Skärmarbrink, 29 april 2011, kl: 16:44Foto: P.F.
lördag 30 april 2011
måndag 25 april 2011
Gårdagens baksida ...
An någon lustig anledning kan jag falla en del för den här vinkeln ... trots dess kantighet ...Malmskillnadsgatan, lördagen den 23 april, 2011, 10:37
Foto: P.F
Intervjuad i Södermalmsnytt om Krog- och Nöjeslivet i Stockholm
I senaste Södermalmsnytt inkom ett reportage om "Kroglivet när farfar var ung". Journalisten Hanna Thåström hängde med på en specialtur med inriktningen på Stockholms krogar och nöjesliv. För den som önskar kan man hänga med på årets temavandring: "Krogrundan" (eller specialboka turen för företag eller andra grupper).
fredag 22 april 2011
söndag 17 april 2011
tisdag 12 april 2011
... flugan
nu har han suttit
bra länge där
flugan
den döda
fast på sin plats i trapphusets fönster
fastfrusen i tid
som levande men nu
ett skal
redan i höstas
redan i höstas noterade vi honom
där i trapphusets fönster
fler i huset borde ha funderat över hans öde
lagt märke till
flugan
fler måste ha undrat
men vi har inga källor
kanske de sagt eller inte
memento mori
var gång det levande passerat
det tomma trapphuset
”Han ser inte död ut”
flugan
”han ser levande ut”
flugan
så, är det döden vi ser som en fläck
mot den blå himlen återspegla vårt liv
en föraning om det kommande
vår egen resa
P.F
måndag 11 april 2011
Gårdagens Norrköping ...
Det finns platser som ännu inte "förädlats" ... och dött ... Dessa bara finns, och är, helt enkelt.
Norrköping, 6 april, 16:19
Foto: P.F.
onsdag 6 april 2011
Två porträtt ...
Nej ... man ska inte låna ut böcker. Jag hade "Solfjädern" av Ola Billgren där han skrev så vist som bara han kan - han var inte bara Sveriges bästa målare utan också en god skribent - om Manet. Om den tavla där Manet förevigade målarinnan Berthe Morisot. Boken är borta. Nåväl. Billgren beskrev i alla fall hur Manet fångar det flyktiga ögonblicket. Stannar tiden. Hur han, Billgren, i sin inre fantasi ser Morisot passera in i rummet just klädd för en utflykt och hur hon kastar en snabb blick på målaren för att sedan, lika snabbt, försvinna ut i parisvimlet.
Motivet är flyktig som ett ögonkast i ett gathörn eller en utlånad bok.
Édouard Manet, "Berthe Morisot with a Bouquet of Violets", 1872.
Sedan, några år därefter, finner jag en annan målning med snarlik flyktighet. Målad nästan hundra år tidigare. Långt innan någon nämnt ordet impressionism. George Romneys porträtt av Lady Hamilton är även det ett levande motiv likt Morisot. Hur livet passerar, försvinner, förbi och bort mot det obönhörliga slutet. Hamilton far förbi den förstockade tråkiga målaren vid sitt staffli för att snart göra något helt annat. Så snabbt målad.
Man kastar en lite tanke mot Zorn. Bäste Anders, du som bodde i London en hel del, visst passerade du Tate, och visst fick du en snar idé om den lätta penseln flykt av vitt för att skapa dess glimmande korta ljus ...?
George Romney, Porträtt av Lady Hamilton som Kirke ca 1782, London, Tate.
tisdag 5 april 2011
Gregory Crewdson på Kulturhuset
Jag såg nån gång dokumentär om fotokonstens framväxt och då var han med: Gregory Crewson. Han mixtra och ställde upp bilar och arrangera och manipulerade i bilderna och fick fram klart häftiga foton. Han arbetar mer som en som gör film än fotograferar..
Jag vet ju att en del går i taket när någon mixtrat med bilder. Det ska va råbild. Skitsamma, bara det blir intressant och det är Crewdsons bilder. På Kulturhuset, gratis.
Det var några fina svartvita bilder som tagits utanför Rom vid någon filmstudio ... just nedlagd, gamla byggnadställningra, kras, ras, paj ...
måndag 4 april 2011
"Ta staden ifrån dem,"
"Ta staden ifrån dem,
det är inte deras!
Ta den ifrån dem!
Ta den!"
En bit, ett citat, ett fragment av Olof Moberg, en för tidig död poet som gick bort 1970 - någon som vet ngt - ett spår? Jag minns inte var jag antecknade dessa ord från, hur de s.a.s. kom i min ägo, och jag tror han var göteborgarare ... Moberg ....
Projektet Stockholm Waterfront genombelyst
I en utmärkt artikel i Arkitektur 2-2011 (s.50-57) skriver Dan Hallemar om hur projektet Stockholm Waterfront växte fram. Läsningen är inte roande men ytterst nödvändig för att förstå vad som sker i Stockholm idag.
"Historien om Stockholm Waterfront illustrerar hur värderingar och avvägningar förändras över tiden. Hur det icke givna blir något som man kan acceptera, hur det icke förhandlingsbara blir förhandlingsbart och sedan genomförbart.", skriver Hallemar.
Ett tyvärr så vanligt sätt inom dagens stadsbyggnad.
I artikeln får vi bl.a. reda på hur staden köper tomten och säljer billigt och förlorar över 300 miljoner på affären. Hur byggnaden höjs för varje förslag som dyker upp och hur det godtas utan minsta kritik och att ingen tycks ha något ansvar för det hela. Intressant är att projektet nu sätter ribban för framtida bebyggelse på platsen och vi kan kallt räkna med att Stadshuset i framtiden kommer att drunkna och försvinna i det kommande stadslandsskapsmyllret av fyrkanter i rostfri plåt. Stadens beslutsfattare önskade sig en ny märkesbyggnad och dränkte sig själva och den befintliga världskända märkesbyggnaden Stadshuset i något som väldigt få tycks uppskatta. Under samma tid byter staden slogan från "Beauty on Water" till "The Capital of Scandinavia" och Markkontoret blir Exploateringskontoret (ett namn som på något sätt för tankarna till Belgiska Kongo). Dessa namnbyten säger en hel del om förändringen i tid.
Lyckat kära politiker.
Men det sägs att utsikten är hänförande ... är man inne huset så slipper man ju se själva huset och man ser det som får människor från hela världen att åka till Stockholm ... En läsvärd artikel - tidningen finns på det närmaste bibliotek (förhoppningsvis).
Knut Ståhlberg, Frankrike och de Gaulle
Jag brukar inte stanna och tacka känt folk som jag uppskattar. Men när jag för något år sedan mötte Knut Ståhlberg på Kindstugatan i Gamla stan var jag bara tvungen att stoppa honom och säga, "tack, du har öppnat upp fler dörrar för mig in till Frankrike än någon annan".Knut Ståhlberg, känd för rösten från Paris där han befunnit sig i 65 år, får utan minsta överdrift kallas en journalistisk legend. Med sina parisböcker: "Storklockan i Paris" (1995), "Ett hörn av paradiset" (1997) "Paris på de älskandes tid" (1999), "Det förflutnas ständiga närvaro" (2002), var han ett starkt skäl för mitt eget djupa intresse för Paris och Frankrike som jag tyvärr länge hade visat ett stort ointresse för. Vi lever ju tyvärr i ett fullständigt enkelriktat land där det anglosaxiska regerar det mesta och undertecknad satt själv länge fast i denna sörja. Som tur är så finns det fickor av luft i detta vakum. Vi finner en syresättare: Knut Ståhlberg.
Hans senaste verk, "Två kära ovänner" om Churchill och de Gaulle har jag ännu inte läst. Däremot läste jag boken om enbart de Gaulle, "De Gaulle : generalen som var Frankrike" (2004), där jag förmodar att mycket material ur den boken återkommer i den nya. Just den boken gav mig en ny syn på efterkrigstiden och Frankrikes roll och handlingssätt i det efterkrigstida Europa. För det anglosaxiskt ögat kan det te sig en aning besynnerligt. Men med den historiska bakgrunden förstår man Frankrikes handlande bättre.
Från amerikanskt håll fanns färdiga planer på att skapa ett slags protektorat av Frankrike. Administratörer, ca 3.000 amerikaner om jag minns antalet rätt, utbildades för att ta hand och driva Frankrike. Man skapade även en speciell valuta för Frankrike och i princip skulle Frankrike behandlas som ett ockuperat land inte alls olikt Tyskland. Den här historien har det inte skrivits så mycket om under efterkrigstiden och på detta sätter Ståhlberg in sitt kunskapens ljus. de Gaulle lyckades mot alla odds, får man säga, kämpa sig till ett fritt Frankrike. Mot Roosvelt och mot Churchill. I boken om de Gaulle berättas om kraftiga gräl mellan fransmannen och engelsmannen och det sista ska ha varit natten innan D-dagen. Hur de Gaulle kämpar med näbbar och klor för sitt fria Frankrike. När så Paris ska intas vill amerikanarna skippa det hela då staden ligger ostrategisk till men de Gaulle stretar emot och den symbolik de franska stridsvagnar väcker och sedan de Gaulles promenad på Champs-Élysées är för oss svenskar, kanske än mer, svår att riktigt förstå vidden av.
Knut Ståhlberg förklara genom sina böcker just den svårigheten med Frankrikes bakgrund och just de Gaulles handlingar under andra världskriget. Jag ska snabbt skaffa mig boken.
Läs gärna Mats Gellerfelts utmärkta, som alltid, recension om boken här.
DN:s recension här.
söndag 3 april 2011
Gårdagens Gamla stan och Rivet ...
Likt en borgiansk tidspil for alltså min lekamen, mitt jordbundna fläsk (snott), fram bland gränderna uti Gamla stan på lördagen uti nittiotvå olika tidsdimensioner. Först lyckades jag arrangera en stadsvandring (Krogrundan) från Operabarens knut som avslutades utanför Den Gyldene Freden. Turen handlade om krogar, nöjesliv, brännvin och fulla krutmakare. Mitt bland dessa avsomnade gamla krogskyltar, krus, vindragare och mäsk dök det upp en norrländsk vän som slagit sig ner på Grand Hotel, av alla ställen, när han inte planerar höghus. Han insisterade på att bjuda in mig till Taubes och Vreeswijks domäner - "Freden" - och likt en polare Per satt man inom kort med en Fernet Branca, ett glas rött, fattig som en kyrkråtta och smörjde kråset. Halvt pedagogiskt lyckades jag förklara för en äldre turistdam från Australien vad för små plåtar som sitter på de gröna, numera skapligt slitna, fredenstolarna och att "ni är" - på engelska, jess box, "på den svenska litteraturens marker" och "fatta!"... av någon anledning sjönk det inte in i damen och hennes man som kom från en utsvävning i de inre delarna och nu hade sina dubier när han åter slog sig ner och med en blick visade vad han ansåg om saken.
Biografen Svarta Katten, Vattugatan, nu återuppstod den genom den suveräne husmodelsmannen - Göran Josephzon!
Nåja, jag vände ut på Österlånggatan och hämtade min lopphandlarvän och den gamle klubbkungen, legendaren, Eddie Grahn för ett besök på galleriernas galleri: Nationalgalleriet, Skomakargatan. Där ställer några av mina, om man får säga så i dessa tider, idoler ut - Hasse Lindroth och Göran Josephzon. Två män med förmågan att dyka ner i historiens djupaste schackt och lyfta upp gårdagens rost in i framtiden och på så sätt föreviga det som rivits bort för oss alla ovetande som traskar runt i denna rostfria tid ... Jag var åter tillbaka till en plats som jag aldrig besökt eller levt vid och platsen, eller rättare sagt huset, biografen, försvann samma år som jag gjorde entré till jordelivet och där befann jag mig nu drömmandes på Vattugatan 5, den sista timmen var slagen, medan grus och tegel rasade ner och det gamla försvann för det nya och jag skrek och hötte min näve mot Gud, "mot Tennstopet" men någon sa, redan rivet och från himlen var det tyst, jag tog en taxi till Lugnet som ännu var ett paradis och hamnade hos Perkule MC bakom korrigerad plåt och det var 90-tal och jag vaknade upp hos Ulla Nilsson Skrot med en kaffe i hand, det var lite kallt men trevlig stämning och .. då sparka herr Grahn till mig och sa 2011 ... satan, tillbaka till den här förbittrade tiden, "väck mig inte", sa jag till honom, "jag känner mig hemma här, här i då" ... tack, vi går och jag han svepa två små röda glas ...
Eddie Grahn - Nationalgalleriet
Men innan vi gick gav mig Hasse Lindroth sin bok signerad ... tack, jag är hedrad! Om han visste hur glad jag blev. Är det någonstans jag känner mig hemma är det i hans motivvärld - låt mig få kliva in i dessa etsningar och försvinna in bland bråte, doft, ålderdomliga hus och nostalgi och liv ... ja, in i ett annat Stockholm. Ett som kanske aldrig fanns? Är det möjligen en dröm som jag svävar omkring i?
Och natten föll på medan rivningarna fortsatte ...
Se också Epsteins STHLM, DN.
P.S. Förövrigt kände Taube och Borges varann ...
fredag 1 april 2011
Patti Smith - "Jag ser oss"
Hon står mot en vitmenad solbelyst kal vägg och den nyinköpta kritvita skjortan bryts av med svarta hängslen. Jackan är nonchalant slängd över axeln i en scen som utspelar sig i fotokonstsamlaren Sam Wagstaffs takvåning på Fifth Avenue, Manhattan, New York. Hon ska snart släppa sitt debutalbum. Nu behövs en bild.
Bilden - och den här är en av de där "magiska" bilderna som stannar kvar. Just den Bilden tillhör de där märkliga universala bilderna, kollektiva minnesbilderna, som lever sina egna liv genom historien. De kan bli ikoner för en tid eller plats eller händelse och ingår sen i fotokonsten och mänsklighetens samlade historia.
Den här eftermiddagen tog Robert Mapplethorpe tolv bilder. Just i det ljuset skapades bilden. Han sa till henne direkt efter framkallningen: "Den här är magisk". Vilket den är. Magisk. Hur skulle det egentligen annars kunna vara? Det är självklart att dessa två tillsammans skulle skapa just den bilden. Patti Smith var bestämd att fastna på bild på just det sättet som hon gjorde till sitt debutalbum "Horses" som släpptes 1975. Fotografen skulle givetvis vara Robert Mapplethorpe och absolut ingen annan. Så var det nu sagt bland historiens gudar.
Som unga okända fattiga konstnärsdrömmande i slutet av 60-talets träffades Patti Smith och Robert Mapplethorpe i New York. Tillsammans gick de igenom tiden före deras genombrott. Det är den berättelsen som främst beskrivs i boken "Just Kids". Den har nu kommit i pocket på svenska för oss som inte ids läsa den på originalspråk. När man väl läst boken, på svenska eller engelska, är det inte längre möjligt att tänka på Patti Smith utan att tänka på Robert Mapplethorpe och tvärtom. Som hon också säger i boken om bilden som jag syftar på ovan: "Jag ser oss". Och oss var just de två.
Ända sedan jag levde med en drogromantisk livshållning i slyngelåldern fanns hon där. Som en symbol för myten. Bild och namn. Samman i ett. Det där fotot i svartvitt och titeln på plattan: "Horses". Hela grejen, som jag då, som ung, inte kunde sätta ord på. Ordlösheten var dess magi. Det var något som fanns någon annanstans i en annan värld. Klart onåbart för mig från en järnvägsknut mitt i skogen i en liten inlandsstad. Det var som när jag hörde frasen hos Nationalteatern: "om du letar efter röka när du är i Göteborg". Där "femmans torg" blev en exotisk plats som jag ville tillhöra. Hur vissa låttexter om vissa liv, platser, världar blev något oerhört stort, märkligt och intressant. Det fick gärna vara trasch, skit, droger och rost i den sörjan av dröm. Jag visste inte vad det handlade om. Men det lät fräckt och spännande som fan och långt bort från där jag just då fanns.
Patti Smiths platta "Horses" var spänning. Ett gigantiskt spänningsfält, en vibration som slog till rakt in i mitt "osynliga jag".
Sen, när jag blev äldre, visade det sig att allt var ett misstag. Jag har alltid fattat sent (en hit blir en hit för mig tjugo år senare efter att den var en hit). Tjugo år senare får jag en liten förklaring. Med en bok i min hand växer sig Patti Smith än större och det jag inte fattade i tjugoårsåldern var egentligen, förstår jag nu, att jag omedvetet hade fattat allt:
"Vi såg oss själva som Frihetens söner med uppgift att bevara, skydda och framhäva rockens revolutionära anda. Vi var rädda att den musik som hade skänkt oss näring nu riskerade andlig svält och vi fruktade att den skulle förlora sin mening. Dessutom var vi rädda för att den skulle hamna i övergödda händer och att den skulle fastna i ett träsk av spektakel, pengar och kall, krånglig teknik. Vi brukade inom oss själva framkalla bilden av Paul Revere, då han red genom den amerikanska natten och manade folket att vakna upp och gripa till vapen. Vi skulle också gripa till vapen, vår generations vapen, elgitarren och mikrofonen"
Ur "Just Kids" P. Smith, svensk utg. s.316Det var ju precis så. Jag förstod alltså inte att Patti Smith personifierade rocken och dess uttryck för mig med det där albumet "Horses". Dess vildhet, frihet, extas, möjlighet, anarkistiska ådra och galenskap i förhållande till allt annat i tid och rum som vi - säger dom - "måste" genomleva. Den upprorskänsla jag kände första gången jag fick se skivfodralet, innan jag ens hört själva plattan var stor. Att sen innehållet stämde fullständigt med ytan, med dess bild, var ju fullständigt självklart. Bättre kunde det ju inte bli. Det hela var långt från vår tids ideal och syn som man bara kan komma. Långt från ordning, reda, taktfast stöveltramp, tidsanpassning, inredningshajpar, regelbundenhet och den frivilliga inlåsningen i en rymd som kunde vara Frihet, men som stavas pensionsfonder, låneavier och krav. Det hela handlade kort och gott om Friheten att leva som man själv vill.
Patti Smiths självbiografi "Just Kids" är en vital bok om liv, död, konst och kreativitet. Att befinna sig i samma universum, i samma tid och rum som denna människa räcker gott. Jag fick nu lära känna en kunnig beläst allkonstnär. Patti Smith steg i vördnad som människa (det var inte direkt oväntat).
Läsaren får en fantastisk summering och resa in i 60- och 70-talens New York. Här passerar en skitig, vital och ruffig konstnobless och rockelit ljusår från nutidens Sex in the City-kliniskhet och rostfria plåt. Schabbiga poeter, konstnärer, stora som små rockstjärnor, fotokonst, Hendrix, J.Joplin, A. Ginsberg, Dali, prostituerade, hallickar, självmord, nedgångna kvarter, CBGB, homosexualitet, Paris (staden), rostiga dörrar, A.Warhol, W. Burroughs, uttjänta lagerlokaler som hastigt ordnats till för att bli användbara konstnärshak och inte minst livet på Chelsea Hotel. Här finner vi bl.a. Rimbaud, J. d'Arc, William Blake, Jean Genet, Blaise Cendrars, Majakovskij och här finns inga dukade bord. Nej, en hunger på att leva i konsten och för konsten med blod, svett och tårar. Patti Smith levde i litteraturen och man förvånar sig inte att hon också arbetade i den berömda bokhandeln Strand Book Store. Hon var mitt i en tid när slumrande byggnader och mindre lagerlokaler vaknade till liv "så som alla de där industrigatorna kommer att göra när de första konstnärerna börjar skura, röja upp och skrapa bort åratal av smuts från fönstren för att släppa in ljuset". Under en kort glansperiod glimtar det hela till för att snart åter slockna och andra som önskar vara men aldrig kan bli tar vid på grund av nya ekonomiska krafter som slukade de sista vitala resterna under 90-talet för att hamna i nutidens totalmarknadskraftstid. Så fungerar nu världen säger de välbärgade och fyller väggarna med konst av konstnärer från just dessa lagerlokaler. Hennes syn på konstens kraft sammanföll heller inte med Andy Warhols konst som ju sägs avspegla sin tid. Patti Smith ville något annat. Hon föredrog "konstnärer som förvandlade sin tid, inte avspeglade den".
Och Ödet. Eller kalla det stark tillfällighet om du vill. Hennes möte med sin egen mänskliga spegel som förändrade de två blivande konstnärers framtid. Hur hon möter Robert Mapplethorp flyktigt några gånger för att vid Tomkins Square träffas för alltid. Hur de två blir ett par och lever tillsammans innan genombrotten. Hur de sen glider isär och försvinner från varandra, han mot sin homosexualitet, fotokonsten och Sam Wagstaff och till slut dör i 80-talets AIDS-epidemi och hon mot turnerande, familjeliv och utveckling inom konsten.
Hon beskriver en inte fix färdig artist. Hon säger nej till ett skivkontrakt för att hon inte känner sig redo. Men musiken ska bli hennes värld fast hela hennes önskan var att bli diktare (vilket hon givetvis också blir). Långt från nutidens idolmanualer om hur det ska vara och hur man ska uppföra sig för att slå. Långt bort från coacher och stylande figurer, domare och vägvisare som talar om konsten som något man "levererar". Hos Patti Smith finns en botten, en grund att stå på och erfarenhet från tidigare konstnärskap ur historien.
Men visst. Det är en förlorad tid. Som all tid är. Det är kultrurenässansens slut vi ser med 70-talets slut och det kommande 80-talet. Möjligheten idag för en hungrande konstnärssjäl ser annorlunda ut. Nu är det andra tider och ideal som gäller. Nu ska denne konstnär lära sig konsten att sälja sig själv innan själva konsten är skapad. Nu gäller enbart bilden. Ytan. Det finns inga gamla industrilokaler kvar längre och ateljérna stängs eller kostar för mycket. Det rivs eller så har de tagits över av andra människor med andra tankar och med helt andra plånböcker. Konstnären får flytta ut på landet. Den urbana konsten är död på samma sätt som staden dog. Det finns inga fria fickor att leva i längre i städerna.
Att läsa "Just kids" har värmt min själ. Tack Patti Smith. Tack för att det finns människor som du. Och visst, jag hade gillat den tiden.
Text: Peter Frisk
Förändringar: Sedan 2007 kör Chelsea Hotel samma stil som alla andra hotell och det såldes förra året och genomgick förändringar så undertecknad hade tur som fick sitta i lobbyn en stund 2005 - då det ännu såg ut som det en gång gjorde ... allt som är fast förflyktigas. Se NYT. NYT 7 dec 2010 - slutet nära.
CBGB slog igen oktober 2006 och blev klädbutik.
Läs även:
Mapplethorpes livsverk samlas, SvD 9 feb 2011.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
