Vid Skeppsbrons avslutning mot Slussen ligger ett par rostiga järnvägsspår som löper från "skilsmässodiket" (där båtar slussas mellan Mälaren och Saltsjön) förbi Djurgårdsfärjans fäste och vidare bort mot Skeppsbron där de någonstans försvinner ... dessa spår berättar om det som har varit för de som ska komma ... Kulturhistoria är, enligt mitt sett att se på saken, mer än kungar, slott och herresäten ... Jag har under mina slussenvandringar berättat om dessa och då relaterat till en specifik dikt skriven av Gunnar Ekelöf (som jag letat febrilt efter och nu äntligen funnit). Jag kastar nu helt enkelt ut den utan vederbörliga tillstånd från höga instanser. Må jag straffas. Den finns i "Färjesång" (så passande just här):
"I den unga sjudande huvudstaden,
vid det nya stolta riksdagshuset där,
alldeles nedanför gaveln,
under republikens hjärta,
där stod jag och såg på det kvarglömda spåret,
en skärning med rostiga skenor,
tistel, kardborre, malört,
ogräs och grus mellan ruttna sleepers
- hörde på dom som var med mig:
(urskuldande)
Snart ska här fyllas igen!
Så ge mig minnet av grus och ogräs,
malört, kardborre, tistel
och spår som ingenstans ledde.
Ge mig det värdelösa,
det som tjänat ut
och kan återgå till sitt ursprung,
det som tjänat nog
att adlas av glömska och vanvård!
Lyckliga ting som får vara sig själva,
vittra och rosta i fred!
Jag känner för dem."
Ekelöf levde i en förändringens tid i Stockholm. Så gör även vi. År 2010 känner man sig givetvis som om man befinner sig i en miniminoritet om man håller med Ekelöfs kulturhistoriska känsla ... ja, jag står bakom. Jag känner för dem.
Dikt: Gunnar Ekelöf, ur Färjesång (1941).
Övrig text och bild: Peter Frisk
8 kommentarer:
Jag håller också med Gunnar Ekelöf när han sätter vackra ord på den känsla som jag tillsammans med många andra känner inför debacklet om den "Nya Slussen".
Det kan ju vara intressant att veta vilket riksdagshus Ekelöf talar om. Knappast det på Helgeandsholmen i alla fall, där har aldrig funnits någon järnväg och det var inte speciellt nytt 1941, och inte heller det tillfälliga vid Sergels torg. Det han kallar "det nya stolta riksdagshuset" kan bara vara det gamla riksdagshuset på Riddarholmen som riksdagen lämnade år 1905. Det "kvarglömda spåret som ingenstans ledde" han talar om är inget annat än stambanan, Sveriges utan konkurrens mest trafikerade järnväg. Poetisk licens, om man så säger...
Sedan förstår jag att du vill dra en parallell till Slussendiskussionen (har du förresten formulerat något svar ännu i den här tråden förresten? http://stadsflanoren.blogspot.com/2010/06/tank-nytt-tank-till.html)
Du har tidigare uttryckligen sagt att du vill bevara Slussen i nuvarande utformning och jag förmodar av det här blogginlägget att det även gäller sammanbindningsbanan (den delen av stambanan som går mellan Centralen och Södra station) som den såg ut 1941. Då skulle vi fortfarande haft en bana med en svängbro som måste öppnas varje gång en båt ska förbi och som korsar både Tegelbacken och Söder Mälarstrand i plan, alltså med bommar. Den hade fortfarande gått i öppet schakt direkt framför Stadsmuseets entré och genom sitt buller försvårat dina Slussenvandringar.
Hade bevararopinionen på 40-talet varit lika påstridig som dagens så hade vi kunnat ha det precis så fint. För i 75 år hade det ju "alltid fungerat bra" och varit en "genialisk lösning på Stockholms trafikproblem", eller hur?
Poesi käre Herbert, enbart poesi ...
och efter poesin kommer verkligheten - jag håller på med ett svar. ta det lugnt.Jag har även läst YIMBY:s yttrande och kommer även att kommentera det. Du svadar värre än Thomas Berhard, ta det lite soft Herbret ;-)
Tyckte bara det var talande att du råkade välja just en dikt som medvetet förfalskar verkligheten så radikalt för den poetiska effektens skull och som dessutom får dig att framstå som en som ömmar för gamla uttjänta och opraktiska trafiklösningar enbart av nostalgiska skäl...
Men ärligt, Peter, tycker du liksom jag att det var bra att vi slapp svängbron i Söderström och bomövergångarna på Söder Mälarstrand och vid Tegelbacken? Eller hade du hellre sett dem bevarade?
Herbert, Tingesten: Det var säkert bra att vi slapp de broar du nämner i ditt inlägg. Men ... med det nya Slussenprojektet får vi faktiskt två öppningsbara broar, en i varje ända på slussen. Broar som kommer att öppnas så fort en båt som har en viss höjd skall slussa. Visserligen är det bara fotgängare och cyklister som drabbas av stoppen, så det räknas väl inte.
Ånej, tre klaffbroar blir det faktiskt, en på var sida om gatubron och en intill gångbron. Tanken är att bara en ska vara öppen åt gången så att man ska kunna promenera längs slussrännan till en av de två andra. Du kommer ju också att precis som idag kunna välja att knalla en kort bit i uppförsbacke och passera på den fasta gångbron direkt ovanför slussen, eller gå över från den övre nivån där det finns tre gångförbindelser till Gamla stan plus nya cykelbron längs tunnelbanan.
Klaffbroförbindelserna är hursomhelst bara bonus, möjligheten att korsa Söderström i kajplanet finns inte överhuvudtaget idag.
Bra att vi är eniga om att det hade varit lite besvärligt om pendeltågen varit tvungna att stå och vänta på båtarna vid den gamla svängbron. Du kan vara lugn för att det fanns en stark förändringsskygg opinion som ville bevara den till varje pris i alla fall. Jag misstänker att Gunnar Ekelöfs dikt är avsedd att läsas som ett inlägg i den debatten, därav de nostalgiska formuleringarna om stackars gamla rostiga spår som oförskyllt blivit offer för Utvecklingen.
Korrektion på mig själv: Ser nu att det faktiskt bara ska bli två klaffbroar (den mittersta gångbron ska tydligen inte ha någon), men det ändrar ingenting mer än siffran i resonemanget ovan.
Skicka en kommentar