Jag har under en längre tid funderat på ett bokprojekt, en slags essäysamling, med arbetsnamnet "Stockholm - en döende stad". Hemma har jag fyllt pärmar efter pärm om tiden 1998-2011. Om stadens förändring. Titeln är delvis snodd från Thåströms låttitel "En vacker död stad" som jag tolkade in, säkert fullständigt felaktigt (men det spelar ingen roll), på Stockholm. Fel eller inte så passar det klockrent på dagens Stockholm som för varje dag som går enligt min mening - dör.
Vad jag menar beskrevs i en artikel av Julia Svensson; "Här råder djungelns lag", i DN den 9 augusti mycket bra och sammanfattande.
I slutet av 1990-talet jobbade jag på en dementavdelning på Kungsholmen. En morgon öppnade en sjuksköterska morgonkonversationen med hur ledsen hon numera var och att hon knappt ville gå hem. Eller rättare sagt, hon oroade sig om att gå över gården där hon bodde. Varje gång och kom hem satt ett gäng av hyresgäster på uteplatsen som plötsligt blivit väldigt aggresiva. Något hade uppenbarligen hänt. Huset hon bodde i ingick i allmännyttan och var nu inne i en ombildningsprocess och gänget på gården var för att bilda bostadsrättsförening. När hon passerade kastades ord som "kommunistkärring" och "inte fan ska några skitkärringar stå i vägen för att att jag ska få chansen på ett av mina största klipp" och liknande ur sällskapet av vuxna människor med "viktiga" jobb.
Det var min riktigt första direkta kontakt med ombildningsvärlden av bostadsrätter i Stockholm och det var i dess begynnelse. Hon avslutade sin berättelse med att säga att "jag har inga politiska åsikter, det enda jag vill är att bo i lugn och ro i min hyresrätt som jag alltid gjort". Vad som sedan hände vet jag inte men med all sannolikhet blev huset bostadsrätt och jag antar att uteplatsherrarna tog hand om styrelsen och att sjuksköterskan kom att lämna sin lägenhet rätt snart.
Det här var alltså tidigt i bostadsrättsombildningens historia. För lite mer än tio år sedan. Med andra ord inte länge sen. Tio år senare var staden fullständigt förändrad och det är den perioden, från den tidpunkten till nu, som ligger i mina pärmar. En tioårsperiod som inte bara förändrat Stockholm utan Sverige och Europa och världen fullständigt. En förändring som jag tror väldigt få ännu lagt märke till. En förändring som förmodligen kommer att göra sig påmind med en motreaktion på ett eller annat sätt inom en snar framtid. Ja visst, förändringen har varit global. För den något mer vaksamme, den något mer reflekterande (och då menar jag de ytterst fåtaliga som följer nyheter och händelser kopplad med en tendens att fundera på historiens gång och dess förändringar samt kommande konsekvenser långt mer än att enbart läsa dagens senaste rubrik i en dagstidningen) över nutiden så bör man lagt märke till att åren mellan 2000-2011 förändrat världen fullständigt på alla plan. Tyst, smygande och omärkbart snabbt så att många känner det som om inget har hänt.
Vi börjar med den "döende staden" och vi inleder med stadsdelen Södermalm. En stadsdel som bör vara den stadsdel som bytt ut störst del av befolkning under kortaste tid i Sverige (ang det ämnet har jag inte sett en enda tillförlitlig undersökning eller analys om denna rätt gigantiska folkomflyttning).
En hyresrätt ombildas. I vissa fall har man lyckats köpa den billigt och sålt den dyrare än vad man köpte den för. Många som bott hela sitt liv på Söder kom att sälja sina lägenheter vid ombildningarna från hyresrätt till bostadsrätt och i flera fall drog man från stan och kanske slog sig ner i Mariefred eller Trosa eller ännu längre bort när priserna där sköt i höjden. Vissa ville kanske bo kvar men kunde inte annat göra än att sälja och flytta. I vissa fall tömdes hela hyreshus på de som bott där tidigare, som haft sina rötter här, genom att de sålde och flytta någon annanstans. In kom andra utan dessa rötter och man bör komma ihåg att även stora städer har människor som har sin hembygd just där. Nåväl. Människor, boende, med kunskap om sitt område och med trådar bakåt angående dess historia kom att flytta ut. In flyttade människor från alla håll. Dessa hade nu köpt sig en bostadsrätt. Inte fått ett hyreskontrakt genom någon slags kö. De hade med "sina" slantar köpt sitt boende och det dyrt då fler ville bo på en och samma plats. De såg sig nu som ägare av något som nu blivit "status". De som flyttat hade haft lägenheten som sitt hem och det var liksom inget mer med det. De som flyttade in såg på sin bostad med andra ögon - som en investering. Ett objekt att förädla. Ett objekt som kunde få sitt värde att öka genom olika ingrepp. Ett nytt kök, ny inredning, ny dusch m.m. ... Om det nu utanför försvann ett träd, en park eller uppfördes ett märkligt hus så brydde sig inte den nya hyresgästen inte om det. Förändring kunde inte ske då de inte visste hur det sett ut innan. En slags likgiltighet tilltog i deras närområde och om man förtätade staden märkte dessa inget av denna förtätning. "Så här var det i en stad" menade de. "Så går det till, helt enkelt". Dessa kunde inte begripa att det fanns folk som protesterade och många av dom gick med i nån klubb, typ YIMBY (Yes In My Backyard). Plötsligt började ord som "urbant" dyka upp och man döpte till slut mataffärer som var kombinerad till krog till namn som "Urban Deli". Att staden var stad räckte inte man var så osäker på det så man var tvungen att verkligen poängtera det. Den tidigare befolkningen hade inte haft samma osäkerhet. Dessa hade bott och befunnit sig där de var och levt just som de storstadsmänniskor de var. De behövde inte manifestera vad de var. De tidigare boende fanns och bodde och verkade på något vis utan räsla eller osäkerhet över om de var stadsfähiga eller inte. De var bara helt enkelt. Nu svämmade denna oro över till stadshuset och till politikerna som skulle skapa mer "stad i staden" och på stora vepor på byggställningar stod att man byggde "mera stad" och man gjorde det för den "urbana människan" som ville ha mer "stadsliv" vilket var i deras ögon lika med shopping och kaffelattedrickning. I tidningarna talades om "de trendiga cafeerna" men vad det betydde fick man aldrig veta. Bara att det låg en massa "trendiga cafeer just där eller här. I staden innan existerade en större pluralitet än den som kom och som prisades som så fantastisk. Men det "passade inte in" nu, här, i den här stan, nix.
Så vad förde denna snabba omförflyttning med sig?
Dyrare hyror för de som hade lokaler i fastigheter som blev bostadsrätter. Plötsligt fick butiker, caféer och teatrar problem och andra som haft sin publik från de förra, de som flyttat ut, de som gått på ställena och trivts där, eller rättare, bara varit där, hade nu flyttat ut och man fick nya kunder som såg lite annorlunda på det här och det började talas om "sunk"-ställen och nya kvastar dök upp och framför allt nya färgpytsar som var fyllda av vit färg. Bara vit färg. Ren färg. Absolut ingen sunk (ett ord som spritt sig över allt det som inte är så som det "ska vara" idag). Vit ren färg och ljusa väggar utan något på. Nu menade man att en stad enbart kunde vara "modern". Att det var just stadens djupaste innehåll. Nu höjdes hyrorna och många lade ner sina gamla verksamheter som nu sågs hos den nya befolkning som icke stadsmässig. Ej urban. Nu kom konceptcaféerna som av någon anledning var förvillande lika överallt. Plötsligt, på bara några år, var hela stan fylld av klonade inrättningar. Inte nog med detta, mitt i detta, hade de nya som flyttade in fått en annan idé som låg i tiden - ombyggnadsnojan. Man skulle bygga om och framför allt skulle man bygga om köket. Ut med det gamla (med ordet sunkiga) och in med det nya (med ordet, modernt, trendigt). Vare sig om man nu var stenrik eller enbart lånade upp sig till någon slags rikedomen så såg köken identiskt likadana ut. Svarta. Fyrkantiga. Med vita väggar. Köksföretagen talade om lyx medan och kunde sälja en masse till folk som trodde de nu var speciella och uttrycken och estetiken var exakt likadana för alla (mest trist borde det ju vara för de rika som alltid vill sticka ut men det fattade inte de rika något av). Ett slags låtsatslyxigt svenssonkök som alla gick på. I tidningarna använde mäklarfirmorna en och samma identisk bild till alla bostadsrätter i hela Stockholm. Orkideförsäljarna gjorde stora vinster.
Ekonomiskt var det nu så fiffigt ordnat att denna fors av frisläppta hyresrätter som inte givit något värde alls då de var hyresrätter (ja, det hade någon märkligt värde för de som bodde och trivdes där men det kunde man ju inte räkna i siffror och gillades inte av de nya kvastarna) plötsligt fick ett ekonomiskt värde och att man kunde "sätta ett värde" på dessa lägenheter och i stora klumpar släpptes dessa ut på den "fria marknaden" där man nu kunde använda dessa lägenheter som "säkerhet" för att få lån. I stället för att man hade en lägenhet som man "bodde i" så hade man över en natt, då överlåtelsen var klar, blivit ägare till sin egen bostad som nu var "värd" allt från 1 till 2 till 3 till fyra eller mer miljoner. Från ett värde på intet, 0 kr (kan man inte sälja en sak har den inget värde helt enkelt - men man kan ju sälja svart säger då någon, jo ja, om man har värden på sin sida och kan krångla så värdet är 0) till miljoner över en natt. För er som inte förstår hur pengar kan skapas ur intet, hur kapital dyker upp ur det tomma rummet, så är det just på ett sånt här viset det går till - vi människor hittar helt enkelt på ett värde beroende på omständigheterna och i vår tid säger vi att det som hittar på det hela är den s.k. "marknaden" - den (eller rättare sagt människorna, något annat kan det ju inte vara, hittar på det där värdet som står i tidningar och annonser).
Plötsligt satt så en kille där med sin pytteliten etta som varit en lya att bo i och som han då och då betala sin hyra i tid och där allt rullat på till att plötsligt över en natt, genom ett pennstreck, vara värd ca. en miljon. Vid besöket på banken behandlades han helt plötsligt som en mycket respekterad person. Man log mot honom bakom disken och vädrade en viss provision. Man frågade om han ville ha kaffe. Man upplyste honom om möjligheten att låna på sin bostadsrätt som nu hade "det och det" värdet (man pekade på några diagram) och att det är alltid var "bra med lån" och nu hade han ju en "säkerhet" och allt och "ni vill kanske renovera lägenheten lite, det höjer ju värdet ännu mer" sa den unga propert klädda tjejen på halländska bakom disken med en puffande blink i ögat. Plötsligt uppstod en ny möjlighet. Den lägenhet som tidigare varit en plats att bo i och leva i hade nu också blivit ett investeringsobjekt med möjlighet att gå utanför hans vanliga gränser. Han var med i matchen helt enkelt. Han fick möjlighet att konsumera. Man gav honom också små andra välvilliga tips: "kanske en pensionsfond?" "eller vad sägs om aktier? Alltid en säker sparform och för att få Dina pengar att växa. Öka dess Värde". Man gav också förslag på möjliga resor "för det var han värd" som hon uttryckte det. Hur det nu än var så var det viktigt att "hans" pengar slussades ut i något av dessa "ekonomiska system" och började "växa". Han behövde ju inte lägga allt "i samma korg" utan "sprida sina risker" men också vara väl medveten om att "värdet" på bostaden bara skulle "öka". Hon avslutade det hela med ett leende.
Plötsligt hade han "valfrihet". En mängd val låg nu framför honom. Första frågan var om han ville gå omkring och loda här på Söder som han gjort i så många år utan flis. Visst, det var charmigt och han var ju född här men det var ju under förändring. Inget var längre som det hade varit och många flyttade iväg och nytt folk dök upp och hejade glatt och "urbant" och satt på de nyöppnade caféerna som om de alltid suttit där och gamla kvarter fick nya namn som satte sig efter en kvart och blev "trendiga". Att gå här och lida när man kunde sälja den där kvarten och få ut alla pengar ... som ju var "hans" pengar ... Han slog till och sålde. Då han köpt den billigt och värdet var högre dagen efter än vad priset satts fick han 400.000 i vinst - i reda pengar (här mina herrar har vi de skapade pengarna som kom ur ingenstans - men nu, nu skulle de in i systemet). Han satte i gång att konsumera. Han skaffa en liten hyreslägenhet i en mindre ort i närheten av Västerås och inledde en del resor utomlands, Thailand, New York och han köpte elektronik. Dator. PC. TV-spel. Platt_TV. Ja han verkligen hjälpte till så gott han kunde för att få Kina på fötter med "sina" pengar och var till viss del en liten bit i det stora hela som låg bakom undret i Asien.
Lägenheten hade han sålt till en kille på 21 år från Härnösand. Pojken hade inga problem att köpa lägenheten då föräldrarna sköt till den lilla insats som krävdes och när han fick nycklarna log den lille fjunige gossen som var student samtidigt som han sa att "den kan bara bli värd mer och mer, en investering helt enkelt".
Nu hade vi 400.000 som släppts loss från ingenstans plus härnösandsgossens lånade pengar och de pengar han sedan kunde låna på de lånade pengarna och vi ska också ta in de pengar som banken fick in i olika provisioner samt att de fick låna ut pengar och på sätt sätt kunde visa att de hade än mer tillgångar i sin bank. Alltså fler pengar släpptes loss ut i det "ekonomiska systemet". Vår vän i Västerås konsumerade nu inte bara förgänglighetsprodukter. Han lade även in pengar i några pensionsfonder. Dessa kom att stiga då de som handlade och ökade dessa fonder spekulerade i fastigheter som enbart kunde stiga i värde. Detsamma gällde kille från Härnösand. Alltså. De pengar som inte fanns när lägenheten var hyresrätt, då den var värd 0 kronor hade nu satt fart på ett hjul som rullade av sig själv. Inget hade producerats men pengar hade skapats och ... allt kunde väl bara vara bra? Alla tjänade ju på den här historien. Kina fick sälja grejer. Banken fick in pengar. Vår gamla söderbo fick förverkliga några drömmar han hade och den unga kille från Härnösand var ju nöjd. Så var finns problemet?
I huset där detta hände sålde 13 stycken sina lägenheter efter ombildningen. På hela Södermalm ombildades mängder av hyresrätter och på olika vis frisläpptes kapital som inte skapats genom produktivitet. Dessa pengar blev till en stor slant. Miljarder av "skapade pengar ur intet" flöt ut i det "ekonomiska systemet".
Staden förändrades. Attityder förändrades. Miljöer förändrades. Någon ekonomisk kris kunde det aldrig bli tal om ...
Peter Frisk
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar