Låt arkitekterna räkna tyngdfasthet - fram med graffittimålarna

I förra veckan trilla jag in på Kulturhuset där Stadsbyggnadskontoret hade en utställning under Kulturfestivalen. Längst inne stod två stycken personer från Stadsbyggnadskontoret (förmodar jag) och talade med ett större sällskap. Man talar stadsplanering. Hur vill medborgarna att staden ska se ut. En distingerad herre i medelålder i publiken gav en liten kommentar om att han ser på Stockholm genom den litteratur han läst och genom vad konstnärer har uttryckt i tavlor om staden. När han tänkte på Stockholm var det genom litteraturen. En speciell vy, en intressant vinkel och han tycket att man skulle tänka på dessa vid stadsplaneringen. Att det finns platser som är direkt kopplade till olika verk, och det väldigt starkt (man kanske kan säga att en del i detta är uttryck för vad vissa kallar stadens själ), och att platserna får sin speciella rikedom i och med dessa böcker, beskrivningar och motiv och man skulle givetvis också kunna koppla filmen (som mannen inte nämnde). Det finns således värden som enligt vissa är sammankopplade till dessa vyer och utblickar och han undrade om det inte vore bra med en läskurs för Stadsbyggnadskontoret.

Tyvärr är vi fängslade i hur det ska vara. Arkitekten ritar hus och filosofen fundera på filosofi och bartendern blanda drinkar. Vi tror på det stenhårt idag att arkitekten ritar hus och gör det med en konstnärlig botten, med  estetiskt kunnande, med en blick för proportioner ... men icke. Vi bedrar oss. Arkitekten är en tjänsteman, ingenjör och ett slags industriarbetare. Denne producerar färdiga lösningar som finns tillhanda i ett datorprogram. Han har ingen koppling längre till konsten. Arkitekten vet inget om konst eller estetik eller design. Detsamma gäller stadsplaneraren. Vi tror att denne planerare kan planera städer men det är tyvärr helt fel - stadsplaneraren är lost. Stadsplaneraren tillhör släktet som är på fel plats. Var som helst i samhället vore han rätt än den platsen att planera städer. Det blir bara fel, hela tiden, fel. Ingen stadsplanerare har någonsin lyckats.

Nej, det borde bli ombytta roller. Vi borde ha människor med fantasi och med egen initiativförmåga, våghalsiga människor som vågar ta ut svängarna utanför normen. Inte några klonade egenförmodade-innerstadstrendiga-boboianer som vill bo och leva sina liv i ett kylskåp eller en obduktionssal. Vad vi skulle behöva är mer graffittikonstärer på arkitektkontoren. Här har vi människor med konstnärligt sinne och med färger och former. Låt dessa rita våra hus och göra dem vackra medan arkitekten gör det han kan. Räknar på hållfastheten och möjligheten att förverkliga det graffittikonstnären eller konstnären kommer på.

Varje arkitektkontor borde ha 4-5 graffittikonstnärer, några författare, poeter, musiker etc. som tillsammans kom på idéer och ritade det nya. Ingenjörerna = arkitekterna skulle vara de som förverkligade möjligheten tekniskt.

Men tyvärr är verkligeheten medioker och vi får leva med fantasilösheten.

Peter Frisk