I väntan på Godot ...

Det är intressant att det just är Becketts I väntan på Godot som uppförs i dagarna i både Stockholm och Göteborg ... Vad vet jag, kanske även på fler håll i världen. Ett tecken i tiden?

Väntar vi på något? Vad väntar vi på? Ett nytt kök? En kick? En ny dator? Sjunkande bostadspriser? Vad? Ställer du dig vid Jakobs kyrka vid Kungsträdgården nu idag 2009 så känns det som allt stannat, som om tiden väntar på ... något. Hjalmar Söderberg hade, om han befunnit sig där, kanske fångat den andan och skrivit något klokt ... Det sägs i den göteborgska uppsättningen att Vladimir och Estragon placerats på en öde ö - ska den månde symbolisera vår tids paradisiska semsterturistö? Där sitter vi, den västerländska moderna människan, i klungor och drömmer oss bort ... turist efter turist glor vi ut mot vattenbrynet och hoppas på ensamheten ... paradis säger man ... och så väntar vi. Kommer den inte snart - den där lyckan?

Ja, vad väntar vi på? Och vad väntar dessa två slitna figurer på? På Godot? Och om ön ska vara en semesterö, varför har ingen kört bort packet?

Jag hörde talas om en sekt för ett tag sen. De hade följande tes. Trodde man på deras Gud skulle man komma till deras paradis. Den paradiskiska huvudidén var att man i evighet skulle sitta och glo ut mot en vit sandstrand, klarblått vatten och ständiga eviga solnedgångar ... är det det vi väntar på? Har inte resebranschen lärt oss det ... och spelbranschen?

Är det inte det rena helvetet vi väntar på?

Det påminner mig om min kusin. Inga namn nämnda. Han jobbade över som en tok och sparade ihop 80 lax för att ... renovera sitt vardagsrum. Där satt han väl i sitt nya vardagsrum och ... vänta. På vad? Sin plasma-tv? Å andra sidan var han lite våghalsig och tog en trip till Thailand. Väl hemma sa 25-åringen med glädje "det var som i katalogen" ... kan man tänka ... ja med glädje, "som i katalogen". Vad hade Beckett sagt ...

Hade han kanske sagt, "jo där sitter ni, en liten pyttedel av befolkningen på jorden och väntar. Ni sitter i ert skapade paradis med murar höga, gömmer er från krig och elände, släpper ut mest skit per man, bepansrar era villor med exotiska träslag, omskapar kuster, bebygger och schaktar ur, spelar spel - allt för er egen skull. Utanför och bortom denna gräns finns de som ni väntar på, de som ni anar, de som ger er oro, som ger er en viss ångest. Det där som ni inte kan ta på. De som kanske en dag reser sig och tar tillbaka paradiset som vissa av oss bestämt tillhör oss - ja bara oss. Vem vet de kanske kommer nerför de Vita bergen och ..."

Förmodligen hade han sagt nått helt annat, Beckett ... han kanske hade nämnt livsledan, döden eller som det står i pjäsen: "Kvinnan föder gränsle över en grav Det glänser till av ljus ett kort ögonblick innan det blir natt igen"

Det kanske är det vi ska fundera på när vi sitter där vid vår strand - ljuset vi ser är där en kort stund, sen blir det natt, och där är vi alla lika.

Orkar vi ta vara på den ... tiden?

Några recensioner här: SvD, DN, GP "DN 26/3" "DN 26/3 2" "SvD 28/3"

Torsten Ekbom skrev följande om Beckett och hur "alla hans figurer strävar mot den rena andligheten, den självförglömmande gudsupplevelsen är de ohjälpligt förbundna med livet – kroppen, minnena, tingen. Världen återvänder alltid bakvägen genom fönstret hur mycket man än försöker stänga den ute."