Så, till slut hamnade jag där. På Harrys Bar i Paris. Hemmingway’s stamställe på Sank Roe Doe Noo. Jag beställde in en öl och tog en dagstidning som hängde vid fönstret vid entrén. Vad handlar då den första artikeln om som jag läser, så här på Ernst eget stamställe? Jo, givetvis om tjurfäktning. Just så ska det vara. Man ska kliva in på Hemmingway’s hak i Paris, slå upp International Herald Tribune och hitta en artikel om tjurfäktning. Tack livet! (jo man ska tacka livet ibland, vi gör det absolut för sällan, tackar livet - det är lite av dess kärna ...)Höll på att skrika högt i baren där jag var i stort sett ensam då klockan stod på den magiska bartiden 14:30 då ingen människa går på en bar: ”ja, precis så här ska det vara, precis så här ska det va! Man ska kliva in på Harrys bar i Paris och sno åt sig en tidning och läsa en artikel om tjurfäktning, kan fan inte bli bättre!”. Men jag zippade min bärs och läste tyst vidare medan kyparen pysslade och putsade på sina ölglas och småpratade med ställets enda andra gäst.
Om jag kommit hit senare på kvällen hade jag kunnat kliva ner till pianobaren. På det pianot, i källaren, komponerade förövrigt George Gershwin "An American in Paris". Baren ska också, enligt källorna, ha skapat följande klassiker inom cocktailgenren: "Bloody Mary", "French 75", "Side Car" och "The Monkey Gland". Inredningen är en nedplockad bar från New York som skeppades över till Paris på 10-talet av den förste ägaren och 1923 köpte Harry MacElhone stället och gav det sitt förnamn. Harrys Bar anses idag som en av världens mest berömda barer. Sin storhetstid hade haket under 20-talet då Paris fylldes av amerikaner som samlades just här. Den låg då i närheten av tidningskvarteren och journalisten Hemmingway hängde i baren.
Tips: Ta en sväng till Harrys Bar vid nästa parisbesök.
Text & bild: Peter Frisk
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar