"ge mig en vibration" man får inte skriva hur som helst - var morgon öppnas dörren ut mot grönskande verklighet, en skog fylld av ljud av djur som börjar om, igen och igen, det börjar alltid om innan det slutar och jag tog försiktigt tidningen, tidningen, kaffet, ett leende, ett barn och snart kanske ett till, i sömn, tidningen, fönstret mot dagen "allt du får är en symbol" … ibland ingenting, ibland allt, som i dag som var i går som var det som hände för en vecka sen två år innan jag dog skrev Stig Larsson "så drabbades jag av Knausgård" någonstans, drabbad av självförtroendet, det sviktande, eller det som aldrig fanns, tog en klunk eller det som jag bara hade drömt om, bett om, klockan, tiden, ja "man tuggar i sig hela svansen" ja, det var det där om självförtroende som åter dök upp, i slutet i tidningen, en liten fras där i en artikel, inget att bry sig om egentligen, men, ändå, min fru läste den aldrig, artikeln och hon kommer aldrig att finna den i pappersåtervinningen, det där med självförtroendet, spår som sopas igen, överges, så lite som en ärta, men Knut Knutsson berättar, han går på, visar, går tillbaka, utan teknik, tradition, med stort T, med ord, med magi, med kroppens rörelser, ja, att ha det som sysselsättning, ordet, att ha det som sin syssla, ordet, tänk, men samma dag, samma dag och samma år där i tunnelbanan över jord när jag for förbi kyrkogårdarna, döden, alla tysta berättelser symmetrin där av stenar och alltid ljuset, alltid faller ljuset på ett visst sätt, faller in, liksom på mig, kletar fast, hänger i mig, bildar verkligheter mot glaset, speglar sig och jag över broarna förbi cement blomsterarrangemang, ja, då var det väl nån vandring? en vandring med nått företag? och över broarna igen, de som när, det är alltid "nått företag" som när och där vid Kungsholmen, hus, hus, svarta, kantiga, jag mötte där musikern, den där musikern vid kanten av kanalen vid det stor svarta nya moderna ultramoderna huset som liknar de där andra numera till åren gångna ultramoderna husen som nu är femtio år gamla, de där trumpetstötarna där vid kanten av världen stod vi, likt en Wim Wenders-film, inga andra fanns mitt i urbanitetsmeten stod vi och geggade i oss urbaniteten, ensamma, flöjt, han blåser i en flöjt när han inte går här vid kanalen och beskådar urbaniteten, vet inte vad den där flöjten kallas, den där på tv som de tutar i, där såg jag en man, ja på tv, med en kruka på huvudet som det rök ur en dansande afrikan i tusen olika färger varför finner jag inga dansande människor med krukor på huvudet med tusen färger här, här i "lyckans" land”? varför dansar inte jag i detta Ri[l]ke? Är jag inte fri? Var är min kruka? och de säljer vykort angående den där hängningen i stadshuset, skärvor av tid, han hade ingen flöjt med sig och absolut ingen kruka, ingen rök och ingen eld heller för den delen där han stod och betraktade mig - alla har slutat röka numer, fullt av matcher hela dagarna, och ingen har cigg och "old Joe still picking cotton", 15 spänn per pass, städa 
bara ni namnlösa, upp med pommesen och frityren, ännu lyser inga ljus i det mörka hjärtat, hej och hå, hit med fläktarna! så rings det och avbeställs och påbeställs och alla mejl, auktion i London, Sothebys,, alla mejl, nej, man vill inte vara där man är egentligen, sms om ingenting, sms om allting, pip, och det blir verklighet och tidningen, en jäkligt bra artikel om New York, åka? och över bron igen och förbi den där gamla väderkvarnen, riv den, riv allt, vi vill bara ha nytt! vilken tur att jag hittade filen med alla låtar från den gamla telefonen, konsumera, och så kom det ett sms, i Skövde, mellan Göteborg och Stockholm, kastade de av en kvinna som togs om hand av polis och när vi i tåget åkte vidare där i mörkret kastade hon en blick och alla, hörde ljudet av all svek som smekte vagnens tystnad medan musiken, som jag kopplar till samma resa och samma tågset som jag åkt femtio gånger och inte vet vilken gång som var vilken, mellan Majorna och de två Jernhusen, medan musiken enbart fanns inuti mitt huvud, hon, ja hon såg ut som den där kvinnan som stått vid T-Gamla stan, hon som är musik, hon som kommer att leva i all evighet som musik, hon är en melodi, mer än Du, men in, ja in bara på Nationalgalleriet och Slussen, "vad säger du om den?", och om Kungen då? en stor jävla gigantisk tårta hade man ställt mitt i lokalen där i galleriet: "ska tårtan vara så där stor?" och vid 7-Eleven i kanten av Mariatorget gjorde han plötsligt en kullerbytta in i butiken från gatan och skulle "bara" ha ett paket tuggummi "vad läser du?" bland "Vinden" som är barock i sitt sinne, i ett minne om alla själar, om "främlingens nyfikna blick på New York" - jo, han bara kullerbyttade in där på sjueleven och stod där sen och tuggade som om inget hade hänt, de säger att man måste överleva, de talar om frihet men menar kugghjul 
och andra dystra ting, de talar om frihet och menar glas, sånt som spricker, så satt jag där åter vid min balkong med all grönska och de där fåglarna (den resa jag planerat var över och jag såg mig själv gå mot flygplatsen, plötsligt var det hela över och ...) det blev åter morgon någon hade tagit sig mödan att skriva i Min [b]logg och kaffet, jag som alltid förvånar mig när en buss stannar, och kaffet ... alla ansikten, alla man gett fan i och ger fan i finns nu omkring och uppstår som tusen fåglar ur små hål, ansikten, mitt i dessa loggar, dessa "vänner" som man någon gång tryckts ihop med, men vi kastade oss i Strömmen, ut bara, bort, vid Slussen och en man skrek "upp för helvete" och ljus lös borta vid Engelen och sommarnatten blänkte, man är så nära vattnet när man ligger vid ytan och högt uppe sågs stjärnor lysa, frihet, viska "en liten stund på vår jord, några stänk av salt" vi tar våra kort sommartid, rätt många numer, sen släcker vi ner oss och allt blir ... "jag glider på isen"…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar