En nymålad blå port, Lindgården och Blå Porten

I helgen tog jag mig en tur på Djurgården i samband med säsongens stadsvandringsstart. Mitt första möte efter djurgårdsbron blev den nu nymålade gamla blå porten (se bild). Det är alltid lite märkligt när ett gammalt rostigt ting återfår en ny färg. Man baxnar först lite och så kommer tanken: "men så kan den väl inte se ut". Efter en stund när tanken landat ser man en port som återfått sin forna vackra prakt. Porten har nu flyttats ut några meter närmre bron så att den är mer synlig än förut. Verkligen trevligt. Från denna blå port och trevlighet till en annan blå port och med solk i glädjebägaren. Jag gick mot Restaurang Blå Porten som ligger invid Liljevalch och som öppnades på 10-talet. Bredvid denna ligger sorgebarnet Lindgården som förfallit och som man bestämt ska rivas. Det ska byggas ett hotell med konferens - på bilder ser man en glaskub av ganska opropertioneliga mått (det som gäller inom arkitekturen idag, opropertionerligianism). Jag hade på morgonen samma dag läst i DN (artikel 9/8 2009) att hotellet som ska byggas kräver ett garage vilket för med sig att man måste gräva upp en av Stockholms trevligaste platser: Blå Portens fantastiska gröna lummiga gård. En plats som verkligen doftar kontinenten, Italien, ja den stora världen helt enkelt. Men varför sörja? Vi lever ju i en tid där "det måste hända nått" och det "måste skapas något nytt". Här har det stått still så länge att det "måste hända nått och vår tid måste sätta sitt märke på platsen" och arkitekterna och stadsplanerana åker i skytteltrafik till Kina och ser vad som händer där och får gåshud när de ser att det finns gammal svensk träbebyggelse kvar. Ve denna ålderdom! Så bra eller dåligt spelar ingen roll bara det händer nått och att det är nytt. Vi klämmer till med en glaskub. Fint, det blir modernt och vips har det hänt nått. Vi skapar något för de människor som vi önskar ha i staden - trendiga moderna och unga och kreativa med bägge fötterna ständigt inne i framtiden. Vi skapar ett hotell och en konferens i glas. Pensionärer, gamla och trötta, vissa barn, eller familjer som inte har råd att besöka Gröna Lund eller Skansen får väl fika någonstans på Högdalstippen ... Det är besynnerligt hur det gång på gång är de värden som vi svenskar i turistbrosycher gång efter annan har på bild och skickar ut till världen är just de värden vi själva inte värnar om. En plats som Djurgården är ett stänk av 1800-talets slut och 1900-talets början. Det är en miljö som alltid lockat människor i sin omodernhet och att försöka modernisera den är ett sätt att döda den miljön och förlora det specifika med Djurgården. Djurgården är i mångt och mycket snickarglädjens paradis. Det är doft av trä och klassisk linoljefärg. Att förstöra det bara för "att vi måste hänga med" är helt enkelt idiotiskt. Om vi nu tar Lindgården som ett exempel. Man säger att den inte går att rädda. Det är för det första självklart att den går att rädda - det handlar om vilja. Det räcker att se de gamla skutor som ligger förtöjda vid Strandvägen. En gång i tiden uttjänta vrak som renoverats av någon entusiast. Gör likadant med Lindgården. Se till att få den tillbaka till staden och fiska fram någon entusiast. Jag lovar det finns massor av dem. Låt tex någon av våra stockholmsföreningar ta över Lindgården - företrädevis någon som sysslar med musik. Låt dessa ta tillbaks den forna glansen. Skapa där ett ställe dit framför allt gamla människor kan ta sig. Låt oss kanske få ett jazzband, eller en gammal blåsorkester som spelar på gården dagtid och där man kan sätta sig och lyssna i stillhet. På kvällen kan man ha något som är nästan omöjligt att finna i Stockholm - dansbandsmusik (se på Galejan på Skansen hur mycket folk som tar sig dit när det väl är dans). Även gamla stockholmare älskar att dansa även om man inte tror det i Stadshuset. Skapa på Lindgården en stillsam plats för gamla och även för de yngsta. Det är vad Stockholm verkligen är i behov av. De chicka BoBoianerna där jag inkluderar IKEA-mannen Mårten Castenfors *s* (tillsammans med rätt många andra museichefer förövrigt), chefen för Liljevalchs, som inte är principiellt emot den byggnaden som ska byggas har sina glasplatser, sina trendiga 2.338 lattehak i sin rena minimalism och sina konferenskomplex så det räcker till och blir över. Man kan ju räkna ut hur den nya gården vid Blå Porten kommer att se ut när den byggs om. Förmodligen byts de vackert räfflade stenarna mot slätslipade billiga stenplattor från Kina, minimalt med grönska, fyrkantigt och tillrättalagt som det brukar bli när vi talar 2000-tal. Nej, gör nu något för de gamla och för de mänskliga värdena - återskapa Lindgården till ett musikcentrum, ett danshak inriktat mot en äldre publik med en lummig grönskande gård á la nuvarande Restaurang Blå Porten och behåll "portens" innergård så som den ser ut - det är vad rätt många kallar vackert. Så låt Lindgården bli en levande plats för gamla och unga. För att se hur Hotelet ska se ut se följande artikel i DN 26/2 2009. Lite fler bilder på Lindgården 9/8 2009: