Louise Bourgeois var en fantastisk konstnärinnan och en ytterst speciell människa. I denna vedervärdiga karaktärslösa tid vi lever i, där varje rynka och slitenhet ska suddas ut för att motsvara ett slags renhet, var hon en människa med fullständig egen Karaktär. Hos Louise Bourgeois motsvarade just varje rynka, varje slitenhet, livets erfarenhet. Allt detta visade på hela hennes inre uttryck och konstnärskap som den utslätade, putsade ”botoxade” människan, aldrig kommer i närheten av.
På utställningen i Paris fanns ett par verk som jag fastnade för. Det var en liten labyrintliknande dörrkonstruktion. Flera gamla dörrar bildade ett slutet rum. Därinne fanns ett skrivbord och lite tavlor. Ett hem? Faderns kontor? Barndomens rum? Det var inget speciellt med det hela men det grep tag. Ja, något tog tag i mig där. Det är inte alltid lätt att förklara vad som ibland fångar upp. Plötsligt står man där, fångad. I hennes konst finns en enkelhet, men trots denna enkelhet, ett djup som är svårförklarligt. Det var djupet som tog tag.
På utställningen fanns fler rum av liknande art. Inneslutna. Mörka. Stilla. Hemmets avskildhet kan också vara dess utsatthet. Ett barn är alltid fast i sitt hem. Intuitivt slog det mig att kopplingen till Marcel Proust är stark. Proust som ständigt på något vis sökte sin mamma och sin barndom och just använde sig av minnet. Enligt en artikel idag i SvD (2 juni 2010) citeras just Louise Bourgeois med att hon befann sig i den ständiga barndomen och i all sin konst egentligen letade ”efter sin mamma”. Att allt hon egentligen gjorde var påverkat av just sina ”tidiga år” i livet. I ett annat rumsverk på Pompidou stod en massa dammiga möbler, bord och syattiraljer i en gigantisk bur av hönsnät. Ännu ett slags fängelse. Dessa två ovanstående verk kom att bilda ingången för mig till hennes konstnärskap. I dessa ”rum”, tillsammans med fotografiet på henne, fann jag en ny konstnär att upptäcka.
Det hon i allmänhet är mest känd för är de stora kolossala spindlarna i alienstil (se bild här). Personligen tycker jag nog att de är de är minst intressanta - men rätt fräcka. Det stod en stor sådan ”sak” i Tuilerieparken i närheten av Louvren under den utställningen jag här refererar till. Idag är den borta. Men i parken finns fortfarande ett verk av Louise Bourgeois.
Gå längst västerut i kanten mot Place de la Concorde så finner du en samling armar skapade av Louise Bourgeois. Dess namn är ”The Welcoming Hands” från 1996. Händer som vidrör händer. Armar, tunna och nötta av tidens tand, men fyllda av kärlek och värme. När jag stod där och såg dessa fylldes jag av argentinaren Borges funderingar om tiden. Allt som har hänt i världen händer hela tiden i en ständig evighet. Vissa laddade ögonblick i våra liv, i vår värld, kan kännas som eviga. Vi har kanske en förmåga att fortgå i en slags evighet? En man sätter första foten på månen och vi ser honom där mitt i steget, fastfrusen, eller Maradonas gudomliga hand som i all evighet alltid rör en och samma boll, eller skottet mot en president, evigt, ständigt. Eller din/min första kyss. Ständigt finns den där, i all evighet. Dessa eviga minnen sitter kanske kvar i oss och i världen och det är inte svårt att framför dessa armar och händer påminna sig om Michelangelos Gud i det Sixtinska kapellet som ger liv åt människan. Ett laddat möte som kan sägas fortgå i evig tid. Var sekund sätts livet igång. Likt dessa armar som ligger här i parken i evig förening.
Ett liknande laddat möte fann jag således i mitt första möte med Louise Bourgeois där på Pompidou. En levande brinnande laddad konstnärinna har gått ur världen. Hon gick i går bort 98 år gammal och den tusendel av sekund som hon satt framför kameran är en tusendel som i evig tid alltid existerar tillsammans med henne och din och min eviga existens.
Läs mer om Louise Bourgeois här. SvD (1) (2), DN (1) (2) (3) Läs även understreckaren "Envis överlevare som inspirerat generationer"
Text och bild: Peter Frisk
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar