Likt en borgiansk tidspil for alltså min lekamen, mitt jordbundna fläsk (snott), fram bland gränderna uti Gamla stan på lördagen uti nittiotvå olika tidsdimensioner. Först lyckades jag arrangera en stadsvandring (Krogrundan) från Operabarens knut som avslutades utanför Den Gyldene Freden. Turen handlade om krogar, nöjesliv, brännvin och fulla krutmakare. Mitt bland dessa avsomnade gamla krogskyltar, krus, vindragare och mäsk dök det upp en norrländsk vän som slagit sig ner på Grand Hotel, av alla ställen, när han inte planerar höghus. Han insisterade på att bjuda in mig till Taubes och Vreeswijks domäner - "Freden" - och likt en polare Per satt man inom kort med en Fernet Branca, ett glas rött, fattig som en kyrkråtta och smörjde kråset. Halvt pedagogiskt lyckades jag förklara för en äldre turistdam från Australien vad för små plåtar som sitter på de gröna, numera skapligt slitna, fredenstolarna och att "ni är" - på engelska, jess box, "på den svenska litteraturens marker" och "fatta!"... av någon anledning sjönk det inte in i damen och hennes man som kom från en utsvävning i de inre delarna och nu hade sina dubier när han åter slog sig ner och med en blick visade vad han ansåg om saken.
Biografen Svarta Katten, Vattugatan, nu återuppstod den genom den suveräne husmodelsmannen - Göran Josephzon!
Nåja, jag vände ut på Österlånggatan och hämtade min lopphandlarvän och den gamle klubbkungen, legendaren, Eddie Grahn för ett besök på galleriernas galleri: Nationalgalleriet, Skomakargatan. Där ställer några av mina, om man får säga så i dessa tider, idoler ut - Hasse Lindroth och Göran Josephzon. Två män med förmågan att dyka ner i historiens djupaste schackt och lyfta upp gårdagens rost in i framtiden och på så sätt föreviga det som rivits bort för oss alla ovetande som traskar runt i denna rostfria tid ... Jag var åter tillbaka till en plats som jag aldrig besökt eller levt vid och platsen, eller rättare sagt huset, biografen, försvann samma år som jag gjorde entré till jordelivet och där befann jag mig nu drömmandes på Vattugatan 5, den sista timmen var slagen, medan grus och tegel rasade ner och det gamla försvann för det nya och jag skrek och hötte min näve mot Gud, "mot Tennstopet" men någon sa, redan rivet och från himlen var det tyst, jag tog en taxi till Lugnet som ännu var ett paradis och hamnade hos Perkule MC bakom korrigerad plåt och det var 90-tal och jag vaknade upp hos Ulla Nilsson Skrot med en kaffe i hand, det var lite kallt men trevlig stämning och .. då sparka herr Grahn till mig och sa 2011 ... satan, tillbaka till den här förbittrade tiden, "väck mig inte", sa jag till honom, "jag känner mig hemma här, här i då" ... tack, vi går och jag han svepa två små röda glas ...
Eddie Grahn - Nationalgalleriet
Men innan vi gick gav mig Hasse Lindroth sin bok signerad ... tack, jag är hedrad! Om han visste hur glad jag blev. Är det någonstans jag känner mig hemma är det i hans motivvärld - låt mig få kliva in i dessa etsningar och försvinna in bland bråte, doft, ålderdomliga hus och nostalgi och liv ... ja, in i ett annat Stockholm. Ett som kanske aldrig fanns? Är det möjligen en dröm som jag svävar omkring i?
Och natten föll på medan rivningarna fortsatte ...
Se också Epsteins STHLM, DN.
P.S. Förövrigt kände Taube och Borges varann ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar