tisdag 15 juni 2010

Vid Atlantens kant med portvin i ...

Det var där vid Tejou. Vid Lissabons hamn. Jag fick dricka mitt portvin som jag så länge drömt om, just precis ... där.

Där vid kanten, vid flodens mynning, stod som enskilda monader sju-åtta äldre herrar. De stod utspridda i slitna kostymer och deras skarpa blickar, "födda i havet", satt fastgjutna i horisonten västerut. På sitt eget vis fångade de havet med sin ensamhet.

Jag smuttade på portvinet. "Jag sitter mitt i fadon, det här är fado, jag är för en kort stund fado ...", flög tanken iväg. De väderbitna ansiktena piskade av Atlantens eviga vindar rörde inte en min. Mitt jag trasades bort i en fantasi och var plötsligt något som enbart råkade komma förbi - likt en vind. Det sägs att Fadon föddes ur vågornas rytmiska rörelser här vid floden Tejou. Det sägs att Fadon föddes ur Saudade som är den längtan vi har till det orealistiska. Det sägs också att Fadon föddes mellan himmel och hav. Ur drömmar, ur längtan ... ur våra olika öden.

Vi tog dock våra ting, betalade, gick i riktning mot Alfama. "Det här är mitt paradis", tänkte jag. Paradiset är inte att sitta med en harpa i ett moln eller en paraplydrink på en tom lång sandstrand. Paradiset är doften av slitna gränder, bakgårdar, buller och skrål, en vilsen katt, rostiga cykelhjul, ett regn, en vind i håret, skramlande skyltar, en ylande hund, röd neon som visar oss vägen med det enkla ordet BAR, livsbitna människor där var rynka är en berättelse om liv. Paradiset är längtan och drömmar. Det verkliga paradiset vore kanske att födas som en melodi ... en fadomelodi. Att få bosätta sig i en låt. Paradisets Fado. Fadons Paradis.

Lissboa, även du faller ur mina händer och försvinner som sand mellan mina fingrar. Du går din egen väg. Städer är onåbara ...

Sakta slog det till mot vingarna ögon såg ut mot de moln som inte kunde se tillbaka och tusentals med meter upp försvann tiden, alla tog det som självklart - att det alltid skulle vara så - när toppfenan längst bak nuddade himlen och det hela vara över lika fort som det inletts ... ingen skulle någonsin dokumentera eller få det på pränt, medan handen tog tag i väskan som åkt runt runt på det där svarta bandet ...
_________________________________________________________
Låttips: "Somliga säger", finns här.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Så fint du skriver, nu är även du fångad av fadon. Den går rakt in i hjärtat och breder ut sig i hela kroppen. Den stannar kvar. Man omsluts av något som är svårt att beskriva. Det hände mig i början av 1990-talet när jag besökte Lissabon för första gången. Sedan dess är jag fast...
Kat.

stadsflanören sa...

tack, när man fångats av fadon går den aldrig ur, helt riktigt :-)

Hälsar / Peter