söndag 13 juni 2010

En kärlek till vitt och ljust blått ... Argentina

Under invigningen av fotbolls-VM i fredags berättade jag för min kära om de känslor som väcks i mig i tider av stundande fotbolls-VM. Jag nämnde att under varje fotbolls-VM föds i mig den ständiga eviga tolvåringen. Jag minns inget av 1970. Har ganska vaga minnen från 1974. Men -78 minns jag mycket väl. Då var jag tolv år.

Mitt VM var 1978.

Av en härlig lustig anledning med inte så lite synkronicitet i, publicerades det en underbar artikel i SvD (12/6) i lördagens tidning med titeln: "Inte av den här världen". I den tar den norske författaren Karl Ove Knausgård upp sin kärlek till Argentina och dess fotboll.

Åren mellan ca nio och tolv år är möjligen våra mest nördiga år som vi, det mänskliga släkten, passerar. Man totalintresserar sig ofta för mängder av intressen och gör då det mycket noggrant. Året efter, när man fyller tretton, krossas ofta allt det som man byggt upp. Man inleder vägen in i vuxenlivet och döden. Vare sig det är flygmodeller, samlande, eller vad det kan vara, så ska det krossas. Kvar blir den tid som kallas barndomen. Där de år som lyser skarpast kan vara åren just mellan nio och tolv. För mig är barndomens tid och dess minne kopplat till sommaren -78. Den sista barndomssommaren.

Jag känner hela den där sommaren i varje por. Hur jag på sommarlovet låg vid badplatsen och läste om de olika arenorna och lagen. Kvällarna som vi lirade fotboll utanför hyreshusområdet och alla spelarnamn som sprutade ur oss: Kempes, Ardiles, Villa, Sjöberg ... Matcherna, konfettin, en första kontakt med något annat, en annan kontinent - andra färger. Jag kan verkligen känna doften och känslan av detta VM ... -78 är verkligen min Madelienkaka. Där föddes min kärlek för det argentinska landslaget som jag burit med mig till denna dag.

Tre år senare kom jag att få en argentinatröja av en släkting som varit i London. Den var, och det må låta lustigt, något av det vackraste jag ägt. Tröjan, som tyvärr försvunnit under ideliga flyttar, bar jag självklart vid varje match som Argentina spelade i VM under 80-talet. Att detta Argentina också kom att få den mest gudomliga spelaren i sitt lag gjorde inte saken mindre intressant. Artisten och känsloknippet: Diego Maradona. Hela mitt liv har jag funnit livet i de kaotiska galna andarna mer än hos taktikerna och de kyligt kalkylerande rationella. Hellre en Maradona med sin vildhet än Matheus. Hellre Argentina än Tyskland eller England. Hellre en John McEnroe än isbiten Björn Borg. Känsla, vildhet och galenskap har varit det som lockat i mitt liv. Argentina och Maradona förkroppligade detta för mig under min uppväxt.

Numer är jag inte längre den fullständiga fotbollsidiot som jag en gång var. Såg allt, läste allt. Nu för tiden gäller enbart en turnering - VM. Resten är en sammanblandad kökkemödding av tusentals och åter tusentals likadana matcher.

Den norske författaren tangerar mycket av mina egna tankar i sin artikel. Jag har aldrig varit i Argentina. Drömmen har funnits (man bör inte väcka drömmar utan låta dom förbli ... drömmar). Tangon och musik har jag i alla fall nosat mig till. Även Borges och där har vi också Taube ridande på Pampas. Jag håller fullständigt med Knausgård: "Att flytta till Argentina skulle för mig vara att flytta in i en roman"

Men jag saknat min tröja, det gör jag ...
(Läs även "Maradonas sparkar gäller överheten" SvD 29/6 -10)

2 kommentarer:

Anonym sa...

Hej!
Jag känner igen mig i detta, bortsett från att det som fick mig att fastna i detta mitt första fotbolls-vm var den (som jag tyckte då iaf) fantastiska låten de hade!
Har försökt hitta den men utan att lyckas, har du nåt kom-ihåg om det?
Annika

stadsflanören sa...

Minns den vagt och jag har nog inte hört den på länge. Det var en med bra drag i har jag för mig ... minnet, detta såll ...