Nej ... man ska inte låna ut böcker. Jag hade "Solfjädern" av Ola Billgren där han skrev så vist som bara han kan - han var inte bara Sveriges bästa målare utan också en god skribent - om Manet. Om den tavla där Manet förevigade målarinnan Berthe Morisot. Boken är borta. Nåväl. Billgren beskrev i alla fall hur Manet fångar det flyktiga ögonblicket. Stannar tiden. Hur han, Billgren, i sin inre fantasi ser Morisot passera in i rummet just klädd för en utflykt och hur hon kastar en snabb blick på målaren för att sedan, lika snabbt, försvinna ut i parisvimlet.
Motivet är flyktig som ett ögonkast i ett gathörn eller en utlånad bok.
Édouard Manet, "Berthe Morisot with a Bouquet of Violets", 1872.
Sedan, några år därefter, finner jag en annan målning med snarlik flyktighet. Målad nästan hundra år tidigare. Långt innan någon nämnt ordet impressionism. George Romneys porträtt av Lady Hamilton är även det ett levande motiv likt Morisot. Hur livet passerar, försvinner, förbi och bort mot det obönhörliga slutet. Hamilton far förbi den förstockade tråkiga målaren vid sitt staffli för att snart göra något helt annat. Så snabbt målad.
Man kastar en lite tanke mot Zorn. Bäste Anders, du som bodde i London en hel del, visst passerade du Tate, och visst fick du en snar idé om den lätta penseln flykt av vitt för att skapa dess glimmande korta ljus ...?
George Romney, Porträtt av Lady Hamilton som Kirke ca 1782, London, Tate.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar