Hon står mot en vitmenad solbelyst kal vägg och den nyinköpta kritvita skjortan bryts av med svarta hängslen. Jackan är nonchalant slängd över axeln i en scen som utspelar sig i fotokonstsamlaren Sam Wagstaffs takvåning på Fifth Avenue, Manhattan, New York. Hon ska snart släppa sitt debutalbum. Nu behövs en bild.
Bilden - och den här är en av de där "magiska" bilderna som stannar kvar. Just den Bilden tillhör de där märkliga universala bilderna, kollektiva minnesbilderna, som lever sina egna liv genom historien. De kan bli ikoner för en tid eller plats eller händelse och ingår sen i fotokonsten och mänsklighetens samlade historia.
Den här eftermiddagen tog Robert Mapplethorpe tolv bilder. Just i det ljuset skapades bilden. Han sa till henne direkt efter framkallningen: "Den här är magisk". Vilket den är. Magisk. Hur skulle det egentligen annars kunna vara? Det är självklart att dessa två tillsammans skulle skapa just den bilden. Patti Smith var bestämd att fastna på bild på just det sättet som hon gjorde till sitt debutalbum "Horses" som släpptes 1975. Fotografen skulle givetvis vara Robert Mapplethorpe och absolut ingen annan. Så var det nu sagt bland historiens gudar.
Som unga okända fattiga konstnärsdrömmande i slutet av 60-talets träffades Patti Smith och Robert Mapplethorpe i New York. Tillsammans gick de igenom tiden före deras genombrott. Det är den berättelsen som främst beskrivs i boken "Just Kids". Den har nu kommit i pocket på svenska för oss som inte ids läsa den på originalspråk. När man väl läst boken, på svenska eller engelska, är det inte längre möjligt att tänka på Patti Smith utan att tänka på Robert Mapplethorpe och tvärtom. Som hon också säger i boken om bilden som jag syftar på ovan: "Jag ser oss". Och oss var just de två.
Ända sedan jag levde med en drogromantisk livshållning i slyngelåldern fanns hon där. Som en symbol för myten. Bild och namn. Samman i ett. Det där fotot i svartvitt och titeln på plattan: "Horses". Hela grejen, som jag då, som ung, inte kunde sätta ord på. Ordlösheten var dess magi. Det var något som fanns någon annanstans i en annan värld. Klart onåbart för mig från en järnvägsknut mitt i skogen i en liten inlandsstad. Det var som när jag hörde frasen hos Nationalteatern: "om du letar efter röka när du är i Göteborg". Där "femmans torg" blev en exotisk plats som jag ville tillhöra. Hur vissa låttexter om vissa liv, platser, världar blev något oerhört stort, märkligt och intressant. Det fick gärna vara trasch, skit, droger och rost i den sörjan av dröm. Jag visste inte vad det handlade om. Men det lät fräckt och spännande som fan och långt bort från där jag just då fanns.
Patti Smiths platta "Horses" var spänning. Ett gigantiskt spänningsfält, en vibration som slog till rakt in i mitt "osynliga jag".
Sen, när jag blev äldre, visade det sig att allt var ett misstag. Jag har alltid fattat sent (en hit blir en hit för mig tjugo år senare efter att den var en hit). Tjugo år senare får jag en liten förklaring. Med en bok i min hand växer sig Patti Smith än större och det jag inte fattade i tjugoårsåldern var egentligen, förstår jag nu, att jag omedvetet hade fattat allt:
"Vi såg oss själva som Frihetens söner med uppgift att bevara, skydda och framhäva rockens revolutionära anda. Vi var rädda att den musik som hade skänkt oss näring nu riskerade andlig svält och vi fruktade att den skulle förlora sin mening. Dessutom var vi rädda för att den skulle hamna i övergödda händer och att den skulle fastna i ett träsk av spektakel, pengar och kall, krånglig teknik. Vi brukade inom oss själva framkalla bilden av Paul Revere, då han red genom den amerikanska natten och manade folket att vakna upp och gripa till vapen. Vi skulle också gripa till vapen, vår generations vapen, elgitarren och mikrofonen"
Ur "Just Kids" P. Smith, svensk utg. s.316Det var ju precis så. Jag förstod alltså inte att Patti Smith personifierade rocken och dess uttryck för mig med det där albumet "Horses". Dess vildhet, frihet, extas, möjlighet, anarkistiska ådra och galenskap i förhållande till allt annat i tid och rum som vi - säger dom - "måste" genomleva. Den upprorskänsla jag kände första gången jag fick se skivfodralet, innan jag ens hört själva plattan var stor. Att sen innehållet stämde fullständigt med ytan, med dess bild, var ju fullständigt självklart. Bättre kunde det ju inte bli. Det hela var långt från vår tids ideal och syn som man bara kan komma. Långt från ordning, reda, taktfast stöveltramp, tidsanpassning, inredningshajpar, regelbundenhet och den frivilliga inlåsningen i en rymd som kunde vara Frihet, men som stavas pensionsfonder, låneavier och krav. Det hela handlade kort och gott om Friheten att leva som man själv vill.
Patti Smiths självbiografi "Just Kids" är en vital bok om liv, död, konst och kreativitet. Att befinna sig i samma universum, i samma tid och rum som denna människa räcker gott. Jag fick nu lära känna en kunnig beläst allkonstnär. Patti Smith steg i vördnad som människa (det var inte direkt oväntat).
Läsaren får en fantastisk summering och resa in i 60- och 70-talens New York. Här passerar en skitig, vital och ruffig konstnobless och rockelit ljusår från nutidens Sex in the City-kliniskhet och rostfria plåt. Schabbiga poeter, konstnärer, stora som små rockstjärnor, fotokonst, Hendrix, J.Joplin, A. Ginsberg, Dali, prostituerade, hallickar, självmord, nedgångna kvarter, CBGB, homosexualitet, Paris (staden), rostiga dörrar, A.Warhol, W. Burroughs, uttjänta lagerlokaler som hastigt ordnats till för att bli användbara konstnärshak och inte minst livet på Chelsea Hotel. Här finner vi bl.a. Rimbaud, J. d'Arc, William Blake, Jean Genet, Blaise Cendrars, Majakovskij och här finns inga dukade bord. Nej, en hunger på att leva i konsten och för konsten med blod, svett och tårar. Patti Smith levde i litteraturen och man förvånar sig inte att hon också arbetade i den berömda bokhandeln Strand Book Store. Hon var mitt i en tid när slumrande byggnader och mindre lagerlokaler vaknade till liv "så som alla de där industrigatorna kommer att göra när de första konstnärerna börjar skura, röja upp och skrapa bort åratal av smuts från fönstren för att släppa in ljuset". Under en kort glansperiod glimtar det hela till för att snart åter slockna och andra som önskar vara men aldrig kan bli tar vid på grund av nya ekonomiska krafter som slukade de sista vitala resterna under 90-talet för att hamna i nutidens totalmarknadskraftstid. Så fungerar nu världen säger de välbärgade och fyller väggarna med konst av konstnärer från just dessa lagerlokaler. Hennes syn på konstens kraft sammanföll heller inte med Andy Warhols konst som ju sägs avspegla sin tid. Patti Smith ville något annat. Hon föredrog "konstnärer som förvandlade sin tid, inte avspeglade den".
Och Ödet. Eller kalla det stark tillfällighet om du vill. Hennes möte med sin egen mänskliga spegel som förändrade de två blivande konstnärers framtid. Hur hon möter Robert Mapplethorp flyktigt några gånger för att vid Tomkins Square träffas för alltid. Hur de två blir ett par och lever tillsammans innan genombrotten. Hur de sen glider isär och försvinner från varandra, han mot sin homosexualitet, fotokonsten och Sam Wagstaff och till slut dör i 80-talets AIDS-epidemi och hon mot turnerande, familjeliv och utveckling inom konsten.
Hon beskriver en inte fix färdig artist. Hon säger nej till ett skivkontrakt för att hon inte känner sig redo. Men musiken ska bli hennes värld fast hela hennes önskan var att bli diktare (vilket hon givetvis också blir). Långt från nutidens idolmanualer om hur det ska vara och hur man ska uppföra sig för att slå. Långt bort från coacher och stylande figurer, domare och vägvisare som talar om konsten som något man "levererar". Hos Patti Smith finns en botten, en grund att stå på och erfarenhet från tidigare konstnärskap ur historien.
Men visst. Det är en förlorad tid. Som all tid är. Det är kultrurenässansens slut vi ser med 70-talets slut och det kommande 80-talet. Möjligheten idag för en hungrande konstnärssjäl ser annorlunda ut. Nu är det andra tider och ideal som gäller. Nu ska denne konstnär lära sig konsten att sälja sig själv innan själva konsten är skapad. Nu gäller enbart bilden. Ytan. Det finns inga gamla industrilokaler kvar längre och ateljérna stängs eller kostar för mycket. Det rivs eller så har de tagits över av andra människor med andra tankar och med helt andra plånböcker. Konstnären får flytta ut på landet. Den urbana konsten är död på samma sätt som staden dog. Det finns inga fria fickor att leva i längre i städerna.
Att läsa "Just kids" har värmt min själ. Tack Patti Smith. Tack för att det finns människor som du. Och visst, jag hade gillat den tiden.
Text: Peter Frisk
Förändringar: Sedan 2007 kör Chelsea Hotel samma stil som alla andra hotell och det såldes förra året och genomgick förändringar så undertecknad hade tur som fick sitta i lobbyn en stund 2005 - då det ännu såg ut som det en gång gjorde ... allt som är fast förflyktigas. Se NYT. NYT 7 dec 2010 - slutet nära.
CBGB slog igen oktober 2006 och blev klädbutik.
Läs även:
Mapplethorpes livsverk samlas, SvD 9 feb 2011.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar