Jag kom att tänkte på just den scenen när jag steg ut ur kyrkan Saint Roch som ligger i Paris på rue Saint Honoré. Jag hade just upplevt en liten händelse med en stark fläkt av historiens vingslag utplockat. Ur vardagslivet. Jag hade gått runt i kyrkan och fastnat för ett av kapellen med namnet Chapell de la Compassion (The Compassion Chapel). I kapellet stod en pieta - en framställningar av den sörjande Jungfru Maria med sin döde sons kropp. På väggen hängde en gigantisk marmorskiva. Där stod det: Buchenwald, Dachau, Ravensbrück, Auschwitz inhugget i stenen tillsammans med flera personnamn.
Väggen har ett namn: ”The wall of the deportation” och invigdes 1957. Närvarande vid invigningen var Genevieve de Gaulle (Charles de Gaulles brorsdotter) och Konrad Adenauer (vid tiden västtysk förbundskansler). Väggen skapades till minne över de fransmän, mestadels judiska, som deporterades till koncentrationslägren under andra världskriget. Från de olika utrotningslägren samlade man in jord och aska som placerades bakom denna marmorsten. Genevieve de Gaulle gick med i den franska motståndsrörelsen direkt efter den tyska ockupationen 1940 och fängslades 1943. Hon sändes till koncentrationslägret Ravensbrück i januari 1944 där hon satt fram till april 1945 då hon befriades. Jag hade ovetande ställt mig framför ett starkt monument med koppling till Europas absolut mörkaste tid. Här bakom fanns jord och aska från dess koncentrationsläger. Jag blev tvungen att sätta mig ner en stund vid sidan av kapellet.
När jag sitter där kastar jag av någon anledning en flyktig blick bort mot ingången av kyrkan där porten just öppnas. Solljuset från gatan föll in i kyrkan tillsammans med en kvinna i trettioårsåldern som kliver in. Jag fastnar med min blick direkt på kvinnan och följer henne hela vägen där hon går med bestämda steg in i kyrkorummet. Det är här, just här, som jag påminns om Juliette Binoche i ”Trikoloren”. ”Lustigt”, tänkte jag där jag satt till höger om”The wall of the deportation” framför ett annat kapell som heter Chapelle Saint Suzanne. Kvinnan gick nu spikrakt mot den plats där jag satt och stannade framför "The wall of the deportation”. Hon ställer ner påsen hon har i handen och gömmer sitt huvud i sina händer och står så i fem minuter. Jag satt stilla och tyst och ville inte störa eller synas eller höras.
Jag hade hamnat i historien.
Händelsen var märklig. Jag hade just bytt kapell innan kvinnan kom in. Jag hade ju stått där kvinnan nu stod för en kort stund sen och jag hade fastnat för henne direkt när hon kom in som om jag var tvungen att följa just den människan just nu och just här vid Chapell de la Compassion (The Compassion Chapel). Känslan som kom över mig var att allt kändes arrangerat. Skapat. Likt en film. Men det var en verklig händelse ur livet. I sin flyktighet kan uppenbarligen en händelse dyka upp ur ingenting och bete sig som magisk i det vardagliga livet. Man får vara tacksam åt de gånger man av någon anledning låter sig fångas av händelsen. Jag tror att det var det Kieslowski ville visa med sin scen där vid rättsalen.
Just bredvid mig ställde sig kvinna. Med ansiktet i händerna. Än idag kan vi stå fem meter från Andra världskrigets hemskheter. Hon var absolut en koppling till hemskheterna och jag satt bredvid. Jag hade kunnat viska till henne – ”ja, jag såg kapellet och jag vet vad det innehåller”. Men det gjorde jag inte. Här stod kvinnan. Inte vet jag vad hennes förhållande till historien var, att den var nära rådde inget tvivel om. Jag hade inte tänkt skriva ner det här, men historien klev in genom kyrkporten och ett ljus föll in och begärde på något vis att den historien blev berättad. Kvinnan tog snabbt sin påse och försvann ut genom dörren som sakta gled igen och kvar blev en liten strimma ljus som fortsatte att skina in i kyrkan innan dörren stängdes helt bakom henne.
När kvinnan gått gick jag åter fram till kapellet. Nu såg jag även en minnesplatta över prästen Louis Courcel. Courcel hade varit präst i Saint Roch och räddat amerikanska och engelska flygare som skjutits ner över Frankrike under kriget. Även Courcel togs till fånga av tyskarna och deporterades till ett läger i Tyskland 1945. Han var då 35 år gammal och klarade sig inte såsom Genevieve utan dog i lägret … och själv är jag 42 framför marmorstenen där hans aska kan ligga ...
Han gjorde något och fick betala med sitt liv.
Än idag kan vi tänka: ”aldrig mer”. Än idag påverkar historien oss även om många av oss tror att den är över och slut och att vi som individuella människor inte har något med den att göra. Men vi går inte fria. Vi kan inte stänga fönstret mot historien och glömma. Galenskapen har funnits och galenskaper kan återkomma. Vi bör alltid ha en viss beredskap och kämpa mot den latenta galenskapen. Hur? Ja, det är frågan …
Framför kapellet stod en hållare för ljus. Där brann inget. Längre bort fanns en hållare fylld med små tända ljus. Jag tände ett i den tomma hållaren framför ”The wall of the deportation” … För alla de förlorade och för min familj och för den okända kvinnan, vem det nu var och varför … sånt vet man inte …
Tillägg: Långt efter att jag skrev ovanstående text var jag På "Sarahs Nyckel" och historien väcktes åter till liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar