Det viner kalla vindar utanför husknuten där vi bor. Här sitter jag och ser ut på den vita snön och lyss på en av de plattor som påverkat mitt liv ordentligt; Stefan Sundströms "Happy Hour visor" som kom i tryck -91. Det var min första bekantskap med denne figur, anno -92 ...
Jag reser härmed mitt glas med surt rödvin och skålar för musiken. Sakta far jag tillbaka till en annan värld, en annan tid, ett annat lokus träder fram: Musikhaket, syltan och värmen på puben Lilla Maria vid Mariatorget. En saknad plats. Ett skitigt härligt mänskligt ställe med musik varje kväll i källaren. Ett varierat klientel besökte haket, långt bort från dagens väskpublik som nu håller till i byggnaden och runt kvarteret. På tjugo år kan mycket hända. Här fladdrar som sagt andra hjärtan och det talas bostadsrättspriser, hivas latte, på det urbana stadcaféet som intagit Lilla Marias forna plats.
Men jag saknar den känslan som infann sig när man klev ner för trapporna, den smala gången och en enkel bar direkt och en ensam man på scenen som spelade trumpet i dimman. Jag saknar väggen med jazzmålningen och atmosfären, så långt från dagens ...
Jag dricker mitt vin och hör Sundström drömma om en "antiyuppisabbath" och jag känner ... Sverige, du är så kall ... och kallare tycks det bli ... skål. Skål för oss alla som söker ett krogbord att somna vid ... ostört!
"Om det fanns en ett håll i väggen grå
Med billig bar och mörka vrår
Jag skulle sitta där tills lampor släcks
och sista gästen väcks"
citat ur Stefan Sundströms Happy Hour Visa
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar