Jag brukar inte stanna och tacka känt folk som jag uppskattar. Men när jag för något år sedan mötte Knut Ståhlberg på Kindstugatan i Gamla stan var jag bara tvungen att stoppa honom och säga, "tack, du har öppnat upp fler dörrar för mig in till Frankrike än någon annan".Knut Ståhlberg, känd för rösten från Paris där han befunnit sig i 65 år, får utan minsta överdrift kallas en journalistisk legend. Med sina parisböcker: "Storklockan i Paris" (1995), "Ett hörn av paradiset" (1997) "Paris på de älskandes tid" (1999), "Det förflutnas ständiga närvaro" (2002), var han ett starkt skäl för mitt eget djupa intresse för Paris och Frankrike som jag tyvärr länge hade visat ett stort ointresse för. Vi lever ju tyvärr i ett fullständigt enkelriktat land där det anglosaxiska regerar det mesta och undertecknad satt själv länge fast i denna sörja. Som tur är så finns det fickor av luft i detta vakum. Vi finner en syresättare: Knut Ståhlberg.
Hans senaste verk, "Två kära ovänner" om Churchill och de Gaulle har jag ännu inte läst. Däremot läste jag boken om enbart de Gaulle, "De Gaulle : generalen som var Frankrike" (2004), där jag förmodar att mycket material ur den boken återkommer i den nya. Just den boken gav mig en ny syn på efterkrigstiden och Frankrikes roll och handlingssätt i det efterkrigstida Europa. För det anglosaxiskt ögat kan det te sig en aning besynnerligt. Men med den historiska bakgrunden förstår man Frankrikes handlande bättre.
Från amerikanskt håll fanns färdiga planer på att skapa ett slags protektorat av Frankrike. Administratörer, ca 3.000 amerikaner om jag minns antalet rätt, utbildades för att ta hand och driva Frankrike. Man skapade även en speciell valuta för Frankrike och i princip skulle Frankrike behandlas som ett ockuperat land inte alls olikt Tyskland. Den här historien har det inte skrivits så mycket om under efterkrigstiden och på detta sätter Ståhlberg in sitt kunskapens ljus. de Gaulle lyckades mot alla odds, får man säga, kämpa sig till ett fritt Frankrike. Mot Roosvelt och mot Churchill. I boken om de Gaulle berättas om kraftiga gräl mellan fransmannen och engelsmannen och det sista ska ha varit natten innan D-dagen. Hur de Gaulle kämpar med näbbar och klor för sitt fria Frankrike. När så Paris ska intas vill amerikanarna skippa det hela då staden ligger ostrategisk till men de Gaulle stretar emot och den symbolik de franska stridsvagnar väcker och sedan de Gaulles promenad på Champs-Élysées är för oss svenskar, kanske än mer, svår att riktigt förstå vidden av.
Knut Ståhlberg förklara genom sina böcker just den svårigheten med Frankrikes bakgrund och just de Gaulles handlingar under andra världskriget. Jag ska snabbt skaffa mig boken.
Läs gärna Mats Gellerfelts utmärkta, som alltid, recension om boken här.
DN:s recension här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar