... något med ... kultur, hm ... vill vi ha ...

Det råder en unison politisk samstämmighet att Slussen måste byggas om. I DN idag beskrivs hur alla partier vill förändra men givetivis med olika inriktningar.

Några av dessa partier är inne på något med kultur i. Vad detta något är tycks inte spela politikerna någon roll, men något med kultur i verkar bra i alla fall. På samma uppslag läser man att Operan inte har pengar och önskar mer. Men det finns inga pengar därtill. Man drar ner på föreställningar samtidigt som det hörs röster - ofta från de håll där kulturpengar dras in - att vi måste ha en märkesbyggnad, kanske ett operahus?

Själva bygget, det tekniska materiella, kan man lägga gigantiska summor på, men att dra fram verksamheter år efter år och just där ha en lång framförhållning, det är inte lika glamouröst och roligt (jag kan räkna upp en hög med hårt arbetande kulturarbetare som sliter och håller kulturen uppe för kaffepengar). Min åsikt är att politikerna letar billiga poäng och att denna jakt blir värre för varje år som går. Planering och långsiktighet hamnar i skuggan av landmärken och spektakulära byggnader. Se exempel på barnomsorgen i Stockholm. I går på ABC så talade en representant från staden att det gick lite tokigt till i Hammarby Sjöstad. Området var planerat för fel folk. Man hade inte tänkt sig att det skulle flytta in barnfamiljer och därför inte skapat daghem vilket gör att barnfamiljer där nu kanske får plats i Kista eller Skärholmen - en bit bort från drömmarnas hus vid Lugnet. Kanske man skulle lägga skattepengarna på barnomsorgen än att slå sig för bröstet och hosta om att Stockholm ska bli världsbäst i det ena och det andra. Kanske man heller inte ska knysta om märkesbyggnader som man egentligen inte har någon plan på vad man ska fylla dom med. Kanske man ska ta sig ann de gamla och svaga och skotta upp snön. Kanske kommunen skulle koncentrera sig på det basala i livet och låta, om nu saker och ting ska vara kommersiella, de fria företagen pyssla med detta. Detta gäller även kulturen. Se till att det finns möjlighet till att skapa kultur då kommer den.

Jag tror inte att kulturen kommer att blomstra genom att skapa glassiga skinande köpcentrum med lite bredband och dataskärmar och möjlighet att ta en latte.

Men här sitter vi med gigantiska projektplaner. Två jättearnor för ca 6 miljarder ihop (siffror som brukar bli mer). En Slussenombyggnad för 6-7 miljarder (siffror som brukar bli större) - där man nog ska kunna hitta på något att fylla området med. Överdäckning av spårområdena vid Centralen som inte kan finansieras annat än på annat sätt än att uppföra höga tjocka fyrkantiga klossar. Ett nytt Liljeholmen där aldrig en dikt kan frodas i galleriasunken.

För att återgå till artikeln. Socialdemokraterna vill ha ett nytt landmärke - vad vet man inte men nått med kultur i. Ett nytt bibliotek eller ett teaterhus blir bra. (befinliga bibliotek har problem och likaså befintliga teatrar) Man önskar en "tydligare märkesbyggnad som bryter av från den övriga bebyggelsen". Man är helt rätt i tiden. Tradition, proportioner eller förmågan att smälta in saker är totalt blasé. De flesta byggen, vad gäller märkesbyggnader, följer trenden att in med något som sticker ut och ser annorlunda ut - gärna en gigantisk banan som är blå och ett fejkat päron som ser ut som en palm. Sånt lockar japaner.

Centernpartiet, som verkligen bestämt sig för att lämna Skansen och knätoffs vill ha fler spektakulära byggnader (månne ett operahus?), helst vill man ha gigantiska skyskapor och man tycks önska att Stockholm blir ett Dubai eller Shanghai.

Miljöpartiet vill skapa en filial till Kulturhuset (som redan nu dras med underskott och besparingar). Man vill skapa en mötesplats - se Slussen idag. Här möts verkligen alla sorters människor.

Vänsterpartiet vill bygga ut Stadsmuseet (som också har ekonomiska svårigheter i den kostym den befinner sig idag).

Moderaterna hyllar givetvis det nya slussenförslaget, miljö- och trafikborgarrådet Ulla Hamilton säger: "Jag tycker det ser väldigt bra ut. Det är rent och tydligt förslag, med raka broar och raka kajlinjer och trevliga lösningar både för gående och boende". Här har vi den rationella tråkiga 00-talsmänniskan, raka linjer, datoranimerat, hantverk, kultur och i mitt tycke böljande mänskliga linjer är som bortblåst. Moderaterna har inte bara försökt tagit väljare av Socialdemokraterna utan även tagit stadsbyggnadskonsten av Hjalmar Mehr.

Ingen av partierna är inne på att bevara Slussen. Alla vill se sig som moderna och skapa något nytt men man vet inte vad. Kultur viskar någon. Ja, nått med kultur ... och café gillar man nu, ja, nått med café ... Att det finns människor i Stockholm som gärna skulle vilja se Slussen på något vis behålla sin historik, sin karaktär, sin befintliga kultur (för den finns verkligen) är ingen politiker inne på. Så nu krävs det i alla fall en opinion att visa att andra tankar finns.

Det mest fantasifulla bjöd Mårten Castenfors, chef för Liljevalchs konsthall och ansvarig för den offentliga konsten i Stockholm, på i DN 28/1: "jag vill se ett all-aktivitetshus. Det ska vara en fräsch, digital miljö med ett bibliotek och ett café – ett kulturhus för 2000-talet".

Verkligen visionärt.

Möt upp på stadsvandring med möjlighet till fri debatt under Stockholms himmel. Varje tis och torsd f.o.m. 4 februari till 29 mars. Peter Frisk arrangerar. Häng med på en tur där det disskuteras om det livfulla och kulturella Slussen. En stadsmiljö som idag inbegriper alla människor.

Häng med in i det levande Slussen innan den dör.

Inbjudan till stadsvandring med offentlig debatt om Slussen vid Slussen

Ett mänskligare Slussen eller ett omänskligare?

Peter Frisk leder en specialvandring kring Slussen med hopp om livliga åsikter och inlägg från deltagarna. Tisdagar och torsdagar 12:00. Vandringarna är gratis och arrangeras fram till den 30 mars. Samling vid Karl XIV:s staty, Karl Johans torg

Parti av det Slussen som komma skall: (bild Foster + Partners och Berg Arkitektkontor)

Följ med på en tur där vi med kartor och ritningar ser var exakt de nya broarna, husen och trafiken kommer att hamna med det nya slussenförslaget. Vi placerar oss vid olika punkter och försöker på så sätt sätta oss in i hur platsen kommer att påverkas med det nya förslaget.

Arrangör: privatpersonen och stadsvandringsarrangören Peter Frisk

Här kan man läsa mer: Stockholm Stads officiella sida om Slussen (med bilder från arkitektkontoret Foster + Partners)
Utställningen om nya Slussen visas på Sjömanshemmet, Peter Myndes Backe 3, vid Slussen fram till den 29 mars. (vandringen 30 mars får vi gå utan att se någon modell)

DN 25/3 "Stans paradutsikt försvinner" "DN"

DN, 27/1 Socialdemokraterna vill bygga nytt landmärke vid Slussen.
SvD 21/3 "Bilarna dominerar nya Slussen"
DN 26/1 Alliansen splittrad om Slussens utformning
SvD 25/1 Slussen får hus för kultur
DN 25/1 Nya Slussen tar form
DN 25/1, Farväl gamla Slussen! Epstiens blogg.
Läs även: En senil och stelnad modernism. SVD 17/2

Slussen

Slussen får hus för kultur. Kan läsas i SvD idag och framtiden ser ljus ut - muntert. Möjligen tycker man att politikerna tog hand om de befintliga kulturhus som redan finns och existerar. Men det är väl inte lika roligt kan man tro. Nej, hellre ett prestigeprojekt med den usla 2000-talsarkitekturen som inte stavar proportioner för fem öre så att de, kommunpolitikerna och byggherrarna, samt räknenissarna av armeringsjärn och betong och stål och glas får sig ett namn inristat i historiens böcker.

Lägg pengarna på den kultur som finns (biblioteken går på knäna, museerna däckar, teatrarna kämpar). Putsa upp den befintliga Slussen. Man inte bara spar pengar om man renoverar nuvarande Slussen. Man slipper ett veritabelt byggkaos i 6-7 år med gigantiska kostnader.

Att sen den konstruktion som nu finns är genial gör ju inte saken bättre om man byter ut den mot ett sockeplastförslag.

Caravaggio x 2

På det vackert belägna Italienska Kulturinstitutet vid Gärdet inleddes igår ett heldagsseminarium om 1600-talskonstnären Caravaggio. År 2010 firas på många håll i Europa att det är 400 år sedan konstnären dog.

På Nationalmuseum inledes dagen innan, den 20:e, utställningen Caravaggio x 2 som inte är någon gigantisk historia men intressant. Caravaggio var egentligen inte så populär av sina samtida kritiker men blev däremot dyrkad av sina yngre samtida kostnärskollegor och efterkommande. Många av Caravaggios målningar kopierades snabbt, i vissa fall samma år de målades, och det finns därför mycket samtida (1600-tal) kopior ute i världen. Allt enligt Francesca Cappelletti som ägnat 20 är år av sitt liv åt forskningen kring Caravaggio samt konsthistorikern från Rom Giorgio Leone som båda talade ute på Italienska Kulturhuset. På eftermiddagen talade André Brejon de Lavergnée från Paris om kopplingen Caravaggio och Frankrike.

Utställningen på Nationalmuseet visar två i stort identiska målningar föreställande den heliga Franciskus. Den ena ett verk av Caravaggio och den andra en kopia. Bägge hänger i vanliga fall i i kyrkor i Italien. För den som är intresserad av Caravaggio, de konstnärer som kom att döpas till Caravaggister - målare som inspirerades och utvecklade Caravaggios stil efter honom - kopior eller äkta vara, är utställning väl värd ett besök.

Ett tips är att också besöka Italienska Kulturinstitutet där det visas film om Caravaggio. De är på italienska och textas till engelska. När ni är där ska ni passa på att se den vackra byggnaden som stod färdig 1958 och ritades och inreddes av Gio Ponti. Tiden har satt sina spår men en underbar mjuk, ljus byggnad.

Peter Frisk

Läs även:
Sällsynt besök av Caravaggio (SvD 21/1 2010)
Barockmästaren på sällsynt Sverigebesök, DN På stan

Den permanenta omorganisationen

I en understreckare den 14 december 2009 med titeln Människan är hantverkare till sitt väsen beskriver Bo Isenberg hur det idag ser ut i vårt postindustriella samhälle. Vi är fast i ett samhälle överfyllt av kommunikatörer, konsulter, informationsadministratörer, symbolanalytiker, projektkoordinatörer, mediastrateger som alla sitter mitt inne i en slags process, ett system, eller som han själv skriver "i ett moras av koordineringar, planeringsmöten, uppföljningsmöten, kvalitetssäkringar, budgetprojekteringar."

Det är idag oklart vilka resultat som egentligen förväntas. De ovanstående uppräknade sitter mitt i något som tycks vara och verka i ett slags evighet - man ser aldrig ett slutresultat.

Isenberg fortsätter: "Vars och ens obrutna tillgänglighet är självklar, alla är är bestyckade med smartphone och laptop. Allt är provisoriskt och allt gjort kan göras ogjort, ja görs ogjort och bör göras ogjort; det blir som förgjort. Också jag själv kan göras av med, och riktigt veta om jag är viktig eller oviktig, det kan jag inte. Kollegorna i kontorslandskapet kräver kommunikativ konformitet, men erbjuder ingen självklar lojalitet – de är nämligen också konkurrenter. Den som vill begå karriär måste vara smart och konform i framkant. Och naturligtvis: omorganisationen är permanent."

Som gammal hantverkare, byggnadssnickare, gillar jag givetvis artikeln. Pappersvänderiet däremot, tror jag är faran för den demokrati vi nu har. Någon som vet vad en kommunikatör egentligen sysselsätter sig med? Jag har frågat och svaren är tyvärr inte de vassaste ...

Men det kanske krävs i en värld där vi måste hålla folk i sysselsättning.

En länk med bilder

Det är sällan jag tipsar om länkar. Satt och småsurfa nu på morgonen och hitta en klart härlig blogg med bilder som gick in direkt i själen på undertecknad:
Ingen aning om vad det är för figur och sånt spelar ingen roll i det stora hela:
Länk till "wood s lot"

För den som gillar gamla svartvita bilder fanns mycket smått och gott att se.

Vid Jacobs kyrka anno januari 2010

I ett strålande vinterväder står jag utanför Jacobs kyrka på dess kyrkogård och läser en minnesplakett uppsatt till minne av skådespelsförfattare och tjänsteman vid Kungl. teatern Olof Kexel (1748-1796). Denne Kexel ligger begravd inne i Jacobs kyrka var och mycket god vän till C.M. Bellman. En nutida själ kan möjligen koppla honom till att han var grundare till ordenssällskapet Par Bricole 1779.

Till höger om stenen över Kexel hänger ett epitafium inmurat. En minnestavla, över kulturpersonligheten och det sena 1700-talets ledande litteraturkritiker, Johan Henrik Kellgren. Denne gustavianske lärdomsgigant bodde under sina sista fem levnadsår på andra sidan Västra Trädgårdsgatan, alltså mittför kyrkogården. Kellgren gick på sin tid hårt åt Bellman och kritiserat honom, men kom att ändra sig, och skrev ett positivt företal till Fredmans Epistlar 1790. De två avled samma år, Bellman den 11 februari och Kellgren två månader senare, den 20 april 1795. Man vet inte var Kellgrens grav ligger på kyrkogården och Bellman fick en okänd fattiggrav på Klara kyrkogård ett realistiskt stenkast bort från Jacobs kyrka.

Jag såg upp mot tornet en gång ritat av Carl Hårleman och på plats 1739 efter en brand 1723. Hårleman var arkitekten i tiden och låg även bakom Storkyrkans torn och det kungliga Slottet. Jag tog ögonen från tornet och såg åter mot väggen och ännu en minnessten som påminde om gångna tider. Där stod skrivet; Guillaume Taraval. På sin tid en ung fransk konstnär som tornarkitekten Hårleman tog med sig till Stockholm från Paris när han fick uppdraget att färdigställa Slottet. De två kom att ligga bakom en viktig institution i den svenska konsthistorien - den Kungliga Konstakademin. I byggdammet och bråten på slottet inleddes i liten skala utbildning om konst och konsthantverk till de som befann sig på slottsbygget och det skapades en ritakademi som blev begynnelsen till Konstakademien.

Det var kallt på kyrkogården dessa första dagar år 2010. Kyrkans röda färg lyste sannolikt i samma ton som den hade då den invigdes 1643. Då var den nuvarande kyrkan den tredje på platsen. Gustav Vasa rev nummer två för att, sägs det i hävderna, få fritt skottfält med sina kanoner. Under århundradena som sedan gått har färgen på byggnaden skiftat till vit och grå och 1969 fick kyrkan åter sin röda 1600-talsfärg.

I vad som i dagspressen benämns som "extremkyla" såg jag mig tillslut nödgad att lämna kyrkogården och gå in i kyrkan. Det var mitt första besök sedan kyrkan renoverats och återöppnats i mitten av december -09. Valv och detaljer har rengjorts. När nu Storkyrkan stängs för sin rengörning har dess församling flyttat till Jacobs kyrka t.o.m. den 24 april 2010.

Jacobs kyrka tillhör den svenska litteraturen. Här finner vi givetvis Strindberg och här möter vi Hjalmar Söderbergs skuggor. Skapare till "Doktor Glas" där den centrala mordscenen sker just nedanför kyrkans torn vid den lilla vattenbutiken som idag heter "Café Söderberg". Vid ett bord under lindarna mördas pastor Gregorius av doktor Glas genom ett piller.

Jag rös till och gick in i kyrkan där jag mötte vaktmästaren som jag är lite bekant med. Han rekomenderade mig att prova gungan.

"Gungan?"

Det visar sig att det hänger en gunga mitt i kyrkorummet som är 13 meter hög. En installation kallad "Pendelexperimentet - rytm, rymd, röst". Jag slog mig ner i gungan och gunga helt enkelt. En härlig känsla att gunga omkring där i Jacobs kyrka. Alatartavlan åkte upp och ner och jag kände mig åter som ett barn. I en broschyr som jag fick i kyrkan står följande om projektet:

"Med den stora gungan som central rytm sammanförs rytmer och experiment från konst, religion och naturvetenskap i ett gemensamt rum. Gungan förenar meningsfull förankring i form av lek och experiment i en rytmisk erfarenhet av jordbundenhet och ett nästan tyngdlöst tillstånd"

Jag förstod i en kort sekund plötsligt lite av vad som menas med Foucaults pendel ... bara en glimt. I detta tillstånd lossade jag mitt kött från nutiden och flög ut ur kyrkans port, seglade över Gallerians tak där hungrande handlande mäniskor myllrade, och genom ett sken landade jag i en snövall bredvid Bellmans grav med ett stop i min hand sjungandes "så lunka vi" samtidigt som livet strömmade genom min kropp. Jag förstod plötsligt hur fantastiskt det kan var att leva när allt plötsligt blandades i en dröm ...

Strömmen ...

Strömmen, 12:45, 8 januari 2010 ...

Förr, mossiö ---
skall jag, mö ---
i dessa böljor dö ---

C.M. Bellman Ep. 33

Den ofria tiden som stavas det fria valets tid.

(förra inlägget för med sig att jag kastar ut den här likt en oplockad gås, i råform)

Jag gillar musik. Jag har bred musikalisk smak och kan tänka mig en mängd olika yttringar. Musikkonsument helt enkelt. Jag lider inte heller brist på musik. Den kan man få doserad till sig vart man än håller till, utanför sin privata lägenhetssfär, fäst vid sitt fysiska fläsk. I princip överallt utanför min privata hemmaplats, lägenheten, kan man och hör man musik. I affären, tågstationer, på bussen, på tåget, ja överallt - och givetvis i hissen. Helst väljer jag själv vilket ljud jag önskar in i min kropp.

Jag kan till viss del ta det att jag får annat ljud in i mig - en stad är ljud.

Svårare är det att finna att man på ett bibliotek fått för sig att ge sina besökare små musikaliska tips när dessa sitter med näsan i en bok. Rent stilmässigt, hyffsmässigt, tänker man sig att det i en offentlig institution skulle vara så att man tänkte att här finns en mängd lika indivder, några läser om teknik, vattenkraftverk, en annan studerar till lärare, en tredje läser om pensionärernas rätt, en fjärde om fotbollens historia en tredje om konst och så vidare och den första gillar punk, den andra klassisk musik, den tredje hipp-hopp, den fjärde house ... Att då sticka in med att spela musik för dessa vore kanske något av det dummaste man tog sig till då någon eller några inte uppskattar just den musik som bibliotekspersonalen valt.

Och nu har det givetvis hänt. På Kulturhusets Bibliotek där koftan bytts mot mer fräcka paltor, man ska hänga med, där man vill vara spjutspetsen in i den nya världen, in i moderniteten, in i ungdommen - bjuder man sina läsare på bakgrundsmusik, man ger oss en extra tjänst. Vid mitt besök fick jag lära mig att gillar man det inte har man sitt fria val att inte gå dit. Sa bibliotikerien.

Jag kunde välja att inte gå dit. Här har vi något som pyrt in i dagens samhälle. Hela det svenska samhället stavas idag i mångt och mycket en låtsas frihet där du inte har den minsta valmöjlighet i egentlig mening. Sitter jag på SJ:s tåg och något spelar musik ur sin mobil så är det mitt val att lämna vagnen för en tystare plats och dennes fria val att köra på med musiken/pladdret. Bor jag i en hyresrätt och det planeras att bli bostadsrätt har jag det fria valet att flytta därifrån om jag inte vill säga ja till ombildningen - det blir ombildning vad jag än säger. Galleriorna utökas och blir fler. Där råder som vi alla vet vissa regler - man följer dessa och kan däri vara fri under den regeln som gäller - att man shoppar. Inne i Stockholms "City" [sic] finner du snart knappt ett ställe där du enbart kan slå dig ner och ta det lite lugnt utan att konsumera. Du är fri att göra som du vill om du följer konsumtionens regelsystem. Sätter du dig i Kungsträdgården på sommaren avlöses det ena musikaliska projektet efter det andra och där spelas det på så pass så att det hörs i halva stan - man ser pensionärena studsa ut mot Vantör. Exemplen av hur "fritt" det är idag kan göras lång. Du är fri om du vill lyssna på den musik jag lyssnar på - fri att lyssna/göra det som den vilken tar sig sin egen makt lyssnar/gör. Vill du inte lyssna så har du frihet att gå härifrån. Ta en sväng på stan. Du finner snart nog människor som går rätt in i varandra utan minsta koll på läget - som bollar vilka kastats ut i vimlet. Jag ser en härlig framtid där alla gör som de vill och det stora krockkaoset tar vid - det kommer onekligen se kul ut.

Beckett hade gjort något kul av det hela - han hade kört lite Monader.

Tillbaka till musiken på biblioteket. När jag hörde det undrade jag, varför? Varför spelar man musik på ett bibliotek för sina gäster? Jag kan i min själ inte begripa det. Jag frågade personalen. "En extra service", sa personalen. Hur tänkte man där på bibliotekets kontor, med chefen i sin stol och alla bibliotikerier samlade? Sa hon, "vi måste hänga med, kasta böckerna och tystnaden och visa att vi vågar - vi lver ju på 2000-talet" och där i hörnet satt någon och föreslog musik, för det ses ju som de ungas uttryck och sen var det väl en liten underbar anarkistisk protest. Tänk att verkligen bryta denna stolliga tes om att det på bibliotek ska vara tyst. Tänk att slippa den gamla urdumma idén att visa respekt för någon annan. Tänk att få stå där och nynna vid disken och se en sur gammal bakåtsträvare som vill ha tyst på bilioteket och säga åt honom att passar det inte att lyssna på den musik jag valt så är det bara att gå. Fattar de inte att det är 2009? En ny tid. Det är bara att hänga med. Ett bibliotek är inte detsamma som biblioteket 1950. Nu är det en värmestuga och en fritidsgård, och då kan man inte ha det tyst och våra ungdommar är vana med ljud så vi måste ju ge dem det - hur skulle det gå för dem som är vana med friheten om de var tvungna att vara tysta när det sitter här?

Man fick faktiskt lämna in förslag på låtar. Jag ska lämna in John Cages låt "3.14". Och, jag tycker synd om de som vill plugga, läsa och lära sig något i vårt "moderna" "fria" samhälle. De finns nämligen.

biblioteksdöden ...

Biblioteken fortsätter sin egenmäktiga väg mot sin totala kulturundergången. Jag håller fullständigt med följande kommentator, Anders, citat ur SvD 4/1:

"Snart kommer biblioteketet vara lika inspirerande som arbetsförmedlingen"

SvD: "en av drygt 50 läsare som kommenterat nyheten om att Kulturhuset sagt upp sina prenumerationer på papperstidningar och ska rensa bort 18.000 vinyl och cd-skivor"

Läs artikeln Tidningar tas bort från Kulturhuset med alla inlägg här.

Däremot kan man om man går till Kulturhuset få musik ur deras högtalare. De ger en tjänst som heter bakgrundsmusik. Ur högtalarna strömmar musik vald av bibliotekspersonalen (när jag var där stod en personal och diggade lite ... i vad jag tror ... 00-taligt stuk där bakom disken). Jag frågade en ur personalen vad man skulle göra om man inte gillade musiken: "Det är bara att gå härifrån", blev svaret. Det är väl det som kallas frihet att välja ... förmodar jag.

Om inte annat kan man ta sig en fika snart på Hornstull bibliotek. Där ska 2/3 av biblioteket bli lattehak medan böckerna och biblioteksverksamheten ska ha 1/3 av lokalen.

Här en bra blogg om politiker som leker marknad med biblioteken.

Mer läsning: Ett krossat bibliotek - Högdalens värmestuga.

Hornsberg

Hornsberg hade sin charm på nått vis. Bilden är från 2004. Foto: P. Frisk

Det är mycket "vi" på Liljeholmstorget ...

Går man in på www.liljeholmstorget.net och läser fliken "om oss" får man mycket "vi" och "våra kvarter" instoppat i sig. Följande kan läsas:

"Innerstaden utvidgas
Som kvarterets självklara handels- och mötesplats är vi en viktig del av kvarteret. Och kvarteret och kvarterskänslan är väldigt viktigt för oss. Liljeholmen med omnejd är ju en av Stockholms snabbast växande stadsdelar och vårt kvarter kommer på sikt att växa ihop med Hornstull.

När vi pratar om vårt kvarter menar vi inte bara Liljeholmen, utan självklart Gröndal, Aspudden, Midsommarkransen och Västberga. Vi räknar också Hägersten, Västertorp, Fruängen, Bredäng, Långholmen, Årsta, Årstadal och nämnda Hornstull till vårt kvarter.

Vi som jobbar på Liljeholmstorget älskar livescenen på Pluto i Gröndal, vi älskar Färgfabrikens utställningar, folklivet i Tanto och att fiska regnbåge i Trekanten. Vi älskar småstadskänslan i Aspudden, att flanera längs Vinterviken och att kolla knattebasket i Brännkyrkahallen. Det är vårt kvarter och vi älskar det."

På Liljeholmstorget vet man vad alla gillar och vad vi andra ska ställa oss in i. Mysigt.

Sen går man till nästa flik där man kan läsa om företaget Citicon. De som ligger bakom denna hemsidan och "vi"-känsla och tillika ägare till konkaronget, ja, till "våra kvarter". Där läser "vi" följande:

"Citycon
Liljeholmstorget ägs av Citycon
Citycon är ägare och utvecklare av Liljeholmstorget. Citycon är ett fastighetsbolag specialiserat på aktivt ägande av köpcentrum och detaljhandelsfastigheter.
Genom kunskap om människors behov och detaljhandel möjliggör företaget framgångsrik handel. Citycon tar ansvar för miljön och för en hållbar utveckling runt sina anläggningar.

Citycon är marknadsledande i Finland och växer snabbt i Sverige och Baltikum. Totalt äger Citycon 33 köpcentrum och 50 andra
detaljhandelsfastigheter.

I Sverige äger Citycon åtta köpcentrum och sju andra handelsfastigheter, bland andra Jakobsberg Centrum, Åkersberga Centrum och Strömpilen i Umeå. Liljeholmstorget är Citycons största satsning i Sverige med en investering på cirka 1,7 miljarder kronor.

Citycon är noterat på Helsingforsbörsen."

Min undran är. Kommer detta Citycon att få folklivet att blomstra? Kulturen att segla iväg på guldmoln? Kommer vi nu att säga: "Vi ger oss iväg till Liljeholmen och drar några bärs" ..? Det sägs att stadsdelen Liljeholmen ska dra ut innerstaden till förorten när det hela mer påminner om något helt annat än just innerstad. Åk dit och studera området. Kika gärna in på http://www.liljeholmstorget.net/ och läs fliken "om oss" med lite lätt kritiska ögon. Läs gärna Citycons hemsida och fundera på vad som händer om man nu vill ha in hela söderort i "sina kvareter".

Blir det en levande stad med mångfald tror ni?