Den ofria tiden som stavas det fria valets tid.

(förra inlägget för med sig att jag kastar ut den här likt en oplockad gås, i råform)

Jag gillar musik. Jag har bred musikalisk smak och kan tänka mig en mängd olika yttringar. Musikkonsument helt enkelt. Jag lider inte heller brist på musik. Den kan man få doserad till sig vart man än håller till, utanför sin privata lägenhetssfär, fäst vid sitt fysiska fläsk. I princip överallt utanför min privata hemmaplats, lägenheten, kan man och hör man musik. I affären, tågstationer, på bussen, på tåget, ja överallt - och givetvis i hissen. Helst väljer jag själv vilket ljud jag önskar in i min kropp.

Jag kan till viss del ta det att jag får annat ljud in i mig - en stad är ljud.

Svårare är det att finna att man på ett bibliotek fått för sig att ge sina besökare små musikaliska tips när dessa sitter med näsan i en bok. Rent stilmässigt, hyffsmässigt, tänker man sig att det i en offentlig institution skulle vara så att man tänkte att här finns en mängd lika indivder, några läser om teknik, vattenkraftverk, en annan studerar till lärare, en tredje läser om pensionärernas rätt, en fjärde om fotbollens historia en tredje om konst och så vidare och den första gillar punk, den andra klassisk musik, den tredje hipp-hopp, den fjärde house ... Att då sticka in med att spela musik för dessa vore kanske något av det dummaste man tog sig till då någon eller några inte uppskattar just den musik som bibliotekspersonalen valt.

Och nu har det givetvis hänt. På Kulturhusets Bibliotek där koftan bytts mot mer fräcka paltor, man ska hänga med, där man vill vara spjutspetsen in i den nya världen, in i moderniteten, in i ungdommen - bjuder man sina läsare på bakgrundsmusik, man ger oss en extra tjänst. Vid mitt besök fick jag lära mig att gillar man det inte har man sitt fria val att inte gå dit. Sa bibliotikerien.

Jag kunde välja att inte gå dit. Här har vi något som pyrt in i dagens samhälle. Hela det svenska samhället stavas idag i mångt och mycket en låtsas frihet där du inte har den minsta valmöjlighet i egentlig mening. Sitter jag på SJ:s tåg och något spelar musik ur sin mobil så är det mitt val att lämna vagnen för en tystare plats och dennes fria val att köra på med musiken/pladdret. Bor jag i en hyresrätt och det planeras att bli bostadsrätt har jag det fria valet att flytta därifrån om jag inte vill säga ja till ombildningen - det blir ombildning vad jag än säger. Galleriorna utökas och blir fler. Där råder som vi alla vet vissa regler - man följer dessa och kan däri vara fri under den regeln som gäller - att man shoppar. Inne i Stockholms "City" [sic] finner du snart knappt ett ställe där du enbart kan slå dig ner och ta det lite lugnt utan att konsumera. Du är fri att göra som du vill om du följer konsumtionens regelsystem. Sätter du dig i Kungsträdgården på sommaren avlöses det ena musikaliska projektet efter det andra och där spelas det på så pass så att det hörs i halva stan - man ser pensionärena studsa ut mot Vantör. Exemplen av hur "fritt" det är idag kan göras lång. Du är fri om du vill lyssna på den musik jag lyssnar på - fri att lyssna/göra det som den vilken tar sig sin egen makt lyssnar/gör. Vill du inte lyssna så har du frihet att gå härifrån. Ta en sväng på stan. Du finner snart nog människor som går rätt in i varandra utan minsta koll på läget - som bollar vilka kastats ut i vimlet. Jag ser en härlig framtid där alla gör som de vill och det stora krockkaoset tar vid - det kommer onekligen se kul ut.

Beckett hade gjort något kul av det hela - han hade kört lite Monader.

Tillbaka till musiken på biblioteket. När jag hörde det undrade jag, varför? Varför spelar man musik på ett bibliotek för sina gäster? Jag kan i min själ inte begripa det. Jag frågade personalen. "En extra service", sa personalen. Hur tänkte man där på bibliotekets kontor, med chefen i sin stol och alla bibliotikerier samlade? Sa hon, "vi måste hänga med, kasta böckerna och tystnaden och visa att vi vågar - vi lver ju på 2000-talet" och där i hörnet satt någon och föreslog musik, för det ses ju som de ungas uttryck och sen var det väl en liten underbar anarkistisk protest. Tänk att verkligen bryta denna stolliga tes om att det på bibliotek ska vara tyst. Tänk att slippa den gamla urdumma idén att visa respekt för någon annan. Tänk att få stå där och nynna vid disken och se en sur gammal bakåtsträvare som vill ha tyst på bilioteket och säga åt honom att passar det inte att lyssna på den musik jag valt så är det bara att gå. Fattar de inte att det är 2009? En ny tid. Det är bara att hänga med. Ett bibliotek är inte detsamma som biblioteket 1950. Nu är det en värmestuga och en fritidsgård, och då kan man inte ha det tyst och våra ungdommar är vana med ljud så vi måste ju ge dem det - hur skulle det gå för dem som är vana med friheten om de var tvungna att vara tysta när det sitter här?

Man fick faktiskt lämna in förslag på låtar. Jag ska lämna in John Cages låt "3.14". Och, jag tycker synd om de som vill plugga, läsa och lära sig något i vårt "moderna" "fria" samhälle. De finns nämligen.