.

Ovetande hade jag någonstans hittat rätt utan att veta vad jag hitta när jag skrev strofen. I Hodells verk möts ett nu och ett då, tidsepoker seglar omkring ofångade och ljud seglar fritt. På bokens bakstycke står: ”I centrum står en orubblig maktkritik och en konskvent rörelse bort från det genrebestämda”. Auktoriteter och makt ogillade han. Jag gladdes givetvis.

Hodell bodde under en längre tid ute på Djurgården. Och som sagt; citatet gör sig bäst vintertid, alternativt om hösten. Bland det vackraste som finns i Stockholm är just att se Djurgårdsfärjan sakta glida fram genom sörja av is en disig gråvit vardagsvinterdag. Då känner man att livet är nära - och - verkligt. Och när livet är nära, då är också döden uppenbar - det är ingen motsättning.

Res över Styx vintertid …

Ett gott lästips: ”Åke Hodell” av Magnus Haglund.
Se även Sveriges Radio här, om ”Djurgårdsfärjan över Styx”
Och en understreckare här om boken i SvD 24/9 -10 - "Hodells verk fortsätter blippa på radarn".

Min text i helhet. Någon inspelning existerar inte (det icke-existerande är oftast mer sant än det existerande). Förövrigt kan den som önskar läsa boken och finna en koppling av hoppet - vi talar om Västerbron.

Till en död person

Det var en tidig kväll där i Köpenhamn
Dimman låg låg, dundrande tåg
över Öresund långt från Öregrund
jag satt där på en stol, i en enkel krog
drack en gammeldansk, någon samla till en krans

Till en död person - som hoppat från bron
Till en död person - som hoppat från bron

Det var sent på natten i Petersburg
Neva flör fram sakta solen brann som guld
jag hade blivit utkastad från en nyöppnad krog
låg där och sprattla sparka och slog
vingla till en taxi som tog mig till båten
grabbarna i bilen bjöd på vodka
jag sålde min kamera för en påse pulver
och vaknade upp ur min fyllesömn

Å jag svävade bort på en sträng av vitt guld …
Å jag svävade bort på en sträng av vitt guld …

Å du står där så stilla
och är så fin i din tro
och du kanske vill att jag ska trilla
från vår framtidsbro

Å du står där å glor
på mina kvarlämnade skor
regnet det slår
och ljuset det glänser
i sorgen du står
och fäller en tår

Så nu sitter jag här i ett regnigt Stockholm
längtar ut i världen klockor som slår
Djurgårdsfärjan far över STYX
Och jag känner mig ensam med handen kring flaskan
o jag kastar mig ut från Västerbron

Han gick in och försvann i en tavla
och likt en antikens stjärna som dala
lämnade han sin toffel vid kanten av en vulkan …

Till en död person - som hoppat från bron
Till en död person - som hoppat från bron"

C. Peter Frisk 2003

Sveavägen 44 töms och total ombyggnad av Skandiahuset inom kort.

På Sveavägen ligger en stor byggnad från 40-talets början. Inom kort inleds ombyggnationer av hela kvarteret. Inför den kommande totala ombyggnaden (som är mer lik en nybyggnad) rensas de nuvarande lokalerna i botten ut. Här finns i dag sedan 50 år tillbaka bl.a. Svensk Hemslöjd och sedan 70 år prick (since 1940) har Stockholms konstnärer haft möjlighet att köpa penslar och färg inne i Kreatima på Sveavägen 42.

Snart är detta ett minne blott.

Skandiahuset eller som det hette när det byggdes, Thulehuset, uppfördes åren 1938-1942 och ritades av Gustaf Clason. De gulaktiga keramiska fasadplattorna har prytt gatan i 70 år och kommer att försvinna vid den kommande renoveringen för nya mer ”moderna” material.

Illustrationen, samt bilden nedan är utklippt från Stockholm stad, Stadsbyggnadskontorets handlingar, arkitekt är Wingårdhs arkitektkontor.

För tre år sedan stod det klart att Skandia skulle flytta från Sveavägen 44 till nya lokaler på Kungsholmen. Fastigheten ägs genom dess dotterbolag Diligentia som bestämt sig för en helrenovering av byggnaden.

Fasaden:
Det som kommer påverka det yttre är en stor förändring av fasaden och även själva volymen av kvarteret.
Den nuvarande fasaden, med keramiska fasadplattor i ljusgul färg i original. Foto: Peter Frisk

Följande står att läsa på Stadsbyggnadskontoret:

”Förslaget innebär fasadmässigt att befintlig ursprunglig klinkerfasad byts ut mot Sveavägen och Tunnelgatan. Skälen som framförs för denna stora åtgärd i utredningen är både tekniska och estetiska. Fasaden bedöms ej ha tillräckligt lång livslängd, och upplevs av fastighetsägaren som dyster.” (egentligen borde det väl stå - av kostnadskäl) ”Det nya fasadmaterialet kommer emellertid att upplevas som ett helt nytt inslag avseende färg, glans och med avseende på ljusreflexion i stadsbilden.” och ”Butiksvåningen får ett nytt uttryck genom att det nya fasadmaterialet förs ända ner till gatan och det längsgående skärmtaket avlägsnas. (huset landar på marken).”

Huset landar på marken?

”Åtgärden innebär att en av byggnadens grundidéer - den uppglasade bottenvåningen som står i kontrast till keramikfasaden med en tydlig avgränsning med ett horisontellt skärmtak, ändras och omgestaltas.”

Märk väl "en av byggnadens grundidéer" - "ändras och omgestaltats" ... vi snackar nu ombyggnad på tidigt 2000-talsvis. I planbeskrivningen sägs att ombyggnaden "ska ske utan att områdets karaktär går förlorad.” och ”Tilläggen görs medvetet modernt gestaltade men samtidigt med respekt för de kvalitéer som befintlig byggnad har och i linje med ursprungsarkitektens vision om en kvartersstor gestalt." Personligen tycker jag att förändringen är påfallande och att man helt enkelt ger fan i vad ursprungsarkitekten hade för "vision".

Svensk Hemslöjds neonskylt, Sveavägen, foto: Peter Frisk

Tillbaka till våra butiker i botten.
I planbeskrivningen står följande: ”En omgestaltning av kvarterets bottenvåning med ytterligare entréer och butikslokaler bidrar till att skapa en mer attraktiv och levande innerstadsmiljö.” och ”Genom mer flexibla lokaler för centrumändamål kan kvarteret utvecklas för nya hyresgäster och därigenom öka dess kommersiella värde.” Vilket betyder att Svensk Hemslöjd som hyrt lokal i huset i 50 år inte passar in i en "levande innerstadsmiljö" och att "Kretima" inte kan hysas in i "flexibla lokaler för centrumändamål" trots att de befunnit sig i samma lokal i 70 år.

Hörnet Sveavägen/Tunnelgatan, Kreatima foto: Peter Frisk

Min syn på det hela är att trenden med att tömma hela byggnader fortsätter. En trend där fastighetsägaren bestämmer vad som ska finnas i gatuplanet. På samma sätt som i en galleria bestämmer han vilken inriktning som gäller. Vad för verksamheter man önskar sig för att "öka dess kommersiella värde". Det här är inte det första huset som töms på hyresgäster som ofta befunnit sig på samma plats mycket länge och tyvärr inte det sista. Byggnaden blir likriktad likväl som verksamheterna i den. Allt ur samma tidsepok. I dag kan man här på Sveavägen gå och se olika skyltar från olika tider, butiker av olika art från olika epoker - en blandad mix i gatuplanet. Det som kännetecknar staden och inte det som kännetecknar köpcentruemmen utanför staden.

Jag är rädd för att mixens tid är förbi.

Neonskylt ovan en mindre tobaksaffär. Foto: Peter Frisk

Jag gick in till Svensk Hemslöjd och tittade runt. Två damer satt och knypplade och en av tjejerna i personalen tyckte det skulle bli kul att flytta. Men de visste inte riktigt var. Lilli Zickerman hade startat Svensk Hemslöjd för 111 år sedan nästan nu på dagen och för ca 50 år sedan hamnade de här i huset. Jag flanerade vidare mot Kreatima som ligger i ett historiskt hörn (Statsminister Olof Palme mördades här 1986). På Kreatima berättade en medelålders dam som arbetat i butiken i 20 år för mig att de till slut funnit nya bra lokaler på Kungsgatan. Men att det hade inte var lätt. Jag frågade om fastighetsägaren föreslagit att de gamla trotjänarna skulle få komma tillbaka efter ombyggnaden - "ni har ju ändå funnits här i 70 år?" (man kan ju tänka sig att det finns någon besittningsrätt eller ett annat ord, som ren och skär hyfs). Men det hade de inte. Det hade aldrig varit tal om någon möjlighet att komma tillbaka.

I planbeskrivningen läser jag följande: ”Kvarterets entréplan omgestaltas i syfte till att utveckla och tydliggöra dess publika gatuplan med förnyade butikslokaler och ytterligare entréer. Ambitionen är att öka områdets attraktivitet och bidra till en tryggare och mer levande stadsmiljö.”
Den nya fasaden som går ända ner till marken utan den lilla utbyggnaden med tak som ger huset en viss accent och liv. Den nya fasaden blir i hel linje utan förändringar. Den känns enligt min mening mer klumpig och tung i sitt uttryck och har ingenting kopplat till det som en gång var (man kunde likväl byggt en helt ny byggnad). Illustration från Stadsbyggnadskontorets hemsida - Wingårdhs Arkitektkontor.

Än en gång försvinner de så viktiga trådarna i staden. Labyrinterna tillbaka till det som varit. Väven av ett då och ett nu och en framtid. Stockholm blir åter lite fattigare och tillsammans med flera liknande projekt så sitter vi snart i en död stad ...

Peter Frisk

För mer information och annat se Stadsbyggnadskontorets sida - klicka här för att komma direkt. För mer bilder angående det nya gå vidare på "gestaltningsprogram". Mer om förtätning och ombyggnad i exempelvis den här artikeln "Trygg-Hansas paviljong i hetluften" SvD 14/10 - 01.

Nedan lite bilder tagna 7 oktober 2010.

Kreatima i sina lokaler som det haft de senaste 70 åren. Foto: Peter Frisk.
Kreatima inuti. Foto: Peter Frisk
Svenska Hemslöjd, i samma lokal sedan 50 år. Foto: Peter Frisk
I Svensk Hemslöjds lokaler. Notera fotot på grundaren Lilli Zickerman. Foto: Peter Frisk
I Svensk Hemslöjds lokaler. Foto Peter Frisk
Notera den svängda avslutningen på tillbyggnaden. Jämför den gärna med byggnaderna på Rue Rivoli i Paris. Rundningar av det här slaget sägs skapa slankare byggnader och passar ypperligt till stora husvolymer. Se bild på Rue Rivoli här. En sådan rundning finns givetvis inte i det nya förlaget.

Söderport - var tar alla trevliga syltor vägen ...

Gick för några veckor sedan över Liljeholmsbron. På andra sidan låg för inte så länge sen den trevliga gamla syltan Söderport. Nu var det nyputsade fasader och inne i lokalen kritvita väggar för nya kommande verksamheter.

Man undrar då ... vad hände? Blev det bostadsrätt? Hela huset är tömt, så det måste vara en enskild ägare som på något sätt fått iväg de som bodde där ... för nog bodde det väl folk där? Innan ... ?

För den som har ögonen med sig kan man se en liten trend. När hus i dag renoveras försvinner ofta de butiker och restauranger som legat i byggnaden, ofta länge. Jag har sett fler exempel på den trenden det senaste året. Det är synd. Givetvis hndlar det om pengar. Höjda hyror och mindre välvilliga bostadsrättsägare. De nya lokalerna blir allt som oftast likadana som de nybygda lokalerna i Marievik eller Hornsberg.

Staden urvattnas på sin variation .,., någon som vet något om varför det gick som det gick för huset?

Förtätning i Vasastan - kv Embla, Hälsingehöjden

Det är sällan jag befinner mig i de yttre kanterna av Vasastan. I dag när jag passerade Hälsingehöjden upptäckte jag att det hängde röda lakan i fönstren kring parken. Öppen yta, park och uthängda lakan i någon färg är lika med - förtätning. Det ska till att byggas något.

I kanten av parken ligger en Montessoriskola. Paviljongen den ligger i är inte speciellt stor och har inga kvaliteér som byggnad att bevara. På samma plats är det tänkt att bygga en fyravåningsbyggnad (se nedan) som givetvis förändrar parkens karaktär. Stadsbyggnadskontoret och Exploateringskontoret har under de sista fem åren dammsugit stan på öppna platser för att förtäta staden och när nu montsesoriskolan vill bygga högre och större tycks det hela vara så gott som klart. Man säger ju från stadens sida att man "måste" förtäta. Sånt går givetvis ut över mellanrummen. Mellanrummen, så viktiga i en stad. Parker, öppningar, låga byggnader, hål i stadsrummet, etc, som släpper in ljus, skapar skuggor och som ofta är platser där man kan rasta sin hund eller vila upp sig eller ha lekplatser. Det finns fungerande sådana och ickefungerande. Hälsingehöjden är en fungerade sådan öppning i stadsrummet.

Intressant i det hela är att man just renoverat parken och om man bygger så ska den åter rivas upp. (på frågan "Men känns det inte konstigt att inviga något som kanske ska rivas?" i Vi i Vasatstan (20/8 2010) som ställdes vid nyinvigningen av parken svarade Hanna Broberg (M)"– Nej, det är något vi nog får vänja oss vid. Det krävs att vi gör nya investeringar i vår stadsdel." Det är bara att vänja sig ...

Ovan den befintliga byggnaden och nedan den föreslagna byggnaden.
Bild: Michale Perlmutter (övriga foton: Peter Frisk)
Ett längre citat ur planbeskrivningen:
Arkitektens ord om gestaltningen: "Vasastans Montessoriskolans nya hus tar sin utgångspunkt i skolans verksamhet, men husets form har också utvecklats noggrant i relation till omgivningen. Skolan står på en känslig plats, i en gedigen äldre stadsmiljö och vid kanten av en park. Istället för att försöka få huset att smälta in i denna miljö tar huset sin plats med ett modernt formspråk som står i kontrast till de äldre byggnadsstilarna omkring. Husets nuvarande bruna spritputsade övervåningar ersätts med trevåningshöga glasfasader infattade i tunna vita rammar. Det ger transparens och ett lätt uttryck trots att huset blir dubbelt så högt som det befintliga.

Även om huset avviker i stil från omgivningen är det ändå utformat för att passa in.”

Om jag förstår det hela rätt så står det ovan: "husets form [alltså det nya vi ser] har också utvecklats noggrant i relation till omgivningen" och därefter skriver arkitekten "Istället för att försöka få huset att smälta in i denna miljö tar huset sin plats med ett modernt formspråk som står i kontrast till de äldre byggnadsstilarna omkring" ... ? Går det ihop?

Det är sånt här jag kallar rappakalja och ordvrängeri.

Man skulle givetvis önska sig en modern byggnad. Jag önskar något nytt när det nu ska byggas. Men det blir det inte här, likväl som på alla andra ställen i stan. Här får vi en 30-talspastisch och arkitekten talar om en modern byggnad. Var? Om man nu önskar bygga här och behålla platsens charm skulle man väl försöka att smälta in byggnaden i berget, i höjden, i landskapet, hos de boende ikring, få den att naturligt passa in och verkligen kämpa för att behålla platsens öppenheten (som de som bor i kvarteren uppskattar - då de protesterar starkt mot förslaget).

Det hade varit stor arkitektur.

Att i samma veva skapa en byggnad som blev ett med parken. Det behöver absolut inte vara pastisch på 1890-tal eller 30-tal utan en mjuk byggnad inväxt i naturen. Alltså en arkitektur som vi ännu inte sett. Men vi har arkitekter som vill klä sig i smoking och inte fattar att de inte kan ha hockeyhjälm till de kläderna. Proportioner. En ekologisk byggnad i nytt snitt vill jag se. Det hade varit modernt och framsynt. Men detta? Gammal skåpmat, åter igen.

Bara ett stenkast norrut ska man dra igång det stora Norra stationsbygget och där borde det rimligen finnas plats för skolor (om inte annat i Tors Torn). Stockholm är väl värd sina öppna ytor och parker. Där spaden sätts i backen kommer snart fler byggnader.

Var försiktiga med Hälsingehöjden.

Peter Frisk

Mer om Hälsingehöjden går att läsa i "Vi i Vasastan" (läs gärna inläggen):
"Är det bra med en ny skola i Hälsingehöjden?"

"Staden: Bygg skolan men bevara lekplatsen" (pdf)

"Så blir den nya jätteskolan" (pdf)

"Invigning av parken som snart ska bli byggprojekt igen" (pdf)

Norra Station under rivning ...

Tog en promenad kring Norra stationsområdet nu på tisdagen för att ta några bilder på det som ännu finns kvar innan det blir grus ...

I ett Stockholm där hela stadsdelar uppförs utan den minsta koppling bakåt och med total likriktad bebyggelse hoppas man ju i sin stilla tanke att staden ska arbeta hårt med att bevara det som går att bevara. Att byggherrarna vill riva, det vet man ju, det har de ju alltid gjort - men de ansvariga i Stadshuset som ... bestämmer? Man trodde ju att man skulle kunna gå omkring i det nybyggda området 2025 och helt plötsligt stå vid en gammal byggnad - Norra station. Man hade ju trott att den här enda byggnaden i det stora område som ska bebyggas av nya hus fullständig självklart skulle sparas. Då trodde man visst fel.

Det där med "världsklass" som det talas om här och där i Stockholm och dess stadsförvaltning är tydligen bara ... ord. "Urkass" vore väl snarare epitetet.

Tegelbyggnaden hade varit ett perfekt avbrott, en tråd till det som varit - ett tillägg till den stadsbebyggelse som nu ska uppföras. Här hade man haft möjlighet att hysa in konstnärer och hantverkare eller musiker som allt som ofta älskar tegelbyggnader av det här snittet. Men Stockholm vill självdö. Missförstå mig inte, jag tror givetvis att stan kommer fortsätta att växa - men det är en väldigt likriktad stad vi bygger för en ganska likriktad publik.

Det verkar tyvärr också vara som så att när arkitekten inte har något motstånd, det normala idag, så blir hans byggnader mediokra. En duktig arkitekt förhåller sig till det som varit, klarar motstånd (att behålla befintliga byggnader) och skapar något nytt som spelar mot det tidigare.

Ser vi på det som byggs i Stockholm idag så uppförs de mer som sovstäder och klassisk förort, än kreativa, brusande, stadsmässig, föränderliga urbana historiska blandade stadskvarter.

Det fanns en tanke att spara klocktornet. Men det tanken har uppenbarligen lämnats ...
Det är verkligen ledsamt, och det menar jag verkligen ur mitt hjärta, att leva i Stockholm just nu - och jag vet att jag inte är ensam om den känslan ...
Ett snitt på det som ska byggas ses nedan här (klipp från Stockholm Stad). Visst, hela platsen lämpar sig för att bygga på - men varför så trist och intetsägandes?

Jag hoppas snart vara färdig med min artikel "God arkitektur klarar motstånd" som går in lite mer på ovanstående tankar.
Peter Frisk

Mer att läsa även här: "Nu rivs Norra station", Epstiens Stockholm, DN