Min terapeut sa till mig: "Så Peter, vad vill Du göra med ditt liv om Du fick välja?". Jag sa, "Ja? ... har faktiskt inte en aning? Fullständigt stillestånd". Jag började kråma mig, såg upp i taket, ner på skorna och vräkte ur mig ord, hosta, som jag inte menade, harklade mig, sväva, likt dessa förbannade katter runt dess heta gröt (var nu det uttrycket kommer från ...) ... "vad vill du göra med ditt liv ...?" ekade det i skallen på mig då tåget gick över Skanstullsbron och det för första gången på mycket länge var moln över Stockholms blå himmel så att man åter kunde tänka ...
Nog vet jag vad jag vill. "Gå. Sitta. Skriva. Läsa. Lyssna. Hälla i mig kaffe på ett nattöppet café (således försvinner Sverige), känna livets puls (således försvinner Sverige), komma in i livet (således försvinner Sverige). Under senaste dagarna har tankarna rört sig och svävat kring ett möjligt eller omöjligt liv i Berlin på något sunkigt kvällshak, just kväll - märk väl, kväll - vid någon grumlig spräckt neonskylt med möjligheten att leva natten
i vaket tillstånd, att vara innehavare av ett litet obalanserat kyffe belamrat med böcker från golv till tak, att vara ständigt och jämt på resande fot med lätt packning, penna, papper och på dagarna leva Mitt liv i de stora städernas bibliotek som en rysk emigrant kring sekelskiftet 1900 prick utan några som helst revolutionära tankar och läsa, inne i ett intet, enbart sydamerikansk litteratur, ja, befinna mig i flytande form, flyta med i världen, ut genom en cafédörr, nerför gatan, rinna in på en bar, ramla runt i en gränd och likt ett fludium passera labyrinternas stadsformationer, caféer, barer, bibliotek, böcker, barer, ba ... att känna händerna på gatstenen, smeka den, leva i den ...
Men jag förmådde inte uttrycka mig så till terapeuten.
Jag sa: "Jag vet inte", que ne pas, I dont know (Ozzy) och framför allt, som Hallman sa, undvika svensken, byn Sverige, den är det jag funderar att fly ifrån käre terapeut - "flykten från mig själv helt enkelt", jag log ... tåget drog in i en tunnel och allt ljus försvann, en vacker kvinna log och jag tänkte på Mexico och dess inälvsrealister, på Fotografiska Museet och Mapplethorpe, Miró på Tate och St Petersburg och Lejonbron och Erimitaget, ja, Erimitaget och Pusjkin och Gogol ... inälvsrealister?
Det finns ett ickespeciellt kebabhak vid kanten av Montmarte, inte stort, ett hål i väggen med tre killar från mellanöstern och en stor tjock-tv och en radio som det talas arabiska ur. Jag brukar i den doften börja en parisvistelse i den kebaben. Det är inget speciellt med stället. Det bara är. Doften av friterade frittar och att allt är ordinärt och vanligt och det hela blir därigenom till ett paradis, en annan tid - att andas fritt i. Ingen säger något. Bara ett trevligt samförstånd från olika geografiska zoner i vår jordiska korta närvaro. Korta möten i en stad, som han sa, Arturo, där i romanen om städerna:
"Jag tänker inte se dem, jag tänker leva i dem"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar