En solig parad Anno 1999 - en text.

För ca 15-16 år sedan försökte jag mig på konststycket att skriva en roman. Det hela gick givetvis  åt helvete. Nu i morse läste jag i morgontidningen om en parad och det slog mig att jag skrev en liten sak om en parad nån gång 1994-95 (nånting) till denna bok som skulle ha namnet "Lindansarnas Tröslöshet". Paraden i fråga skulle vara ett slags framtidsvision (år 1999 och jag tror också att jag lagt till ett och annat under 90-talets slut). Texten har sina ljusa stunder trots sin pubertala ton - längre än så kom jag aldrig i min utveckling. Trots att det berättelsen luktar vattenfestival, EU-snack, midi nittital, Bingo-Lotto och annat i tiden så har den faktiskt sina poänger år 2011. Det här är innan prinsessabrölopp  och internet och aktieboomen och bostadsmarknadsboomen. Texten är möjligen inte direkt välskriven. Men orkar man sig igenom den, kan man finna en och annan roliga detalj att suga på och kanske även ta sig en funderare över.

Peter Frisk  

"Solen började att visa sig i öster. Himlen var blå som den endast kan vara i detta nordliga Venedig. Denna stad mellan broarna, denna fordom av sjömän kallad den "gula staden", detta Stockholm som nu låg likt en kvinnas guldlockiga hår över Mälarens stränder som en oplockad oskuld, högtidsklädd, en morgon i juni. Vattnet glittrade, duvorna kutt­rade under taksprången. Frukt och ölbilar svängde upp på torgen för att lasta av sina produkter. Staden vaknade. För att vara en sådan tidig mor­gon­timma så sjöd livet i staden mer än vanligt; och det med en beslut­samhet som man bara kunde skåda i detta Svenska Rike. Det putsa­des och det fejades på allt som kunde bli blankt. Hela vägen som den stora paraden skulle utnyttja glänste likt det vackraste smycke som drott­ningen kunde uppbåda. En underbar dag låg framför nationens, och dess ledares, fötter.

   Norr om staden, närmare bestämt vid den anrika Hagaparkens stora fält rullade kompaniförband efter kompaniförband in. Dessa ställdes omsorgsfullt upp efter noga planerade linjer. Spikraka rader i millime­ter­precision. På vissa håll uppstod små irritationsmoment, man hade inte fått bort all den byggnadsmaterial som låg utspridd i parken och med ett raskt mod skickade man efter åkare och maskin­medarbetare, för att på så sätt, få en viss ordning i denna nyss uppkomna oreda. Man hade inte kommit längre än att plana ut parken, fällt träden, och rivit de minsta byggnaderna. Endast vissa markarbeten var på­började vilket gjorde att man hade en förträfflig grusplan till sitt förfo­gande. När det mesta röjts undan kunde man ställa upp sina fordon på ett tillfreds­stäl­lande sätt. Överbefälhavaren tog sig en sista rundtur för att försäkra sig om truppernas utomordentliga kondition. Allt syntes vara på sin plats. Alla enheter var samlade. Från olika håll hördes trumpeter värmas upp, någon slog på en trumma, vapnen sågs över en sista gång, uniform­er rätades till. Dagen i fråga var den 6 juni 1999 och för första gången hade man stängt av hela innerstans biltrafik. Inte en bil, förutom polis och militär, tog sig igenom tullarna. Och inga protester hade hörts! Där trupperna skulle marschera fram hängde vimplar och flaggor om vartan­nat, gula och blåa riks­flaggor vajade för den tunna morgonbri­sen, och guldsjärnsprydda Europaunionsflaggor med blå bot­ten kantade den väl­putsade asfalten.

   Vid halvtolvtiden rullade femton mörka limosiner och tolv polispi­ke­ter in genom den norra Hagaparkens vackert ornamenterade grind. Med en rasande fart for dessa förbi det nedmonterade Chinatältet, vilket vän­tade på transport till Skansen, och vidare fram till de väntande ka­lescherna som stod upputsad och granna längst fram av detta skådespel. Vårt älskade kungapar med sina små duvor runt omkring sig - dessa kur­rade ljuvligt och kastade konfetti till de uppstramade soldaterna - gled elegant ut ur den bepansrade bilen och hjälptes upp i vagnen av en ung och vacker löjtnant ur Svea Livgardes Kavallerikår. I de efterföljande åkdonen upp­steg efter rang värdighet och prestige: Statsministern, För­svarsministern, Utrikesministern, EU-Kontaktministern, EU-Presidenten, EU+NATO-ministern för den Europeiska Försvars och Krigsorganisa­tionen, och därpå hela Riksrådet och i den absolut sista vagnen, men i samma säll­skap fick oppositionens representanter tränga in sig.

   Paraden skulle gå igång prick tolv. Det var tänkt att dessa dignitärer skulle ha en timme på sig att komma till den vackert estetiskt utformade läk­ta­ren som uppförts på Lejonbackens topp. Framför den norra sidan av det befintliga Kungliga Svenska Slottet. Hans Majestäts Livgarde, och en Musikpluton, var kommenderade att stå och förnöja den månghövdade publik som tidigt försäkrat sig om bra platser vilka man se­dan sju på morgonen hade spelat olika svenska marscher för dessa glada svenska morgonfåglar. Framför riksdagshuset och vid Norrbro hade en av Vatten­festi­valens mycket behändiga läktare inlånats och monterats upp; allt för att de tusentals och åter tusentals hitresta parlamentariker och kommunalpampar, lobbyister, fackledare, högre tjänstemän inom den statliga förvaltningen och Generaldirektö­rer tillhörande en nyutnämnd Fallskärmsjägardivision samt deras fruar skulle få plats. 

    Några kilo­me­ter norrut började saker och ting att röra på sig. På storbilds­skärmen visades nu kortegen från allehanda vinklar och det gick ett lätt sus över nejden. Först ut genom Haga­parkens södra grindar var Kungliga flottans musikkår i toner av Viktor Widqvists marsch; "Under blågul fana", därefter Svea Livgardes Kavaleri­kår i sina välkända uniformer, pampigt ridande på kritvita häs­tar, och snart nog kom de kungliga med Svea Livgarde för fot efter sig, bakom dessa ytter­ligare en tropp Kavalleri, därefter Stats­minister med anhang (ministrar och ministrar), och bakom dessa ännu en musikkår med en infanterikår bakom sig. Och sist, men inte minst. Polisen.

   Den blomsterbeströdda vägen kantades av ett mycket stort antal människor, trottoarerna var överfulla och polismakten hade med stor möda omdisponerat Svea Rikes alla tillgängliga kommuners polismedarbetare. Det var en stor ynnest att få stå häck en sån här viktig och vacker dag. Kortegen passerade Sveaplan, gled upp på Sveavägen; vid Wenner­grenscentret tog hyllningarna fart rejält och mängder av entlediga kon­torsmedarbetare hängde likt klasar ut ur byggnadens fönster, blommor kastades, vimplar fladdrade, rop hör­des. Vilken fest och vilket väder! Mången var det av åskådarna som mindes ishockeylandslaget trium­fer vid Sergels torg, fotbollslandslagets dundersucceér i Rålamhovsparken, etc etc och etc och ännu mer etc. Ja tårar rann på mången kind och stoltheten kom till­baka, man gladdes åt festen och att få överglänsa grannländerna, som varit så sturska de sista åren. Här fick de allt se på yra! När man kom ut på Ser­gel torg slog folkhavets starka vrål upp mot dessa glimmande bets­lar, trumpeter och putsade kaskar, sträckta kragar, guldknappar och ord­nar; musiken drunknade i oljudet och konfetti ströddes över allt och alla. Näst intill varje litet prång var ockuperat av någon; här och där stacks näsor ut; från skraporna, från bankpalatsena, från det i folkmun om­döpta "Tukthuset" (omdöpt efter den stora jakten på svikarna) - tidigare Kulturhuset - i vilket man gjort vissa margi­nella förändringar. Dessa små detaljer inskränkte sig till en breddning av gatan upp mot Brunkebergs torg för att därigenom få en galant parad­gata som länge saknats i staden och ner till Strömmen och Norrbro. I nyss nämnda hus, Kulturhuset, hade man placerat kommissionen för EU-frågor (KFEUF). Där fanns nu goda möjligheter, genom det väl ut­byggda informationsnä­tet att integreras i Europa, att gå igenom de se­naste offentliga besluten, att gå igenom de senaste omröstningarna i Bryssel, att få en uppfattning om Madrids syn på vinkontrollen, att spekulera om den Italienska hund­skattens införande i ett svenskt perspektiv, m.m. Här fanns även mycket kompe­tenta EU-analytiker, informationsassistentsmed­arbetare, IT-exper­ter och annat väl utbildat folk väl tillgängligt. Biblio­teket hade omorga­niserats, moderniserats, utökats och specialiserats; på EU-frågor, EU-litteratur, EU-kuriosa, EU,s motorvägssystem, EU,s flygplatser, lokal stadsplanering, samt att Vattenfestivalens delkontor för tillståndspröv­ning av kommersiella utbud låg på övervåningen med magnifik utsikt (förövrigt så hade man monterat en gul jätteanka på taket - vilket blivit en ny symbol för staden). Givetvis fanns där nu också en börssal där man kunde inhämta de absolut senaste händelserna inom den världsliga markna­den med omnejd. Vid Åhléns stora tegelvägg hängde en bande­roll som gjorde reklam för programmet "Storstora pengar". Prydligt och stilla gled kortegen igenom den krans och flaggprydda glasomfattande porten under Kultur­huset, förbi Riksbankens mäktiga byggnad, upp på drakens rygg och vida­re ner mot Malmtorgsgatan, som även den nyligen breddats, så att den löpte vackert ut mot Gustav Adolfs torg. Där hade en liten omdis­ponering gjorts för att få ett nordiskt Champs-Ellyseés; man hade helt enkelt flyttat den ärevördiga Gustav II Adolf närmare den kungliga ope­ran, och ansåg detta vara en smärre pettitess som inte borde störa "Lejonet från Norden" i sitt himlaspel. När allt nu kom ikring, så gjordes ju allt detta för att glädja och prisa vår gamla krigarkonung. Nog skulle väl en sån hjälte vara positivt inställd till paradgator och allt vad detta förde med sig.

   De fint utpyntade celebriteterna for nu i godan ro ut på Norrbro, över Norrström där publiken nu reste sig upp för att vinka; Kungen och Drottningen viftade med sina behandskade lemmar, deras små duvor vinkade även de, men då givetvis med en viss värdighet och grace. På läktarna runt om i staden svimmade en och annan pensionär av den upp­hetsande synen - ja, för en del blev det på tok för mycket yra. Man när­made sig nu den svåraste passagen på denna resa; det gällde den korta bit på Slottskajen och bort mot Lejonbackens östra sida och den skarpa sväng som hästförarna där skulle göra med sina vagnar. Ett sus gick ge­nom staden när dessa lyckades beundransvärt med sina uppgifter, och vagn efter vagn rullade sakta upp mot toppen. På storbildsskärmen som stod vid Stallkanalen, samt på tio andra platser i staden, visades nu närbilder på var och en av de höga som steg ner från sina vagnar och upp på den kungliga läktaren. Nationalsången spelades. Kungssången spelades. Och någon lyckades till och med att pressa in Bellmans "Gustafs skål!" i detta crescendo av nationell yra. Ett bravurstycke! Och innan man visste ordet av så steg några marscher till väders, några hög­stadieflickor gjorde akrobatiska övningar, några scouter sjöng "Imse vimse spindel"; ovanför det hela svävade helikoptrar, flygplan och luft­ballonger med banderoller av alla de slag, såsom: "Se TV 11 den bäst markbundna kana­len" "RBS 56 BILL slår igenom... Bofors AB." "Vi avslöjade Palm­es mördare, Tjatterbladet" "Vi avslöjade alla som inte mördade Palme, Sexpressen" "Nationaldagen, våran fest! Svenskan." "Vi löste krisen, Dagens Hemskheter" "Lesbos -99 i Älvsjö". Dessa media­kämpar hade tillstånd att visa upp sina kunskaper till klockan två, däref­ter skulle flyguppvisningen ta vid, och därefter hade de åter fritt spel­rum. När musiken för en stund tystnade, så hörde man i fjärran ett motor­buller som ökade och ökade i intensitet och omfång; det var da­gens riktiga och stora begiven­het som nu satt igång. - Försvarsmakten visar upp sig!

   Först kom givetvis en musikkår spelandes marschen "I flaggskrud". Trampande i tät följd av ett specialrege­mente Norrlandsjägare, därefter, tre svarta öppna Volvolimosiner med, i tur och ordning: Överbefälhava­ren av Europeiska Nordliga Fördelta Fri­hetsarmen´ av Svensk Stat (ENFFSS), i andra bilen; Överbefälhavaren av Södra Indelta EU (SIEU), Västra Indelta EU (VIEU), och Östra Indel­ta EU (ÖIEU), och i tredje bilen en General och två stycken Viceami­ra­ler, vidare två kompanier jä­gare och bakom dem stridsvagnar av mär­ket Centurion, behängda med fanor och blågula band. Därefter de nyin­köpta tyska stridsvagnarna Leo­pard 2 S 122. Dessa var nymålade och de karakte­ris­tiska tre kronorna glimmade i solen (skrapade man lite på lacken så kunde man se det tyska korset). Efter detta dunder kom artil­leriet, A1, A7, A3, med den egen­händigt producerade 15,5 cm artille­ripjäsen M77, dragna av Terrängbil 40. Dessa uppskattades till ett trettio­tal och bredvid dem defilerade ser­vi­cen i nyinköpta paraduni­former från Österrike; på riktarplatserna satt gruppcheferna i stram gi­vakt och gjorde ståtliga hon­nörer upp mot den kungliga hedersläktaren där den mili­tära personalen och Försvarsminis­tern i spetsen snabbt besvarade hälsningarna - man kan också i förbifar­ten tillägga att det kittlade till i byxorna på dessa höga herrar av denna, för dem, underbara syn. Bakom dessa kom: motor­cyckelordonanser och jeepar, en stor öppen buss med sex General­löjtnanter och sjutton General­majorer behängda med olika medaljer av alla de slag. Bakom dem kom FN-personal ur olika enheter i - märk väl - klatschiga ljusblå tränings­overållsjackor, vilket man snabbt som ögat kunde läsa vart nå­gonstans vederbörande varit i stora världen och gjort sin tjänst. Då och då kom det olika Musikkårer; såsom Flottans Musik­kår, Flygets Musik­kår, Lottornas Musikkår, Ar­mens Musikkår, Scouter­nas Musikkår, och det fanns även en kull söndags­skole­barn represente­rade, dessa sjöng med hög klar stämma mot sin åldriga lära­rinna: "Jesus älskar alla barnen". På dessa mängder militä­rer, hög som låg, hade man varit så gene­rös att man sytt på en liten söt svensk flagga ovanför rege­mentsmärket på den khakifärgade vapen­rockens vänstra arm, och detta, så att ingen skulle få för sig, eller tro, att det fanns utländska soldater i det svenska landet, eller uti den svenska hären. I slutet av denna långa rad kom re­presentanter för Kavalleriklub­ben, Sveriges Unglottor, Kung­liga Krigs­vetenskapsakademien, Kungliga Örlogsmannasällskapet, Sjö­värnskårens Riksförbund, samt några leda­möter från styrelsen för Sveri­ges National­dag. Efter dessa kom några hemlighetsfulla män från (KSI), Kontor för Särskild Inhämtning, (FRA), Försvarets radioanstalt, dessa hade direkt­kontakt med två av de ameri­kansktillverkade "Gulfstream 4" planen som kretsade över staden, och som inköpts bara för några år sen. Sist av alla kom representanter från den svenska vapenindustrin; SAAB Defense, Bofors Weapons AB, Bo­fors Missiles, Bofors Carl Gustaf AB, Bofors Explosives AB, Bofors Under­water system AB, Celsius Indust­rier AB, Celsius Tech AB, Cel­sius Tech Electro­nics AB, Celsius Tech Systems AB, Hägglunds Vehic­le, SAAB Missiles AB, några av de ut­ländska del­kontoren; Bofors Norge A/S, Bo­fors Australia, samt en och annan samarbetspartner, som t.ex.. Deutsche Aerospace. Tyvärr kunde inte de Franska samarbetsföretagen visa upp sig, men dessa skickade ett posto­gram i stället:

Kära Svenska vänner

Trevlig nationaldag. Det långsiktiga samarbetet mellan Bo­fors och oss på GIAT med det nya artillerisystemet går som smort.

Hälsningar GIAT

Och betänk, allt detta gjorde man för att slippa mer krig. Vi måste vara tacksamma.

   På läktare och trottoarer runtom i staden sågs unga snaggade värnpliktiga promenera och diskutera, i sina egenin­köpta sport­jackor, än om en granat, än om ett automatvapen På ryggen av dessa modemed­vetna ungdomar var påtryckt, regementssigill och regementsnummer, ned till lägsta malaj i Berga socken.

   När så trupperna defilerat färdigt och JAS-planen spytt ut sina olik­fär­gade rökmoln ställde sig ett hedersregemente i givakt framför tribu­nen och den Kungliga läktaren. Fanfar blåstes av Kungliga Livgardets Dragontrumpetkår. Hans Ma­jes­tät och tillika "General and Admiral of the Swedish Forces" steg upp för att läsa sitt tal till det Svenska Folket på dess egen hög­tids­dag:

   "Vi ärar den store Gustaf Wasa som med sina trupper tågade in den 6 juni 1523 i denna stad och..." han läste vidare och människomassorna jublade, vilket folk! Ef­ter denna monark steg Statsministern upp på podi­et med sitt tal till de svenska väljarna på ett folkligt och lättförståeligt sätt. Och efter henne; Försvars­ministern - med mungiporna fastnitade vid öronen, så glad var han denna dag - för att hålla sitt tal till de svenske värnpliktiga, svenske yrkes­officera­re, svenske Lottakåren, de utländska delegationerna, vapen­handlarna och det Här­jedalska spelmanslag som stod uppställt framför riksdagshusets gräsmatta med knätoffsar, till åminnelse om hur det en gång sett ut här i landet, och för att visa vilka framsteg som gjorts av detta folk. När alla tal och hedersbetygelser var överstökade sköts 21 salut från Skeppsholmen. De fartyg ur den svenska armadan som låg ankrade framför Gamla Stan stämde även de in i denna konsert så att fönstrena skakade runt Saltsjön. På den Södra malmen stämde Ka­ta­rina, Sofia och Maria in i denna kakofoni med klockspel, Stadshuset spela, Klara slog, Stor­kyr­kan klämta, men Tyskan höll av någon anledning tyst... Den månghövdade publiken stämde återigen in i National­sång­en, nu tillsammans med U21-landslaget i fotboll som hemkommit med en femteplats i ungdoms-VM; dessa satt uppflugna på ett lastbils­flak och kastade kexchoklad till alla barn och från Skansen hördes studenter sjunga och den nyligen flyttade Riddarholmskyrkan slog för första gången från toppen av Skansen. Efter det lilla raset hade man byggt upp den igen och i solgasset såg den ut som ny - och de anrika kungarna fick nu vila i ro. Under sprängningarna för tredje och fjärde spåret hade den skadats något, ja, rasat lite, men nu fick den stå i fred på Skansens höjder och Banverket arbetade för fullt med sina fyra nya spår. Ett tag så hade det talats om att försöka behålla och bevara de gamla byggnaderna medan ekonomi och framåtskridande sågs som det viktiga i den tid som gällde - nuet - vi var ju faktiskt på väg in i 2000-talet! Hela stan kunde ju inte gärna bli till ett museum!

   Och snart skulle dragningen på det stora nationallotteriet - "Moder Svea ger" som det hette - tillkännages av de kändaste och mest upphöjda i landet - lekledarna! På Strömbron låg mediacentret inhyst och intervjuerna stod som spön i backen:

   - Jaha du, Leffe "På spåret", vad anser ni om paraden då?

   - Jodå, vårt program har ju faktiskt flest tittare i etern och bör såle­des vara ett av de bästa, om nu inte det bästa. Jo, jag är ju bara program­ledare jag, inget mer, förstår du. Jodå, alla ska ha ros för våra program. Och absolut mest rosor till de som arbetar ideellt (mer pengar till min ficka!). Och det för att jag vet att det frodas en massa avundsjuka bland vissa människor här i landet, såna som inte har lärt sig att glädjas åt and­ras framgångar. Denna avundsjuka som jag ser som ett av våra största pro­blem här i landet och som jag jobbar för fullt med att få bort. Som tur är, så är de ju i minoritet. Och inte gör det saken sämre för oss att denna kulturelit tror sig vara något speciellt ... snobbar är dom, avundsjuka snobbar, nog tänker dom på pengar också! Besserwissrarna! Men vi, vi på Zingo-Brotto tillsammans med Puckoläsk, har bestämt oss, vi ska inte längre krypa, nu är vi rumsrena och kan faktiskt sträcka på oss lite extra. Och med de tittarsiffror vi nu har så törs jag sticka ut näsan och hävda att de som inte ser på oss förkastar ungdomsidrotten och är högfärdiga! Detta därför att vi vet att vi producerar vad folk vill ha. Är det inte vi som har höjt upp televisionen från att ha varit ett passivt tittande, till ett deltagande tittande och det på bästa sändningstid! Du förstår, hela familjen får ju ut någon­ting av våra program, och tänk, tänk på de gamla! Det är därför som vi stödjer tillställningar som denna; för de gamla, för de unga, för hela familjen, för alla! Just för att vi tror att många kommer att glädjas av en sån här parad så är vi positivt inställda, och inte att förglömma, vi har till och med en som ska få träffa kungen som pris - det du! - samt en som vann förra veckan och kom att få sitta på hedersläktaren bredvid en minister från Bryssel, vilken också har chans på hjulet i kväll som är uppe i tjugonio miljoner! Det du!

   - Varför ser man inga invandrare i soffan?

   - Lugn, vi är ett genuint program och har så att säga valt en smal grupp till tittare; man kan ju inte få in alla i samma garderob som det heter, he he.

   - Jaha, och ni, vad tycker ni om paraden?

   - Jodu, utan någon som helst svensk blyghet och tillbakadragenhet som ju utmärkte oss här uppe i nord i tidigare tidsepoker, så anser jag, jag jag, som en av de största opinionsbildarna, så anser jag, om oss, här i landet... och, ser oss givet­vis som det mest objek­tiva och sanningsfrämjande journalistiska media­hap­penings - vi var de första på internet - vilket ju inte kan ifrågasättas! Ta en titt på våran upplaga, ta en titt, och ifrågasätt oss sen. Visar den inte klart och tydligt på våran legitimitet att an­se oss som de sannaste och det bästa - kan vi ljuga med en sådan upplaga? Nej och åter nej! Finns det blod och detta blod spills, så måste vi ju givetvis visa detta blod. Det är vår skyldighet, banne mig - vi får inte ljuga eller blunda för alla sanning­ar som måste fram hur obehagliga de än är! Skulle nu någon oskyldig komma i kläm för det vi skriver så får vi ta såna smällar (finns det över­huvud­taget några oskyldiga?!). Du förstår, vi samlades en gång och ställde oss frågan: Är inte sanningen den viktiga? och vi svarade: "Jo så är det!" Och just därför så kan vi fak­tiskt inte tänka på någon enstaka "oskyldig" när vi släpper vår tidning först och snabbast på morgonen in­nan nån annan, som ju existerar och finns till för all­mänhetens bästa, och ingenting annat. Det är en tuff tid vi lever i idag, och då får man inte vara blö­dig, tiden måste dokumenteras och nedtecknas av proffs! Om inte vi gör det så dyker det snart upp någon annan som gör vårt jobb - givetvis sämre än oss, men ändå! - vi gör det för att få en bättre framtid, och det tror jag att våra läsare förstår - de är inte dumma! nej du, våra läsare är inte dumma, nej du - det är därför våran tidning finns, som en spjutspets för demokrati och sanning, ja rätt in i sanningen, det är så vi känner oss - på redaktionen! Om inte vi fanns, så fanns ju risken att sanningen missbrukades av till exempel makthavare och annat löst padrask - vi på Sexpressen vill: Visa allt som händer, allt som sker, och detta absolut först av alla! Vi vill ju få ut allt så fort som möjligt för att våra egna läsare ska få ut största möjliga glädje av sin läsning - och det får ju den som läser en nyhet först, gamla nyheter stinker! Allt för våra läsares skull som ju är den största läsande gruppen av en enda tidning i landet, och således i majoritet. Och eftersom majoriteten bestämmer i en demokrati som vi ju lever i, så kan ju inte vi undanhålla våra trogna lä­sare saker och ting som dessa anser sig kunna tillhanda ta som en rättig­het i ett fritt land, där de anser sig vara normgivare om vad som bör och får läsas! Då får vi inte, eller kan vi inte, i sanningens tjänst som vi arbe­tar under, lyssna på enstaka individers veklagan när de råkar ut för - ty­värr - någon olycka såsom en katastrof eller några brutala mord, eller andra exceptio­nella händelser som ba-a-a-a-ra måste ut till allmänhetens kännedom! I såna lägen kan vi inte hålla oss tillbaka för att invänta en liten grupps sorgearbete, bara för att de råkat illa ut - de får ju komma i tidningen! Det vet ju alla; att man inte kan få tag i någon nyhet där ingen människa är inblandad i, absolut omöjligt! Bara tanken är befängd. Det är därför vi ibland måste använda oss av så kallade "oskyldiga". En och annan måste offras för det stora flertalets skull, för våran demokratis... skull. Så är det.

   - Jaha.

   - Va bra, nu fick jag komma in, vi på Tjatterbladet har i princip samma åsikt som Sexpressen i de demokratiska frågorna. Givetvis, givetvis! Men eftersom Sexpressens upplagor sjunker som stenar i havet och våra stiger som svalor i skyn måste ju sanningen finnas att få i våran tid­ning, va! Jag är inte den som ska stå här och förringa den största draken här i landet med att dra dess namn i smutsen - det finns ju faktiskt en mängd människor som läser bägge tidningarna, och dessa blir ju så att säga dubbelläsare och går inte att göra något åt - men, ett och annat utan verklighetsförankring verkar ju faktiskt då och då kunna slinka in i deras, som de säger, finmaskiga tidningsnät - däremot våran tidning som klättrar snabbt-snabbt i upplagetabellen är helt utan klander, och den kommer snart att passera Sexpressen som den störste och sannaste tidningen. Då kommer vi att bevisa, som Sexpressen så nådigt säger; att vi är den bästa tidningen i landet och där­med har de bästa journalisterna! Att vi ger folk vad de vill ha, och att vi kan jämföras med sanningen som dess spegel­bild... Vad vi tycker om paraden? Om paraden tycker vi givetvis. Det är vårt yrke att tycka till om saker och ting... om paraden tycker vi helt enkelt, ja helt enkelt ... om. Det är ju ett liv och en stämning som man inte skulle vilja vara utan, mycket folk, organisationen är prickfri - vi är ju i Sverige - alla kom­mer till tals, mycket försäljning, snurr på pengar, ökad tillväxt, trevligt trevligt. Ja bara bra! Konsumtionen måste ju ökas på alla sätt! Många här som ni ser som åskådare är ju våra läsare, och det måste vi ju ta hänsyn till, och spegla den här händelsen efter deras tycke och smak - läsarnas alltså - man får inte underskatta läsarna! Och eftersom alla verkar att trivas här idag så kommer vi givetvis att spegla den här paraden i positiva ordalag i morgon bitti, före Sexpressen. Vi får aldrig i dessa tider av öppna grän­ser och gemenskap folk emellan glömma varifrån vi är komna, och vilka olika kulturella egenskaper vi är behängda med. Ni kan ju själv se att det är ministrar från alla möjliga håll och kanter inom unionen represen­te­rade här, ingen av dem har ju några argu­ment om den nationella yran, de ser den ju som fin och vacker och upplyftande. Vi ska inte hänga läpp bara för att de bor lite flott och går på otvivelaktiga ställ­en om kvällarna, ministrar är också människor. Det är våran egen yra vi ska fira idag, och det anser vi på Tjatterbladet vara ett sundhetstecken, nationen går framåt, titta vilka vältränade gossar som marscherar förbi oss... vilka kroppar! Det är ett sund­hetstecken på unionens fördelar att vi inte har blivit likadana och likriktiga i vår unga union, som den där skrämsel­pro­paganda lät av de där rödingarna före valet för fem år sen, djävla kommu... förlåt mig, yran sliter tag i en gammal man. Ja, vilken yra. Ja visst, så är det, regionerna måste ju få roa sig inom EU,s gränser, glädja sig och fira de nationella färgerna och den heliga fanan...

  - Men tycker ni inte att det finns en fara i detta, vad en del kallar militä­ri­se­rande?

  - Min bäste vän och medarbetare, vi är ju från samma planet och allt. Inte tycker jag att en ung och intelligent människa i era kläder ska gå på sån där skrämselpropaganda från enstaka glädjeförstörare; detta elitise­rande som kommer från de där troende kulturexperterna som aldrig ski­tat ner sig, detta pack som tror att man kan bygga en värld på blommor och kärlek, gamla förlegade flumtankar, tvi! Styrka handlar det om! Marknadskrafter! BNP! Produktionstillväxt! Där har du sanningen. De försöker sig bara på att vara finare och bättre, tror sig stå över vanligt folk som behöver arbete och något att roa sig med ibland; och då passar en parad tamejfan ypperligt! Om de visste hur det är för vanligt folk, om de någonsin varit på en fackexpidition, va fan vet de om folkets vilja!

  - Och ni, vad säger ni, världsreportern, som gått och blivit "underground"?

  - Allt som är fritt är bra och allt som är bra är fritt. Allt för friheten! Usch, för det statliga - speciellt de statliga Tv- kanalerna, mera tuttar! Usch! Makthavare har vi nog av. Vi måste sparka! Och ska vi sparka så kan det bara bli åt en rikt­ning - neråt! Jag som håller på folket anser att många kanaler och fria kanaler är bra för folket, man måste få se vad man vill, vi vanliga människor (där jag är ett språkrör bara, inget känt namn) klarar av att se allt, det är frihet det, som i USA, som i USA, ja, som i USA, där är det bra, det vet jag - jag har nämligen varit där, många gånger, är till och med medborgare där, men Sverige, nä nä. Desto mer kanaler, desto större konkurrens och tuffare tag rensar bort de dåliga programmen som ingen tittar på, såna där som ingen vill ha i 2000-talets Sverige.

  - Hur menar du då?

  - Ja vanligt folk fattar. Vi får en bättre TV, publiken väljer, och publi­ken är inte dum, fråga Leffe "På spåret" om det, han vet. Och jag tror att svaret på frågorna kan sammanfattas i två punkter: Ett: Det fria är bara bäst, och det för att jag säger det, jag vet. Två: Efter att talat med en av de största bankmännen i landet så kan jag bara säga, efter denna superin­formation som han delgav mig: Paraden är bra för ekonomin, och därför positiv för Sverige.

   - Men fick inte du sparken?

   - Dumheter, en politisk komplott!

   - Men...

   - Frihet!!!

   - Jaha ja, vi tackar dessa män som varit så tillmötesgående mot oss och låtit sig intervjuas en sån stor dag som idag och lånat oss sina ansikten för våran obe­tydliga lilla statskanal. Vi återgår till Bengt Karlsson uppe i tv-tornet för vidare bilder från paraden och hedersläktaren. Mer musik!

   Vid Carl XII,s torg stod en liten grupp demonstranter med vinglas i ena handen och banderoller i den andra, dessa motades snabbt och ef­fek­tivt iväg av Staten inkonsulterade Securitasvakter bort mot Kungs­trädgårdens T-banestation för vidare transport ut mot Råsundastadion för rannsakning. Detta avskrap, som man givetvis kallade dem; detta de svagas styre, hade överträtt Mötes och Demonstrationsindragandet För en Glad Nationaldags Framåtskri­dande (MDFGNF), som godkänts hösten 1998, och fick nu sin välbehövliga vila. Dessa antidemokrater som genom förbjudna demonstrationer inte fattade att majoriteten inte ville ha dem rännande fritt här och således hade röstats bort härifrån av de röstberät­tigade, i ren demokratisk frihetlig anda.

   Vid slottet inträffade nu följande: för Kungligheter och andra högdjur på hedersläktaren skulle en specialvisning av viss material ske på inre borggården, samt ännu ett tal av Hans Majestät från dennes balkong. Därefter skulle det bli bal i stadshuset. Medborgarna skulle också få sitt; med skådespel, dans, öltält, kontinental stämning, surströmming o kräf­tor, snapsar, Rock´n Roll, extra billig Mc Donalds, dansk korv, tunn­brödsrullar, happy hour, EU-priser, pannkaka, turkiska köttbullar, få pissa i rabatterna, spotta snus, Kebab, sydländsk stämning, skrän typ; We are the Vikings!, köra barnvagnar, vara europé, sjunga på krogen, gå på O. Learys, dricka pint, kasta Dart, raggla in på Hard Rock Cafe´, gluffsa i sig helt hemskt, bli dretfull, prata politik, halsa Explorer, samla burkar, fylleköra, satsa på sig själv, åka Volvo, va sig själv, spela tennis, gå på Globen, inte vara kriminell, bara fiffla lite, ha hus, inget bus, rappa, spela fia, Techno, äta Tacos, gilla Taube, sjunga Änglamark, hoppa högt, se på Robban i trean, älska reklam, köpa Via, läsa Sexpressen, lämna tips, de­ala knark, spela trav, se på Leffe "På spåret", ropa börshaj, säga Bingo, ha festival, ha festival och festival, ropa hej, se på mig, han är dum jag är snäll, etc., etc., etc och etc.

   Så höll man på och firade sin nationaldag, detta nådens år, 1999, när Dennispake­tet snart var färdigbyggt, där OS-byn nu byggdes med full fart ute vid Hagaparken, där Arlandaba­nan sköttes av ett privat utomor­dentligt duktigt engelskt bolag i ytterligare tret­tio­fem år med statligt stöd; där människor for med sina bilar, flygplan, snabbtåg och elektro­niska motorvägar fram och tillbaka, hit och dit, och där jag tog min tumme för att lifta hem till min nya lya i Kö­penhamn, där jag kunde få ta mig en gammeldansk i glada vänners lag och fråga varför dessa gått ur unionen."