I mitten av 1990-talet utkom boken "Ytterligheternas tidsålder". Historikern Eric J. Hobsbawm hävdade i den boken som tog upp 1900-talets korta historia att det kitt som hållit den råa kapitalismen i schackt var Sovjetunionen och det kalla kriget. Oron över att kommunismen kunde sprida sig gjorde att det i väst utvecklades välfärdssamhällen och ett slag av socialkapitalism. Utan ett kommunistiskt hot, menade Hobsbawm, skulle den råa kapitalismen återkomma och tränga undan välfärdssystemen. Släpptes den loss skulle den skena blint iväg.Vilket hände.
Hans tes då 1994 när boken kom och det var tre år sedan Sovjetunionen föll var att vi skulle gå in i en tuff kapitalistisk tid där stora pengar och rikedom gällde.
Den mörka syn som Hobsbawm hade förverkligades tyvärr. Nu 2009 står vi slutet av en aldrig i världshistorien skådad ekonomiskt race. Aldrig tidigare hade så mycket pengar varit i omlopp. Aldrig någonsin var så mycket pengar i ekonomin lånade pengar. Aldrig tidigare hade så mycket kapitalvaror sålts på jorden, aldrig någonsin hade så mycket sopor producerats, aldrig någonsin hade de rika varit så ofantligt rika och återigen hade lönegapen mellan de välbetalda och de med sämre jobb ökat för varje år. Och aldrig tidigare har vi byggt hela ekonomin på en tro på ständiga uppgångar i aktier, ökad produktion och mer lånade pengar. Från pensioner till försäkringar till den totala världsliga ekonomin. Man sparade inte längre pengar i banken man hade dem i aktier och, det håller nog de flesta med om fast man inte vill erkänna det, man hade dem i aktier för att bli rik.
Nu när hela denna bubbla spruckit rejält står världen i samma läge som inför två historiska katastrofer. Vilket säger en del om i vilket eländigt läge världshistorien nu hamnat i.
Å ena sidan påminner det hela om 1914 när första världskriget bröt ut. Det var fred och ekonomin gick för högtryck och folk, ja mest de välbärgade, kunde resa hur som helst i världen. Plötsligt sprack allt och en hel värld slog om och krig utbröt. Man stod helt förundrade över det plötsliga brottet och vändningen i historien och aldrig skulle det bli som det var innan den vackra sommaren 1914. Hela samhällssystem slog ihop och försvann och utraderades.
Å andra sidan påminner det hela om det 30-tal som kom efter börskraschen 1929. Massarbetslöshet. Motsättninger mellan ytterligheter till höger och vänster. Ökad rasism och främlingshat och ett behov att leta syndabockar (det gäller nationer också, USA anses skyldiga till att startat krisen, Ryssland har sin åsikt, Ukraina har inga pengar, Lettland rasar, protektionism, EUs länder försvarar sitt, det var dom inte vi, Kinas produktion rasar, etc).
Vad som kom ur bägge dessa kriser vet vi ju alla.
Det ser onekligen mörkt ut och vi får hoppas att katastrofen på något besynnerligt sätt går att undvika. Dock tror jag inte det. Politiker tycks leva i en annan värld och ser inte faran. Man säger att man ska tillbaka till det "normala". Vilket handlar om den tiden som var innan krisen och 2009. Det "normala" för dem är de "onormala" år som vi haft under hela 2000-talet. Politikerna satsar på att öka upp konsumtionen genom billigare lån vilket är som att släcka elden med bensin. Redan skuldsatta ska bli än mer skuldsatta.
Det enda sättet är att försöka bygga samhällen på en jämn fördelning till hela jorden. Att inte slösa - för det är vad den västerländska världen har gjort. Slösat. Lånat och konsumerat över sina tillgångar. Vi måste hitta en ny värdegrund att leva efter. Den värdegrund som rått är konsumism och den fungerar inte.
Hobsbawm menade att det tycks vara så att mänskligheten behöver något som begränsar den. Ett stop. Något att vara rädd för. Han ansåg inte Sovjetunionen som en höjdarstat, men den fanns och bara genom att finnas skapade den jämlika samhällen i väst. Vi ser nu att han har rätt när vi under den stora högkonjukturen åter fått stora klassskillnader. Och inte lär dessa skapade klasskillnaderna bli mindre nu när vi får ekonomisk kris.
Vad som kommer att vara de viktigaste orden de kommande åren är solidaritet och värdighet. Vi kommer att få kämpa som under 30-talet mot svarta mörka dystra krafter och det är bara att kavla upp ärmarna och stå emot och kämpa. Historien har inte tagit slut.
Se även: SvD I krisens Järngrepp, SvD - Pudeldags, DN ostadig tillväxt, DN Bonusar.
Därtill om Spanien
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar